Publikjubel för Hamletföreställning i Askersund

Askersund var redan på 1830-talet en mycket bra teaterstad. Men det  var klent med det scentekniska, men det hindrade inte de resande teatersällskapen från att servera självaste Shakespeare inför en tacksam publik. Askersund har nu fått en film-och teaterscen i Sjöängen som får beröm av de flesta. Har varit på föreställningar där artister varit smått lyriska över scenen och huset. Det är väl bara att hoppas på att verksamheten blir så bra som ansvariga tänkt sig. Att det kommer mycket folk till arrangemangen. Vårens program bjuder på en stor blandning av musik, teater och film. Det är bara att önska lycka till.

Jag har läst en gammal artikel om en Hamletföreställning i Askersund som blev lite udda. Teaterbandet kom körande till stan en förmiddag med ambitionen att spela samma kväll. Någon annan lokal än en lada fanns inte att tillgå. Kruxet var att tiden inte medgav att bygga upp en scenestrad och följaktligen kunde man heller inte ordna till den klassiska falluckan genom vilken Hamlets faders vålnad skulle försvinna.  Teaterdirektören slet sitt hår, men då fick inspicienten en lysande  ide.  Eftersom det var jordgolv i denna veritabla teaterlada var det lätt att i ett hörn gräva en grop. Lagom för Hamlets faders sorti. Det gällde bara att täcka över gropen med ett trälock, som vålnaden i rätt ögonblick så omärkligt som möjligt kunde sparka undan.

Teaterdirektören var mycket nöjd med det betydelsefulla scenarrangemanget. Det hade klarats ut med hjälp ett par flinka spadar. Scenarbetarna hade dock nöjt sig med att gräva en två alnar djup grav. Den långe skådespelaren uppmärksammade teaterchefen på att gropen inte var nog djup. Den borde vara tre alnar. Teaterchefen var helt kallsinnig till varningen och menade att skådespelaren kunde huka sig. Det gällde att inte vara för bekväm på landsortsteatrar.

Så gick ridån åt sidan och snart var stunden inne för första aktens dramatiska höjdpunkt. Mötet mellan dansprinsen och hans faders ande på Kronobergs slottsvallar. Med ihålig stämma avslöjade vålnaden de välbekanta, ruskiga omständigheter kring sin bortgång. ”Farväl, farväl! Förglöm mej ej! mässade spöket, medan det skred mot trälocket. Med en lätt knix med foten förpassades locket åt sidan, och sedan dykningen ner i gropen.  Men i nästa stund steg ett vrål upp ur avgrundens djup. En spottande och svärande vålnad blev åter synlig. Han hade hävt sig halvvägs upp på kanten av gropen fruktansvärt arg.

Publiken satt slagen av häpnad och särskilt sådana som kunde sin Shakespeare. Vad hade flugit i vålnaden? Jo saken var den att det hade regnat duktigt hela eftermiddagen och mycket vatten hade läckt ner i den ordningsställda avgrunden. Spelet måste gå vidare, en helig regel för teaterkonstens utövare. Det ansåg åtminstone Hamlet som oförskräckt deklamerade på: ”Förglömma dig! Nej, arma ande, nej! Så länge detta yra klot har minne”.  Vålnaden däremot gav tusan i de klara scenanvisningarna om att han borde förbliva i avgrundens svavelångor. Trots direktörens väsande förbannelse ur kulissen ändrade Hamlets fader upp ur gropen och klafsade över scenen drypande av lervatten. Och aldrig har Shakespeare inkasserat ett sådant publikjubel som den gången i Askersund

 

 

Kajkranen har lyft debatten om Askersunds hamnområde

Intresset för gamla kajkranen i Askersunds hamn har fått ett lyft. Den har plockats bort och ligger nu intill en parkering längre söder ut i hamnen. Det har fått många askersundare att reagera. Det är en viktig symbol för tidigare verksamheter i hamnen med sjöfart och järnvägstransporter. Rätt och slätt industrihistoria. Ett lugnande besked är dock att den inte ska skrotas. Den ska flyttas längre söder ut för att ge plats åt dagens turistnäring.

50-tals  bild från hamnen i Askersund. Från Leif Linus bildsamling

På sin gamla plats

Kommen har beställt nya försäljningsbodar som ska placeras där kranen har stått.  Kommunens strävan är att förlänga hamnstråket och skapa ett sammanhang mellan hamnen, Södra udden, Borgmästareholmen, Sjöängen och Strandparken. Och då är den gamla kranen i vägen.

