Silverpilen

 

Silverpilen var önskedrömmen för många motorintresserade. Den började säljas i mitten på 50-talet.

1988 startade Husabergs Motor sin tillverkning i Söderkvist lada ute på Stockshammar. De var fem ägare, varav fyra kom från den nedlagda tillverkningen i Huskvarna. Från vänster Björn Elvin, Urban Larsson och en av männen bakom populära Silverpilen, Ruben Helmin.

Roland Söderkvist fanns också med i gänget som startade Husbergs tillverkning Stockshammar. Han samlade också på gamla motorcyklar.

Många ungdomars stora dröm i mitten på 50-talet var att skaffa sig motorcykeln Silverpilen från Husqvarna designad av Sixten Sason. Silverpilen såldes mellan 1955 -1965. Den låga tjänstevikten innebar att den på 1950-talet -och 60-talet räknades som lät motorcykel och fick köras av 16-åringar. Priset för en Silverpil 1955 var 1890 kronor. Många sparade också ihop till den röda motorcykeln. Minns lyckan hos de som hade skaffat sig en sådan motorcykel.

1959 kom en exportmodell av Silverpilen. Tillverkningen pågick fram till 1965. Då hade den tillverkats i över 11 000 exemplar. Frågan är hur många det finns kvar i dag? 1988 träffade jag en av männen, Ruben Helmin, som var med och tog fram en av de största försäljningssuccéer som gjorts i Sverige inom motorcykelbranschen. Han var med i gänget som startade Husabergs Motor i Roland Söderkvist ladugård vid Stockshammar. Senare blev Yngve Ekberg ägare till ladan. Övriga var Thomas Gustavsson, Urban Larsson, Björn Elvin och Roland Söderkvist.När jag träffade gänget första gången arbetade de med att framställa en ny tävlingsmaskin, som till större delen skulle gå på export. Det gällde att få motorcyklarna så lätta som möjligt. Det skulle bli en ny svensk tävlingsmaskin. Husabergs Motor lever kvar. Verksamheten finns dock inte kvar i Askersund. Minns att det rådde stor hemlighet kring den nya maskinen. Helmin var mycket noga med att låsa alla dörrar när vi gick. Inga hemligheter fick läcka ut.

Husaberg uppstod i spillrorna av Husqvarnas motorcykeltillverkning, som såldes italienska Cagiva 1986. Produktionen var en förlagd till Askersund och senare till Laxå.

Fyra av de fem delägarna hade tidigare arbetat vid motorcykelfabriken i Huskvarna. Men vid den här tiden hade tillverkningen i Huskvarna lagts ned. Gänget var heltända på att skapa en motorcykel. Och så blev det också. Men det var inte aktuellt med någon ”folkmotorcykel” som Silverpilen.

”Silverpilen var en verklig fullträff som gjorde att vi kunde utveckla nya maskiner, förklarade Helmin, den gången.

I övrigt var han inte mycket för nostalgi. Han beundrade alla som orkade med att spara gamla motorcyklar, men det var inget för den gamle konstruktören. Roland Söderkvist däremot var en samlare av gamla motorcyklar. Rune Helmin hade inte alls några planer på att bli motorcykelkonstruktör när han lämnade sina tekniska studier i Örebro.

”Jag sökte ett ledigt arbete vid fabriken i Huskvarna och fick det. Jag har inte bara tagit fram motorcyklar, utan också en del utombordsmotorer”, avslöjade Helmin

Själv har jag aldrig varit intresserad av motorer. Hade en gång en moped och det var en felsatsning. Borde ha hållit mej till min cykel. Blev det fel på moppen kunde jag aldrig fixa det själv, till skillnad från många andra jämnåriga som skruvade själva. Måste erkänna att jag aldrig heller suttit på en motorcykel. Varken fram eller bak. Naturligtvis är det en brist i folkbildningen. Det är bara att erkänna.

Under mina år som journalist gjorde jag många motorreportage, men det är liksom en annan sak. Bland annat har jag bevakat ett flera Novemberkåsor. Den första var 1979 och kördes i Åsbroskogarna. Steve Tell från Södertälje vann överraskande på sin Husqvarna. Storfavoriten Hans Hansson tvingades bryta. Ramen gick av på hans motorcykel och då var det kört. Flera tidningar skulle ha artiklarna och då skulle just förarna från deras områden lyftas fram. Det var en knepig tävling att bevaka och särskilt då nattetapperna. Det dök upp ett lyse i skogen och for förbi bland träden. Men vem var det? Efter målgång var det en del förare som mådde väldigt illa och tvingades gå bakom knuten för att göra sig kvitt med maginnehållet. De blev helt enkelt åksjuka på nattetappen.

 

Motorcykelintresset verkar ha ökat, därför den här bloggen.

Min tidningskrönika den 14 juli

Sedan några veckor tillbaka är jag ägare till en vit strandväska med dragkedja, några fack och runda färgade prickar på utsidan. Riktig snygg. Inte för jag har någon större användning av den. Brukar ta min handduk och badbyxor under armen när jag går till baden på Borgmästareholmen eller Haga. Men som min nu avlidna svärmor alltid sa när hon köpte ett lass jordgubbar till frysen varje år.” Det är roligt att ha”. Men det var inte så roligt att ta reda på alla ”gubbar” när hon skulle flytta.

