Min tidningskrönika 26 januari 2020

 

Jag har tagit för vana att gå och lyssna på Askersunds fullmäktige i Sjöängen. Det är möten en gång i månaden. Kanske en gammal yrkesskada efter att ha följt kommunens politiker att antal år son journalist. Samhällsintresset finns kvar. Brukar ha sällskap med några få åhörare och ett antal ersättare. Måste också erkänna att en bidragande orsak till mina besök också är att jag bara bor ett stenkast från Sjöängen. Bekvämt och bra.

Just nu rasar debatten om skolnedläggelser. Inga lätta politiska beslut. En del sågar förslagen och en del andra tycker det är det enda rätta för att spara pengar. Det är väl så demokratin ska fungera. Olika åsikter.  Betygen på politikerna kommer valdagen. Har man följt sina vallöften? Minns när jag skulle börja skolan i slutet på 40-talet. Då försvann ett antal bygdeskolor, bland annat Läggesta skola där vi bodde. Hörde aldrig några protester. Så var det på den tiden. Mina föräldrar hade heller ingen röst i samhället. Ingen skulle ha brytt sig.

Under en period kallades det politiska läget i Askersund för ”Grönköping” i media. Då fanns det mindre oppositionspartier som var emot det mesta. Minns att ordförande i fullmäktige, Norefors, vädjade till mej på skämt att jag skulle skriva Jönköping istället för Grönköping. Det skulle se bättre ut. En ledande politiker i ett oppositionsparti kom alltid in på redaktionen dagen efter fullmäktige och ville rätta till en del formuleringen. Det blev så klart nej från min sida. Förklarade att han fick stå för vad hans sagt på fullmäktige. Han tyckte då att jag böjde nacken för de stora och slog mot de små när han inte fick sin vilja igenom. Så skulle dagens politiska råd, Caroline och Anna, naturligtvis aldrig göra.

Har ofta funderat på vad som hänt om det funnits Facebook och likande vid den tiden. Det skulle förmodligen varit rena drömmen för de små oppositionspartierna i Askersund när det stormade som värst. En gillaknapp på Facebook.  Där kan man i dag följa det politiska läget och vad folk sympatiserar med och med vilka på gillaknappen.

Bröllopskort duger  inte  längre  som legitimation. Det okända  paret har inget med texten att göra.

När jag är ändå är inne på det här med datorer måste man i dag ha ett Bank-ID för att komma vidare i många fall. Jobbigt. Jag kan inte ens rätta stryktipset utan ett Bank -ID. Nej annat var det förr med id-handlingar. Vännen Viola som arbetade på Systembolaget i Askersund under många år berättade för mej att det krävdes legitimation med foto vissa tider på dygnet. Hon mindes ett gammalt par som stod och väntade och inte vågade fram till disken. Viola förklarade till slut att det var deras tur. Kvinna berättade då att de inte hade någon legitimation med foto, men hade istället tagit med sig ett vanligt familjefoto där båda fanns med. De fick så klart handla. Viola  är snäll. I dag skulle det inte ha räckt med ett bröllopsfoto.

 

 

 

Publicerat av

Ove Danielsson

En kommentar till “Min tidningskrönika 26 januari 2020”

Kommentarer inaktiverade.