Kranen kommer att monteras upp igen innan sommarsäsongen.  Men som nämnts längre söder ut, men förhoppningsvis inte på träkajen som finns där. Den tillhör den gamla stenkajen. Redan nu är trappan ner från kajen där kranen stod överbyggd. Anledning till det är att det finns en restaurangbåt på platsen. Men det kanske bara var tillfällig placering under  sommaren som gått?

50-tals bild. Från Leif Linus  bildsamling

Algot Widing och Gustav Fors vid kranen. Ytterligare en person som jag inte kan namnet på.

Stenkajen har genom året vållat kommunen stora bekymmer, så det gäller att vara rädd om det som finns kvar. I början på 1900-talet gjordes en större utbyggnad. När bygget i det närmaste var klart rasade allt ut i sundet. Sjöbotten var för lös för att kunna hålla de stora stenkistorna kvar på rätt plats . Oron för ras fanns redan innan kajbygget började. Farhågorna besannades också. Några av stenkistorna gled ut i segelleden. Lyckligtvis sjönk allt så djupt att sjöfarten inte blev drabbad. Istället byggdes en träbygga söder ut.

Januari 2018. Kajkranen ligger in till parkeringen  söder i hamnen. Den ska tillbaka innan sommaren, men  inte  på sin gamla plats.

 

Gatunamn i Askersund

 

Namnen på gatorna vid kvarteret Verkstaden ska vara Smedjegränd och Strandparksgatan. Två mycket logiska namn.  Föreningen Gamla Askersund  föreslog  namnet på en av gatorna och det är Smedjegränd eftersom den gatan går förbi Askersundsverkens gamla smedja. Nuvarande Strandparken upphöjs med ett gatunamn. Men det finns undantag när det gäller logiken. Som att gamla Loggatan fått namnet Klockaregatan. Undrar vem som kom på det?  Efter gamla Loggatan fanns det logar därav namnet. Det finns också en barnstuga som döpts till Sundsängen, som inte alls ligger vid Sundsängen. Det är viktigt när det gäller namndop av gator och fastigheter att det blir väldokumenterat.  Hur man tänkt. Det kommer att underrätta för framtida kulturintresserade. Vet av egen erfarenhet hur svårt det kan vara att få fram bakgrunden till varför gator och fastigheter döpts till det och det namnet en gång i tiden.

Förr i tiden var det ganska vanligt att döpa gator efter personer som gjort sig kända på ett eller annat sätt.  Med det förkommer allt sälla nu för tiden att kommuner hedrar kända personer med ett gatunamn. Senast det hände i Askersund var när konstnärerna Folke Dahlberg och Börje Sandelin hedrades med gator ute på Hagaområdet. IFK Askersunds förre ordförande Torsten Carlsson, fick också en gata döpt efter sig på en plats som ligger intill gamla idrottsplatsen. Frågan är ändå om inte Bandyvägen var ett bättre namn? Det var ju den sporten som satte Askersunds kommun på kartan över hela Sverige en gång i tiden.

När det gällde Torstens Carlssons väg ledde namnet till en hård debatt i stadsfullmäktige i början på 60-talet.  Högermannen Erik Wåckner var motståndare till gator med personnamn. Han ville att namnet på gatan vid gamla idrottsparken skulle vara Parkgatan. Han tyckte det var olämpligt med att låta privatpersoner ge namn åt gator. Han menade att det var skillnad om det varit en donator, en kulturperson eller historisk person. Att en idrottsledare skulle få en gata uppkallad efter sig tyckte Wåckner var  unikt för svenska städer. Han menade att risken var stor att det skulle bli prejudicerande. Risken skulle vara stor att andra organisationer skulle komma med krav att få döpa gator döpta efter sina medlemmar.  Wåckner menade att det var en inre angelägenhet för IFK att hedra sin mångårige ordförande.

Stadsfullmäktige gick inte på Wåckners linje. Någon ledamot tyckte det var osmakligt att en person med pengar för en donation skulle kunna hedras med ett gatunamn. Torsten Carlsson hade ändå ägnat större delen av sitt liv åt ungdomens fysiska och andliga  fostran

Det kanske är tur personnamnen i stort försvunnit ur gatubilden, om det nu är så mycket bättre med växtnamn och fågelnamn på gator? Och det finns många sådana i Askersund. Jag som är dålig både på växter och fåglar har lite svårt att få till det när folk frågar efter en sådan gata. Jag brukar fråga vilken personer de letar efter. Det brukar gå bättre.

