Min tidningskrönika 30 juni

Hoppas ni haft en bra midsommarhelg.  Björkvallen i Åmmeberg är den stora festplatsen för midsommarfirande i syd nu för tiden. I år var det storpublik vid idrottsplatsen. Programledare var Åsa Karlson från Systrarna K. Förr var det Stjernsund som gällde. Hemvärnet av alla föreningar var arrangörer. Vet inte varför? Mina personliga minnen är mest från Stjernsund. Jag var ung och det var fest. Ja, ni vet…

På slottstrappan uppträde storheter som Sven-Bertil Taube och Monica Zetterlund. Vi unga var nog mera intresserad av vad som skulle hända på kvällen när skymningen börja lägga sig över slottsparken och populära Cool Candys körde igång på dansbanan. Det gick bussar från stan ut till slottet. Bussarna var fullsatta och turerna dit var nästan lika festliga som själva festen. Turerna tillbaka till stan var inte så välbesatta. Manfallet var stort. En del kanske blev trötta under kvällen och blev kvar i parken. ”Ordentlig” som jag är följde jag med bussen hem istället för att gå från Stjernsund.

Askersund har också haft premiär för ”Sommarmusik i Askersunds hamn”. Även där var Åsa Karlson och hennes syster Karin programledare. Tur att Askersund har systrarna K som ställer upp i olika sammanhang på hemmaplan. Åsa känner jag sedan hon var liten. Hennes pappa Sten var golfbanekonsulent. Han hade planer för en golfbana i Åmmeberg och det blev också så. Skulle ta några bilder på Sten med en golfklubba. Men det fanns ett problem. Åsa ville vara med på alla bilderna. Men med lite list lyckades vi ändå ta bilderna.

Åsa  och Karin i Askersunds hamn

Åsa har berättat för mej att hon hade premiär för ”Sommarstunderna” i hamnen på den gamla scenen. Nu fick hon chansen att göra samma sak på den nya scenen. Det har varit olika namn på tillställningarna i hamnen. När Askersunds egen storsångare, Bertil Boo, kom till hamnen var namnet ”Trivselkväll”. Bertil drog alltid storpublik. Halva publiken stannade efter framträdandet för att tala med honom. De kände honom från hans uppväxt eller från skolan. Bertil hade inte samma minnen, men han höll god min med för att inte verka stöddig. Bertil berättade för mej att vid en turné på äldreboenden i Norrland kom en man fram till honom och tackade. Samtidigt förklarade mannen att han aldrig trott att skulle få träffa Harry Brandelius i verkligheten. Bertil tog inte det särskilt hårt.

Ibland kom han in på redaktionen och sjöng ”I en röd liten stuga” för mej som en vänlig protestsång. När jag växte upp var vår lilla stuga röd, men farsan gjorde som så många andra. Han spikade på så kallade ”fattiglappar” (vita eternitplattor) för att få upp den rätta värmen i den dragiga kåken. Bertil tycket det var mycket tråkigt. Det skulle var en röd liten stuga.

 

 

Boris har byggt modell av gamla IP i Askersund

Boris Govek är en mycket skicklig modellbyggare. I sin lilla verkstad på Fågelvägen i Askersund skapar han i det närmaste exakta modeller. Det kan vara äldre hus, miljöer, fordon, militärfordon, för att nu nämna något. Kan nämna att Boris är mycket historieintresserad. Det har han mycket nytta av i sitt modellbyggande.

 

Boris är mycket noggrann med detaljer. Allt måste stämma och få de rätta proportionerna. Vi har haft ett antal samtal om detaljer till modeller. Boris vet ofta men vill kolla extra så det blir rätt. Annars blir han inte nöjd. Ett tips till alla som vill få en modell av sitt hus. Tala med Boris, han fixar det. Naturligtvis mot ersättning även om han har svårt att ta betalt. Så är det med många kreativa aktörer.

 

Till julskyltningen i Askersund gjorde Boris en modell av Rådhuset som blev mycket uppskattad. Den fanns i ett skyltfönster vid färghandeln som ligger vid torget i Askersund. Lagom nu till midsommar har han gjort färdig en modell av gamla idrottsplatsens i Askersund som ska placeras i samma skyltfönster. Halva modellen handlar om vinter och den andra sommar. Ett imponerande bygge. Den gamla grinden och entrén finns med liksom den gamla träläktaren från 1925 med publik. Vi som spelat där  känner igen oss. På fotbollsplanen spelar IFK Askersund och Zinkgruvan. Vid sidan om planen står en liten grabb med en sockerdricksflaska. Känner igen det sedan jag spelade själv. Fick dela min dricka i halvtid med grabben ibland.

Ta gärna vägarna förbi skyltfönstret i midsommar, eller i sommar. Boris modell är mycket sevärd. Många kommer att känna igen sig och minnas. Inte minst de som minns matcherna på gamla IP.

