Min tidningskrönika den 27 januari

Alsens is är en stor samlingsplats för askersundarna fina vinterdagar. En del finns också där när vädret inte är det bästa, som många ”hårda” pimpelfiskare. På isen rör sig både fiskare, folk med långfärdsskridskor och personer som bara är ute och fingår på Vättervikens is.

Alsen har alltid varit en populär samlingsplats vintertid. Förr spelade IFK sin bandymatch där. Föreningen ordnade också pjäxdans. Minns att många hasade runt i sin pjäxa med raggsockor nedvikta lite elegant över pjäxskaftet. Sådant var modet för pjäxdans. Undrar om det finns sådant skodon att köpa i dag…

Vännen och bandystjärnan Karl-Erik Södergren berättat för mej att han inte var så intresserad av idrott, men skulle han träffa kompisar fick han gå ner till sjön och spela bandy. Det var så för ungdomar på 30-och 40-talet. Att det sedan för hans del resulterade i ett antal SM-tecken och landskamper fick han liksom på köpet från ungdomsåren.

Karl-Erik Södergren som grabb vid bandy på Alsen.

Pimpelfisket är ett populärt fiske på Alsen. Det behövs bara några frostnätter för att en del fiskare ska ge sig ut på sjön. Många har frågar mej om inte jag som är uppväxt bara några meter från Gårdsjön pimplar. Mitt svar är att jag aldrig ägnat mej åt fiske, med undantag för lite kräftfiske. Måste erkänna att jag inte har det rätta tålamodet för att sitta och pimpla. Jag skulle nog frysa också. Då har någon sagt till mej: ”när ni spelade bandy var det inte kallt då?” Jo det var det men vi rörde på oss. Åtminstone hade vi order att göra det.  Och det gäller alla lagsporter. Någon fotbollstränare skrek när det var dåligt väder: ”rör på er så ni inte står och bli förkylda”. Så kan man också uttrycka sig om man vill få fart på slöa lagspelare.

Birger Magnusson är en flitig pimpelfiskare på Alsen

Foto Ullabritt Jonsson  ur boken ”Askersund en småstad vid  norra Vättern”

 

Förr i tiden fanns fiskaffärer i Askersund så det gick att gardera sig med sjönära fisk om allt gick snett. I den gamla fiskaffären vid Väderkvarnsgatan jobbade en man som inte krusade för besvärliga kunder i onödan. Om någon ville välja storlek på fisken så var beskedet ”här tar vi jäms över”. Någon klagade på att fisken var blek, och då förklarade han att alla döda är bleka. Så var det med. Men fisk sålde han trots sitt raka försäljningssätt.

Slutligen kan jag berätta att jag besökt Casinot i Åmmeberg i veckan.  Nu kanske någon tror att jag spelat bort mina sista ören av mina futtiga pensionspengar. Men så är det inte. Jag var där på ett bokutsläpp för en ny bok om gruvföretaget. Casinot är detsamma som Hotellet i Åmmeberg. Namnet kom till när huset  byggdes på 1800-talet. Då var det belgiska ägare av gruvföretaget.  I Belgien var betydelsen rätt och slätt samlingslokal. Men visst låter Casino häftigare.

En gammal dagbok berättar om småstaden Askersund

Gamla dagböcker är intressanta. Särskilt om det är någon annans bok och det finns lite skvaller. Men det är fult att läsa andras hemligheter. Är man nyfiken så är man. En liten ursäkt är dock om dagboken är väldigt gammal. Och det är just vad den här bloggen ska handla om. En gammal dagbok från 1800-talet som berättar lite om livet och tankar i småstaden Askersund på den tiden. Dagboken är skriven av en dam och den handlar mycket om nöjen och kärlek. Lite samma sak kanske….

”Nu är det vår igen och jag är 12 år. Björkarna vid Nordhammar har fått ljusgrönt lyster. Vi for till Björstorp och fann mormor vid god hälsa. På kvällen är det storkalas i parken hos Mamsell Dahlgren. Jag åt en pudding och den var så god att min mage värkte. På söndagsmorgonen kom Oskar tidigt från Björstorp och vi for sedan till Tortärn. Jag hade en ny klänning och jag dansade fram på lätta fötter. Jag tyckte Oskar var stilig och hela livet lekte.”

