Smeden på rådhustaket i Askersund har hamrat på sedan 1937

Som journalist fick jag vara med om mycket roligt, men också  om många upprörda  känslor. Det som kunde väcka många starka känslor i Askersund och många telefonsamtal till redaktionen var när klockan på Rådhuset gick fel eller hade stannat. Kanske det låter lite trivialt men så var det.

 

När inte smedens välklingande slag mot den stora klockan på taket hördes reagerade folk starkt. Folk blev upprörda och osäkra. Vad är det som håller på att hända i samhället, när till och med smeden på rådhustaket strejkar. Smeden och klockan är förbundna med varandra genom långa vajrar och stora tunga lod. Går inte klockan, slår inte smeden. Det är samarbete på högsta nivå uppe på rådhusvinden. Kanske det smittar av sig neråt i byggnaden? Vad vet jag….

Gammal bild från  Haugards ”Askersundiana”

Vid något tillfälle på 80-talet minns jag att klockan strejkade några veckor. Visarna stod alltid på tio i tre när än folk blickade upp mot taket. Oron spred sig i småstaden. Inte undra på telefonen gick varm till redaktionen den gången. Ur led var tiden som det brukar heta.

Brydde mej inte om klagomålen så mycket till att börja med. Jag var journalist och inte urmakare. Men för att få slut på det hela tog jag kontakt med fastighetsingenjör som hade ansvar för det hela. Det visade det sig då att det var den mänskliga faktorn som spelade askersundarna ett spratt. Klockan dras varje fredag för hand med en vev.  Den ordinarie klockuppdragaren hade ledigt och ingen hade tänkt på det. Inte ens fastighetsingenjören.  Ganska snabbt kom klockan och smeden igång igen till askersundarnas stora glädje.

Nu för tiden fungerar allt perfekt. Det finns några stycken som kan dra i uppdragningsveven. Ledighet och semestrar berör inte uppdragningen längre. Det finns alltid någon som kan. En gång var jag med dåvarande vaktmästaren Hasse Karlsson på vinden när han skulle dra klockan och justera minuterna lite. För att allt skulle bli rätt ringde han först fröken Ur.

Urverket är inrymt i ett litet rum strax innanför urtavlan.  Det är ett gammalt vackert mekaniskt verk från 1937, tillverkat av Westerstrands i Töreboda. Firman finns kvar, men frågan är om det finns några reservdelar kvar? Hasse och hans vaktmästarkompisar skötte det gamla urverket med varsamma händer. Byter vajrar till loden när de börjar bli slitna. Urverket måste också smörjas noga för att allt ska fungera.

Smeden med släggan har blickat ut över Askersund från Rådhustaket sedan 1937. Den är modellerad av A. Sandberg och driven av B. Myrsmeden. A. Sandberg är identisk med Aron Sandberg, som utfört flera skulpturer på Stadshuset i Stockholm. Urtavlan består av koppar. Visarna är förgyllda liksom linjerna på urtavlan.

Smeden blev mycket populär redan från början. Klangen har en ljus dur-ton som passar bra ihop med småstaden och turisternas stad skrev tidningsmannen Joel Haugard en gång i tiden. Han var glad över att slagen från smeden inte störde askersundarnas nattsömn. Den skulle slå lugnt, stilla och försiktigt. Så såg man på det hela år 1937.

Just nu pågår renovering av rådhusfasaden och taken. Därför är  Rådhuset är gömd i plast om någon undrar varför.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Janne Andersson lockade storpublik till Sjöängen

 

Janne Andersson och Henrik Olofsson på scenen inför storpublik

Herrlandslagets förbundskapten Janne Andersson drog storpublik till Sjöängen på tisdagskvällen. Han var gästtalare vid den årliga Höstkvällen som kommunen, företagarna och RLF ordnar. Förbundskaptenen bjöd på sig själv och berättade bland annat om hur uppladdningen inför landskamperna går till. Ett gott råd var att göra sitt bästa i alla lägen och räcker inte det så är det så.

Min tidningskrönika 20 oktober

 

 

Det har varit Läsfest på Sjöängen i Askersund med en rad författare. En del kände jag sedan tidigare och en del var helt okänd för mej. Det är väl så det ska vara på en Läsfest. Nya och gamla bekantskaper. Själv var jag med på ett litet hörn med en bok om Askersund som jag skrev för några år sedan i samarbete med fotograf Ullabritt Jonsson.