Nu är det inte så att jag sprungit till affären och köpt en väska om någon tror det. Jag har fått den som present därför att jag ibland köper några bläckpatroner till min skrivare. Det är det jag vill komma till. En massa firmor på nätet lockar med olika ”fina” och ”oumbärliga” saker som presenter eller bonus. I mina gömmor har jag nu både vinglas, ölglas , whiskyglas,  filtar , skålar av Littala,  miniräknare, ficklampor och nu senast en badväska. Vidare har jag en hopvikbar matlåda på gång.  De stackars försäljarna på telefon är lika givmilda. Om man köper något förstås. Men just det argumentet kommer några minuter in på samtalet.  Brukar säga att när det är aktuellt hör jag av mej, precis som när Jehovas Vittnen knackar på dörren.

Så lite politik. Har följt politikerns framträdanden i Almedalen i media. Jag har varit där själv några gånger. Ungarna var på läger och jag kunde träffa gode vännen Rune Jakobsson i samband med talen. Han var redaktionschef på en gotlandstidning. Vi hade träffats på utbildningar i Kalmar. Rune ville att jag skulle höra av mej och kanske ta ett sommarjobb på Gotland. Men det blev inget med sommarjobbet. På uppdrag av Expressen satte han getingar på talen. Tror det handlade om tre getingar som bästa betyg på talen Ett enkelt jobb som gav lite pengar till god mat och dryck.

Minns att vi träffade vänsterledaren Lars Werner utanför murarna. Ett gäng ungdomar fanns också där. Han frågade vilket parti de höll på. Socialdemokraterna skrek de flesta. ”Ni är som kattungar. Säkert kommer ni också att få upp ögonen vad det lider”, var Werners kommentar.

Lokalt var jag och lyssnade på det sista fullmäktigesammanträdet i Askersund innan sommaren. Tyvärr kom det intressanta efter två timmar och då hade jag några andra åhörare gått hem.  Det första timmarna var ett harvande med informationer av olika slag som mest var ägnat för politikerna i salen. Om jag hade haft något inflytande hade man vänt på ärendelistan. Det intressanta först, precis som i ett tidningsreferat ska vara. Hoppas jag levt upp till det i  den här krönikan.

 

 

Ny hyreslägenheter vid Frejgatan i Askersund

Det har hänt saker vid Frejgatan i Askersund. Förr fanns där Knappfabriken, som sedan blev bilverkstad och lokal för bilförsäljning. Så småningom revs den ståtliga tegelbyggnaden, men  nu växer det  upp hyreslägenheter i området.  Något som varit efterlängtat i Askersund . Kön till hyreslägenheter  lär vara lång.

Juli 2019

Knappfabriken 1987. Då användes  byggnaden till bilverkstad  och försäljning av bilar.  Senare revs  byggnaden.

Sörens mack vid Sundsbron en klassiker

 

Det var bättre förr- åtminstone när det gäller servicen på våra bensinmackar. Vem minns inte den unika servicen som Sören Eriksson och hans anställd bjöd på vid macken intill Sundsbron i Askersund. Kunderna han nästan inte stanna sina bilar förrän Sören eller någon av hans anställda kom springande och hjälpte bilägarna med olika praktiska saker. Att få hjälp med att torka vindrutorna var en kulturupplevelse för många. Och den svarade Sören och hans mannar för under alla år.

På 90-talet hade konkurrens blivit stenhård mellan bensinmackarna i Askersund. Bensinstationer hade rivits och byggts. Märken kom och försvann, liksom arrendatorer. Många mackar hade också förvandlats till rena livsmedelshallar. I dag finns det bara några få bensinstationer kvar. Obemannade pumpar är det vanliga nu för tiden. Men ingen kunde matcha Sörens manuella service. Han hade utvecklat sin rörelse enkel med manuell service och vänlighet. Har stora erfarenheter av det själv. Sören ansvarade för servicen av redaktionsbilarna. Det klickade aldrig.

Familjen Eriksson var väldigt tidigt ute med däckförsäljning, i övrigt nöjde man sig med bensinförsäljning, ett kiosksortiment och en pump för båtfararna. Och så den manuella servicen.

Under kriget kördes bilarna i Sverige med gengas. Säckarna på taket innehåller kol att elda bilarna med. Med på bilden är Sören och hans pappa Gullmar

Bild från slutet av 30-talet.Från vänster David Karlsson, Sören Eriksson, Konrad Johansson,Stig ”Jojjas” Johansson och Gullmar Eriksson.

Bild från 1931.

Macken som Sören drev vid Sundsbron var en klassiker. Den öppnades 1931 av Sörens pappa, Gullmar. På den tiden var det en NAFTA-mack. Bolaget hade ryska ägare. Senare blev det en GULF-mack och efter det en ESSO-mack. Namnet ändrades sedan till Statoil. Och så var också namnet när Sören slutade och macken försvann. Nu har hotellet tagit över markområdet för sina verksamheter.

Ibland träffar jag Sören på stan och pratar om gamla tider. Vet också att han läser mina bloggar. Är det något fel i texten hör säkert Sören av sig. Han kan mycket om gamla Askersund. Vid sina år på macken träffade han massor av folk. Både kända och okända. Sören kan dock skryta lite över at han tankat bilar åt både Alice Babs, och Duke Ellington, för att nämna några. Men nu är det att Sören inte vill skryta. Det var ”bara” ett jobb.

På den här tiden fanns som nämnts ett antal bensinmackar i Askersund förutom Sörens. Har letat fram några nostalgibilder på mackar.

Sundsbrogatan. Bensinpump till höger