”Förargelsens hus” i Askersunds hamn

Det är viktigt att kommunerna ser till att det finns snygga och rena offentliga toaletter. Folk ska inte behöva springa nödiga kilometer för att hitta en toalett. Kommunerna har också insett vikten av sådana byggnader. Annars blir det kritik. Annat var det förr. Då kallades några toaletter i Askersund ”Förargelsens hus”. Och det fanns en på hamnplanen och en vid stationshuset vid Strandparken. Men de var bara till för män.

Fritjof Andersson på  hamnplanen i Askersund . I bakgrunden ”förargelsens hus” som flyttades bort. Fritjof  var pappa till  Askersundkändisen Birger ”Tjommen”

Huset vid hamnplanen hade diskuterades flitigt.  ”Förargelsens hus ” måste flyttas från hamnplanen i Askersund. Eller urinoaren som man sa i finare sammanhang och kommunala protokoll. För vanligt folk var namnet ”pisskuren”.

Placeringen av ” Förargelsens hus” hade diskuterats i ett antal år.   1953 hade provinsialläkaren tröttnat. Läkaren hävdade att kuren måste flyttas längre bort från bostadshusen. Hälsovårdsnämnden kopplades in och ärendet gick vidare till Drätselkammaren. Där hade man inget emot att kuren flyttades bara man kunde hitta en lämplig plats  inom eller i närheten av hamnområdet. Frågan är bara var kuren hamnade? Ingen vet. Svårt att ta reda på kanske. Det var ändå 65 år sedan ärendet var aktuellt. Kanske den skrotades eller någon som tog hand om kuren.

Hamnen i Askersund  en gång i tiden med ”förargelsens hus” på planen framför Hamnmagasinet. Vykort.

 

 

Den gamla kuren som fanns i stationsområdet flyttades när nya Sjöängen byggdes. Den finns nu bakom en förrådsbyggnad i Askersunds by. De flesta var överens om att den gamla klassiska byggnaden från 20-talet skulle bevaras. Men precis som 1953, är frågan var den ska den placeras. Hembygdsföreningen har visat intresse, men än så längre har det inte kommit något förslag om flytt från ”byn”.

 

Kuren som stod  vid busstationen  finns för tillfället i Askersunds by. Den ska bevaras vad jag förstår.

Bristen på toaletter kvällstid kan få konsekvenser. Tranås kommun fick en räkning för en del år sedan på kemtvätt av byxor, så det är säkrast att ha ordning på toalettfrågan. Totalt gällde räkningen 444 kronor för kemtvätt av ytterbyxan vid tre tillfällen, samt för tvätt av tre par kalsonger. Kravet var också 300 kronor för   psykiskt och fysiskt lidande vid tre tillfällen. Och det rörde sig inte om något skämt.

Mannen skrev i sin räkning att han ”skitit på sig” tre gånger därför att toaletterna hade varit stängda.

-Jag har inte haft en chans att hinna hem, skrev mannen.

En särskild anmärkning på räkningen var att den skulle diarieföras. Hur Tranås kommun hanterade räkning känner jag inte till, men andra kommuner får se till att inte hamna i samma situation. Rådet är att hålla toaletterna öppna även på kvällstid och helger. Annars kan  det komma en räkning på kemtvätt.

 

 

Min tidningskrönika den 23 september

 

Valet är över och politikerna får nu vila några veckor. Sedan är det dags igen. Vad jag förstår får Askersund ett nytt styre och nya personer ska väljas till topposterna i nämnder och styrelser.  För ett antal år sedan var konkurrens stor om platserna. Politiker stod i kö för att få vara med och bestämma. Tror inte det är riktig så i dag. I dag får man ta lite mera vad man har och det behöver inte vara något negativt. De är ju ofta folk som är intresserade av sina uppdrag.

Det ska bli intressant att se hur politikerna får ihop det med samarbetet och samtidigt visa respekt för valresultatet. Ibland har det varit lite si och så med det. Som det varit tidigare brukar det stora partierna dela med sig i nämnder och styrelser till de som inte fått något. Men det har inte enbart varit för att vara snälla. De små måste naturligtvis också rösta på de storas förslag för att få platser.

