Askersunds kvarn var en ståtlig byggnad i hamnområdet

I Askersunds hamnområde fanns fram till i början av 1970-talet   en ståtlig röd kvarnbyggnad i fyra våningar. Det var en imponerande träbyggnad som revs. När kvarnen byggdes 1908 vallfärdade folk till stan för att se det imponerande bygget. Och det kan man förstå.

Den ståtliga kvarnbyggnaden i Askersunds  hamnområde revs  i början på 70-talet.

Bild:Kjell Johansson 

När kvarnen revs förändrades hamnbilden helt. Tittar man på bilder från 60-talet så kan man tycka att de styrande på den tiden borde gjort något bättre av den gamla praktfulla byggnaden, än att jämna den med marken. Det fanns också planer på att riva gamla Hamnkontoret (restaurang i dag) samtidigt med kvarnen. Som tur var blev det stopp på dessa planer. Många askersundare protesterade mot rivningen av kvarnen, men vad hjälpte det. På den tiden hjälpte det inte att protestera. Annat är det i dag…

 

Kvarnen i Askersund var en bygdekvarn som flyttades från Ängatorp till stan 1908.  Väl inne i Askersund var det ett kvarnaktiebolag som ansvarade för driften. Åtminstone till att börja med. Det visar gamla annonser. Aktiebolaget ägde också tomten där IOGT finns i dag.   Ägarna till kvarnen ville in till Askersund som var centrum för båt-och tågtrafik.

 

Oskar Hagle blev ägare till kvarnen 1933.  Han drev den fram till 1964, då ”mjölnardrängen”, Henry Persson, tog över. Han hade jobbat under Hagle sedan han tog över kvarnen. Han blev också förman vid kvarnen. I Askersund gick han under namnet ”Mjölnar-Henry”. Ett ganska logiskt smeknamn om man säger så. Henry drev kvarnen fram till det bittra slutet.

 

Bild: Kjell Johansson

Askersunds kvarn var länets största bygdekvarn. Hushållen kunde köpa mjöl direkt från kvarnen. För lantbrukarna fungerade den som en så kallad löneförmalningskvarn, där man malde sin säd. Största kunderna på 60-talet var stadens bagerier, där man i största möjliga utsträckning använde sig av Askersundsmjölet. Det blev mycket gott bröd av mjölet från Askersunds kvarn hävdade bagarna. På den här tiden hade kvarnen stor betydelse för bygden och var ett viktigt företag i stadens näringsliv.

 

Askersunds kvarn var knuten till lantbruket på ett alldeles speciellt sätt, då företaget också fungerade som ett slags sädesbolag genom att driva handel med utsäde, fodervaror och fröer.

På 60-talet ansågs Askersunds kvarn vara en modern rörelse i gammal stil. Det sistnämnda med tanke på att verksamheten var inrymd i en träbyggnad av typsikt 1800-talssnitt. Maskinparken var också imponerande enligt kvarnexpertisen, med tre par stenar, en havrekross och tre valsstolar. Till det kom också rensningsmaskiner och andra specialanordningar.

Henry Pettersson, eller  ”Mjölnar-Henry” drev  kvarnen fram till nedläggningen  på 70-talet.  Då hade han jobbar i kvarnen sedan 1933.

 

 

Henry Pettersson  och Oskar  Hagle som blev ägare till kvarnen 1933. 

Henry  och Oskar  kollar  mjölet

När kvarnen revs hade en grupp Sjöbodar redan uppförts mot Storgatan. Kvarnen skulle ge plats för ytterligare en rad. Och så blev det också. Husägarna i den första etappen var missnöjda med att inte kvarnen revs nog fort. De var nämligen utlovade sjöutsikt. Kvarnbyggnaden skymde.

Men frågan är om inte både Sjöbodarna och kvarnbyggnaden fått plats. Det var ändå den ståtliga kvarnen som gav karaktär åt hamnområdet. Förhoppningsvis var rivningen av en sådan kulturbyggnad en engångsföreteelse. Det är vad jag tycker efter att ha titta på äldre bilder. Minns själv också hur det såg ut när kvarnen fanns kvar. Så gammal är jag…

Leif Linus har också hjälp till med bilder.