Bild från  gamla kallbadhuset vid Strandparken.  Båtfararna skulle  ut till Borgmästareholmen  och festa lite.

”Den 20:e avlöpte den stora seglatsen på Alsen. Vi var på sjön från tre till nio. Vita svanar låg vid Klockarholmen. Jag känner mej som en dam, men jag får inte göra som jag vill. Allting ska pappa bestämma, men mamma tycker jag bäst om. Vi for till Björns, där vi kokade kaffe  i en bergsskreva. De pratade också om att vi ska få en järnväg, men det är nog inte sant. Det är säkert bara önskedrömmar.

Det blåste på holmen. Det finns inte så många träd där. Då är Borgmästareholmen mycket rarare. Där är som en park. Sedan seglade vi till Djupviken, där vi var hela kvällen och dansade och sjöng.”

” I dag fyller jag 14 år. Jag har druckit kaffe hos mormor. Det liksom spritter i mej av liv. Men mormor säger att det inte passar, jag måste vara sedesam säger hon. Jag tycker det är dumt, för mormor har så många och vida kjolar på sig, men det ska jag nog inte ha. Vi promenerade till Åbron på kvällen. Nu skjuter dom inte så mycket på Borgmästareholmen och det tycker jag är bra. Då behöver man inte vara rädd.”

Skarpskyttekåren hade sina  övningar ute  på Borgmästareholmen

Kaffebjudning i en trädgård  vid Stora Bergsgatan. ”Tant Lisas” trädgård. Bilden har inte med dagbokskriverskan att göra. Men så här  kunde det se  när  hon var ung.

Hamnen i Askersund  i början  på 1900-talet.

”Emilie och Tolins gick i dag på nykterhetspredikan och så blev det seglats till Kalvholmen. Det var också musik och roligheter på Borgmästareholmen. Man blåste i mässingsinstrument. På aftonen var vi på Kyrkbacken. Det var Beckmans och vi.”

”Jag är nu 16 år och har inte skrivit i boken på länge. I dag ska tant Medin komma till Askersund. Hon skall bo vid Nordhammar hos Hedendals. Undrar om hon är snäll?

Jag har varit på båda julottorna och undrar i dag om Gud var med i kyrkan? Det glunkas om på stan att tant Medin har en fästman. Får se hur det går. Hon talar mycket om honom och hon virkar i hemlighet på mellanspets till örngott och lakan åt sig själv. Vad tror hon egentligen? Jag skrattar så förfärligt åt vad? Ingenting.

Vi var ute och provade skridskorna. Vi åkte runt Byfogden två gånger, men det var så kallt. Men nere i vilken, där dom säger att en järnväg ska gå fram, eldade dom på sjön för värmens skull. Där var en ung man som ville hålla mej i armen. Jag vågde inte låta honom göra det även jag själv ville det innerst inne. Han såg trevligt ut, men var kom han ifrån?”

 

” I dag har fröken Sundblad varit här. Hon har lärt mej knyppla. Sångföreningen har sjungit i dag. I dag har också Emil predikat här. Vi har varit hos faster på kalas. Boströmarna och någon som hette Waldenström och mamsell Berg var där. I går kom mamsell Andersson hem, hon har varit hos sin fästman. Får se hur det går, han är liten och tjock och har varit gift tidigare. Ack,ja…”

En flickaktig förälskelse har börjat spira. Så här låter det:

”Jag såg honom i går, han gick genom östra tullen. Han var lika stilig som vanligt. Men tyst nu min mun! Mamsell Andersson och vi var på Borgmästareholmen och drack kaffe. Det ska bli så fint där ute i framtiden säger dom. Det skall bli alla möjliga förlustelser.  Men om man kunde gå över dit på en bro skulle allt bli så mycket lättare. Det skall bli dans och servering av alla slag. När jag skriver just nu har faster gått till Långhällan och en hel syndafamilj har  böjt sig vid Jesu fötter”

Nordhammars  prästgård. Ett gammalt vykort.