När det gäller kvinnor är det tunnsått med namn. Drottning Kristinas väg är ett undantag. Stadskyrkan har också fått ett kvinnonamn, Sofia Magdalena kyrka. Namnet var ett tack för att drottningen med samma namn skänkte pengar till kyrkbygget. Noterbart är att det ”bara” är två drottningar som hedrats sina namn. Lite märkligt. Fanns det inga ”vanliga” kvinnor att hämta gatunamn ifrån? Som exempelvis ”Irma Svenssons gata”.

Ni behöver inte vara rädda, jag har inte glömt Stöökagatan, som drar fram mitt i stan förbi Torgparken och Rådhuset. Gatan har fått namnet efter handelsfamilj. Men det tycker jag också är lite knepigt. Stööks affär låg utmed Storgatan. Under en period när nya bostadsområden växte fram gick det inflation i gatunamn. Varje liten stump skulle ha ett eget namn.  Som gator där det bara finns två hus som Vipgatan och Aspgatan på Närlundaområdet.  Minns att en brandchef som just kommit till Askersund var kritisk mot namnsättningen. Han trodde att det skulle bli svårt att hitta vid bränder och olyckor med alla namn.  Men det var innan det blev populärt med GPS. Brandchefen ville att gator som gick runt ett kvarter bara skulle ha ett namn och inte två som det finns i många områden i dag. Sedan skulle det räcka med husnummer. Själv bodde jag en gång vid Ugglegatan. Nästa gata bär namnet Måsgatan och gatstumpen som håller ihop det hela bär namnet Vipgatan. Brandchefen tyckte att det hade räckt med ett namn och sedan bara nummer. Men kanske det ändå är trevligare med riktiga namn? Nummer blir ju lite opersonligt.

Men det fanns ett undantag i Askersund när det gäller nummer på hus och det var ”ettan”. Ett hus som låg norr ut i stadsbacken mot gamla Vretstorpsvägen. Alla sa ”ettan”.  I huset bodde bland annat en lite udda bandyspelare i IFK.  På den tiden var det ofta matcher mellan norr och söder. Gränsen gick just vid det huset. Han sa alltid att ”morsan spelar med söder och jag med norr. Gränsen går hemma i köket. ”Huset revs för länge sedan för att ge  plats  för hyreshusen  på Tingshusområdet.

 

 

 

Gamla Öhrmans järnhandel blev Apotekslokaler

Apotekshuset med ett antal hyresbostäder flyter väl in i torgbilden utmed Sundsbrogatan. Ägare är Askersundsbostäder. Men på den tomten huset står i dag har det hänt en hel del genom åren.  För snart 30 år sedan brann det gamla huset ner till grunden. Då fanns det en blomsterhandel i butikslokalen. Efter branden tog ett antal år innan den nuvarande fastigheten byggdes. Området fick också namnet ”brända tomten”. Innan det nya huset uppfördes gjordes också arkeologiska utgrävningar på tomten. Ödetomten skämde hela torgbilden. Men det är glömt i dag.

Bild  från tidigt 1900-talet på ”Öhrmanska huset” vid torget. I dag Apotekets lokaler.

50-talsbild

Innergården  där Systembolaget finns i dag

Från Öhrmans. Gunnar Carlsson, Sten Fredriksson, Bertil Carlsson  och ägaren Bengt Olai.

Huset i dag. Ägare  är Askersundsbostäder.

Det gamla huset som lades i aska var mest känt som Öhrmans järnhandel. Apotek och blomsterhandel i alla ära, men det är just järnhandeln som de flesta gamla askersundare förknippar huset med. Dagboksanteckningar som en gammal askersundare gjort och som jag tagit del av berättar om det hänt mycket i huset vid torget genom åren. Vidare har konstnär Ingrid Bergsten skrivet om sitt jobb i järnhandeln i sin skrift ”Ljusa glimtar ur tillvaron-en bonnkärring tänker tillbaka”. Ingrid arbetade en gång tiden som kontorist. Skaffa Ingrid skrift. Intressant läsning.

Ingrid Bergstens  skrift.

Ingrid arbetade som  kontorist  vid Öhrmans  som ung. Det har  hon skrivit  om i sin skrift.

Det sannolika året får gårdens färdigbyggande antas vara 1797. Byggherre var rådman, handlanden och riksdagsmannen Jacob Lundberg. Han avled 1822. I början på 1800-talet hamnade Lundberg i en ekonomisk knipa. Dåvarande ägaren till Stjernsund, Olof Burenstam, förbarmade sig över familjen Lundberg. Jacob fick gården Rude i Askersunds landsförsamling, för sig och sina barns räkning.

