Vattenhinken i trädet

För  några dagar sedan såg jag en läsarbild i NA från Svennevad där  ett träd vuxit igenom en cykel. Någon hade  för  många år slängt cykeln i skogen och så hade ett träd växt upp genom ramen. Jag har en liknande  historia men då gäller det en vattenhink ute på en ö  i Vättern.

Nisse i Koja och grannen Kalle i Emmekärr var fiskekompisar i Bastedalen under många år. Båda är borta för länge sedan. Hur märkligt det än låter så har en av deras fisketurer för drygt 80 år sedan satt sina tydliga spår. I en tall på Stora Mossholmen i Vättern sitter en hink fem meter upp i trädet. Det är Nisse och Kalles verk. Kanske någon lagt märke till hinken på sina sjöturer…

-Farsan och Kalle var ute på sjön för att lägga långrev. Som bete hade de levande löja i en hink. Men hinken läckte som ett såll. För att löjan skulle dö innan de kom på krokarna tvingades de ösa vatten i hinken hela tiden.  På väg hem tyckte de att den gamla läckande hinken gjort sitt, berättar Nisses son, Rolf Johansson.

Nisse i Koja vid årorna

-De stannade till vid Stora Mossholmen. Där letade farsan upp en stor sten som han slog sönder botten på hinken med. Efter de gick de ut på udden och trädde hinken över tallruska. Och där sitter den fortfarande. Hinken följde med trädet upp runt stammen. I dag sitter hinken cirka fem meter upp i trädet från berget. Kanske anledningen till att trädet växt dålig kan vara hinken, berättar Rolf, roat.

Rolf tror inte att det är så många som upptäckt hinken i tallen.

-När farsan och jag var ute och fiskade pekade han ofta hinken som ett roligt minne, även om det inte var så roligt när det hände, påpekar Rolf , som är lika gammal som ”hinken i tallen”.

Rolf vid glasbruket och sandtömning

Precis som sin pappa arbetade Rolf vid Harge Tegelbruk. Rolf blev kvar där till 1970 då tegelbruket stängdes. Efter det fick många av tegelbruksarbetarna jobb vid Hammars glasbruk. Även Rolf.

-Jag jobbade som ”lokförare” vid tegelbruket. Vi hämtade lera från en grop i närheten. Det fanns en räls från gropen till bruket. Jag körde loket med lervagnarna. Sedan hämtade vi på en del andra ställen också. Det fanns en grop en bit från bruket där jag varje gång fick passera den branta backen vid Vättra. Tycker det är ett under att jag klarade mej från olyckor. Först den branta backen ner mot bruket, som sedan slutar med en svår kurva, berättar Rolf.

Bastedalen tegelbruket 
Bastedalen tegelbruket

Tegelbruksarbetare

Nästan alla som jobbade på tegelbruket bodde också i närheten. Det var tufft många gånger för familjerna att klara försörjningen.

-Hade inte fisket funnits vet jag inte hur det hade gått för många. Fisket gjorde att många fick mat för dagen, förklarar Rolf, som blivit kvar trakten.

-Jag har ett hus i Sänna. Ibland åker jag ut och fiskar, även om det inte blir så ofta nu för tiden. Farsan och jag var mycket ute på sjön. Det är lättare att lägga ut när man är två. Och roligare.

-Jag tycket det var dags att ta kontakt med dej och berätta historien om hinken i tallen. Har tänkt på historien många gånger. Själv har jag en förstoring på tallen och hinken som hänger hemma på väggen, tillägger Rolf.

Det var 2013 som Rolf tog kontakt med mej

 

 

 

 

Min tidningskrönika 28 juli

Askersund kryllar av turister just nu.  Man kan gå flera meter utan att känna någon och behöva hälsa. Hamnområdet är ett populärt ställe för mat och dryck. Den som vill kan ju också ta tåget upp till Hembygdsgården.  Det är något visst med tåg i Askersund. Det har inte funnits något ”riktigt” tåg sedan i mitten på 50-talet så det gäller att ta en tur med det lilla tåget och uppleva gamla minnen. Lokförare är ofta de rutinerade lokförarna Strömberg och Sandberg.