Sjöängens bibliotek är annars en föregångare när det gäller tillgänglighet. Med bibliotekets lilla blå kort kan man kan få kulturens portar att slås upp på vid gavel fram till klockan 22 varje kväll. Året om. Hela biblioteks sortimentet ligger då öppet. Måste erkänna att jag ibland tagit fel mellan besökskortet på bibblan och det kort som ska visas vid bespisningen, men det har ordnat sig.  Båda verksamheterna använder ett litet blått kort.

Askersund verkar vara mycket för att man kan besöka inrättningar även efter stängningsdags. Så är det också vid Återvinningscentralen i Askersund by.  Är det någon som sitter och blir trött på sitt möblemang en sen kväll är det bara att åka ut till byn och göra sig av med ”eländet”.  Det är öppet. Men man måste förstås först gå en kurs för att slänga rätt.

Som grabb fanns biblioteket vid Logen Svans lokal vid Norströmsgatan. Sortimentet var mycket begränsat. ”Bibliotekarie” var Svea Wallin. En trevlig och lite nyfiken dam. Hon frågade ofta varför man lånade den eller den boken. Hade aldrig något riktigt spontant svar på det. Biblioteket fanns under lång period i närheten av torget. När den epoken var över tog Allehanda om lokalerna. Där satt jag och jobbade i många år, när jag inte var ute och intervjuade folk. Doften från böcker låg kvar några år och det kändes bra.

Levi på Konsumstämma med artistparet Amris från Kungsör, Gunilla Dahlman  och Sven Åke Andersson

När jag ändå är inne på Läsfesten hade jag ganska nära kontakt med två lokala skrivare som journalist. Levi Karlsson ”Den blyge” och journalistkollegan Johannes Kjerrström. Levi gav ut elva diktböcker som kom ut varje år till Fars Dag. Vid ett tillfälle hade artistparet ”Amris” från Kungsör tonsatt några av Levis dikter. De skulle uppträda vid en Konsumstämma och frågade Levi om han inte skulle komma och lyssna. Han var tveksam men jag övertalade honom att följa med och hämtade upp honom vid familjens villa. Levi var nöjd men han var inte en man med stora ord. ” De var ganska bra” var hans kommentar.

Kjerrström gav ut sex böcker där han gisslade sina politiska motståndare med fingerade namn som, ”Slingman”, ”Gustavos Byman”, ”Teodor Krökman”, ”Sixten von Hammarstål”, för att nämna några. Kjerrström var motståndare till biblioteket. Onödigt enligt honom. Själv påstod han att folk stod i kö för att köpa hans böcker direkt av honom. Jag hävdade att många inte skulle ha läst hans böcker om de inte hade funnits till låns i biblioteket. Han höll inte med.

 

 

 

 

Returflaskan från Hammar en klassiker

I Sverige har i stort samma returflaska av standardmodell används för öl, läskedrycker och vatten används sedan i början av 30-talet. Den rymmer 33 centiliter. Någon motsvarighet när det gäller flaskmodellens ”livslängd” går förmodligen inte att finna i något land.

Det skriver Per Henriksson i sitt förord till en ny bok om den klassiska returflaskan de första 90 åren. Per har gjort en omfattande kartläggning av de 33 literflaskorna som används av svenska bryggerier sedan 1930. Hammars glasbruk (PLM) var en stor tillverkare. Sommaren 2017 utgjorde Hammars flaskor 21 procent av de gröna returflaskorna i systemet. År 2017 köpte författaren en flaska julöl från Krönleins bryggerier. Flaska var tillverkad i Hammar 1945!

Flaskorna från Hammar märktes logiskt med ett stort H omgivet av tre stjärnor.  På glasbruket i Hammar, där jag själv jobbade under en period, var man säkra på det bara var Hammar som använde stjärnorna men så var det inte. Stjärnorna är förknippade med god kvalitet. De mest kända stjärnorna finns också på tändsticksaskar.

Text ur  boken av Per Henriksson

 

Flaskor från Hammars glasbruk

Tillverkning  av flaskor vid Hammars glasbruk (PLM)

 

 

En ny flaska på gång. Bild: Åke Bäckström 

 

Samma stjärnor som finns på tändsticksaskar finns  också på flaskor.

I Pers bok beskrivs allt som är värt att veta om vår 33 centiliters standardflaska.  Han hoppas också att den ska snurra vidare i retursystemet i många år till. Plastflaskorna är dock en hård konkurrent .