 

År 1810 köpte en son till Jacob, rådmannen Carl Lundberg, fastigheten vid torget som då inrymde 16 rum. Carl Lundberg var efter den tidens mått att döma en driftig affärsman. Han startade klädesväveri på gården, medan brodern Gustaf under många år idkade diversehandel. Bröderna var också initiativtagare till ”Askersunds stads uppfostringssällskap”, som senare ändrades till Prins Oscars Elementarskola.  Carl Lundberg upplät hela övervåningen på huset till skollokaler, vilket fick disponeras av såväl lärare som elever. Skolan invigdes 1811 av landshövdingen. Det blev en stor fest med kanonsalut, skålar, och bal. Tillställningen började klockan 18 och slutade klockan 05.00 följande morgon. I dag nöjer sig skolfolket med att klippa av ett band när skolor invigs. Kanske skolfolket kunde återuppliva gamla traditioner…

 

Carl Lundbergs affärer var dock inte särskilt lysande. Han försattes i konkurs. I ett sista försök att rädda sina affärer bad han prins Oscar om ett bidrag på 4 500 riksdaler banco för reparationer och uppförande av en gymnastiksal på tomten. Allt enligt ”Fäktmästare Lings” intentioner. Men det blev aldrig några pengar till projektet. 1820 beslöts att ”Prins Oscars Elementar Schola” skulle förenas med ”Stads Paedagogiens Schola” som redan fanns i staden. Det betydde att den första skolan helt plötsligt hade två lokaler. Den senare skolan fanns vid Storgatan invid Sofia Magdalena kyrka och den lokalen kom att användas. I samma veva förflyttades stadens ”fattighjon” till Södra Udden , där fyra rum  i de så kallade Båtmansstugorna  anskaffades.

 

Gäldenärerna i Carl Lundbergs konkursbo sålde fastigheten med inventarier till postmästare P.G. Fischer och magistratssekreterare Anders Gothén.  Postmästarens dotter Wilhelmina gifte sig med handlanden T. Berg, som år 1875 också blev ägare till gården. Innan dess hade dock postmästaren sålt sin del till kompanjonen Gothén. År 1836 sålde familjen Gothén fastigheten till rådmannen och handlanden Gustaf Norselius. Han angreps av kolera och räddades då av sin hustru från att bli levande begrav enligt dagboken. Familjegraven finns på Askersunds gamla kyrkogård.

Fastigheten vid  torget  brann ner  1989. Då fanns en blomsterhandel där.

Som nämnts köpte Thorbjörn Berg fastigheten 1875. Han hade börjat sin affärsbana som biträde hos sin far, Gustaf Magnus Berg, som på 1860-talet öppnade affär i huset. Sonen Thorbjörn blev sedan delägare i affären, vars firmanamn då ändrades till G. M Berg & Son.

 

Thorbjörn Bergs sterbhus sålde 1912 fastigheterna på tomten till AB Öhrman för 46 000 kronor. Det var tre biträden i Bergs speceriaffär som därefter blev ägare till firman, nämligen Sten Öhrman, Johan Öhrman och Nils Apelskog. Den senare övertog ensam fastigheten och firman Öhrmans och C: o 1926.  Efter Apelskogs död 1949 drevs företaget av hans maka under ett år. Då övertogs företaget med tillhörande fastighet av direktör Bengt Olai, Linköping, som under årens lopp utvecklade rörelsen.

 

Efter Olai tog en av hans tidigare anställda, Rune Edblad, över. När han slutade förvandlades järnhandeln av Anders Lindgren till blomsterbutik. Under den tiden brann fastigheten ner och blomsterhandeln flyttade till andra lokaler vid torget. Askersundsbostäder AB blev nya ägare till det nuvarande Apotekshuset med lägenheter.

 

Numera finns det också en kulturskylt på fastigheten som Föreningen Gamla Askersund skruvat dit. Den upplyser om husets historia. Leif Linus  har hjälpt till med några bilder.

 

100 år sedan den tragiska Per Braheolyckan

I år är det 100 år sedan ångaren Per Brahe gick under med man och allt vid inloppet till Hästholmens hamn på östgötasidan. Tjugotre personer omkom. Ingen hade en chans att ta sig ut från däck och hytter. Många hade redan krupit till kojs, eftersom en lång sjöresa väntade. Båten gick mellan Jönköping och Stockholm. Per Brahe hade på kvällen lämnat hamnen i Gränna där man lastat.

.