Boris i sin lilla modellverkstad

 

Min tidningskrönika 16 juni

 

Tänkte börja med att skryta lite över hur modig jag är. Det har säkert ingen upptäckt tidigare. Jag har badat i 16 gradigt vatten. Var till Hargebaden för några veckor sedan. De har gjort fint där ute! Tänkte bara kolla lite, sitta på stranden en stund och njuta. Solen sken och allt var fridfullt.  Hade också med en termos med kaffe och nyinköpta stora bullar ni vet från en bensinmack. Jo, jag hade sällskap. En person med kamera så det finns bevis. Det var mycket tunnsått med badgäster, men det berodde nog på att det kylslagna vattnet. Inte många vill bada då.

En bit bort vid den nya långa bryggan kom helt plötsligt en grabb vandrande, slängde av sig kläderna och hoppade i. Kan nämna att han var från Kumla. Jag kunde inte hålla mej från vattnet uppväxt vid kanten av Gårdsjön som jag är. Badade alltså i 16 gradigt vatten helt frivilligt. Efter en liten stund såg jag ytterligare en person hoppa i vattnet för att simma en liten bit. Men han hade svarta kläder på sig. Tror det var våtdräkt och det tycker jag är lite fusk.

Hade en psykolog analyserat varför jag hoppade i så kallt vatten, hade han eller hon säkert gått tillbaka till min barndom. De brukar göra så för att hitta förklaringar. Vi ungar väntade på att isen skulle gå upp på Gårdsjön så vi kunde börja bada. Vi skulle ha varit glada om det varit 16 grader. Farsan förklarade alltid att min hjulbenthet berodde på att vi bodde nära sjön och det var fuktigt. Benen hade slagit sig. Själv trodde jag alltid det berodde på mitt idrottande. Många som håller på fotboll är hjulbenta.

Har i veckan också varit och kollat på mitt barnbarn Edit som slutade i nian. Massor av folk hade samlats vid Sjöängsskolan för att var med på ungdomarnas stora dag. Firandet fortsatte med rundåkning på stan i traktorkärror. Festligt värre och roligt för ungdomarna. Avslutningen för niorna i Askersund har blivit stort, med blomsteruppvaktning och rundåkning. Minns när jag slutade skolan för en del år sedan. Förändringen är mycket stor och till det bättre. Då gick vi en stund till Landskyrkan där prästen och överläraren sa några väl valda ord. Inte festligt alls som nu. Några som varit väldigt duktiga fick också diplom. När det var klart i kyrkan satte jag mej på cykeln och åkte hem. Dom där hemma undrade om jag hade slutat och om det var sommarlov. Föräldrar varit inte så engagerade som nu och vi var många. De hade fullt upp med att få ihop sin egen vardag med allt vad det innebar. Och på den tiden fanns det heller inte någon som ville köra runt på stan med skolungdomar vad jag minns. Men jag är inte det minsta bitter när jag tänker tillbaka på mina skolavslutningar. Hade min kära cykel att trampa hem med.

 

 

 

 

Nya husskyltar på gamla hus Askersund

Föreningen Gamla Askersund har placerat ut två nya skyltar på hus med korta historiebeskrivningar. Det skedde i torsdags, den 13 juni. Just den dagen år 1643 beviljades Askersund sina stadsprivilegier. I år var det Sundbladska fastigheten i korsningen

Trädgårdsgatan -Stöökagatan som förärades med en skylt. Nästa skylt placerades på fastigheten där fotobutiken har funnits och finns, i korsningen Stora Bergsgatan-Sundsbrogatan.  Föreningen hade valt att kalla det för Apotekshuset. En gång i tiden fanns apoteket där.

Drygt ett 20-tal skyltar finns nu uppsatta. Föreningen har också gett ut en folder med beskrivning var ”skylthusen” finns. En verklig kulturgärning. Föreningen, fastighetsägarna och kommunen delar på kostnaderna för de ganska dyra skyltarna.

Ganska mycket folk hade kommit för att lyssna på ordföranden Bengt Tivelius information om husen där skyltarna placerades. Det hela avslutades med snittar och cider inne på fotograf Jajjas innergård.

Torsten Ehrenmark i Askersund

 

Populäre reportern, kåsören och radioprataren, Torsten Ehrenmark, var när att ge upp sin karriär i början på 40-talet i samband med ett uppdrag till Askersund. Som tur var tänkte Örebrosonen om. Men mer om det senare.

Fyra dagar gammal blev Ehrenmark bortrövad och förd till okänd ort, enligt honom själv. Rövarna var hans farföräldrar och orten var Örebro. Sen tog han studenten, gift sig och började skriva i tidningen. Med tiden blev han utrikeskorrespondent i Paris, London och New York. Men varje sommar kom han tillbaka för att inleda eller avsluta den svenska sommaren i radio.

