Äppelkriget i Askersund

1971 var det premiär på Hasse Alfredsson och Tage Danielssons film ”Äppelkriget”. Handlingen utgick från ett försök att exploatera natursköna Änglamark för att bygga nöjesparken Deutschneyland. Änglamark var ett lät förklätt Österlen. Äppelodlarfamiljen Lindberg kämpade mot projektet och med hjälp av sina släktingar lyckades de besegra politikerna och storfinansen. Men allt det här utspelades på film. Faktum är att det förekommit ett ”riktigt” äppelkrig på torget i Askersund i mitten på 50-talet. Striden stod mellan torghandlareparet Sandin i Tived och Askersunds köpmannaförening. Sandins gick segrande ur striden med hjälp av allmänheten.

 

Rudolf Sandin  på torget i Askersund

Med påtryckningar från Köpmannaförening beslutade Drätselkammaren att införa en ”fruktull”!  Det skulle kosta 50 kronor per dag för en ”utsocknes” att sälja utländsk frukt på torget. Avgiften skulle drabba torghandlare som inte var bosatta i Askersund och hade fräckheten att också sälja utländsk frukt och konfektyrer. Men då hade inte de beslutande och de styrande i Köpmannaföreningen räknat med att Sandins från Tived hade ett stort folkligt stöd i Askersund. Bygdens eget folk kunde dock sälja utländsk frukt utan avgift.

 

Makarna  Vanja  och Rudolf Sandin

Köpmännen menade att den utländska frukten präglades av osund konkurrens. Man anklagade också en del torghandlare för att sälja sekunda varor till dumpade priser.

”Frukt finns i att få i varenda speceriaffär runt torget och köpmännen anser det är rätt att säljare utifrån förstör markanden utan kostnader. Frukthandlarna inom kommunen har vi igen anledning att vända oss emot. De betalar liksom vi skatt i till staden. De utsocknes ifrån hälsar vi som objudna gäster på torget”, förklarade en i Köpmannaföreningens ledning.

Paret Sandin blev naturligtvis upprörda över beslutet.  De förklarade att de betalat tull för alla utländska äpplen.  Till det skulle Askersunds egen ” äppeltull” läggas till. Paret upplyste också de styrande om att Askersund var ensamma i landet om att ta ut ”tullavgift”, samtidigt som man undrade om det verkligen var lagligt.

 

Sandin fortsatte med sin försäljning men då utan den billigare utländska frukten. En platshyra på 50 kronor per dag skulle bli rena försluten.

”Till hösten har vi svenska   äpplen från våra egna 350 fruktträd att ta till. Om ett eller ett par år-när odlingen blivit lite mer bärande har vi möjlighet att erbjuda svensk frukt till grossistpriser. Tivedsborna har Askersunds som huvudort och affärerna i Askersund skulle säkert inte vara glada åt att mista oss som kunder. Man kan därför fråga   sig varför de skall behöva ta extraavgifter på oss för att vi säljer utländska äpplen i Askersund, jämsides med våra egna produkter”, funderade Sandins i en tidningsartikel  från torgbråket.

Köpmannaföreningen insåg snabbt att beslutet om ”frukttullar” skulle ge mycket dålig reklam. Folk blev helt enkelt förbannade. I en skrivelse till Drätselkammaren skrev föreningen att beslutet skulle upphävas. Det hade väckt stor irritation. Folk ville köpa billig frukt. Men föreningen stod dock fast vid att utsocknes torghandlare innebar osund konkurrens, med tanke på vilka som betalade skatt till staden.

 

Vykort  från 50-talet från torget  i Askersund

Drätselkammaren upphävde också sitt beslut om ”frukttullar”. Men det var under galgen. Sandins tänkte driva ärendet vidare till Länsstyrelsen. Och det var Drätselkammarens ordförande Matteus Berglund och hans kamrater livrädda för. De insåg också att beslutet var något förhastat.

Det kan väl nämnas att torghandlarna stod gratis på torget vid den här tiden, med undantag av marknaderna. Då vill staden ha lite betalt för platserna. Har inte riktigt kläm på vad en torgplats kostar i dag?  Torghandeln är ett givet och mycket trevligt inslag i torgbilden, även om det i dag kan vara svårt at upptäcka handlarna för alla bilar.

