När ”petmojen” kom till Askersund

Nya mobiler och så kallade ”paddor” i alla ära, men annat var det när petmojen tog plats i askersundarnas hem. Det var mycket större  än dagens kampanjer  om nya  mobiltelefoner  och andra tekniska prylar. I dag är de fasta telefonerna på väg bort. Många väljer att bara ha mobiluppkopplingar.

Telestationen i Askersund

Det har nu gått drygt 50 år sedan ”petmojen” gjorde sitt intåg hemma hos askersundarna. En historisk händelse för alla. Förändringen skedde när Televerket helautomatiserad Askersunds-området. Moderna tider hade på allvar gjort sitt intåg i småstaden Askersund. Teleabonnenterna hade fått telefoner med nummerskiva, eller ”petmojar” som var benämningen i folkmun. Nackdelen med det var att askersundarna gick miste om sockerljuva kvinnoröster, som svarade med ett vänligt ”ASKERSUND”.  Abonnenterna fick sedan begära det önskade numret, som snabbt repeterades av telefonisterna. När det gällde rikssamtal fick telefonören också begära antalet perioder i förväg.  Telekvinnorna hade då en manuell liten klocka som de startade. När den begärda tiden var ute så fick den som ringde ett vänligt meddelande i luren, att just ”tiden var ute”.

Telestation fanns under  många år vid torget i den vita fastigheten till höger.

Telegrafstationen vid torget i Askersund var en stor kvinnoarbetsplats. Visst fanns det manliga montörer, som Robert ”Telefon-Johan” Johansson. Han bar för övrigt titeln 1:e montör. Annars var det en helt kvinnodominerad arbetsplats. När stationen i Askersund lades ned erbjöds telefonisterna jobb på andra plaster, som Norrköping, Göteborg och Örebro. Men det var få som nappade på erbjudandet att flytta ifrån Askersund. Alva Mogren, som den sista tiden var stationschef, var ett få undantag. Hon följde med till storstaden  Örebro  där hon blev kvar till pensioneringen. Har träffat Alva många gånger och pratat om hennes gamla jobb. Alva lever inte längre.

Alva Mogren

Alva var 17 år när fick provjobb på telestationen i Askersund. Året var 1943. Familjen Mogren bodde vid Finntorp en halvmil väster om stan. Föräldrarna drev ett lantbruk . Förutom föräldrarna fanns det nio barn i familjen, fem grabbar och fyra flickor.

 

-Jag gick upp till telestationen och frågade om det fanns något jobb. Mötte då Signe Eriksson, som var vikarierande telegrafkommissarie. Hon upplyste om att jag kunde få börja. Det fattades lite folk. Men först handlade det om tre prövomånader utan lön. Efter det erbjöds jag ordinarie jobb, men ett krav var att jag skulle ha telefon. Och det hade vi inte hemma. Själva telefonen var gratis, men ledningen från stora vägen in till Finntorp skulle jag få bekosta själv. Vid ålderdomshemmet Finntorp i närheten fanns det telefon och jag bad föreståndaren att få använda den, men det blev ett blankt nej, berättade Alva.

– För att få jobbet fick jag låna ihop 750 kronor till ledningen. Det var väldigt mycket pengar på den tiden. Innan jag fick börja fick jag också gå till doktor Norder  i Askersund för en läkarundersökning, eller vad man nu ska kalla det för. I början var det väldigt oregelbundna tider. Det var bara att cykla in till stan när jobbet kallade. Jag har cyklat många mil i ur och skur mellan Askersund och Finntorp. Någon har också sagt att de såg mej ständig cykla ute på Laxåvägen de där åren.

Jobbet som telefonist var stressigt och pressande. Ofta fick  Alva frågan om att de  tjuvlyssnade på samtalen.

-Hur skull vi kunna hinna med det! Vi hade fullt upp hela tiden. Förstår inte att folk kunde tro det.

