Tivedsloppet på skidor

Har skrivit om Tivedsloppet  på skidor tidigare, men  nu  när det har blivit riktigt vinter  igen är det aktuellt igen. När jag joggar förbi Väderkvarnsbacken i väcks minnena till liv igen. Vet inte hur många gånger jag stått och frusit i den backen för att kolla på svettiga skidåkare. En del av åkarna var ju också bekanta. Själv ägnade jag mej inte  mycket  åt skidåkning. Det var bandy som gällde och då ofta på Gårdsjön intill Väderkvarnsbacken. Men det var roligt att titta på skidåkning, precis som i dag på TV. För mej var det mera som  i Topelius dikt ” skidan  hon slinter i bukter och finter”.

Tivedsloppet 1956. IFK:s P O Lundin vann i snöstormen 

IFK Askersund arrangerade under många Sydnärkes stora skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade då namnet Askersundsloppet. Det ändrades sedan året efter till Tivedsloppet, med start i Ljungås och målgång vid gamla Folkskolan (Sjöängsskolan).  Senare blev det start och mål vid gamla IP. Då drogs spåren norr ut från staden för att sedan göra en krok in mot staden via Gårdsjön och Väderkvarnsbacken. Som grabb följde jag många Tivedslopp från toppen av den gamla tingsplatsen, Väderkvarnsbacken. Det var många blåbär som trattade på ändan i nedförsbacken in mot det hägrande målet på IP. Bara det drog en ganska stor publik till Väderkvarnsbacken, som numera mest används som pulkabacke. En del hade börjat med pulkaåkning redan under Tivedsloppet. Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge vid kontrollerna. Blåbärsoppan verkade vara mycket vällagad.

Bengt Rehnvall  tillhörde alltid toppåkarna i Tivedsloppet. Han var  också svensk mästare i maroton. Som bäst blev han 36:a i Vasaloppet.

 

Parhäster  inom IFK:s skidsektion, Bengt Rehnvall  och P O Lundin

Kalle ”Bock” Pettersson  deltog  många gånger  i Tivedsloppet  för IFK. Han tyckte  om blåbärssoppa och stannade  länge vid vätskekontrollerna.

På 50-talet dominerade IFK-arna Per-Olof Lundin och Bengt Rehnvall. De kanske inte vann alla gånger, men de var ständigt med i toppen. En trogen Tivedsloppsåkare var Kalle ”Bock” Pettersson. Enligt vad jag hört senare var inte hans efternamn Pettersson, utan Gustavsson, men han protesterade aldrig mot sitt felaktiga namn varken i startlistor eller i tidningsreferat. Han gillade namnet Pettersson. Kalles problem var Väderkvarnsbacken och utförsåkningen. Han bromsade utför och det fick ledarna att nästa bryta ihop. Kalle brydde sig inte så mycket om det. I sin hemvärnsdräkt stakade han lugnt vidare in mot målet på gamla IP i Askersund. Hemvärnsdräkten använde han alltid vid skidloppen. Normalt hade annars IFK blått och vitt. Kalle hade inpräntat den olympiska tanken i huvudet. Det viktigaste är inte att vinna, det viktigaste är att deltaga. Kalle var också en som verkligen också tog tid på sig vid vätskekontrollerna. Han verkade ha älskat blåbärsoppa.

Arthur Östring Zinkgruvan vann det första Tivedsloppet.

Arthur Östring var Sydnärkes skidkung  under  många år.

Från det första loppet 1936 kan berättas att åkarna startade två och två från Ljungås skola. Matkontrollen fanns vid Uvaberget mellan Askersund och Olshammar. Det var 14 kilometer dit. I täten låg Gustav Nyberg , Skyllberg och Arthur Östring, Zinkgruvan. De slängde i sig lite varmt sockervatten för att sedan fortsätta ett stycke på Olshammarsvägen och in mot Boda. Mellan Uvaberget  och Nordhammar hände inte något mellan de båda tätmännen. Östring hade startat en minut efter Nyberg, så hans slutseger var i det närmaste klar vid Nordhammar. De två sista kilometerna över Alsen in mot gamla Folkskolan blev en ren spurtsträcka. Nyberg ledde med fem meter fram till järnvägsstationen, innan Östring satte in slutspurten. Med den segern blev Arthur Östring skidhistoriens förste Sydnärkesmästare. I segerintervjun förklarade Östring att banan var alldeles för lätt. Han tyckte det bara var gärden och sjöar att åka över. Inget vidare kraftprov. Segraren uppmanade också intervjuaren att komma upp till Zinkgruvan, där det verkligen fanns lite backar att kämpa i. Men Östring var inte ensam om att klaga på den lätta banan. Även tvåan skogsarbetare Nyberg, var missnöjd med den lätta banan.  På den tiden skulle alla skidåkare vara skogsarbetare för att nå framgång. Yrket gav styrka och hårdhet. Men det var då det…