Under några år när jag arbetade som journalist var ofta frågan  hur  många anställda kommunpolitiker det skulle vara  och vilken ersättning som skulle gälla. Länge fanns det bara ett kommunalråd. För att få lite mera jämnvikt i politiken så infördes också en post som oppositionsråd. Något som ett litet stridbart lokalparti var helt emot. De ansåg att det var slöseri med skattepengar. Minns att jag stod och pratade med det nyvalda oppositionsrådet på stan, då en ledare från lokalpartiet kom fram. Oppositionsrådet var mycket artigt och frågade hur det stod till. Men han fick inte det svar han väntade. ”Att du inte skäms att sitta på Rådhuset som motvalls kärring och till på köpet få lön för det”, blev svaret innan den arge lokalpolitikern luffade iväg. Men det var på den tiden…

Ofta var det kamp om de viktigaste posterna inom politiken, som ordförande i de olika nämnderna eller ledamot i kommunstyrelsen. Politiker som inte platsade i de tunga nämnderna fick ofta erbjudande att sitta i Hälsovårdsnämnden. På den tiden fanns det inte många tunga frågor i den nämnden. Ofta handlade det om tömning av latriner och hur råttgift skulle hanteras.  I dag är Sydnärkes Miljöförvaltning en av de viktigaste förvaltningarna.

En nämnd som hängde med väldigt länge var Hästuttagningsnämnden, vars uppgift var att vid krigsfara ta ut ett bestämt antal hästar från kommunen för krigsmaktens behov. När folk skulle tas ut till nämnden på 70-talet väckte det stor munterhet. Ofta blev det några lantbrukare som fick ta hand om den uppgiften. I den nämnden kunde ledamöterna ta det lugnt. Krigshotet var avlägset och att använda hästar om fienden kom var inte aktuellt. Men Hästuttagningsnämnden  travade ändå på som inget hänt inom krigsmakten.

Gamla Statt i Askersund i Gits Olssons krönika

 

 

Askersund hade en gång ett Stadshotell. Det blev en politisk kamp om det skulle få vara kvar eller rivas. De som förordade ett nytt hotell på andra sidan Sundsbron gick segrande ur striden. På samma plats byggdes servicehuset upp. En byggnad som är ganska lik gamla ”Statt”.  Det som försvunnit helt  i dag  är den gamla fina  hotellparken. Där  byggs i dag  garage  och soprum.  När hotellet revs i början på 80-talet var byggnaden i ett ganska dåligt skick. Enligt kåsören Gits Olsson var heller inte servicen den bästa mot slutet.

Varje vecka hade Gits Olsson en krönika i tidningen SE under rubriken ”Mummel i kön”. Vid ett tillfälle besökte han hotellet i Askersund och skrev en krönika därifrån. En krönika som askersundarna pratade mycket och länge om. Gits utgick från visan om Petter och Frida. I visan kom Frida in på hotellet i Askersund men inte Petter. Gits skrev att Petter inte gick miste om något. Stället var ganska ruffigt.

” Vi fick rum nr 12 en trappa upp. Där såg det ut så här. Spegeln på väggen hade lossnat och någon hade hängt upp den på en spik. Ja la tandborsten på hyllan och då halkade spegeln på sniskan, så jag fick snabbt beslutade att lägga tandkrämstuben som motvikt på hyllans motsatta sida. Men det gick inte för hyllglaset var av på mitten”, skrev Gits.

”Möblemanget består av två sängar och ett skrivbord i blankpolerat lövträd, som var så populära i början av 40-talet. På skrivbordsunderlägget ligger en solkig lapp som meddelar att restaurangen är öppen från kl 12.00 till 23.00, medan grillen stängs redan kl 19.00. Där kakelugnen har stått finns det en skrubb att hänga kläderna i. Den är utrustad med galgar. Tre och en halv. På en av galgarna står Kemisk Tvättindustri Askersund.”