Många pratar om sina semestervistelser och utflykter. Och jag vill inte vara sämre även om de flesta ligger lite bak i tiden. Då var det tält som gällde. Många pratar sig varma om mysfaktorn att ligga i tält, men det har jag aldrig riktigt förstått.

Ett av de märkligaste ställen vi tältade på var på ett gärde strax intill kärnkraftverket Barsebäck. Men det visste vi inte förrän på morgonen därpå på när vi tittade ut och såg byggnaden.  Vi hade haft svårt att hitta en tältplats men ett gärde vid Barsebäck såg inbjudande ut. Det var inget fel på gärdet men ändå lite knepigt att ha ett kärnkraftverk nästan som granne när man vaknar. En annan gång när vi inte hittade någon tältplats hamnade i vi i kanten av en fotbollsplan i Torekov. Något som vi upptäckte när det ljusnat på morgonen. Kontentan av det hela är att hitta campingar eller campingplatser innan mörkret har fallit.

En annan udda semesterupplevelse var när jag hamnade på en vårdcentral på den vackra ön Ven mellan Sverige och Danmark. För att få en lugn och fin sömn använde jag öronproppar. Tyvärr fastande en propp i örat som var omöjlig att få bort. Försökte med strumpstickor och allt möjlig annan vasst men det gick inte. Som tur var låg vårdcentralen strax intill. Den vänliga sköterskan plockade bort proppen med ett leende på några sekunder. Sedan kom frågan om min adress. ”Jasså, du tillhör inte det här landstinget då blir det dyrare”. Men jag betalde utan att knota. Det är vara ändå trevligt att kunna höra bra resten av semestern.

Den senaste semesterutflykten var till Hjo. Man måste komma ut och se sig om. Efter att ha letat parkeringsplats i 20 minuter tog en promenad upp till torget. På vägen dit köpte jag två böcker för 50 kronor och en prydnadsgroda i plåt. Pizzerian i hörnet på bjöd på bra mat. I den fina bokhandeln vid torget blev det köp av några Trisslotter som skrapades vid torgfontänen. I Kulturkvarteret var det en fin utställning med konst av Josef Frank. På hemvägen blev det köp av en rökt sik vid Klangehamn. Så kan en bra semesterdag fördrivas för den som vill ut och se sig om. Bara ett tips.

 

 

 

 

 

 

 

Parkeringsproblem i Askersund inget nytt

Kungen lämnar stan 1953. Sundsbrogatan hade stängts av för trafik

Bristen på parkeringar i centrala Askersund har ofta diskuterats. Och särskilt då på torget. Det finns ett sort antal parkeringar en liten bit från torget, men då blir det en bit att gå och alla vill förstås stå på torget. Bilister snurrar ofta runt torget för att hitta en bra plats, eller också för säker man vänta ut någon som ska lämna sin plats. Har man tur så…

Problemet med parkeringar har funnits genom åren. 1953 när kungen skulle besöka Askersund var landsfiskal Hugo Haag mycket stressad över hur det skulle bli med parkeringarna. Om ordet stress fanns då? Allt skulle klaffa för att Askersund skulle ge kungen ett gott intryck, precis som 10 år tidigare vid 300-jubileet . Den gången var kungen mycket nöjd. Landsfiskalen fick en del sömnlösa nätter inför kungabesöket. I tidningen uppmanade han folk parkera sina bilar i utkanten av staden och ta vara på varenda millimeter av parkeringsmöjligheterna. Det här var långt innan parkeringsvakterna var påtänkta.

Sundsbrogatan var avstängd för trafik och på torget rådde parkeringsförbud. Landsfiskalen uppmanade alla som kommer söderifrån att parkera på båda sidor av sundet, samt på planen vid Landskyrkan. Tillåtna parkeringsplatser fanns vid gamla Folkskolan (Sjöängsskolan) , Stöökagatan och Sundsbrogatan öster Drottning Kristinas väg. Andra platser var också planen vid Sofia Magdalena kyrka och Samrealskolans gård. Samtidigt uppmanade landsfiskalen de boende att flytta sina bilar från gator där parkeringar var förbjudet. Och naturligtvis också från torget.

 

Hemvärnschef Eriksson, stadsfullmäktiges ordförande Nylund, får en pratstund med kungen 1953.