”Jag såg honom igen. Det har på nytt blivit en bedårande vår. Vinden leker   så milt i min kjol och jag känner en berusande längtan att leva ut mitt liv. Förbindelsen tycks gripa mej trots att han varken är vacker eller rik. Men ändå dras alla flickor till honom. Man har dock hindrat mej att gå ut. Jag stod alltid bakom gardinen och såg min vän snedda över parken.”

”Jag måste tänka en stund innan jag skriver. Jag stod nyss nere i torghörnan där jag gömde mej vid Rådhusets gavel. Det ligger en krog strax intill och utanför stod några oroliga hästar. Då-just då-gick han över torget, han kryssade mellan vattenpussarna och höll på att ramla i en stor grop. Mitt hjärta bävade, men han såg mej inte.”

”Vi har varit ute och åkt släde. Efter slädfärden var jag på bal i Stadskällaren. Det var hög stämning, men det luktade sprit av herrarna. Och det tycker jag inte om.”

Men nu spetsar situationen plötsligt till sig. Ägaren till dagboken har nåt mogen ålder och så här låter det sommaren därpå:

”Jag har gråtit en hel natt. Jag har endast talat med honom en gång och han höll mej i sin famn. Det gjorde mej yr och besinningslös. Men det blev inget mer. Han kysste mej inte ens. Men hur hade inte den natten kunnat sluta? Kanske det var bäst som skedde?”

”Åter har det kommit höst. Jag gråter dagar och nätter. Aldrig mer ska någon få min kärlek. Jag vill nu vara hos Gud och träffa mormor.”

Den 2 juni 1886 kan man läsa följande i dagboken:

”Ja nu sitter jag på tåget. Jag skriver för sista gången i min dagbok. Jag ser dej ej mer älskade lilla stad. Jag tar alla minnen med på färden mot det okända. Nu försvinner staden i ett svart töcken från det bolmande loket. Nu ser jag den sista skymten av mina drömmars stad. Tåget går in en kurva och nedför en backe.

Jag känner att jag börjar bli gammal”.

 

 

 

 

 

Min tidningskrönika 13 januari 2019

 

Vi den här tiden på året översvämmas media av olika årskrönikor. Ofta är det helsidor i tidningarna och timslånga program på tv och i radio.  Personligen tycker jag det är tjatigt. Jag vill istället ha nyheter, uppföljningar, satsningar och trevliga reportage.  Har som journalist själv hållit på att leta klipp och bilder till årskrönikor så jag vet. Tyckte inte det var roligt.

Hade alltid svårt att minnas när olika viktiga händelser inträffade. Var det i år eller förra året?  Någon tycket att jag skulle skriva min personliga årskrönika efter min kritiken mot krönikor. Varför inte? En utmaning, men inte särskilt upphetsande. Det har rullat på som vanligt men jag kan ändå göra ett försök. Börjar bakifrån.

Avslutade året med att äta en god biff och en kall pilsner. Det får nog bli en tradition. Jag blev också ”gammelfarfar”.  Sug på det! Ett av barnbarnen fick en dotter.

Köpte också ett par nya skor med tjock sula för 399 kronor på hösten. Mina tunna lädersulor fuktade igenom. Numera går jag helt torrskodd. På hösten åkte jag ut och mustade en massa äpplen hos en trevlig man i Svinnersta.

Den varma sommaren gjorde också att jag grillade en gång på en liten rund gul grill som jag fick av grannen. Nu är det kyckling som gäller vid de flesta grillar. Min special Hot Dogs har hamnat i bakvattnet har jag upptäckt. Lite tråkig utveckling.

Badade också massor av gånger ute vid Borgmästareholmen. IFK:s gamla festplats. Tycker om att bada uppväxt vid strandkanten av Gårdsjön som jag är. Provsmakade också nystartade Askersunds bryggeris lättöl. Den hade en mycket trevlig smak som tv-kockarna brukar säga.

Sedan har jag varit på lokalfotboll ett antal gånger. Har också besökt bioföreställningar och biblioteket vid Sjöängen ett antal gånger. Lyfter på kepsen för politiker som vågade satsa på ett sådant bygge. Under året har jag också skrivit en massa krönikor och bloggar. Trodde det var slut med det när jag slutade på tidningen. Vännen Leif Linus  och jag har  också varit ute  och visat bilder och film.