”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten. Fönstret går inte att stänga, så tofsen i den nötta rullgardinen pendlar muntert i draget.  Nöjeslivet i Askersund synes trots allt vara koncentrerat till detta Stadshotell. Den trevliga matsalen med spontade trätak och sin pittoreskt svarvade pelare befolkades av gäster som inte var så ansträngt eleganta.”

” Vi föredrog att äta vår måltid i matsalen tillsammans med societeten. Men trots att det var onsdag svek societeten. En grinig handelsresande som körde glasögonen upp i pannan, räckte ut armen och höll matsedeln mellan knäna och frågade om den lilla sillbrickan för 5:75 var bra. Det sa servitrisen att den var. Då sa handelsresanden att det trodde han vad han ville om, och tog tre sandvikare. ”

”På morgonen försökte vi få frukost på rummet, men dels var det ingen som svarade nere i telefonväxeln, dels är servering på rummet inte brukligt på Askersund stadshotell. Man fick gå ner i PUBEN för där hade man ställt fram smör och bröd, kokta ägg, en kaffepanna och lite koppar på ett bord så att gästerna får ta för sej om de får lust. För att komma åt morgonkaffet fick vi göra en kringgående rörelse kring en gumma som dammsög under bordet. Det var en jäkla dammsugare att dåna. Just som vi högg toppen av ägget, kom det in en gubbe i oljig overall och gallskrek.:

-Blir dä nå damm i da?

-Va? Skrek gumman tillbaka.

-Jag sa, blir dä nå damm i da? Gallskrek gubben.

Då stängde gumman av dånet och skrek:

-Va säjer du?

-Ja sa, blir dä nå damm i da?

-Jo, sa gumman, men dä sprutar nästan ut lika mycket   bakte som en suger in framte!

Tack vi märkte det på osten. Sen vi hade blåst av det värsta av dammet smakade den bra”, slutade Gits sin krönika om Statt i Askersund

Anexet

En del blev mycket upprörda över Gits krönika, medan andra tog det hela med humor.  Om någon vill läsa mer om gamla Stadshotellet i Askersund finns det en mycket informativ skrift av Alf Cederlind. Han var under en period vd för Hotellbolaget.

 

 

 

När Konsum i Aspa fick snabbköp

Konsum i Aspa var mycket tidigt ute med en snabbköpsbutik. Redan vintern 1953. Föregångare i Askersundstrakten skulle man kunna säga. Det var ett stort steg som väckte uppmärksamhet. Att få plocka till sig varorna själv utan inbladning av något biträde. En skribent med signaturen ” Botvid” i Askersunds -Tidning kom också med en varning. Släpp inte iväg hustrun till butiken. Det här var långt innan jämställdhetsfrågorna var på tapeten. På den tiden visades det också hushållsfilmer avsedda för kvinnor. Inte många män höll till i köket på den tiden.

”Botvid” varnade nämligen männen för att släppa iväg sina fruar till butiken av en märklig anledning. Det fanns allt för många saker att köpa som de inte vetat om.  På något mystiskt sätt skulle det locka till onödiga köp.  Signaturen höll själv bli ägare till en slags konstig sak, som man skakar grädde med. Men som han skrev: ”jag kom till besinning”.

Ombyggnad av snabbköp vid Konsum i Aspa skedde i rekordfart bara på någon månad. Ingången var belägen vid charkuteributiken, där ett frukttråg och grönsaksbord hejdade redan till det första köpet.

”På varje sak står priset angivet och små skyltar på hyllorna talar om vad påsarna innehåller. Lagret har helt enkelt flyttat in till kunderna, vilket onekligen måste vara av intresse för en framåtsträvande firma. Till kassan leder en smal gång och där slipper ingen förbi utan ha betalt varje sak”, skrev ”Botvid” i sitt referat.

Rose-Marie Fredriksson i städtagen. Bilden  kommer från Leif ”Linus”  bildsamling.

Inez Werner,Ros-Marie Fredriksson och Evert Johansson i butiken. Bilden  kommer från Leif”Linus” bildsamling.