 

Ombord fanns konstnären John Bauer som var känd över hela Sverige för sina trolska teckningar, men vem var uppasserskan fröken E.Hagberg från Lerbäck? Det vore intressant att veta. Men om henne skrevs det inte särskilt många rader, när de båda omkom i en båtolycka. Det var den natten mellan 19 och 20 november den tragiska olyckan hände. Trots att det är 100 år sedan olyckan inträffade, så dyker den upp i diskussionerna när folk pratar sjöfart på Vättern. Och visst var det en ruskig olycka. En bidragande orsak till att sjökatastrofen fortfarande hålls i folks minne är att den kände konstnären John Bauer, hans hustru och fyraårige son fanns med bland de omkomna passagerna. Bauers teckningar lever kvar. Inte minst i böckerna ” Bland tomtar och troll” med hans mystiska teckningar.  Ingen har nog missat teckningarna i sagoböckerna.

Teckning av John Bauer  från Tomtar och Troll

Bland personalen som omkom fanns uppasserskan fröken E.Hagberg från Lerbäck, men i övrigt hörde besättningen hemma lite var stans i Sverige. Samtliga blev kvar i djupet. Vem fröken Hagberg var och vad hon hade för bakgrund är för mej okänd. Det man har pratat om är konstnären John Bauer, och det kanske inte är så konstigt. Även på den tiden var det viktigare med kändisar.

Vinden var hård olycksnatten. I lasten fanns stora partier symaskiner tillverkade i Huskvarna, samt annat tungt gods. Kapten Boija var själv orolig för hur det skulle gå. ”Går det inte på tok den här gången, går det aldrig på tok”, lär han ha sagt innan resan påbörjades. Ingen kunde dock ställas till ansvar för olyckan, men undersökningar visade att lasten hade förskjutit sig i den hårda vinden.  Det innebar att Per Brahe pressats på sidan ner under vattenlinjen. Båten gick mycket snabbt ner till botten på 35 famnars djup.

 

Samtliga blev kvar i djupet.  När bärgningen av fartyget påbörjades sommaren 1922 påträffades liken, söndertrasade, utan kroppsdelar och svåra att identifiera. Gamla erfarna sjömän poängterade efter katastrofen att de aldrig skulle ha vågat göra den manövern som Per Brahes kapten gjorde den ödesdigra natten. Ingen dykare tog den gången risken att går ner på det djup Per Brahe hade hamnat. En del gods flöt dock upp till ytan. Bland annat påträffades ett stort antal livbojar märkta med namnet Per Brahe.

Man räknade värdet på lasten till 300 000 kronor. Fartygets egenvärde låg 150 000 kronor. Mycket stora pengar på den tiden. Det kan nämnas att det gick rykten om att kapten Boija var synlig på olika ställen efter katastrofen. Men det var bara falska rykten. Åren mellan 1920 och 1922 försökte man lyfta Per Brahe ur sin grav i Vättern. Men försöken var dåligt underbyggda. Det blev också bråk mellan olika bärgare. 1922 startade andelsbolaget ”Per Brahes bärgning” med intressenter från bosatta på orten.

Dykare Lagerström från Stockholm engagerades. Kraftiga vajrar, kättingar och pontoner köptes in. De båda galeaserna Don Carlos och  Carl Gustaf från Bastedalen  anlände  för at vara med  om bärgningen. Senare dök också bogseraren Harge med Janne Danielsson och pråmen Tord upp vid Hästholmen. Vid månadsskiftet juni-juli lyckades bärgarna lyfta förskeppet en halvmeter.  Det verkade gå vägen. Folk strömmade till för att beskåda lyftet.

Den 10 juli utbröt en häftig storm som höll på att spoliera allt. Flottan och bärgarna var när att skingras. Ett tag funderade man på att byta ut motorgaleaserna från Bastedalen mot fyra pråmar från Jönköping. Men så blev det inte. Samtliga fem fartyg som deltog i bärgningen tillhörde bruksägare Harald Göibels flotta i Bastedalen. Per Brahe blev synlig ovan vattnet vid en bärgningsinsats mellan den 23-24 juli. Fartyget fördes in på 10-12 meters vatten för avlastning. I augusti påträffades några av de omkomna. Fem ton lera fanns på akterdäcket. Man fann nu liken efter de saknade. En kvinna låg nedbäddad i sin hytt och två kvinnor fann man omfamnande varandra i ett sista bittert avsked.

 

Man räknade med att bärgningen kostade runt 50 000 kronor. Efter rengöring kunde fartyget gå på en förevisningsturné runt Vättern. Man fick betala en krona i entré. Det märkliga med båten var att den kunde gå för egen maskin. Ångmaskinen och pannorna fungerade utmärkt. Söndagen den 17 september ångade man ut från Hästholmens hamn under befäl av kapten Albin Pettersson i Bastedalen. Han var tidigare befälhavare på galeasen Carl Gustaf. År 1923 anlände Per Brahe till varvet i Bastedalen där reparationer genomfördes. Den såldes sedan för kustfart. Östergyllen hette fartyget när det gav sig ut på sin andra jungfrufärd, senare även Kallerö. Med namnet Ostkusten döptes båten till under sin tid som kustångare. Den skrotades 1960. Fartyget tillhörde då ett rederi i Finland.