 

 

 

Min tidningskrönika 19 maj

 

Bandy, fotboll, friidrott, innebandy i alla ära, men faktum är att också brottningen var stor i Askersund under en period. En sport som jag har en del udda minnen ifrån. Konditor Elfving kom till Askersund från Värnamo och startade brottarklubben. Han propagerade ständigt för att vi ungdomar skulle komma till träningen i en gammal byggnad vid Storgatan. Vi var ett gäng som lyssnade och gick dit. Det var ju ändå ett litet uppehåll mellan fotbolls-och bandysäsongen så varför inte.  Och brottning hade en bra och mångsidig träning. Hade alltid tyckt att brottarna såg lite fåniga ut i sina brottardressar som likande gamla baddräkter.  Det var också mycket bök och slit på mattorna. Inget för mej. Det var träningen vi ville åt. Tävlingar var otänkbart.

Brottarträningen slutade trots allt med att jag gick ett 100-tals matcher. Mycket märkligt när jag tänker efter.  Jag var aldrig var intresserad av att tävla i sporten. Det blev klubbtävlingar, Fyrstadsbrottningar och DM-tävlingar. Fyrstadsmedaljerna med gamla brottarprofiler är fina  och originella. Jag har sparat medaljerna. Brottning handlade för min del mycket bantning för att hamna i en längre viktklass. Jag var ett gränsfall.  Problemet med bantning var alltid julmiddagarna. Då var det svårt att hålla vikten.

Brottning höll först till i gamla gymnastiksalen på Norra Bergen. Vi var några stycken som övertalades att ställa upp och tävla. Motståndarna kom i riktiga brottarskor, medan de flesta av oss kom i de gamla blå gymnastikskorna ni minns. Som tur var satt inte brottningskunskapen i skorna. Det handlade mycket om teknik.

Efter en tid flyttade tävlingarna till Stadshotellets festvåning med en matta under kristallkronorna. På stan frågade folk ironiskt om det inte var dyrt att ligga på hotell. Det var alltid mycket folk och hög stämning vid hotellbrottningarna. I pausen gick delar av publiken ner till serveringen och drack något stärkande. Det märkets efter pausen.  Minns en person som hejade flitigt på oss före pausen med uppmaningar att inte ta för stora grepp. Tror vi mötte Karlskoga. Efter pausen fick konditor Elfving uppmana honom att heja lite lugnare. Han svarade direkt, stärkt av någon dryck,  med ett klubbyte och det blev istället ”Heja Karlskoga”. Fast lika högljutt.

Brottning under kristallkronorna i Askersunds stadshotell. Brottningen samlade alltid stor  publik.

 

Vid något tillfälle hade några brottare varit i Danmark och tävlat. Där vill arrangörerna ha meritlistor av brottarna vid presentationen. En tungviktare, snickare till yrket, saknade meriter. Då kom någon på att presentera honom som snickarmästare de skulle ändå inte förstå. Det gick hem hos den danska publiken.

Om jag vann några matcher? Det hände ibland.

Strandparken i Askersund en gång i tiden

En liten tillbakablick över Strandparken i Askersund utan att ta ställning till fällda  träd i parken som nu diskuteras flitigt på sociala medier. Det här är bara en enkel blogg om en svunnen tid med bilder. En nostalgitripp. Mina åsikter är ointressanta för  andra och jag behåller dem för mej själv. Är bara en enkel bloggare. Debatter på sociala medier sköter andra  bättre.

Under sommarmånaderna är hamnen i Askersund den naturliga samlingsplatsen. Med båtar, kiosker, restauranger och allt vad det kan vara. Under många år var parken vid Strandparken den stora samlingsplatsen med en scen.  Trivselkvällar och artistframträdanden hölls i parken. I dag har nya skolan och kulturhuset tagit över parkområdet.

Går man tillbaka i tiden så hade stadsfullmäktige gett klartecken till att IFK Askersund skulle få anlägga en bandybana i Strandparken.  Om det blivit verklighet hade det varit knepigt med dagens satsningar. Men det hade man säkert löst på något vis. Närheten till Alsen där IFK spelade sina matcher var perfekt. Det gick att pumpa upp vatten direkt från sjön till bandybanan. IFK hade också fått pengar från Tipstjänst till banan.