Taxibilarna som fanns på torget vi den tiden fick också maka sig för kungen. Taxibilarna flyttades till Väderkvarnsgatan söder om torget. Landsfiskalen uppmanade också alla som skulle titta på kungen att följa de ordningsföreskrifter som gällde. Med facit i hand vet jag att allt gick enligt landsfiskalens riktlinjer. Haag kunde vila ut och få tillbaka sin nattsömn.

Undrar hur många bilar som fanns i stan på den tiden? Tittar man på gamla bilder så är det frågan om inte Haags oro var lite överdriven.? Men det är klart, kungen skulle komma och parkeringsvakterna i Askersund var ännu inte aktuella.

Lägger också med några bilder där parkeringsproblemen inte fanns . Tvärtom längtade askersundarna efter att få se en bil. Kan också nämna att jag hade en arbetskamrat som gav upp kampen om ett körkort efter krock på torget. ”Det fanns en bil på torget och tror du inte att jag var tvungen att köra på den”, berättade han uppgivet. Körläraren uppmanade min vän att träna parkering ute på torget. För att det skulle bli lite mera på riktigt skulle min vän parkera intill den bilen på det annars öde torget. Och då bar det sig inte bättre än att vännen backade in i sidan på den andra bilen. Det blev också spiken i kistan för vännens efterlängtade körkort. I fortsättning var det moped som gällde.

En parkeringsvakts mardröm.

 

Torget Askersund

Silverpilen

Silverpilen var önskedrömmen för många  motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna.  Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom  populära Silverpilen, Ruben Helmin.

 

Roland Söderkvist fanns  också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955–1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lät motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranschen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Stockshammar.  Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist.När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde at få motorcyklarna så lätta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Husabergs Motor lever kvar. Verksamheten finns dock inte kvar i Askersund. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

 

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare Laxå

 

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned.  Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

 

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna.  Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artiklarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna.  Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som  mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten  för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

Jag bevakade Novemberkåsan några gånger. Ett ganska tufft jobb, men så klart inget mot de som tävlade. 1979 vann Steve Tell från Södertälje. Överraskande.

Motorcykelintresset verkar ha ökat, därför den här bloggen.

 

 

 

 

 

 

 

Min tidningskrönika den 14 juli

Sedan några veckor tillbaka är jag ägare till en vit strandväska med dragkedja, några fack och runda färgade prickar på utsidan. Riktig snygg. Inte för jag har någon större användning av den. Brukar ta min handduk och badbyxor under armen när jag går till baden på Borgmästareholmen eller Haga. Men som min nu avlidna svärmor alltid sa när hon köpte ett lass jordgubbar till frysen varje år.” Det är roligt att ha”. Men det var inte så roligt att ta reda på alla ”gubbar” när hon skulle flytta.

Nu är det inte så att jag sprungit till affären och köpt en väska om någon tror det. Jag har fått den som present därför att jag ibland köper några bläckpatroner till min skrivare. Det är det jag vill komma till. En massa firmor på nätet lockar med olika ”fina” och ”oumbärliga” saker som presenter eller bonus. I mina gömmor har jag nu både vinglas, ölglas , whiskyglas,  filtar , skålar av Littala,  miniräknare, ficklampor och nu senast en badväska. Vidare har jag en hopvikbar matlåda på gång.  De stackars försäljarna på telefon är lika givmilda. Om man köper något förstås. Men just det argumentet kommer några minuter in på samtalet.  Brukar säga att när det är aktuellt hör jag av mej, precis som när Jehovas Vittnen knackar på dörren.

Så lite politik. Har följt politikerns framträdanden i Almedalen i media. Jag har varit där själv några gånger. Ungarna var på läger och jag kunde träffa gode vännen Rune Jakobsson i samband med talen. Han var redaktionschef på en gotlandstidning. Vi hade träffats på utbildningar i Kalmar. Rune ville att jag skulle höra av mej och kanske ta ett sommarjobb på Gotland. Men det blev inget med sommarjobbet. På uppdrag av Expressen satte han getingar på talen. Tror det handlade om tre getingar som bästa betyg på talen Ett enkelt jobb som gav lite pengar till god mat och dryck.