Har också varit och fikat med trevliga vänner som Anna, Irmeli, Madeleine , Håkan och Per, på Tutingen vid torget. Trevligt att få fikaförslag från personer man verkligen vill prata med.

Det får räcka med här. Minns inte riktig vad som hände i början på året. Det här var min första och sista personliga årskrönika kan jag lova. När jag hade skrivit undrade jag vem som var intresserad av mitt privatliv. Men nu är det skrivit och jag tar chansen om någon vill läsa….

 

 

Polisen i Askersund i nya lokaler

 

Polisen i Askersund har flyttat in i nya lokaler i servicehuset Linden med ingång från Lilla Bergsgatan. Tidigare fanns där Sydnärkes byggavdelning där. På torsdagen var det invigning och visning av lokalerna för allmänheten. Folk blev också bjudna på kaffe och kaka ute på gatan.

Invigning av ny polisstationen i Askersund. Det var kaffebjudning ute på gatan.

Hur de nya lokalerna såg kan jag inte berätta om. Det var stopp vid receptionen för allmänheten. Men receptionen var fin. Hörde poliser berätta om att lokalerna blev väldigt bra och då får man lita på det. Men det är klart att det hade varit trevligt att få se det fina med egna ögon. Stoppet vid receptionen hade något med sekretess och säkerhet  att göra vad jag förstår.

Polisstationen vid Lilla Bergsgatan

Plockar med lite gamla  polisbilder:

Polisstationen i Rådhuset.  Skyltarna finns  i fönstren.

Polisens lokaler  i Rådhuset till vänster

 Bild från stationen vid Rådhuset

Polis-Verner tillhörde en av profilerna i Askersunds  poliskår. Här med  en omhändtagen  moped.

Polischef Stensved visar upp ett cellgaller som det fanns stora problem med.

 

Polis Fredö med sin cykel  på Stöökagatan 

Sven Göran Hjortsberg var chef vid stationen under  en lång period

Lennart Skeppstedt dirigerar vid torget

Isupptagning en stor sak i Askersund en gång i tiden.

Isupptagning var en viktig sak vid den här årstiden förr i tiden. Mycket viktig för en del.  Alla har väl hört  Povels ”Varför är där ingen is till punschen? Det hände sig på den goda tiden, den gamla goda tiden då landet var en enda lycklig idyll.”

Isupptagning på Alsen. En avisdösarna fanns på stapelängen nedanför Landskyrkan. På bilden Nisse Alexandersson och Julius Andersson .

Men det var innan kyl-och frysskåpens stora genombrott.  Lite var stans på sjöarna fanns det folk som sågade is med jättesågar. Ett tungt arbete men ett måste för företag som fiskaffären, bryggeriet, hotellet, mejeriet och för de flesta lantbruk. I det senare fallet var det viktigt med is för att bland annat kunna kyla mjölken.

I Askersunds hamnområde var isupptagningen en stor aktivitet. Vid Stapelängen nedanför landskyrkan fanns det en isdös. Och det fanns också vid många andra ställen, som vid bryggeriet. Det finns många historier om isupptagningen på Alsen.  En historia som jag hört är en ilsken arbetsgivare som kom ner till isen och såg att det fattades en av mannarna mitt på blanka förmiddagen. Svaret från de övriga var att han var hemma och tvättade sågspån ur ögonen. Det ledde till att arbetsgivaren vände på klacken och försvann. Han insåg det meningslösa att argumentera mot sådana påståenden.

Isdösen  vid Stapelängen.

Isdös nedför  bryggeriet

En isdös byggdes med plankor runt om. Isen som sågats i 50-60 cm stora bitar packades tätt så de frös ihop sedan. Sågspån fylldes på cirka 25 cm runt om och ovanpå. Det isolerade fullgott. Man hade alltid is för två år på lager.

Leif Linus har hjälpt  till med några bilder från hans arkiv.

Isupptagning vid Gårdsjön med Nisse Nilsson

Skylten talar inte sanning

 

 

 

Skidkungen Arthur från Zinkgruvan

Zinkgruvans IF har fört skidtraditionen vidare i Sydnärke. Förutom den fina skidanläggningen har klubben en mycket aktiv skidsektion. Till skidanläggningen i Zinkgruvan kommer folk långväga får att få åka på fina spår. Trots snöbristen bjuds skidåkarna på fina spår med konstsnö. Föreningen brukar också ordna ett antal tävlingar under vintern.

