Tivedsloppet på skidor

Har skrivit om Tivedsloppet  på skidor tidigare, men  nu  när det har blivit riktigt vinter  igen är det aktuellt igen. När jag joggar förbi Väderkvarnsbacken i väcks minnena till liv igen. Vet inte hur många gånger jag stått och frusit i den backen för att kolla på svettiga skidåkare. En del av åkarna var ju också bekanta. Själv ägnade jag mej inte  mycket  åt skidåkning. Det var bandy som gällde och då ofta på Gårdsjön intill Väderkvarnsbacken. Men det var roligt att titta på skidåkning, precis som i dag på TV. För mej var det mera som  i Topelius dikt ” skidan  hon slinter i bukter och finter”.

Tivedsloppet 1956. IFK:s P O Lundin vann i snöstormen 

IFK Askersund arrangerade under många Sydnärkes stora skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade då namnet Askersundsloppet. Det ändrades sedan året efter till Tivedsloppet, med start i Ljungås och målgång vid gamla Folkskolan (Sjöängsskolan).  Senare blev det start och mål vid gamla IP. Då drogs spåren norr ut från staden för att sedan göra en krok in mot staden via Gårdsjön och Väderkvarnsbacken. Som grabb följde jag många Tivedslopp från toppen av den gamla tingsplatsen, Väderkvarnsbacken. Det var många blåbär som trattade på ändan i nedförsbacken in mot det hägrande målet på IP. Bara det drog en ganska stor publik till Väderkvarnsbacken, som numera mest används som pulkabacke. En del hade börjat med pulkaåkning redan under Tivedsloppet. Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge vid kontrollerna. Blåbärsoppan verkade vara mycket vällagad.

Bengt Rehnvall  tillhörde alltid toppåkarna i Tivedsloppet. Han var  också svensk mästare i maroton. Som bäst blev han 36:a i Vasaloppet.

 

Parhäster  inom IFK:s skidsektion, Bengt Rehnvall  och P O Lundin

Kalle ”Bock” Pettersson  deltog  många gånger  i Tivedsloppet  för IFK. Han tyckte  om blåbärssoppa och stannade  länge vid vätskekontrollerna.

På 50-talet dominerade IFK-arna Per-Olof Lundin och Bengt Rehnvall. De kanske inte vann alla gånger, men de var ständigt med i toppen. En trogen Tivedsloppsåkare var Kalle ”Bock” Pettersson. Enligt vad jag hört senare var inte hans efternamn Pettersson, utan Gustavsson, men han protesterade aldrig mot sitt felaktiga namn varken i startlistor eller i tidningsreferat. Han gillade namnet Pettersson. Kalles problem var Väderkvarnsbacken och utförsåkningen. Han bromsade utför och det fick ledarna att nästa bryta ihop. Kalle brydde sig inte så mycket om det. I sin hemvärnsdräkt stakade han lugnt vidare in mot målet på gamla IP i Askersund. Hemvärnsdräkten använde han alltid vid skidloppen. Normalt hade annars IFK blått och vitt. Kalle hade inpräntat den olympiska tanken i huvudet. Det viktigaste är inte att vinna, det viktigaste är att deltaga. Kalle var också en som verkligen också tog tid på sig vid vätskekontrollerna. Han verkade ha älskat blåbärsoppa.

Arthur Östring Zinkgruvan vann det första Tivedsloppet.

Arthur Östring var Sydnärkes skidkung  under  många år.

Från det första loppet 1936 kan berättas att åkarna startade två och två från Ljungås skola. Matkontrollen fanns vid Uvaberget mellan Askersund och Olshammar. Det var 14 kilometer dit. I täten låg Gustav Nyberg , Skyllberg och Arthur Östring, Zinkgruvan. De slängde i sig lite varmt sockervatten för att sedan fortsätta ett stycke på Olshammarsvägen och in mot Boda. Mellan Uvaberget  och Nordhammar hände inte något mellan de båda tätmännen. Östring hade startat en minut efter Nyberg, så hans slutseger var i det närmaste klar vid Nordhammar. De två sista kilometerna över Alsen in mot gamla Folkskolan blev en ren spurtsträcka. Nyberg ledde med fem meter fram till järnvägsstationen, innan Östring satte in slutspurten. Med den segern blev Arthur Östring skidhistoriens förste Sydnärkesmästare. I segerintervjun förklarade Östring att banan var alldeles för lätt. Han tyckte det bara var gärden och sjöar att åka över. Inget vidare kraftprov. Segraren uppmanade också intervjuaren att komma upp till Zinkgruvan, där det verkligen fanns lite backar att kämpa i. Men Östring var inte ensam om att klaga på den lätta banan. Även tvåan skogsarbetare Nyberg, var missnöjd med den lätta banan.  På den tiden skulle alla skidåkare vara skogsarbetare för att nå framgång. Yrket gav styrka och hårdhet. Men det var då det…

Själv har jag alltid varit en urusel skidåkare. Det var andra vintersporter som gällde när jag var aktiv. Men jag gjorde faktiskt ett tappert försök i en korpstafett tillsammans med mina bröder en gång för länge sedan. Brorsan Karlherbert och jag var aktiva inom idrotten på den tiden och hade skaplig kondition. Men vi hade tyvärr ingen skidteknik. Det går inte att halvspringa sig igenom ett skidlopp, även om det bara råkar vara en korptävling. Min skidkarriär fick ett snabbt slut när PRO lag 2 passerade ute i spåret. En gammal man med en härlig skidteknik susade förbi. Och han hade också vallat sina skidor fick jag höra efter målgången.

Sofie Maxe var en  mycket duktig skidtjej från Zinkgruvan. Bilden  är från skidanläggningen i Zinkgruvan.

I dag är det Zinkgruvans IF som står för skidsporten i Sydnärke.  Både med åkare och en fin anläggning. Klubben tillverkar också egen snö i snökanonerna till spåren när det är kallt nog. Anläggningen i Zinkgruvan har blivit ett skidparadis både för motionärer och aktiva. Många kommer också från Östergötland För i tiden var det ett antal klubbar som hade skidsport på sina program i Sydnärke. Nu är det Zinkgruvans IF som gäller.

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

Ove Danielsson

En kommentar till “Tivedsloppet på skidor”

  1. Roligt att Du skriver om min pappa Arthur. Vid ett tivedslopp gick han in i väggen, Blev bjuden på pannkaka av åskådare och vann. En annan gång skulle två medtävlare stoppas honom med våld. Han åkte vidare och de två blev
    liggande i snön. Hans karaktär var: har jag bestämt sig för något så genomför jag det. Tror han vann Tivedsloppet alla fem gånger han startade.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *