Frödings dikt om Elsa med ursprung i Askersund

 

Musikgruppen Mando Diao har lyft fram Gustaf Frödings diktning i rampljuset igen. Mando Diaos tolkning av dikten ”Vandring i hembygden” spelas ett antal gånger på radion varje dag. Gruppen gör en fin tolkning av Fröding. Och det gäller för övrigt hela Frödningsalbumet.

Annars är en av Gustaf Frödings mest betagande dikter den om Elsa Örn. Faktum är att Elsa härstammar från en känd Askersundssläkt, Stockenstrand, men hennes riktiga namn var Olga Schmidt. Det är trevligt att också Askersund finns med på ett hörn i Frödings diktning, även om det är en smula långsökt. Berättelsen om Elsa Örn är en lång berättande dikt utgiven i samlingen Nya Dikter 1894. Elsa representerar ungdom och skönhet. Dikten finns dock inte med i Mado Diaos nya album.

”…med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar
i vajande förn, kom dotterdottern Elsa Örn”. Raderna återfinns
i en Frödings mest beundrade dikter med namnet Balen.

Olga Schmidt var dotter till bruksförvaltaren och senare bruksägaren Hjalmar Schmidt och hans maka Selma Christina Stockenstrand. Familjen ägde och bodde i Jonsbols bruk i Frödings Värmland. Selmas systrar Emilia Charlotta och Amalia
Dorotea, bodde och ägde en gård vid Lilla Bergsgatan i Askersund. Båda var
varmt religiösa. Deras stora livsintresse var religion och deras hem blev en
samlingspunkt för missionsvänner.

Lilla Bergsgatan i Askersund där Olgas systrar Emilia och Amalia bodde.

Olga var precis som sina syskon mycket vackra. Och musikaliska. Hon studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och blev enmycket anlitad musiklärarinna. Olga fick namnet Weidling som gift. Hon avled
1938, 74 år gammal.

Olga Schmidt, i Frödings dikt kallad för Elsa Örn

Släkten Stockenstrand har tagit namnet efter Stockshammar strax söder om Askersund. Där bodde den märklige och stridbare forskaren Lars Stockenstrand
( 1773-1816). Hustrun Kristna Jansdotter kom från Markebäck. Lars flyttade
senare till Ingelsbyle. Ett ställe som han fick av svenska staten för en del  tjänster han gjort. Han fick välja mellan pengar och stället i Ingelsby.

Stockenstrandska släkte är utdöd, men fortlever genom andra släkter. En av släkterna är Aulin. Folkskollärare August Aulin ägde och bodde vid en gård i Askersund.

2011 blev Gustaf Norén tillfrågad att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Det gick inte att begränsa till en låt. Gustaf Norén och Björn Dixgård sätter sig ner och skriver nya Mando Diao låtar och orden, dem står Fröding för.

Albumet spelas in under fem intensiva dagar i
en lada på gården i Dala-Floda och produceras av Björn Olsson. Frödings dikter
illustrerar tio nyskrivna Mando Diao låtar och detta resulterar i Mando Diaos
sjätte fullängdsalbum ”Infruset”. Det urval av texter som bandet valt
sträcker sig från romantiska naturskildringar till brutalt raka reflektioner ur
livet. Många av texterna är slående aktuella. Det är tonårsmammas dilemman,
prostitution och alkoholmissbruk.

Dikten om Elsa Örn ( Olga Schmidt):

Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lätta lovar kring en flaggfregatt,
på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glädjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
bland hårets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smärt och rak och fin,
men mjuk i gången som en ung dansös
och smått behagsjuk som en borgartös.

Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes läppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och näsans min var trubbigt trätosam.
Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.

En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
på glada vågor nyss har stuckit ut
– och så i mormors svallvågs efterdyning
med vårvind susande i varje klut
och glädje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Fakta är hämtade från flitigt läsande i  olika tidningsartiklar.

Askersundarna var odugliga på att stå i kö en gång i tiden.

Askersundarna var en gång i tiden helt odugliga på att köa. Tidningen fick till och med gå ut i en artikel 1918  förklara hur det skulle gå till. Det hade varit kaos på olika ställen. Men akersundarna har lärt sig. Och det har ju ändå  gått några år. Drygt 100. Nu gäller det att hålla avstånd och det verkar fungera bra på de flesta ställena.

Annons Kortvarumagasinet. Butiken  låg vid Storgatan. Träden i bakgrunden fanns i Torgparken.

Brukar ibland bläddra i gamla tidningar. Och då handlar det mest om Askersunds -Tidning och Askersunds-Veckoblad. Samma tidning men som bytte namn vid några tillfällen. Det som slår mej är att handlarnas annonser var minst lika lockande då som nu och särskilt inför julen. Och ibland roligare än nu. Som Kortvarumagasinets tecknade annons. Tydligen fanns det allt i den butiken. Lägger med några från år 1918 och några klipp.