 

Kapten Albin Pettersson

In i det sista vilade katastrofen i Vättern tungt över det vita skrovet. Under en av de sista resorna frågade en äldre dam kaptenen om lasten på däck var ordentligt förtöjd. Det var på en resa ute Ålandshav i hård vind. Hon var rädd för att det skulle hända något liknande det som Per Brahe råkade ut för. Hon visste inte just då att det var gamle Per Brahes däck hon trampade.

 

Länge levde skildringarna i folktron. Skillingtryck skrevs, det vita spöket på det vitglödgade vågkammarna sveptes in i gåtfullt skimmer. Vätterns magi och mystik fick folk att prata och fantisera ute i stugorna. På det viset skapades en myt om Per Brahe.

 

Fakta till den här bloggen har jag läst till mej genom böcker, artiklar och berättelser från de  som kan Vätterns sjöfart, för att sedan göra min grej av det hela. Hoppas att det mesta stämmer. Annars har folk lurat mej.  Båt-Harry Karlsson berättade mycket om olyckan för mej. Förre kyrkoherden i Askersund , Bengt Eriksson, har skrivit om sjöfarten och sist men inte minst Anders Engdahl i Forsa. Han har för Båt-Harrys kunskaper vidare. För den som vill veta mera om sjöfarten på Vättern, rekommenderas en kontakt med Anders.

 

Slutligen, vem var uppasserskan E.Hagberg från Lerbäck och vad hade hon för bakgrund…..

 

 

 

 

Pojknöje i Askersund -utfodra arrestanter

Ett ungdomsnöje i Askersund på 50-talet var att mata arresterande med kola och chokladbitar. Ansvariga menade till och med att det var ett vedertaget nöje bland de unga att mata arrestanter genom gallret från gården. ”Kom ska vi mata arresterna” löd uppropet bland ungdomarna ofta. Arrestanterna kvitterade ofta artigheten med att bjuda på rock´n roll inför burgallret. Det blev lite omväxling både för de intagna och den unga publiken. Ett avbrott i tristessen.

En häktad  ryckte sönder gallret vid arresten  på gamla  polisstationen. Så dåliga var lokalerna. Polis Sven Stensved  begrundar det hela.

Polisstationen låg i hörnet på Rådhuset med ingång ut mot Stöökagatan. Arrestlokalerna fanns ut mot en park där tillbyggnaden av Rådhuset finns i dag. Bland annat där kommunväxeln finns nu.

I mitten på 50-talet blev en av de tre arrestlokalerna obrukbar och det ställde till problem.  En häktad försökte bryta sig ut genom att slita loss gallret från stenväggen och var också så när att lyckas. Landsfiskal Hugo Haag var mycket upprörd över de dåliga arrestlokalerna. Han begärde också att staden skulle agera, men fick till svar att ansvarig ingenjör inte haft tid att ta itu med det hela.

Landsfiskalen menade att i moderna arrestlokalerna satt gallren på utsidan av fönstren och inte på insidan som i Askersund. På många ställen hade gallren till och med plockats bort och ersatts med pansarglas.

Tre arrestlokaler motsvarade inte behovet tyckte ansvariga på den tiden. Polisassistent Sven Stensved upplyste om att brottslingar och fyllerister fick stoppas in i samma finka på grund av platsbrist. Inte bra.

I bakgrunden  Rådhuset med polisstationen i hörnet

Ett annat problem var den dåliga värmen i arrestlokalerna. Elementen var inbyggda i väggarna och gav inte mycket värme. Det fanns vassa hörn på elementen som var livsfarliga för fyllerister som kunde ragla omkull och slå huvudet i. Vanligtvis var värmen placerad i taket på moderna celler.

Ventilation var också dålig. De inburade hade möjlighet att själva lirka upp fönstergluggarna. Det var också den vägen godis och annat kom in till arrestanterna. Toaletter saknades också cellerna. Ibland var inte lukten så trevlig där om man säger så. Stensved menade att en suganordning för luftväxling skulle vara behövlig. Britsar utan fallhöjd och en större uppfällbar lucka i celldörren var andra saker som polisen önskade. Det fanns bara ett litet inspektionshål. När någon skulle ha ett glas vatten så fick poliserna öppna dörrarna till cellerna.

