Hantverkshuset i Askersund

Hantverksförenings tidigare lokal vid Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. Under ganska många år var det Folkets husföreningen som ansvarar för verksamhet i huset. Namnet är numera Hantverkshuset sedan ett antal personer bildade en förening och därmed räddade huset från rivning. Restaurering pågår för fullt.

Packat med folk i gamla ”Hantverkarn”. Och alla tycks ha roligt. På bilden finns många kända askersundare

Folkes husföreningen kämpade hårt för att hålla igång verksamhet ekonomiskt med bioföreställningar, uthyrning och inte minst med fullmäktigesammanträdena. Huset är stort och uppvärmningen dyr. Numera finns Folkets husförening i Sjöängen

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våning fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat.  Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.

Herbert Fallgren var vaktmästare vid Hantverksföreningen. Han rev också biljetter.

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Maria Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och nu Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen  lite betydde en kostnad på 12 000 kronor. Bertil ”Bubban” efterträdde sin far, som stod och vevade filmerna för hand.

Bertil ” Bubban” Johansson var maskinist. Han efterträdde sin pappa.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen, men skyll för alla delar inte på pianisten ”

Magnus Bromader drev biografen i många år
Roger Ivarsson var maskinist i många vid Folkets hus Lilla Bergsgatan

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

En bild från tidigt 1900-tal i nuvarande Hantverkarhuset
I dag rustas den gamla AHF-lokalen

Säkert har många äldre askersundare minnen från Hantverksföreningens lokal. Då är det bara att fylla på.

Min tidningskrönika

Mat-och bakprogrammen avlöser varandra i tv. Ibland har jag kollat, men jag är ingen trogen tittare på den sortens program. Tycker   brödets mästare Johan Sörberg i programmet ”Hela Sverige bakar” imponerar. Det tittar jag på när det passar. Han behöver bara ta en liten tugga på bakverken så vet han var felen ligger. ”Degen har jäst för dåligt, den är inte gräddad, formen är ful, för mycket jäst”. Så brukar det låta i klartext. Själv kan jag äta flera bullar utan att upptäcka fel.

 

Många gånger när jag stått och stekt mina falukorvskivor har jag funderat på hur man ska få det hela att lyfta lite grann. Skulle gärna vilja ta falukorvskivorna ett steg längre. Precis som i matprogrammen.  Har inte sett något program där min rätt finns med. Den är för enkel. Men jag brukar piffa upp med makroner. Inte vanliga, utan skruvade för att få det lite trevligare.

Mitt intresse för mat är annars inte särskilt komplicerat. Äter när det är gott och då kan det var lite av varje.  Kan också stå över någon dag om det skulle vara så. Min favoriträtt är så enkel som en korv med bröd på Solberga när det är fotboll.

 

Som journalist hände det ibland att -särskilt i valtider- att politiska sekreterare ringde och berättade att det var presskonferens med mat. ”För du skall väl ändå äta lunch”. Förklarade alltid att jag skulle komma när de ätit färdigt. Själv skulle jag hem till vår katt Alice som också skulle ha lunch. Det var politiken jag vill höra om

När det gäller rätter som inte är så vanliga i vardagslag minns jag en person som jag åt middag med och det serverades plankstek. Han skar och skar och förklarade för mej efter en stund att köttet var segt. Problemet var att han var nere och skar i plankan som inte syntes. Så kan det gå med nya rätter som man inte är van med.

På pressinformationerna som startade tidigt bjöds det ibland på kaffe samtidigt med informationen. I Laxå när Erik Karlsson var kommunalråd var det självklart. En kopp kaffe tidigt på morgonen var bra när man skulle ta in komplicerade politiska förklaringar. Det visste nog Erik. Och en kopp kaffe tackad jag inte nej till.

Fikastunderna kan annars lösa det mest. Träffa folk privat över en kopp kaffe med kanelbulle för att prata om dit och datt. Men det hjälper inte alltid med kaffe och löfte om en god bakelse för att bli populär. Det måste till något mer. Var bekant en man som var förtjust i en kvinna. Han förklarade för mej att han skulle imponera lite med att bjuda henne på kaffe med en mycket god bakelse på ett konditori i Askersund. Bättre än så kunde det inte bli. Det skulle ge resultat. Nu gick det tyvärr inte som han tänkt sig. ”Jag har kaffe själv hemma” blev det tråkiga svaret från kvinnan. Så trist slutade den tänkta kärlekssagan och den planerade fikastunden. Men sådant brukar inte tillhöra vanligheterna. Normalt nobbar man inte en fika.