Själv har jag alltid varit en urusel skidåkare. Det var andra vintersporter som gällde när jag var aktiv. Men jag gjorde faktiskt ett tappert försök i en korpstafett tillsammans med mina bröder en gång för länge sedan. Brorsan Karlherbert och jag var aktiva inom idrotten på den tiden och hade skaplig kondition. Men vi hade tyvärr ingen skidteknik. Det går inte att halvspringa sig igenom ett skidlopp, även om det bara råkar vara en korptävling. Min skidkarriär fick ett snabbt slut när PRO lag 2 passerade ute i spåret. En gammal man med en härlig skidteknik susade förbi. Och han hade också vallat sina skidor fick jag höra efter målgången.

Sofie Maxe var en  mycket duktig skidtjej från Zinkgruvan. Bilden  är från skidanläggningen i Zinkgruvan.

I dag är det Zinkgruvans IF som står för skidsporten i Sydnärke.  Både med åkare och en fin anläggning. Klubben tillverkar också egen snö i snökanonerna till spåren när det är kallt nog. Anläggningen i Zinkgruvan har blivit ett skidparadis både för motionärer och aktiva. Många kommer också från Östergötland För i tiden var det ett antal klubbar som hade skidsport på sina program i Sydnärke. Nu är det Zinkgruvans IF som gäller.

 

 

 

 

 

 

 

Hospitalsgatan gör inte skäl för namnet

Kring namnet Hospitalsgatan i Askersund har det funnits en del spekulationer. Vännen Leif Linus har dock löst gåtan med gatunamnet genom gamla kartor. Namnet var förr Nya Kyrkogatan, men ändrades sedan till Hospitalsgatan. Anledningen till det var att en av byggnaderna vid Sofia Magdalena användes för skola och hospital.  Byggnaden uppfördes några år efter den stora branden 1776. Tomten som i övrigt var obebyggd sträckte sig ner till nuvarande Hospitalsgatan. Några har varit helt säkra på att det låg ett hospital vid Hospitalsgatan 12 B i korsningen med Lilla Bergsgatan. Gamla askersundare har sagt att huset allmänt gick under namnet ”hospitalet”. Där av också gatunamnet. Men jag har också hört andra varianter på placering av hospitalet, då ut mot Storgatan. Ungefär så.

Trots sjukhusstämpeln har Hospitalsgatan varit en mycket frisk gata med massor av aktiviteter. En del finns kvar, som i Missionskyrkan och Elimkyrkan. Tidigare fanns ju också Frälsningsarmén att besöka om det skulle vara så.  Armén har nu förvandlats till hyreslägenheter. Edlunds järnhandel är också mycket välbesökt. Man kan säga att det är gammal fin institution när det gäller byggmaterial i Askersund. Askersunds-Tidning fanns också vid gatan, liksom plåtslageriet.

Utmed gatan fanns också under en lång period en cykelverkstad med försäljning. Den drevs av Arne och Svea Wallin. När mopederna kom var det ett mycket välbesökt ställe av stadens ungdomar. Och Arne var en handlare av det ovanligare slaget, men rolig. Beställda reservdelar till mopederna låg nästa alltid på busstation för hämtning. Det var något av ett standardsvar från Arne.  Erbjöd sig någon om att hämta paketet vid stationen blev det ett bestämt nej. Han skulle göra det själv.  Arnes problem med reservdelar var förmodligen att han missat beställa delarna. Och då var det svårt att hämta delar vid stationen. Tidigare fanns där ett gjelbgjuteri. Gelbgjutare (även gälbgjutare och gällgjutare) är en hantverkare som gjuter föremål i mässing eller annan gul metall. Namnet härstammar från tyskans gelb, gul. Gelbgjuterikonsten har gamla anor och använde sig i början av koppar, som är en av de äldsta kända metallerna. Av denna kunde man framställa mässing, som . Uppgifterna kommer  från Wikipedia.