Men vem som skulle stå för jobbet? Kommunen eller IFK? Kommunen hade upplåtit mark till IFK för banan, men villkoret var att planen skulle användas till lekplats under sommaren. En del tyckte det var en omöjlig kombination. År 1939 bordlades ärendet i stadsfullmäktige. Det hela löste sig senare utan bråk. Försök med att spola upp is var i det närmaste omöjligt. Gamla fyllningsmassor som Strandparken är uppbyggd med gjorde att vattnet sjönk rakt ner i jorden hela tiden. IFK gav därmed upp sina planer. Istället valde man att spola på gräset vid gamla IP. Till den Allsvenska premiären 1945 var bandybanan på gamla IP klar.

En gång i tiden fanns det en planteringsnämd i Askersund med rektor Frendel som ordförande. Både rektorn och planteringsnämnden är borta, men han hade en ide om Sjöängsområdet som var rena träskmarken på den tiden.  En stor vacker park skulle anläggas, men så fanns förslag också om ett större turisthotell med vandrarhem som också kunde vara en fritidslokal för ungdomarna i anslutning till parken. Men Frendels stora dröm var ändå att bygga en enhetsskola med utsikt över Alsen  och Stjernsund. Iden med skola i direkt anslutning till den nya parken har nu förverkligats.

 

Frendel  och hans nämnd  kämpade också hårt för att få bygga en vacker park i träskområdet vid Sjöängen. Närmare i 17 år. Efter stationshuset och ut mot Hagaområdet fanns bara ett träskliknande område.  Fyllningen som fanns där kom från olika byggen i staden då husgrunder grävdes. Men det fanns också åtskilligt annat som bilvrak, trädstammar, kaffekittlar och allt vad det kunde vara. En soptipp skulle man kunna säga. Under krigsåren fanns där också koloniland.

Första förslaget på en park i Sjöängsområdet kom redan 1933. Ritningen gjordes sedan om 1941. Ett tredje förslag gjorde arkitekt Gunnar Andersson från hushållningssällskapet. Samtliga förslag förkastades. Istället blev det anläggningsträdgårdsmästare Gösta Persson som 1945 gjorde ritningar som i stort sett följdes. Den nya parkanläggningen kostade en del pengar men det fanns fonderade medel. Chefen vid Trikåfabriken Karl Nilsson skänkte också 4 000 kronor. När det stora jobbet med parken började 1950 fanns 19 000 kronor till förfogande. Planteringar och en lekpark var den första satsningen.

Det tog lite tid från ritningen 1945 att få igång arbetet. Det var brist på arbetskraft och det var svårt att få tillstånd till bygget. Planteringsnämnden hade räknat med arbetet med parken skulle bli reservarbete vid en eventuell kris. Men så blev det inte. Just vid det här tillfället fanns det turligt nog både arbetskraft och pengar så jobbet kom igång snabbare än beräknat. Sex man fick jobb med parken.

En lördagsmorgon i början av 1950-talet förvandlades utseende på Strandparken i Askersund också radikalt. Den omfångsrika tiostammade vitpilen i Järnvägsparken (ibland också kallad Skolparken) föll då till marken.   Trädet med sina många stammar och stora krona var en verklig sevärdhet i Askersund. Något som askersundarna var stolta över. Redan på 40-talet hade dock pilen börjat krackelera. Stammarna hölls ihop med stålwirar, men tidens tand och grenarnas tyngd tärde på stagen tills de brast den här lördagsmorgonen. Fyra av stammarna knäcktes vid roten, medan de andra grenarna sjönk några meter.

Tidningsbild från 1950.

 

Det ståtliga trädet -på den tiden stadens vackraste-var ett kärt tillhåll för det uppväxande släktet. I det lättklättrade trädet drömde sig säkert många unga bort till Tarzans djungler. Sorgen efter det den stora pilen var stor i Askersund. Tidningen uppmanade till och med askersundarna att ta ett sista farväl, gärna med en kamera innan trädet sågades ner helt.

 

Många trodde att pilen var flera hundra år gammal med tanke på storleken. Men så var det inte.  De styrande i stan hade några år före fallet kallat salixforskaren och professorn, Heribert  Nilsson, för att titta på det ståtliga trädet. Han konstaterade att trädet inte var särskilt sällsynt.

-Pilar växer hastigt och trädet kan bara vara 60-70 år gammalt, upplyste han de styrande om.