Premiären för Aspa snabbköpsbutik lockade mycket folk. Kunderna tyckte det var roligt att plocka till sig varorna själva utan att behöva peka. Det var något nytt som hade framtiden för sig. Och så blev det också. I dag har trenden vänt. Många letar efter de gamla butikerna med manuell betjäning bakom en affärsdisk. En del större butiker tillfredsställer i dag båda önskemålen, med snabbköp och en bemannad kött-och fiskdisk. Bättre än så kan det inte blir. Två flugor i en smäll som heter. Och någon hushållsfilm enbart för kvinnor har inte visats på mycket länge.

Om jag vet vem den där journalisten ”Botvid” var? Har inte en aning, men som en liten ursäkt var han nog inte ensam  om att skriva på det där viset vid den tiden.

Brännvinsbränneriet som blev missionshus i Askersund

Hus för tillverkning av brännvin är inte bara av ondo. Det kan om inte annat medlemmarna i Lutherska Missionsföreningen intyga. Då handlar det naturligtvis inte om drycken utan själva huset. Föreningen saknade möteslokal i Askersund, men ute vid Lind stod ett brännvinsbränneri tomt. Föreningen köpte huset för en billig penning. Året var 1867. Samma år hade föreningen köpt in en del av tomten nr 79-80 i Askersund (Stora Bergsgatan 33).

Missionsvänner som ägde hästar fraktade in virket från det nedrivna bränneriet. Rådman Beckman bidrog med timmer. Grunden till missionshuset grävdes av missionsvännerna. Utan ersättning naturligtvis. I april 1867 började man gräva grunden och i augusti samma år var missionshuset färdigt för att tas i bruk. Brännvinsbränneriet hade blivit Herrens tempel.

Församlingens  första predikant Carl Bergegren

 

Rådman Beckman bidrog  med virke  till kyrkan

Vid invigningshögtiden förklarade brukspatron Hedengren från Risberga att det var viktigt med ett eget hus, eftersom man hade blivit nekade att ha möten  i samlingslokaler, skolor och kyrkor. Brukspatronen betonade också att ingen fick predika något falskt evangelium.

Kostnaden för missionshuset uppgick till 5 000 kronor. När bygget startade fanns 900 kronor i den magra kassan. Samma summa fanns kvar när bygget var slutfört. 1886 uppfördes andra delen av fastigheten, nämligen den lilla salen och bostaden på andra planet. Under åren som gick gjorde sedan ett antal reparationer och ombyggnader. I början av 1960-talet diskuterades planerna för en ny kyrka ute vid Gårdsjögatan. Så blev det också . 1968 skedde invigningen av den nya kyrkan.

Gårdsjögatan

För att nu återgå till Missionshuset vid Stora Bergsgatan, har det hänt mycket där.  Huset finns kvar, men invändigt finns inget som vittnar om att det varit ett bönhus. När EFS-församlingen lämnade backen upp mot gamla Realskolan på Norra Bergen, köpte järnhandlare Edlund byggnaden. Han gjorde om huset invändigt till ett byggvarulager. Det gamla missionshuset har fylldes med bräder och skivor av alla slag. Ett ovärderligt lager för  järnhandeln. Själv bosatte sig Edlund på övervåningen i missionshuset. När Edlunds avled köpte en  privatperson med  koppling till järnhandeln  över. Och så är det i dag och lagerutrymmena finns kvar.

Tänk vad det kan bli av ett gammalt brännvinsbränneri. Något att tänka på för alla som köper virke vid Edlunds. Det finns både brännvins-och missionshistoria i väggarna…

 

 

Min tidningskrönika den 9 september

”Lång dags färd mot natt ” är namnet på en känd pjäs som nobelpristagaren Eugene O`Nell, skrev en gång till sin hustru.  Lång nervös väntan är också många politikers verklighet i dag, för att nu också blanda in lite kultur i valrörelsens slutspurt . Det brukar inte dröja till natten innan valresultaten är klara. Den första prognosen brukar Aktuellt ha redan klockan 21. Men det är i alla fall en lång dags färd innan resultatet presenteras. Många kommunalråd i landet funder förstås lite nervöst över om de får ha kvar sina jobb efter nyår.