Rådhusgården. Till vänster gamla brandstationen

En rastgård mot gamla busstorget (där tillbygget av Rådhuset ligger i dag) var ett annat önskemål, liksom en bakdörr som skulle leda direkt in i arresterna. Fyllerister fick tas in genom allmänhetens del eller genom Rådhusets dåvarande huvudentré mot torget. Polisen tyckte inte det var någon trevlig sak att släpa in fyllerister genom huvudentrén som till vardags bland annat användes av borgmästaren och stadens ledande politiker.

Rivning för Torgahallen.  Rådhuset med  polisstationen.

Bild :Kjell Johansson

Så småningom flyttad polisen ut från Rådhuset till Ahnérska huset  under en  kort period  och sedan till sina nuvarande lokaler vid Väderkvarnsgatan på övervåningen. Vad jag hört kan det vara aktuellt med ännu en flytt vad det lider. Kanske en lokal på marknivå…

 

 

 

 

 

Stadskällaren i Askersund

 

Det var dåliga tider i Askersund i början och mitten av 1800-talet. Mycket dåliga. Men det påverkade inte på något vis nöjeslivet. Folk levde över sina tillgångar och brännvinet flödade enligt gamla artiklar. En del askersundare hittade alltid anledningar till att hålla fester och skåla. Då fanns en mycket stark rojalist i stan. Man firade medlemmar av kungafamiljen så fort det fanns en chans. Det gällde såväl namnsdagar som födelsedagar.

Sundstedska huset  vid Sundsbrogatan i slutet på 50-talet.

Det så kallade Sundstedska huset, med Stadskällaren, Sundsbrogatan 16, var i början på 1800-talet Askersunds stora nöjespalats. På nedre botten låg Stadskällaren, medan övervåningen kallades societetssalongen.  Där dansade man i början av 1800-talet kadrilj och polkett i glada borgares lag och punschen flödade. Det gamla huset revs för att byggas om och göras till bibliotek och tandläkarmottagning. Tandläkaren är kvar, men sedan har verksamheterna skiftat i bottenvåning ut mot Sundsbrogatan. Under en lång period jobbade jag i det gamla nöjespalatset.  NA:s redaktion fanns där, men jag kände aldrig riktigt pulsen från något gammalt nöjespalats. Däremot kände jag den trevliga doften från pizzerian som  låg vägg i vägg. Och det var ju inte det sämsta.

Sundstedska huset i bakgrunden. Bilden är från 1963 då kvarteret Fyrkanten revs för att ge plats för HSB-huset.

Den gamla fastigheten var troligen byggd 1781. Huset var ett av ståtligaste privathusen som fanns i stan på den tiden. Sundblad och Sundstedt hette ett par av Stadskällarens krögare.  Källarmästare Otto Sundblad sålde huset till sin hovmästare Johan Gustaf Sundstedt år 1848. Omkring 1880 upphörde Sundstedt med hotellrörelsen. Konkurrensen från stadens Apotek blev för svår. Apotekare Mathias Möller sålde så kallade ”tutingar” till törstiga ortsbor från butiken där café Tutingen finns i dag vid torget.  Enligt skrifter lär Möller ha gjort sig en förmögenhet på sin sprithantering.

Möllers hantering av sprit blev en nagel i ögat på stadens krögare, men stadsborna tyckte att det helt enkelt var bekvämare att dricka sin ”toddy” hos apotekaren, även om man inte i övrigt verkade ha särskilt stor respekt för hans blandningar. Efter Möllers död gick krögarna till storms mot apotekets sprithantering. I en stämningsansökan menade krögarna att spritservering i Askersund endast skulle ske av just krögare och inte av någon ”simpel” apotekare.

I societetssalongen vid Sundsbrogatan pågick festerna. Det var dans, och högt kortspel om ära och gunst. Många av godsägarnas hela förmögenhet försvann i kortspel. Askersundarna i gemen fick nöja sig med att trängas i trädgårdsparkens planteringar och på Sundsbrogatan för att få en skymt av det ”fina” folket. Kanske Verner von Heidenstams mor blandade sig med flickorna från Askersund ibland. Hon lär ha haft en av de elegantaste krinolinerna som man skådat i Askersund.

I ett brev från den tiden berättas att romanen ”Flickorna i Askersund” gjorde en del män nyfikna på stadens kvinnor. Och festerna i societetssalongen. Men det blev en besvikelse enligt brevskrivaren. Det hände inte något. Ungherrarna som deltog i festandet var riktiga ”sprätthökar”, som lekte blindbock. Men enligt brevskrivaren var det helt onödigt att binda för ögonen, eftersom salongen var så dåligt upplyst att det var näst intill omöjligt att ens känna igen bordsgrannen. Och det blev också bråk mellan ”sprätthökarna” om damerna man bjöd upp. Några bergsprängare blåste klarinett och en basfiol kompade. Blåsarna från kalkbrottet klarade med möda de krångliga polketterna. När det skulle vara extra festligt i Stadskällaren kallade krögaren in en åttastämmig regementsorkester.