 

Min tidningskrönika

Mitt intresse för fotografering och bilder började tidigt. Fick köpa en mycket enkel lådkamera av en av mina bröder som mycket ung för en billig penning. Det är inte alltid den finaste utrustningen som är avgörande för bra bilder. Men det är klart om någon har en billig Hassebladskamera till salu så hör av er. När jag sedan fick råd skaffade jag sedan en systemkamera från Ellos.  Den fungerade bra även om jag inte minns märket.

Sedan lådkammartiden har jag fotograferat privat från och till. Och förstås i mycket jobbet som journalist. Jag har fyllt ett källarutrymme med årgångar av bildtidningen SE, Rekordmagasinet, All-Sport och fotoböcker. Än så länge kan jag tränga mej in i förrådet. SE hade fantastiska bildreportage och fotografer. Det är lätt att bli fotoinspirerad av de gamla tidningarna.

Jobbet som journalist/fotograf var verkligen omväxlande. På den tiden var det vanligt att gå ut på stan och göra enkäter om aktuella händelser. Varje dag. En del i mitt yrke avskydde det jobbet, men jag tyckte det var roligt även om det kunde ta litet tid. Då kunde man exempelvis få reda på att någon röstade på bondeförbundet (centerpartiet) därför han gillade morötter. Vid ett annat tillfälle handlade det om Tradjazzfestivalen i Askersund som lockade massor av folk varje år. Frågade en person om han skulle gå på någon konsert. ”Jasså är det festival, den kanske jag ska gå ut och titta. Det är nog bra”. Min fråga istället borde ha varit hur han kunnat undgå jazzmusiken genom åren. Han bodde han ändå mitt i centrum.

Ibland gjorde jag reportage med personer som absolut inte ville att jag skulle ta med någon utomstående. Som en extra fotograf. Vid något tillfälle fick jag använda självutlösare. Det handlade bland annat om en man som var fritidsfrisör och på något vis skulle det illustreras. Vad gör man inte för en bra bild. Då fick jag ställa upp hemma vid hans köksbord och bli låtsatsklippt. Mannen hade berättat att han hade klippt alla åldringar på ett boende under en förmiddag. Och de var ganska många. Det imponerade på mej. Gjorde ingen undersökande journalistik hur resultatet blev.

Vid ett annat tillfälle skulle jag följa med en stolt pappa på reportage upp till grabben i Stockholm som var riksdagsman. Pappan hade aldrig varit uppe till riksdagen. Men jag var tvungen att ta med en fotograf för att klara jobbet. Och för att det skulle bli ett bra jobb. Pappan blev mycket skeptisk till att vi kom två personer till tåget.  Men det ordnade upp sig. Duktige fotografen Stig och pappan blev riktiga vänner.

 

Tjuvarna missade 2 miljoner vid inbrott i Askersunds Rådhus

Det har blivit populärt i media och i böcker att ta upp gamla brottsfall. Och jag vill inte vara sämre. Mitt fall är från 1970 och hände i centrala Askersund. Tjuvar stal 25 000 kronor vid en kassaskåpskupp i Askersunds Rådhus men missade bankböcker med 2 miljoner kronor innestående. En del äldre personer minns säkert händelsen fortfarande. Det var en kupp som alla pratade om vid den tiden. Och det beror säkert på tillvägagångsättet. Tjuvarna behövde inte bryta sig in. Rådhusets ytterdörr stod nämligen öppen hela natten. Och att dörren stod öppen berodde på att borgmästare Bernhagen glömt att släcka lyset på sitt arbetsrum när han gick hem för kvällen.

 

Ytterdörren till Rådhuset stod  olåst .

Byggnadschefen hade jobbat över och låste som sig bör ytterdörren. När han satte sig i bilen fick han se att det lyste i borgmästarens rum. Han gick då tillbaka och låste upp ytterdörren för att ingen skulle bli inlåst på Rådhuset. Det fanns nämligen inte patentlås på dörren.

Borgmästare Bernhagen hade glömt att släcka   lyset i sitt arbetsrum.

Hade tjuvarna väntat till efter kommunsammanslagningen den 1 januari 1971 hade de inte kommit över några pengar.  Då slopades kontantkassan. Men nu blev det pengar. Tjuvarna gick in genom den olåsta dörren. Kontorsdörrarna på övervåningen bröts upp. Där stals enbart borgmästarens matta, men den lämnades kvar i bottenvåningen. Det säger allt om den mattan.