Alva berättade om vilket elände ibland det kunde vara att koppla rikssamtal. Samtalen skulle kopplas via en massa stationer i Sverige, för att sedan kopplas vidare till den begärda orten. Men på vägen dit kunde någon av de som jobbat på de olika stationerna ryckt ut sladden. Då bröts allt och det var bara att börja om från början, till beställarnas ilska

–De flesta var snälla och till jul kom folk in och lämnade godis som vi delade upp mycket noga, mindes Alva. Vi hade en bra sammanhållning. Det var trivsam arbetsplats. Vi gjorde också mycket tillsammans utanför jobbet.

Robert Johansson var 1:e  montör  vid stationen ett antal år.

Bild från Leif Linus samling

På tiden fanns också ett antal mindre växelstationer ute i bygderna. Där kunde telefonisterna vara lite mera personliga. De som ringde kunde få en direktuppgift om vederbörande var hemma eller inte. ”Såg att de åkte bort kunde det låta”. En fin service som ingen teleoperatör kan leva upp till i dag.

Alva Mogren fick allt oftare ta på sig kontorsuppgifter vid stationen i Askersund och det slutade också med att hon blev stationsföreståndare.  På den tiden var det manliga chefer som gällde.

-Minns en mycket kortväxt chef från Norrköping. När han kom tog jag på mej skor med mycket höga klackar. Jag blev nästan dubbel så lång och det ingav respekt när han tittade upp mot mej, upplyste Alva , när hon avslöjade sitt ”härskarknep” över männen.

I Örebro hamnade Alva som ansvarig för katalogavdelningen. Det var jobb nästan natt och dag. Till slut sa kroppen ifrån. Ordet utbränd var ännu inte uppfunnet. Det ledde till att hon blev sjukpensionär och flyttade hem till Askersund igen. Men åren på telestationen i Askersund är något hon drömde sig tillbaka till igen. När det blev som värst kunde hon plocka fram sin lilla periodklocka och titta på. Hon har sparat en sådan liten klenod.

Alvas periodklocka

Den automatiska telefonpremiären i Askersund 1960 skedde inte helt gnisselfritt. En del kunder hade stora svårigheter med sina ”petmojar”. Andra tyckte att ”petmojen” var värd en glädjesalut. Gammal som ung kunde slå riktnummer 010 och hamna direkt i Stockholm. En del petade fram 239000 och fick kontakt med ”fröken UR” som gärna stod till tjänst. På nummer 239500 kunde telekunderna träffa ”fröken Väder” och få reda på om Stockholm hade vackert väder, svaga vindar i skärgården och 18 grader varmt på Kungsholmen. Och det lyssnade gärna många askersundare till. Ljudkvaliteten var kanske inte allra bästa, men liksom  så mycket anat hade ”petmojen” sina barnsjukdomar.

Slutligen kan nämnas att Askersundsdiktaren ”den blyge” Levi Karlsson , skrev en fin avskedsdikt vid nedläggningen av stationen i Askersund med namnet ”Automatiseringen”. Avslutningen löd så här:

”Om blygt och ringa är det tack  jag med vers er gav,

Det bättre synes mig ändå, än ros  på eder grav.”

 

 

PS! Bilderna som finns  på bloggen och hemsidan får naturligtvis inte kopieras  och användas i andra syften  än vad som är tänkt. Det handlar om  upphovsrätten. Bara som ett litet vänligt påpekande.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

Ove Danielsson

2 reaktioner till “När ”petmojen” kom till Askersund”

  1. Vilken bra text om en viktig del av historien. Du är fenomenal, Ove.

    Jag undrar om Televerket var första arbetsgivaren i Askersund, där en kvinna blev anställd som chef. De hade ju en kvinnlig telegrafkommissarie tidigt i stan. Fanns det kvinnor som var anställda som chefer någon annanstans i Askersund?

    1. Jag får tacka! Tror att Alva var först som chef. Vid Trikåfabriken fanns döttrarna till TRikå-Nisse som hade chefspositioner. men det var ju ett familjeföretag

Kommentarer inaktiverade.