Sin journalistiska bana började han som volontär på Nerikes Allehanda. Via Örebro-Tidningen och Sundsvalls Tidning kom han till Stockholms-Tidningen. Det var också där han började pröva kåserandes vanskliga konst under signaturen Petmoj. Ehrenmarks målsättning med sitt journalistjobb var att bli en flygande korrespondent som landande mitt i alla världens krigsutbrott, jordbävningar och revolutioner. Han såg sig också som en flanörkorrespondent i Paris, nedtecknande melankoliska iakttagelser under den blå timmen på Café de la Paix. Med uppfälld rockkrage blossande på Carmencita ville han vandra runt i storstäderna som Stockholms-Tidningens tuffing.

Han drömde också om att vara statsmännens förtrogne när han satt och skrev sina notiser på Stockholms-Tidningen. Han var ansvarig för notisskrivandet. För att bevaka statsmän så handlade det om att ila från huvudstad till huvudstad och konsulteras av alla världens premiärministrar. I Ehrenmarks drömmar kände han alla och kunde läsa de styrandes tankar. Men tyvärr var det bara drömmar. Blev det några resor för honom på ST de första åren var det med buss ut i socknen för att intervjua en 75-,80-eller 90 -åring.

-De satt där i skymningen och malde om fattiga levnadsförlopp i småsmulor på en obegriplig dialekt som snart gjorde mitt flitiga antecknande meningslöst och oläsligt, har Erhenmark , berättat i en bok.

Så över till historien om Askersund som höll på att knäcka populäre Ehrenmark. Året var 1943. Dagen förflöt som vanligt på ST med notisrubriker om ”Syföreningsauktion i Sorunda” och ”Älgko försenar Läggesta-tåget”. Men rätt som det var dök notischefen upp och förklarade att Ehrenmark skulle ut och resa ett tag.

-Jag blev alldeles stel och kramade stolens armstöd. Det flimrade för ögonen och jag tänkte vilt:vart? Berlin? London? Kanske ännu längre, har han berättat.

Du ska få åka till Askersund sa notischefen. Dom firar 300-årsjubileum där. Och sen till Nora och Lindesberg som också fyller 300 år.

Ehrenmark blev naturligtvis mycket besviken och började fundera över sin framtid som skrivare. Den tänkta resan ut i stora världen förde honom inte längre än till den hembygd han hade lämnat några år tidigare. Det värsta för honom var att resan blev vanebildande som ofta händer på tidningar. Det fanns nästan inte en utställning eller jubileum i Sverige som han inte fick bevaka.

-Jag var den som skickades ut för att fylla spalterna när det absolut inte fanns något att skriva om. De fick ett fint ord för det sedan-pseudohändelser. Jag var tidningens pseudoreporter, har Ehrenmark berättat.

Efter 30 år som journalist är det lätt att känna igen sig i Ehrenmarks tankar, även om jag inte haft några drömmar om att bli krigsreporter. Det har fått räcka med de lokala politiska krigen. Minns vid ett tillfälle för många år sedan att det var bråk mellan några fastighetsägare på söder i Askersund. Då föreslog en kompis till mej att vi skulle gå upp på söder och ” titta på kalla kriget” . Jag följde inte med, men det är nog det närmaste krig jag varit…

Skräddarens grabb ”Julle” blev stor i tyngdlyftning

Tyngdlyftaren Gunnar ”Julle” Högberg är Askersunds mest meriterade idrottsman genom tiderna med en rad SM-tecken, ett antal rekord, och nordisk mästare ett antal gånger. Trots det är  skräddare Arturs grabb Gunnar, en okände sportprofilen för de flesta i dagens Askersund. Kanske inte så konstigt. Han tävlade aldrig för någon Askersundsklubb och det var länge sedan han dominerade sin viktklass.

Gunnar flyttade till Stockholm som ung och började tävla för Stockholms AK. Men askersundarna kunde följa hans framgångar genom olika sportreferat på 40-talet med stolthet. ”Julle” känner jag” upplyste många. Det hade gått bra för ”buspojken”.

Han blev också uppmärksammad av klassiska Rekord-Magasinet, där man varje vecka hade en tecknad serie av kända idrottsmän. Och där kvalade Gunnar in. 1951 tog han sitt 17:e svenska mästerskap. Han var också mycket nära att komma med till OS i London 1948 och till Helsingfors 1952. Till OS 1952 blev han kallad till kval men myglades bort. Förbundet ansåg att Gunnar inte utfört de prov som krävdes.  Han deltog också i VM i Wien 1938.

Rekord-Magasinet 1946

 

Gunnar och hans bror Sigvard återvände ibland till hemstaden under semestrarna. En del gamla kompisar fanns kvar. Själv träffade jag bröderna under ett besök hos kompisen Tryckar-Harry Andersson.

En gammal tidningskollega, Johannes Kjerrström, skrev en trevlig krönika om Gunnar som grabb i Askersund och hans årliga besök i hemstaden. Lägger till den krönikan:

Gunnar  blev 73 år. Han levde mellan 1942-2015