Kassavalvet som fanns i drätselkontoret saknade tjuvlarm.  Valvet skars upp med en skärbrännare. För att inte flammorna från den skulle synas hängde tjuvarna upp ett skynke för fönstret till bakgården. Inbrottet upptäcktes av en städerska som kom tidigt till jobbet.  Har inget minne av hur det gick för tjuvarna.  Hela det stulna beloppet täcktes av en försäkring.

I dag är säkerheten betydligt bättre på Rådhuset i Askersund. Ytterdörrarna är låsta på kvällstid. Även dörrarna in till tjänstemän och politiker är låsta. Man får säga till i växeln för att få kontakt. Klimatet har hårdnat. Men 1970 var det ingen som  kunde tänka sig ett inbrott i maktens boningar. Sådant höll man inte på med….

 

 

 

 

 

Polisen i Askersund flyttar in i servicehuset

Polisen i Askersund är på väg in i nya lokaler i servicehuset Linden. Tidigare fanns där Sydnärkes byggförvaltning. Polisskyltarna har kommit upp på huset men ännu finns inga poliser där. Ett polisgarage har också byggts i gamla hotellparken.

Polisen ska flytta in i servicehuset Linden. Det  lyser i fönstren och skyltarna på väggarna.

Vid något tillfälle var det diskussioner om att polisen skulle flytta tillbaka till Rådhuset från nuvarande stationen vid Väderkvarnsgatan. Poliserna var inte så intresserad av att flytta tillbaka till Rådhuset.  Det var nog mera tjänsteman och politiker som ville ha till stånd en samordning. Förmodligen handlade det om besparingar också.

Lite äldre askersundare kommer säkert ihåg gamla polisstationen i Rådhuset. Ingången var från Stöökagatan, med fönster ut mot torget. Precis som.  nu. Skillnaden är bara att nu har kommunalrådet och kommunchefen tagit hand om rummen. Det gällde att ha överblick över staden. Om det hände något kunde man snabbt gripa in. På bottenvåningen finns det fortfarande spår efter gamla polisstationen.

Polisstationen  låg förr i  ett hörn av  Rådhuset -i bakgrunden.

Lärarinnorna Lydia Bergström och Ingrid Sandström framför polisstationen

Polis Lennart Skeppstedt dirigerar

Polis Verner Karlsson var en profil  inom  kåren i Askersund.

Poliskontoret  i Rådhuset

Sven Göran Hjorstberg var chef  vid stationen i Askersund  under  många år.

Polis Fredö  cykelpatrullerande  på Stöökagatan 

En händelse som följt polisen i Askersund genom åren är när dynamitarden   Harald ”Bildsköne” Bengtsson härjade i trakten med sin kumpan ”Tatuerade” Johansson. Faktum är att det var stadsfiskal Johan Fredrik Löndborg i Askersund, som gav honom smeknamnet. Det har skrivits mycket om ”Bildsköne” Bengtsson, men jag har läst mer om vad som hände just i Askersund.  I Askersund började allt en söndag i augusti i mitten på 20-talet. Charmören och dynamitarden Bengtsson var verkligen på gång.

Bildsköne Bengtsson bodde  i Askersund några nätter.

Mitt på dagen bröt sig en tjuv in i Lokrantz målerifirma   vid Stora Bergsgatan. Lokrantz var borta, så den objudne gästen kunde härja fritt. Bytet blev dock bara 25 kronor. Polisen i Askersund arbetade snabbt och effektivt. Redan dagen efter inbrottet satt den skyldige i förhör hos landsfiskal Löndborg. Men det fanns inga bevis och den gripne släpptes. Så kom man underfund med att det var en av landets farligaste dynamitarder man haft i förhör, ”Bildsköne” Bengtsson. Han var då i 30-årsåldern, elegant, trevlig och försynt. Stadsfiskal Löndborg blev utskrattad i Sverige för sin miss.

När polisen grep honom efter inbrottet hos Lokrantz, berodde det  på en polismans uppmärksamhet. Han hade sett en man med lättviktsmotorcykel utanför bensinmacken vid dåvarande Strandmans Kemikalieaffär. Polisen drog sig till minnes att en man med trälåda på sin motorcykel varit efterlyst under sommaren. Och han tyckte sig känna igen den mystiske främlingen. Nu anhölls ”Den Bildsköne” utan vidare. Han förnekade all kännedom om inbrottet vid Lokrantz. Han uppgav sig heta Oskar Vilhelm Johansson, bosatt i Ljungby. Efter en flyktig kontroll ansåg stadsfiskal Löndborg att det inte fanns någon anledning att hålla kvar honom i arresten.  Stadsfiskalen blev lite imponerad av mannen. Han uppträde belevat, var snyggt klädd   och var artig. Något som Löndborg föll pladask för. Inte nog med att han släppte den efterlyste ”Bildsköne” Bengtsson. Ur egen kassa gav han honom också 5 kronor för att han inte skulle behöva gå brandvakt eller  sova i någon lada.