 

Arthur Östring i mål som segrare i Tivedsloppet.  Han var Sydnärkes skidkung under  många år.

Arthur i mål efter  ännu en seger i Tivdesloppet

Klubben har också stolta skidtraditioner att förvalta. Sydnärke skidkung under många år, Arthur Östring, tävlade  för klubben. Han dominerade stort  i de  lokala tävlingarna som Tivedsloppet, Skyllbergsloppet, Kilsbergsloppet och allt vad  nu tävlingarna hette. Tyvärr hade aldrig klubben på den tiden resurser att sända Arthur till de riktigt stora tävlingar som SM.  Det skulle ha varit spännande att se honom bland de bästa åkarna i landet. Arthur storhetstid var i slutet på 30-talet och fram till i mitten av 40-talet.

 

 

Vi glömde att byta till pjäxor  på bilden till intervjun . Varken Arthur eller  jag tänkte  på det.

IFK Askersund arrangerade under många Sydnärkes stora skidlopp- Tivedsloppet. Det första loppet kördes 1936 och hade då namnet Askersundsloppet. Det ändrades sedan året efter till Tivedsloppet , med start i Ljungås och målgång vid gamla Folkskolan (Sjöängsskolan).  Senare blev det start och mål vid gamla IP. Då drogs spåren norr ut från staden för att sedan göra en krok in mot staden via Gårdsjön och Väderkvarnsbacken. Som grabb följde jag många Tivedslopp från toppen av den gamla tingsplatsen, Väderkvarnsbacken. Det var många blåbär som trattade på ändan i nedförsbacken in mot det hägrande målet på IP. Bara det drog en ganska stor publik till Väderkvarnsbacken, som numera mest används som pulkabacke. En del hade börjar med pulkaåkning redan under Tivedsloppet. Längden på loppet var runt 3 mil, men flera vätskekontroller. En del stannade länge vid kontrollerna. Blåbärsoppan verkade vara mycket vällagad.

 

Arthur Östring dominerade Tivedsloppen stort under många år. Han vann fem-sex gånger. Det kan väl nämnas att loppet ställdes in 1938–39, på grund av snöbrist. På 50-talet dominerade IFK-arna Per-Olof Lundin och Bengt Rehnvall men inte som Arthur. De kanske inte vann alla gånger, men de var ofta med i toppen.

Bild från 1956 då P O Lundin IFK Askersund vann Tivedsloppet.

Bengt Rehnvall var med  i toppen  på Tivesloppet  många år. Han tävlade  för IFK . Bengt var  bättre som löpare. 1954  blev han Svensk mästare i maraton.

Från det första loppet 1936 kan berättas att åkarna startade två och två från Ljungås skola. Matkontrollen fanns vid Uvaberget mellan Askersund och Olshammar. Det var 14 kilometer dit.  Arthur Östring blev skidhistoriens förste Sydnärkesmästare. I segerintervjun förklarade Östring att banan var alldeles för lätt. Han tyckte det bara var gärden och sjöar att åka över. Inget vidare kraftprov.

På den tiden skulle alla skidåkare vara skogsarbetare för att nå framgång. Arthur arbetade också i skogen men det var inte bara för skidåkningen, utan helt enkelt hans dagliga arbete. Inget märkvärdigt. Jag gjorde en intervju med Arthur under vinjetten ” Sportprofil i Sydnäke” hemma på hans gård vid Mårsäter i slutet på 70-talet. Han berättade då att ett av hans roligaste priser var från den första segern i Tivedsloppet, ett hederspris från Askersunds Tidning och Askersundsdamernas hederspris. Vilka Askersundsdamerna var fick Arthur aldrig reda på. Lite speciellt är det också med bilden till reportaget. Jag bad honom ställa upp utanför huset med skidor och stavar. Vad ingen av oss tänkte på var att han hade gummistövlar på sig. Det borde ha varit skidpjäxor påpekade sonen Lars för mej en gång lite skämtsamt. Men en bra bild blev det tyckte både Arthur och jag.