Winerkonditoriet låg i hörnet ut mot Storgatan. Vad jag minns var det inte något ungdomsställe. Men många köpte bröd där. Säkert ett populärt för ställe för äldre. Läser man gamla tidningar så hittar man också notiser om uppköp av metallskrot och yllelump vid ett hus efter gatan. Logen Örns lokal fanns där, en lokal som också Frälsningsarmén hyrde under en period. Vid gatan fanns också skomakare Olsson, samt ingång till Åslinds handelsträdgård.

Bild från slutet av 30-talet med Hospitalsgatan in till höger. Dörren in Winerkonditoriet  syns i hörnet.

Rivning för att ge  plats åt  hyreshus vid Tullplan.

Bild: copyright Eric Englund

Stadspumpen som fanns  i närheten av  gamla Frälsningsarmèn

Engdahls trädgård

Gatuarbete vid Hospitalsgatan

 

Tant Lisa  fixar häcken mot Hospitalsgatan

Ja, det var lite om Hospitalsgatan. Säkert har ni som läser det här massor av andra minnen att berätta om. Som vanligt har Leif Linus Larsson, var behjälplig med bilder. Och de bilder som finns med är bara en lite bråkdel av vad Leif har från gatan. Copyrighten till bilderna har Leif Linus och Oves  blogg

 

 

 

 

Norströmsgatan i Askersund populär fotovy

Vyn från toppen av Norströmsgatan mot Landskyrkan är nog en av Askersunds mest avbildade platser. Kyrkan ligger mitt i öppningen på andra sidan sundet. Perfekt för fotografering och teckningar. Men Norströmsgatan har bidragit med så mycket mera under årens lopp. Utmed gatan fanns stans stora industrier en gång i tiden, som Askersunds Trikåfabrik, Askersundsverken i korsningen Norströmsgatan-Trädgårdsgatan, och Askersunds kvarn.

En gång i tiden  fanns efter Norströmsgatan också  urmakare  Holm, Skräddare Nylin och Gustafssons  hovslageri. Vidare  fanns  Helmer Anderssons  slakteri. Folk  kunde  gå dit  med hinkar  och hämta  blod  från  nyslaktade djur. Har läst det i en tidningsartikel.

Mitt minne från kvarnen är att en av jobbarna, Gustav Fors, kom släpande upp för backen med sin trehjuling fullastad med tunga mjölsäckar varje dag. Säckarna skulle lastas på bussarna vid busstationen. Hade arbetsmiljöverket funnits på den tiden hade nog Gustav snabbt fått upphöra med sitt slit. Gustav var precis ingen atlet. Själv cyklade jag till bussarna med paket på en tvåhjuling och tyckte det var tungt. Men insåg snabbt att det var en bagatell mot Gustavs slitgöra.

Längst ner på gatan fanns också Hamnkontoret som under många år styrdes av Sigge Karlsson. I dag finns en restaurang där. Jobbet att sköta hamnen togs sedan över av sonen Sven. Nykterheten har och har haft sin högborg utmed gatan i Logen Svan, IOGT. I hörnet av Hamnmagasinet fanns också en cykelverkstad, som drevs av två bröder. ”Frågan inte mej, frågan brorsan” var standarsvaret från de båda när inte allt klaffade vid reparationerna. Eller när man frågade om något. När det gäller IOGT-lokalen var det inte nykterheten som lockade mej i första hand. Det var alla böckerna. Under många år fanns nämligen stans bibliotek i lokalerna. Som grabb fanns det inte så mycket pengar att köpa böcker för, så Logen var rena paradiset för alla läshungriga som inte hade så mycket pengar.

Bilden är från slutet av  1800-talet. Bild från Leif Linus samling

Bild från Leif Linus samling

Bild från Leif Linus samling. Hamnmagasinet till höger och Hamnkontoret till vänster.

Kvarnbyggnaden är också borta från gatan

Gamla Hamnmagasinet i Askersund har blivit något av kulturens högborg. Något som hamnjobbarna en gång i tiden knappast kunde drömma när de slet med lasten från båtarna i hamnen. Då var byggnaden just ett magasin. Men det skulle komma andra tider.

I dag är bottenvåningen fylld med små butiker och hantverkare. På övervåningen finns en utställningshall och auktionskammaren. Under ett antal år var magasinet en verklig huvudvärk för beslutsfattarna hur underligt det låter i dag. Vad skulle den gamla byggande användas till? Skulle den rivas eller rustas. De politiska partierna kom senare att använda magasinet som lockbete i valrörelserna. Det fanns massor av förslag. Många var mycket fantasirika. Det handlade om att förvandla byggnadens bottenvåning till en saluhall. Fiskbutik, glashytta, och keramikverkstad var andra förslag. Som alltid handlade det om pengar. Hur mycket skulle satsningen få kosta? En del av verksamheterna blev också verklighet, som keramikverkstaden och glashyttan. Den senare finns inte kvar längre.