Spåkvinnan fanns  i många år  på markanderna i Askersund.  Genom att titta i handen  kunde   hon avslöja besökarnas framtid. I alla fall påstod  hon det.

Som journalist har jag varit på många valvakor. Både glädjefyllda och sorgliga.  Som gammal fotbollsspelare kan jag jämföra reaktionerna från omklädningsrummen. Förlorarna på många valvakor sa ofta att ”de inte hade nått ut med budskapet”. Det var anledningen till förlusten. Som fotbollspelare var det ofta domarens fel. Och det gick inte att nå ut med budskapet till honom. Då kunde han ta till röda kortet.  När det gäller valet är det väljarna som hanterar de röda och gula korten.

På höstmarknaden i Askersund för någon vecka sedan försökte de politiska partierna verkligen att få ut sina budskap.  Förr var marknadsdagarna mycket viktigare än i dag. Kanske en ledig dag från jobbet.  Folk köpte med bruna karameller, korgar, rakblad och kanske lite starka drycker från ”bolaget” när de ändå var inne i stan. Nu fick folk också politiska budskap med sig hem. Något som aldrig förekom förr.

Hade en arbetskamrat på en industri som alltid prickade in två semesterdagar vår och höst i samband med folkfesten i Askersund. Det var otänkbart för honom att missa sådana dagar.  Några av de viktigaste dagarna i hans liv.  Men det var inte för att få politisk information.

Utbudet av varor på marknaderna har förändrats kraftigt. Då gällde det 110 knallar på torget utan politiska inslag. Punkt slut.  Förr fanns det också ett artisttält vid Torparken. Där uppträdde allt från jättestarka män, trollkarlar och lättklädda damer. Spåkvinnan var också ett givet inslag på marknadsdagarna. Minns att hon vill spå mej och jag tackade ja. Förklarade för henne att jag hade bråttom och skulle iväg till jobbet. Hon tittade då i min hand och förklarade att jag var en mycket arbetsam människa. Inte så svårt att räkna ut efter min information. Men det kostade bara en tia och det var trevligt att få det hela bekräftat. Hade jag haft mera pengar och bättre om tid kunde jag fått ytterligare intressanta uppgifter av spåkvinnan. Om det varit i dag kanske hon i min hand också kunnat svara på den politiska utgången i valet. Men då hade man nog fått lagt till  några kronor extra.

Tvättmaskinernas intåg i Askersund

Tvättinrättningarna hade fullt upp förr i tiden. Och det fanns ett antal tvättar inom Askersunds nuvarande kommun. De som inte hade råd att lämna in sin tvätt i centralorten var hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Morsan Gunborg höll till hemma vid bryggan vid Gårdsjön, i stort sett året runt med tvätt. Så var det på den tiden. Måste erkänna att jag inte tänkte så mycket på hur tvättningen gick till. Men det har ändrats på den punkten. Tvättstugan där jag bor mitt i stan fungerar bra, åtminstone varje måndag. Jag vet.

Så här såg det  ut vid kajen i Askersund  en gång i tiden. Sedan  kom tvättinrättningarna  och tvättmaskinerna.

I dag är tvätterierna borta, med undantag för kommunens tvätterier.   Men de är ju inte till för allmänheten vad jag vet. När tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i de svenska hemmen blev det allt svårare för tvättinrättningarna att få till det med ekonomin. Vem ville lämna in smutsiga kläder när man kunde sköta det själv hemma.

Vid Solhaug, strax  väster  om Askersund fanns ett tvätteri som ägdes av Knut Rosén. En verksamhet som startade 1948.  En ny kemisk tvättindustri startar stod i tidningen. Han kombinerade det med en minkfarm och ett skollärarjobb. En ganska ovanlig kombination kan tyckas. En typ av rening pågår fortfarande där.  Jehovas Vittnen har förvandlat stället till Rikets Sal. De gjorde ett imponerande arbete med huset på mycket kort tid. Det kom vittnen från hela Sverige och hjälpte till med bygget.