Minns att vi träffade vänsterledaren Lars Werner utanför murarna. Ett gäng ungdomar fanns också där. Han frågade vilket parti de höll på. Socialdemokraterna skrek de flesta. ”Ni är som kattungar. Säkert kommer ni också att få upp ögonen vad det lider”, var Werners kommentar.

Lokalt var jag och lyssnade på det sista fullmäktigesammanträdet i Askersund innan sommaren. Tyvärr kom det intressanta efter två timmar och då hade jag några andra åhörare gått hem.  Det första timmarna var ett harvande med informationer av olika slag som mest var ägnat för politikerna i salen. Om jag hade haft något inflytande hade man vänt på ärendelistan. Det intressanta först, precis som i ett tidningsreferat ska vara. Hoppas jag levt upp till det i  den här krönikan.

 

 

Ny hyreslägenheter vid Frejgatan i Askersund

Det har hänt saker vid Frejgatan i Askersund. Förr fanns där Knappfabriken, som sedan blev bilverkstad och lokal för bilförsäljning. Så småningom revs den ståtliga tegelbyggnaden, men  nu växer det  upp hyreslägenheter i området.  Något som varit efterlängtat i Askersund . Kön till hyreslägenheter  lär vara lång.

Juli 2019

Knappfabriken 1987. Då användes  byggnaden till bilverkstad  och försäljning av bilar.  Senare revs  byggnaden.

Sörens mack vid Sundsbron en klassiker

 

Det var bättre förr- åtminstone när det gäller servicen på våra bensinmackar. Vem minns inte den unika servicen som Sören Eriksson och hans anställd bjöd på vid macken intill Sundsbron i Askersund. Kunderna han nästan inte stanna sina bilar förrän Sören eller någon av hans anställda kom springande och hjälpte bilägarna med olika praktiska saker. Att få hjälp med att torka vindrutorna var en kulturupplevelse för många. Och den svarade Sören och hans mannar för under alla år.

På 90-talet hade konkurrens blivit stenhård mellan bensinmackarna i Askersund. Bensinstationer hade rivits och byggts. Märken kom och försvann, liksom arrendatorer. Många mackar hade också förvandlats till rena livsmedelshallar. I dag finns det bara några få bensinstationer kvar. Obemannade pumpar är det vanliga nu för tiden. Men ingen kunde matcha Sörens manuella service. Han hade utvecklat sin rörelse enkel med manuell service och vänlighet. Har stora erfarenheter av det själv. Sören ansvarade för servicen av redaktionsbilarna. Det klickade aldrig.

Familjen Eriksson var väldigt tidigt ute med däckförsäljning, i övrigt nöjde man sig med bensinförsäljning, ett kiosksortiment och en pump för båtfararna. Och så den manuella servicen.

Under kriget kördes bilarna i Sverige med gengas. Säckarna på taket innehåller kol att elda bilarna med. Med på bilden är Sören och hans pappa Gullmar

Bild från slutet av 30-talet.Från vänster David Karlsson, Sören Eriksson, Konrad Johansson,Stig ”Jojjas” Johansson och Gullmar Eriksson.

Bild från 1931.

Macken som Sören drev vid Sundsbron var en klassiker. Den öppnades 1931 av Sörens pappa, Gullmar. På den tiden var det en NAFTA-mack. Bolaget hade ryska ägare. Senare blev det en GULF-mack och efter det en ESSO-mack. Namnet ändrades sedan till Statoil. Och så var också namnet när Sören slutade och macken försvann. Nu har hotellet tagit över markområdet för sina verksamheter.

Ibland träffar jag Sören på stan och pratar om gamla tider. Vet också att han läser mina bloggar. Är det något fel i texten hör säkert Sören av sig. Han kan mycket om gamla Askersund. Vid sina år på macken träffade han massor av folk. Både kända och okända. Sören kan dock skryta lite över at han tankat bilar åt både Alice Babs, och Duke Ellington, för att nämna några. Men nu är det att Sören inte vill skryta. Det var ”bara” ett jobb.

På den här tiden fanns som nämnts ett antal bensinmackar i Askersund förutom Sörens. Har letat fram några nostalgibilder på mackar.

Sundsbrogatan. Bensinpump till höger