De styrande i Askersund blev naturligtvis en smula besvikna på professor Nilssons bedömning. Leja en professor och få sådana negativa svar. Han kunde väl åtminstone ha sagt 100 år tycke somliga.   Hur som helst var trädet dekorativt. Och välbesökt av ungdomar. När järnvägen försvann, så var inte namnet Järnvägsparken gångbart längre. Parken var lika gammal som järnvägen, från slutet av 1800-talet. Men av den första planteringen, som till stor del utgjordes av bokar, finns inget kvar. En rad björkar stod i strandkanten, men var tvungen att plockas bort efter en tid. Vattnet underminerade björkarna.

 

I dag finns det en jättepil längre ut mot Haga som håller på att gå samma öde till mötes som den stora tiostammade vitpilen i gamla Järnvägsparken. När den planterades är oklart. Men gamla bilder visar att det borde ha skett någon gång på 30-talet.  Många tror att även den pilen är flera hundra gammal. Men det finns bildbevis på att det inte är så. Och professor Nilsson sa en gång att träden växer fort. Om den har bra gener kan den klara sig länge. Precis som för oss människor. Ett annat faktum när det gäller den pilen är att det var rena sumpmarken ut mot Haga efter vattnet. Det fanns inga kommunala planteringar åt det hållet. Det visar också gamla bilder.

Rektor Frendel

Rektor Frendel, som kom till Askersund 1923, var mycket trädgårdsintresserad. Frendel avled 1961, 72 år gammal. Han är dock en av de drivande personerna bakom Strandparken, inte att förglömma.

 

 

 

 

 

 

 

Vårdcentralen i Askersund och nybygget har kopplats ihop

Det senaste  som  hänt  på nybygget vid Vårdcentralen  är att en passergång mellan  nya  och gamla bygget. Ännu är den  inte klar. Någon öppning i gamla  byggnaden finns ännu inte. Den kommer i ett senare när det mesta  är klart.

Passergång mellan husen är på gång

Arbetet med en innergård pågår för fullt.

Glada  och duktiga murare  på bygget 

Hästköp var ett medborgarförslag som inte gick hem i Askersund

Köp en häst! Den uppmaningen  fick Askersunds kommun från en medborgare för  några år sedan. Hästköpet skulle ingå i ett klimatprojekt med bidrag från Länsstyrelsen. Kommunen skulle kunna använda hästen i skogs-och parkavdelningen tycker  medborgaren i sitt förslag. Men inte bara till det. Minitåget skulle också kunna dras av en häst om det skulle vara så. Hästprojektet borde också ingå i kommunen  marknadsföring.  Allt enligt medborgarens förslag.

 

Storgatan  en gång i tiden då häster  var ett vanligt  inslag i stadstrafiken. Husen  längst ner  till vänster är borta för  länge sedan.

”Askersund -en kommun som satsar på miljövänliga hästkrafter”, är mitt förslag i en eventuell marknadsföringskampanj. Vem skulle inte lockas till kommunen av något sådant….

Frågan behandlades i kommunens beslutande organ men det blev inget hästköp. Politikerna tyckte förmodligen att förslaget var  något  i ”hästväg”.  När det gäller tåget så  låg det på Hembygdsföreningens bord.  Men vad jag minns  är det inte första gången  hästfrågan varit uppe när det gäller kommunens skogslag. För ett antal år sedan fanns det också en man som försökte starta hästturer med  utgångspunkt från hamnområdet. Men det blev ingen succé.  Kanske hästar har kommit mera i ropet nu…..

Kändisen Herman Persson  på gång med sin häst

När jag växte upp fanns det ett antal  häståkare i Askersund, så det är ingen ny företeelse.  Klappret från Skoogs, Sandbäckarnas, Hästa-Hermans  kusar hördes nästan alltid på någon plats i stan på vardagarna. Kuskarna hämtade  varor vid stationen åt stadens handlare.  På vinter var det snöröjning   med hästar som gällde.  Naturligtvis hade de också andra  körningar. Ofta  kom de in  hästägare från lansbygden  till stan för att handla. Andra hade ärenden till kvarnen. Hästarna var ett trevligt inslag i stadsbilden. Alla  kanske inte tyckte om vad de lämnade efter sig på gatorna, men lite skit får man ta som det så vackert brukar heta.

En mycket gammal stadsbild fylld med  häsekipage 

Bild från Sundsbrogatan och rivning av hus som sedan gav  plats för HSB-huset.

Åkare Skoog  hämtar pilsner vid Askersund bryggeri.