Sundstedska  huset i dag vid Sundsbrogatan

Då källarmästare Sundstedt upphörde med krogrörelsen, var det också slut med nöjeslivet i hans fastighet. Senare byggdes Stadshotellet där källarmästare C G  Gellerstedt  residerade till att börja  med. Han följde upp de gamla festtraditionerna, samtidigt som han presenterade en del teaterföreställningar.

Så småningom hade också det gamla hotellet vid Lilla Bergsgatan tjänat ut. Med facit hand kanske det var synd att Sparbanken fick uppföra sitt hus mitt emot hotellet. Den fina trädgårdsanläggningen försvann, något som kanske hade lockat turister in till själva stadskärnan. Men nu är det som det är. Hotellet ersattes med servicehus. Nästan i samma stil som det gamla huset. Nu för tiden måste alla nöjeslystna ta sig ner till Sundsbron för det ska hända något. De flesta krogar  ligger runt bron som bekant. Farligt nära vattnet…

 

 

 

 

”Kulan” vid Hospitalsgatan

Husen i Askersund hade mera färgstarka namn än dagens. Som ”Kulan” vid Hospitalsgatan. Huset är borta. Det revs i slutet av 50-talet. Men som tur är finns det bilder kvar av den gamla träbyggnaden. Och vännen Linus Larsson har tagit hand om en del bilder. Huset var inte så vackert där det låg intill Edlunds järnhandel. I dag har platsen förvandlats till parkering, inte heller så vackert men kanske nödvändigt. Vad vet jag…

Det var  lite av Söderkåkar över gamla ”Kulan”.Här  är det Maria Karlsson  och Eivor Gustavsson i samspråk,

”Kulan” vid Hospitalsgatan.  I dag finns en  parkering där  huset stod.

”Kulan” som var något av Askersunds eget West End, där man slogs, led och kämpade mot fattigdom, mot sociala missförhållanden och mot folk i ”överklassen”. Och dit hörde de som gick i Samrealskolan ansåg de som bodde i ”Kulan” och dess närhet. Men det var rejält folk som bodde där och som ville göra rätt för sig , även om det inte fanns pengar i överflöd. Det vittnar gamla berättelser om från de som var med på den tiden.

 

Maria  och Ulla Karlsson

En person som gick i Sameralskolan men som inte finns kvar i livet längre har berättat för mej att det var nära nog livsfarligt att passera ”Kulan” och kvarteren i dess närhet under första världskriget.

-Vi grabbar som gick i Sameralskolan utsattes ständigt för olycksbådande hot från alla mystiska  smala prång som fanns mellan husen.  I ”Kulan” bodde naturligtvis också hederligt och rättskaffens folk. Många av sönerna i husen tyckte dock det var trevligare att lägga tunga bördor på våra axlar än att läsa svårbegripliga läxor, där oförstående lärare kunde terrorisera den fria tanken med, berättade den gamla Samskoleleven för mej.

”Kulan” till vänster

Backen ner från Norra Bergen. ”Kulan”  låg till höger  på bilden.

-Särskilt på vintrarna tog man en omväg, när man visste att herrarna i ”Kulan” var på krigsstigen. Visst gav vi igen så länge vi orkade, innan näsblodet färgade snön. Men vad skulle man göra åt övermakten…

 

Enligt min vän som berättade om ”Kulan” var det ett socialt patos som drev ungdomarna där att ta hämnd på samhället orättvisor. Och då dög det bra att spöa upp de som gick i Samrealskolan till att börja med. Även skolan kunde mönstra upp en del barrikadhjältar, men det förslog inte så långt mot de hårdföra grabbarna i ”Kulan”. Många gånger rasade striden upp i trappor och förstugor. Ofta kom batonger och andra redskap till användning i slagsmålen.

Levi Karlsson ”Den blyge”  och Bertil Boo i samspråk  vid Hospitalsgatan. I bakgrunden Edlunds  järnaffär. ”Kulan”  låg intill järnaffären.

Gamla hus försvinner men historierna om de gamla husen och de som bodde där lever kvar. Även om det inte är så många som minns dem längre. Och så finns det som tur är bilder kvar som visar hur det såg ut och personer som berättat för mej.