Hantverkshuset i Askersund

Hantverksförenings tidigare lokal vid Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. Under ganska många år var det Folkets husföreningen som ansvarar för verksamhet i huset. Namnet är numera Hantverkshuset sedan ett antal personer bildade en förening och därmed räddade huset från rivning. Restaurering pågår för fullt.

Packat med folk i gamla ”Hantverkarn”. Och alla tycks ha roligt. På bilden finns många kända askersundare

Folkes husföreningen kämpade hårt för att hålla igång verksamhet ekonomiskt med bioföreställningar, uthyrning och inte minst med fullmäktigesammanträdena. Huset är stort och uppvärmningen dyr. Numera finns Folkets husförening i Sjöängen

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våning fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat.  Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.

Herbert Fallgren var vaktmästare vid Hantverksföreningen. Han rev också biljetter.

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Maria Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och nu Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen  lite betydde en kostnad på 12 000 kronor. Bertil ”Bubban” efterträdde sin far, som stod och vevade filmerna för hand.

Bertil ” Bubban” Johansson var maskinist. Han efterträdde sin pappa.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen, men skyll för alla delar inte på pianisten ”

Magnus Bromader drev biografen i många år
Roger Ivarsson var maskinist i många vid Folkets hus Lilla Bergsgatan

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

En bild från tidigt 1900-tal i nuvarande Hantverkarhuset
I dag rustas den gamla AHF-lokalen

Säkert har många äldre askersundare minnen från Hantverksföreningens lokal. Då är det bara att fylla på.

Min tidningskrönika

Mat-och bakprogrammen avlöser varandra i tv. Ibland har jag kollat, men jag är ingen trogen tittare på den sortens program. Tycker   brödets mästare Johan Sörberg i programmet ”Hela Sverige bakar” imponerar. Det tittar jag på när det passar. Han behöver bara ta en liten tugga på bakverken så vet han var felen ligger. ”Degen har jäst för dåligt, den är inte gräddad, formen är ful, för mycket jäst”. Så brukar det låta i klartext. Själv kan jag äta flera bullar utan att upptäcka fel.

 

Många gånger när jag stått och stekt mina falukorvskivor har jag funderat på hur man ska få det hela att lyfta lite grann. Skulle gärna vilja ta falukorvskivorna ett steg längre. Precis som i matprogrammen.  Har inte sett något program där min rätt finns med. Den är för enkel. Men jag brukar piffa upp med makroner. Inte vanliga, utan skruvade för att få det lite trevligare.

Mitt intresse för mat är annars inte särskilt komplicerat. Äter när det är gott och då kan det var lite av varje.  Kan också stå över någon dag om det skulle vara så. Min favoriträtt är så enkel som en korv med bröd på Solberga när det är fotboll.

 

Som journalist hände det ibland att -särskilt i valtider- att politiska sekreterare ringde och berättade att det var presskonferens med mat. ”För du skall väl ändå äta lunch”. Förklarade alltid att jag skulle komma när de ätit färdigt. Själv skulle jag hem till vår katt Alice som också skulle ha lunch. Det var politiken jag vill höra om

När det gäller rätter som inte är så vanliga i vardagslag minns jag en person som jag åt middag med och det serverades plankstek. Han skar och skar och förklarade för mej efter en stund att köttet var segt. Problemet var att han var nere och skar i plankan som inte syntes. Så kan det gå med nya rätter som man inte är van med.

På pressinformationerna som startade tidigt bjöds det ibland på kaffe samtidigt med informationen. I Laxå när Erik Karlsson var kommunalråd var det självklart. En kopp kaffe tidigt på morgonen var bra när man skulle ta in komplicerade politiska förklaringar. Det visste nog Erik. Och en kopp kaffe tackad jag inte nej till.

Fikastunderna kan annars lösa det mest. Träffa folk privat över en kopp kaffe med kanelbulle för att prata om dit och datt. Men det hjälper inte alltid med kaffe och löfte om en god bakelse för att bli populär. Det måste till något mer. Var bekant en man som var förtjust i en kvinna. Han förklarade för mej att han skulle imponera lite med att bjuda henne på kaffe med en mycket god bakelse på ett konditori i Askersund. Bättre än så kunde det inte bli. Det skulle ge resultat. Nu gick det tyvärr inte som han tänkt sig. ”Jag har kaffe själv hemma” blev det tråkiga svaret från kvinnan. Så trist slutade den tänkta kärlekssagan och den planerade fikastunden. Men sådant brukar inte tillhöra vanligheterna. Normalt nobbar man inte en fika.