Tvätteriet i Solhaug införde moderna metoder på 60-talet. Folk fick åka dit och tvätta själva i maskiner som företaget höll med. Vet inte vad det kostade, men det var ett nytänkande. Tvätteriet hade också en butik vid Sundsbrogatan, där folk kunde lämna in och hämta sin tvätt. Det kallar jag för service.

Ingrid Larsson tog emot och lämnade  ut tvätt i en butik inne i Askersund .

Vid Sundsängen fanns Westerbergs tvätteri. Han lockade i sin reklam med att han tvättade i ”äkta sjövatten”.  Den som tittade i vattnet vid Sundsängen på den tiden blev nog inte särskild imponerad av reklamen. Där flöt det mesta omkring som inte borde finnas i vattnet. Man kan med viss fog säga att reklamen var lätt överdriven.   Men Westerberg var en duktig och kunde reklam, så det är honom förlåtet. Och tvätten blev ren. Trots sjövattnet.

En  notis från slutet av 50-talet.

En av det mest populära och billigaste tvättar var, Zinkgruvans Andelstvätt. Den startade 1946 vid kanten av Trysjön och levde kvar i 30 år. Initiativtagare till tvätten var gruvbolaget och Hammars hälsovårdsnämnd. Anslag till att bygga tvättinrättningen kom från olika håll. Fru Vega Adolfsson blev tvättens första föreståndarinna med en lön på 80 kronor i månaden. Tog hon in personal som hjälpte till fick hon stå för det själv.

 

Fram till 1972 var inte personalen vid andelstvätten fackligt anslutna. 1973 begärde en av personalen inträde i Fabriks och det väckte stor bitterhet i styrelsen. De ansåg at det var helt omöjligt att driva tvätteriet med avtalsenliga löner. Styrelsen vägrade skriva på avtalet. Det slutade med att förbundet satte tvätteriet i blockad. Till slut skrevs avtalet på, men enligt styrelsen var det början till slutet för tvätteriet i Zinkgruvan. 1976 såldes tvätten och andelarna löstes in.

Kommunen köpte tvättstugan, som i sin tur hyrde ut den till Zinkgruvans IF. Under flera  år använde  klubben huset till klubblokal. Under 90-talet flyttade föreningen sin verksamhet och huset  jämnades med marken.

 

Själv lämnade jag ofta in oljiga arbetskläder  till Zinkgruvetvätten. En dam tog med kläderna från mitt dåvarande jobb i Hammar och några dagar senare var kläderna tillbaka i Hammar. Det var många av mina arbetskamrater som också utnyttjade den fina servicen med nytvättade och pressade arbetskläder. Första timmen gick man som en kung. Efter en timme med glaset såg man inte att kläderna varit på tvätt.  Och det tyckte de ansvariga vid tvätten i Zinkgruvan var riktigt bra.  Det skapade jobb. Det kom nya tvättlådor från Hammar hela tiden.  Allt gick sedan framåt. Företaget kom att sköta det hela den sista tiden jag var i Hammar.

Bandystjärnan Gunnar Carlsson, som också drev BE-GE:s i Askersund, var en mästare i att sälja tvättmaskiner när det begav sig. Han tillhörde en av Sveriges bästa försäljare på den tiden. Alla kände honom och han  kunde prata för sin vara. En gång berättade Gunnar för mej att han sålt en tvättmaskin när han skulle passera Ingelsby. Vid en brygga låg en kvinna och skurade som hon alltid hade gjort. Gunnar stannade och frågade om han fick ta en bild. Han menade att det skulle bli en unik bild. Det har var i mitten på 50-talet. Folk låg inte vid bryggorna och tvättade längre.  Det blev affär.

Gunnar och Bertil Carlsson på Be-Ge:s

Faktauppgifterna om tvätten i Zinkgruvan har jag hämtat från en skrift som vännen och före detta kollegan Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan. Och andra  uppgifter har jag hämtat från tidningsartiklar och från många samtal  med berörda personer.