IOGT-Logen Svan. Där fanns en gång i tiden stadens bibliotek.

 

Långholmen  vid Noströmsgatan revs  för att ge  plats  åt Sjöbodarna. En idyll som försvann.

Bild:Kjell Johansson

Ett mycket radikalt förslag var att flytta fram magasinet fem meter! Enligt många politiker var det ett utmärkt förslag. På det viset skulle man slippa den läckande stenmuren som finns på baksidan.  En del undrade om det inte var bättre att plocka bort stenmuren än att flytta hela magasinet. Men det blev det inte någon flytt, på grund av allt för höga kostnader.

Det finns  olika bud  om namnet Norströmsgatan.  En variant  är att  gatan är döpt efter borgaren Ambjörn Nordström som levde  i början av 1700-talet. I hans namn fanns  ett d med , men det har försvunnit.

Nu har det gått 29 år sedan Gösta Svensson blåste invigningsfanfaren och alla verkar vara nöjda med satsningen som gjordes på Hamnmagasinet. Förmodligen av de mera lyckade satsningar som gjorts. Magasinet har blivit ett verkligt dragplåster i hamnområdet. En turistattraktion.  Hur skulle det ha sett i hamnen utan magasinet…

Erik Frykman skulle ha platsat i Melodifestivalen

 

Melodifestivalen på TV har blivit en verklig tittarsuccé de senaste åren. Miljontals svenskar följer  programmet.  Jag är ganska säker på att min gamle bekant Erik Frykman, hade funnits med i Sverigeuttagningarna om det varit aktuellt  på hans tid. Eriks populära schlagers finns fortfarande  med i allsångshäften  och sjungs  så fort det drar ihop sig till allsång  någonstans.  Han var medansvarig till evergreens som ”En dörr står på glänt”, ” I en grönmålad båt”, ”Två små fåglar på en gren” och sist men inte minst ”En röd liten stuga ner vid sjön”.

Schlagerförfattare Erik Frykman fick inte  bo i en röd  stuga vid sjön när han flyttade till Askersund på 70-talet, men ibland dök det i alla fall  upp en grönmålad  båt i vattnet utanför  köksfönstret vid Sundsgatan. Själv bodde Erik med fru Marie under ett antal år i en gul liten stuga i Askersund alldeles intill vattnet vid Sundsgatan.

Erik Frykman utanför sitt  hus  vid Sundsgatan

Eriks lilla stuga fanns –och finns-i alla fall nere vid sjön, ofta stod dörren på glänt och träden sjöng småfåglarna. Och vid kajen låg en liten båt. Nästan allt var snarlikt det som skrevs i Eriks och Sven Paddocks visor. Erik flyttat till Askersund efter sin pensionering från Stockholm  där han jobbade på det stora skivbolaget EMI. Hustru Maria hade anknytning till bygden därför blev det Askersund efter pensioneringen. Hennes pappa hade varit gruvfogde i Zinkgruvan.

Sundsgatan

Erik var lugn och stillsam man som inte gjorde stort väsen av sig. Vi hälsade på varandra, men i början visste jag inte att det var den Frykman som hade gjort alla schlagers som folk gick och gnolade på från och till. Jag visste att någon Frykman och Paddock hade skrivit visor. Men varför skulle Frykman ha flyttat till Askersund? Man borde ha hört talas om det. Jag funderade och frågade till slut honom rakt på sak. Och visst var den Frykman jag tänkte på.

Erik föddes i Norrköping 1905 och avled i Askersund 1980. I födelsestaden Norrköping började han sälja pianon. 1932 kom han till EMI. Vid pensioneringen hade han över 40 år i företaget. Komponerandet skedde alltid på sidan om det ordinarie jobbet. Han var annars producent och inspelningschef. Förutom Paddock samarbetade Erik med storheter som Åke Söderblom och Fritz Gustaf. Det hann att bli cirka 200 låtar från Eriks piano.