Bengtsson hade varit i stan några dagar och bland annat gästade Sundsgården och en del andra matställen i stan. Och då hade han egna pengar….

Pengarna från Löndborg använde Bengtsson till logi på fröknarna Erikssons pensionat vid Väderkvarnsgatan. Det kostade 2:50. Bengtsson skulle ha inställt sig på polisstationen på tisdagsmorgonen, men han kom aldrig. Men ha lämnade kvar motorcykeln och 278 kronor. Vid Stjernsund fann polisen under en gran en samling prylar, som tillhörde Bengtsson. Vid här laget visste man med säkerhet att det var ”Bildsköne” Bengtsson man hade haft i arrest men släppt!

Bengtsson greps senare på ett kafé i Ängelholm. Han försökte springa ifrån konstapeln, men var inte nog snabb. Hos allmänheten uppfattades han som en modern Robin Hood. Stal från de rika och gav till fattiga. Och lite behöll han själv. Bengtsson återvände till Askersund i sällskap med ett antal poliser. Inget fick hända den här gången. När ”Middagsexpressen” tuffade in på järnvägsstationen i Askersund väntade stora människoskaror. Ryktet att han skulle komma för att dömas för inbrottet vid Lokrantz hade spritt sig.  Bengtsson fördes med handbojor via Sundsbrogatan upp till torget. Gatan var knatat med nyfikna askersundare.

Polisman Molin blev trött på allt ”blomtjafs”. Han ville inte polisstationen skulle förvandlas  till  blomsterbutik.

På polisstation började det snart strömma in blommor från många damer i Askersund.  I Bengtsson såg man en filmhjälte. Polisman Axel Molin vägrade att ta emot blommorna till damernas förtret. Han var innerligt trött på ”blomtjafset”. Rådhusrätten i Askersund kunde inte fälla Bengtsson. Man saknade bevis. Och Bengtsson nekade. Efter frigivningen 1945 bosatte sig ”Den bildsköne” i Markaryd där han öppnade ett skrädderi. Han blev ortens stora turistattraktion. Under en period försvann han till Göteborg där han bodde i ett tält. Men han återvände till allas glädje på orten. Han var nämligen en mycket skicklig hantverkare

En del av bilderna kommer som vanligt från Leif Linus Larssons stora samling

 

 

 

Ny idrottshall i Askersund diskuteras

Politikerna i Askersund har bestämt sig för att satsa på en ny idrottshall. Något som är mycket efterlängtat av föreningslivet. I veckan hade kommunen bjudit in föreningslivet, allmänheten och inte minst politiker till ett möte i Sjöängen. För några veckor hölls en träff där alla uppmanades att komma med förslag och synpunkter. Och det hade man gjort. De flesta tyckte att  den nya hallen ska ligga i anslutning till Närlundahallen. Inte  minst  med tanke  på parkeringsfrågan.  Det finns  ju också planer på att bygga ut skolan vid Närlunda. Kanske  kan byggen kombineras? Vad vet jag….

Närlundahallen i  november 2018 . Gräsytan  intill hallen kan vara en plats för en  ny hall.

Vid mötet i veckan var föreningslivet rikligt representerats. Presentation sköttes på ett utmärkt sätt av fritidschef Daniel Eriksson och Thomas Eklund från idrottsförbundet. Som alltid i sådana här sammanhang ska deltagarna presentera sig och i vilken förening de är aktiva. Själv var jag där som privatperson och som jag sa, jag representerade bara mej själv. Men det är klart att jag har en bakgrund i IFK Askersund som aktiv. Man jag höll tyst och  bara lyssnade.