Bild från Leif Linus samling

Hästen användes flitigt vid snöröjning i Askersund en  gång i tiden

 

 

Bild från  torget av Eric Englund 1965. Eric har plåtat många intressanta Askersundsbilder.

Min tidningskrönika den 5 maj

 

Mobiltelefoner har blivit var mans egendom nu för tiden. Gammal som ung. Och det finns hur många som helst att välja på med olika finesser. Drar mej för att gå in till butiken för att berätta om att jag ”bara” ska ha en telefon att ringa med. Man vill ju inte göra bort sig. Som tur är grabbarna i den lokala butiken vid Storgatan mycket förstående. De brukar hjälpa till med alla uppladdningar som jag behöver.

Min första mobiltelefon fick jag genom jobbet för länge sedan. Det var en stor apparat som inte kunde placeras i bröstfickan som nu. Det var också en speciell händelse som gjorde att jag fick en mobil. I Askersund var det stor Tradjazzfestival, samtidigt som cyklisterna i Vätternrundan passerade i närheten. Jag hade klarat av cyklisterna på förmiddagen för att kunna ägna mig åt jazzen.

 

Plåtade och intervjuade jazzfolk i lungan ro helt ovetande om att gamla svängbron Hammarsbron hade låst sig vid en öppning i samband med en ambulansutryckning till Hammar. Brovakten Christer fick veva runt bron för hand medan några tusen cyklister otåligt stod och vänta för vidare färd söder ut mot Motala.  Och jag gick inne stan och visste inget om krånglet vid bron.

Christer Gunnarsson  fick veva bron för hand.

Ansvariga vid redaktionen hade sökt mej massor av gånger på olika sätt men inte nått mej. Till slut nådde redaktionens meddelande om krånglet vid Hammarsbron mej och jag gjorde mitt jobb. Allt ordnade sig till slut och efter det jag fick min fösta mobil. Min dåvarande chef Stefan tyckte att jag behövde en mobil. Han hade väl tröttnat på att söka mej under några timmar.

Det har också varit 1 maj med tal och demonstrationer sedan min förra krönika. Som journalist har jag bevakat ett antal genom åren. Var till Torgparken i Askersund nu senast och lyssnade på min gamla arbetskamrat Anna. Det var premiär för henne som nytt oppositionsråd. Hon klarade det bra. Föredömligt kort och innehållsrikt. Som journalist fick man ofta talen några dagar i förväg till redaktionen. Särskilt ofta var det när det kom gäster från Stockholm.  En del tal var långa och i mitt tycke tråkiga. Men det skulle ändå bevakas, och det var inte alltid de höll sig till de utsända talen.  Det var ändå bäst att kolla så de höll sig till talen. Annars hade det sett knepigt ut i tidningsreferaten.  Förre askersundaren  och skomakarsonen Gösta Fagerberg, då kommunalråd i Solna, skulle tala. Han brydde sig inte det minsta om det förskrivna talet och berättade istället om sin uppväxt i Askersund. Och om hur folk kämpade för att få ihop sin vardag och om sitt arbete i partiet. Det blev ett mycket bättre tal än som var tänkt från början. Som tur var jag där och lyssnade.

 

 

 

 

 

 

Systrarna Engstedt ställer ut på Konstrundan i Askersund

Konstrundan är igång i Askersund och Motala. Inne i Borgmästarinnans café vid Stöökagatan ställer systrarna  Pippi  och Malin Engstedt ut teckningar  och böcker. Pippi visar upp foton och böcker och Malin teckningar.

 

Malin Engstedt

Malin tecknade av mej på fem minuter vid Konstrundan i Askersund

 

Pippi Engstedt

Malin  har blev riktig uppmärksammad med sin  teckning ”Snälla  flickor kommer till himlen-andra flickor kan komma  hur  lång som helst”.  Teckningen hamnade   både affischer, tröjor , kassar  och tändstickor. Hon gör  också snabbteckningar. Själv blev jag avbildad på fem minuter.

 

Pippi har gjort sig  känd genom ett antal böcker och fotografier.

 

En av anledningarna till att systrarna ställer ut i Askersund  är att deras mamma  växte  upp på Mårsäters gård  när Zinkgruvan. I dag  äger de fyra syskon Engstedt  Stenhuset  i Stora Forsa  söder  om Askersund som sommarbostad.