I slutet av 20-talet hade Erik egen orkester hemma i Norrköping.  Vid sidan om det ackompanjerade han Sven-Olof Sandberg, John Vilhelm Hagberg och Gustav Lövås (ni vet handlaren i Åsa-Nisse-filmerna). Det var nära att Erik också hade blivit pianist på heltid. Revykungen Ernst Rolf hörde av sig, men Erik vågade inte satsa på honom. Vid den här tiden bröt ljudfilmen igenom och massor av pianister och andra musiker blev arbetslösa, då filmen gick över till eget ljud.

Eriks låtar blev kända långt utanför landets gränser. ”En dörr på glänt” har sjungits in av Andrew Sisters men då på engelska med namnet ”Open dor-open arms”. Han skrev under pseudonymer som Dick Fryman, E.Hallwood, Halvar Sunde, Olle Sörman, Wiberg och Wall Wilson.

 

När det gäller en ”I en röd liten stuga” har jag ett särskilt minne. Är uppväxt i en röd liten stuga vid sjön strax utanför Askersund. Det var dragit och kallt i kåken så farsan beslutade sig för att klä huset med så kallade ”fattiglappar”.  Det var vita eternitplattor som skulle hålla kylan borta, men vackert blev det inte. Sångaren Bertil Boo var inne på redaktionen ibland och han kunde inte förstå att farsan hade ”förstört” huset med vita plattor. Men jag tror hans kritik  berodde just på att Frykmans sång inte  längre passade in när han besökte mej.  Men han gladde ändå alltid med att sjunga några strofer ur sången inne på redaktionen.  En del blev förstås undrande över sången inne från redaktionen. De trodde väl att det slagit över för  någon journalist.

 

 

 

 

Stadspumparna var mötesplatser för ungdomarna i Askersund

Så här  i tider  då kommuner uppmanar sin innevånare  att spara  på vatten. Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Trots närheten till sjön. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan.  Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplaster för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevalereska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. När vattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera. Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Samling vid pumpen vid kyrkberget-Frälsningsarmen. En mycket  populär  pump .

Det var inte alls som Ulf Peder Olrogs visa  ”Samling vid pumpen” från början av 40-talet. I texten står att ”Alfred har di slagit så han ligger å blör”. Och fortsättningen är inte bättre.”Länsman fick på huve, sa jag tror han dör”. Det var betydligt lugnare vid pumparna i Askersund.

Jonskällan vid kyrkberget

På de flesta gårdar fanns källor.  Stora pumpar för att få upp sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste besökta  källan var den så kallade Jonskällan  invid kyrkberget vid gamla Förnicklingsverket  och Frälsningsarmén. Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan.  Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vatten till alla. Punkt och slut.

Pumpen i hamnen som syns  bakom båten.

Mellan  båtarna i hamnen syns  pumpen.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen  och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra  Bergen, för att sedan renas ytterligare  och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtningsställen.

 

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget  krävde en kasthöjd  på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra Bergen. I juli 1907 påbörjades  bygget och avslutades  i slutet av 1908. Tornet  är 31 meter och i dag till salu  om någon skulle vara intresserande av ett boende med en  enorm vacker  utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk.

Stadspumpen som fanns vid Frälsningsarmen finns numera i Hembygdsgården. Bilden  är från föreningens hemsida.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte plats på tomten längre. För ett antal år sedan  fanns det personer  som ville att pumpen skulle  flyttas tillbaka  till sin gamla plats. Men jag har inte hört något mera om det på senare år. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Som vanligt har vännen Leif Linus plockat fram bilder ur sitt stora arkiv

 

 

 

.

 

 

 

Änder och måsar i Askersunds hamn kan simma lungt.

Fåglarna  i Askersunds  hamn kan  koppla av , om nu fåglar kan göra det. Kultur- och tekniknämnden har genom beslut föreslagit att kommunen i de allmänna lokala ordningsföreskrifterna ska införa ett förbud mot att mata fåglar i hamnområdet under sommarmånaderna. Kommunledningsförvaltningen har utrett ärendet, men kan inte se att skälen för ett förbud mot att mata fåglar. 

Skälen är inte tillräckliga för att ordningsföreskrifterna ska kompletteras enligt kultur- och tekniknämndens förslag. Förvaltningen bedömer att problemen med fåglar och bristfällig renhållning i hamnområdet inte varit av den dignitetet att ett formellt förbud mot matning skulle vara aktuellt att införa. Däremot kan en åtgärd från kommunens sida vara att sätta upp skyltar i hamnområdet med budskapet att matning av  fåglar undanbedes, för att skapa en trivsam miljö.