Föreningslivet hade lämnat ett antal förslag på hallens utseende och placering. Det var bara för politikerna att suga åt sig. Vad jag förstod var enigheten bland politikerna stor om att det skulle byggas en idrottshall. Placeringen och när bygget skulle vara igång är en öppen fråga. Samma är det med  kostanden. Än så länge. Det verkade som de flesta ville att hallen skulle placeras i anslutning Närlundahallen. Någon föreslog i anslutning till Skyllbergsvallen eftersom föreningen där fyller  100 år 2022. Friidrottsfolket  önskade att det  byggdes  multihall där  även deras verksamhet fick plats för tävlingar  och träning.

Var enigheten bland  politikerna stor den här gången så var det andra tongångar  på 70-talet när Närlundahallen skulle byggas. Det gällde då både hallens utformning och placering. Ungefär som nu. Många politiker ansåg att det skulle byggas en mindre hall enbart för barnens behov och verksamhet vid Närlundaskolan.  En del andra menade att ny större hall skulle byggas vid idrottsplatsområdet vid Solberga. Idrotten skulle vara samlad där. Politikerna hade mycket svårt att enas. Det slutade med att Närlundahallen byggdes. Många ansåg det var en halvmesyr. Ingen riktigt idrottshall. En förstorad gymnastiksal.

Närlundahallen på gång  i mars 1979

Utdrag ur den  kommunala handligen från 1974  då beslut om bygget togs

Vid invigningen förklarade dåvarande kommunalrådet Franzèn att Närlundahallen skulle vara en hall både för skolan, föreningslivet och allmänheten. Danskvällar i hallen kunde vara ett inslag. Någon undrade hur det då skulle gå med golvet i hallen. Inga problem. Det skulle kunna gå att lägga ut skivor om det skulle vara så. Vad jag vet blev det aldrig några danskvällar i Närlundahallen.

Min tidningskrönika 4 november

 

Visning av äldre bilder och lokalfilmer är givna publiksuccéer i Askersund. Det är bara en film, ”En man som heter Ove”, som kan konkurrera. Och då är det inte bara för namnet, även om det ligger nära till hands att tycka det för en sådan som mej. Men det är också en bra film. Mannen bakom de flesta visningar i Askersund är kompisen Leif Linus. Han har massor av bilder och filmer som visar hur Askersund såg ut förr i tiden. Vid några tillfällen har vi kamperat ihop vid visningar i ute i föreningslivet. Nu senast hos PRO i Hammar. Trevligt värre med kaffe och dopp. Många gamla jobbarkompisar fanns också där.

Vi har också gjort några filmer ihop. Han har filmat och jag intervjuat. I en del filmer som Leif Linus och Alf Fransson gjort har jag själv blivit intervjuad. Känner mej inte särskilt bekväm att titta på filmer där jag själv är med. Tycker det är lite förargligt. Skulle då helst vilja sitta längst bak i lokalen med solglasögon och vara anonym. Men då skulle väl folk undra vilken underlig figur som sitter där. Som gammal journalist har jag fått lära mej att lyfta fram andra och inte glänsa själv. Det sitter djupt. Men det gäller att ha ordning på filmgrejerna och vara ute i tid. Och det är kompisen Leif Linus noga med. Annars kan det bli problem inför väntande publik. Men de flesta som jag mött har inte haft ordning på sina bilder. Jag själv inräknad.

 

Under mina år på tidningen har jag varit med om många udda film och bildvisningar som det inte varit ordning på.  Vid ett tillfälle om ett främmande land i ett Folkets hus gick det mesta snett. Själv tyckte jag det var roligt och inte så pretentiöst som det kan vara. Mannen som visade bilderna låg lite före hela tiden. ” Titta noga på nästa bild får ni se”, var uppmaningen. Och det räckte inte med det. Ibland dök det upp familjebilder från julfirandet. ” Typiskt, nu har ungarna också varit där och plockat om bilderna i diamagasinet”, var förklaringen. Minns inte så mycket av bilderna men själva visningen satte sina spår.

Vid ett annat tillfälle var jag inbjuden till en privat filmvisning inför en större premiär. Stämningen var laddad och nyfikenheten stor. Filmen skulle visas i tv-apparaten, men problemet var att ingen kunde med tekniken.   Folk skruvade och tryckte på alla knappar som fanns. Men rutan förblev svart. Efter mycket om och men hittade någon i rummet till slut på en lösning, så filmen kunde började rulla. Under kraftiga applåder. Men det var inte så mycket för själva filmen.

Med det här vill jag absolut inte göra mej rolig på andras bekostnad. Vem som helst kan göra missar.  Tar det hela som några roliga minnen från ett långt journalistliv.