I en annan annons efterlyser någon en förlorat en promenadkjol någonstans mellan Askersund och Vagersta.  Skomakarna var många i Askersund på den tiden och många bar efternamnet Fagerberg och Lundstedt. I en annons förklarade skomakarna att de var tvungna att höja priserna på grund av dyrtider. Och de som inte tog sin månadsranson  sprit kunde  känna sig  blåsta på sin flaska. Det gick inte att spara månad för månad.

 

Ur samma tidningen som annonserna  år 1918,  fanns det  nyheten om att  fartyget Per Brahe förliste utanför Hästholmen i Vättern. Det skedde natten mellan 19–20 november och nu har blivit en dokumentär under namnet ”Ödesnatten på Vättern”.  Det har jag läst i NA. Det finns massor av läsningen i tidningen från 1918 om den ödesdigra natten. Och några år senare om bärgningen där Bastedalen hamnat i blickfånget.

Inflyttningsklart i gamla Samrealskolan Askersund om någon månad

Om drygt en månad ska det vara inflyttningsklart i gamla Samrealskolan i Askersund. För min del blir de sista bilderna från bygget innan inflyttningen. Bostadsbolaget och byggherren vill inte ha in folk i bygget som inte hör dit i coronatider. Och jag tillhör inte byggänget. Är bara fotograf på uppdrag av bostadsbolaget. Men när folk som jag känner har flyttat in kommer jag igen.

 

Från antikviteter till choklad vid södra infarten till Askersund

Bankkamrer Sten Haglind byggde huset vid södra infarten till Askersund i gammal herrgårdsstil i  på 60-talet. I dag finns Venus choklad i byggnaden. Bankkamreren som inte längre finns i livet hade helt andra planer för byggnaden som han ritade själv. Han byggde huset för att skänka bort det till Askersunds stadsförsamling.  Stensgården blev namnet på byggnaden.

1970

2020

Venus choklad finns i dag i Haglinds byggnad. Allanna Malmborg driver verksamhet i chokladfabriken.

Haglind tankar var att huset skulle användas högtidliga och frireligiösa sammankomster. Drivfjädern till husbygget var Haglinds stora samling av antikviteter. Under många år hade han samlat på sig antika möbler, skåp, kristallkronor och konstverk. Han bodde själv med alla sina konstskatter i en äldre byggnad som revs för att ge plats för den byggnad som står där i dag. ”Gröna Byggnaden” var namnet på det gamla trähuset som revs.

”Gröna Byggnaden” som revs för att ge  plats för bankkamrer Haglinds bygge. Kamreren bodde i huset innan nybygget.

På den tiden betraktades bankkamrerens hus som ett av länets mest originella hus. Han hade ritat det själv men det blev ett otaliga ändringar innan ritningarna  blev godkända. Det nya huset ligger också lite längre in på tomten än det gamla huset. Bröderna Pettersson från Tiveden byggde, och bröderna Lundfeldt , svarade  för putsningen av huset . Det nyuppförda bostadshus med rundbågar och hallfönster som såg ut som gluggarna på ett gammalt slott. Huset skulle stilenligt matcha Askersunds Landskyrka.

Första spadtaget för Haglinds bygge

Haglinds samling av antika föremål

Men det var inte helt lätt för Haglind att få bygglov för sitt drömhus av kommunen. Första hade han problem med att få köpa marken av kommunen. Sedan vill de styrande att Haglind skulle donera huset till kommunen och inte till församlingen. Till slut sa länsarkitekten ja till bygget.

Sten Haglind testamenterade huset med alla antikviteter till församlingsstiftelsen, men de vill inte ta emot donationen. Värdet på donationen låg runt 300 000 kronor. Testamentet var skrivit i detalj. Inte några föremål fick röras utan huset skulle brukas med inventarierna i oförändrat skick. Förbehållen i testamentet gjorde att församlingen inte kunde bruka fastigheten. Förbehållet var att inga inventarier fick tas bort eller säljas. En skuld på omkring 70 000 kronor fanns i dödsboet. Då man inte fick sälja några av inventarier ansåg församlingen att det inte gick att ta emot donationen. Sedan Haglind avled  har huset bytt  ägare och användningsområde  några gånger.

Huset med inventarier övergick till syskonbarnen. Värdet på huset vid den tiden var cirka 150 000  kronor. Sten Haglind avled  1969 då 73  år gammal.

 

 

 

Zinkgruveättlingen Cat Stevens blev en världsartist

Det har gått bra för zinkgruveättlingen Cat Stevens. Han har blivit en världskändis som sångare. Cat slog igenom 1966 med låten ”I love my dog”, och så kom låtar som ”Moonshadow” och ” Moring hasbroken”, för att nämna några. 1978 konverterade han till islam och bör nu namnet Yusuf Islam.

Men det kanske inte så många vet är att Cat Stevens
förfäder verkade och bodde i Zinkgruvan. Inte jag heller innan en i släkting
till honom, Malin Häggblad bosatt i Västerbotten, skrev till mej och undrade om
jag uppgifter om en Gustav Wickman som varit församlingsföreståndare vid
Fridhems kapell i Zinkgruvan. Gustav och Klara Wickman fick åtta barn. Ett av
barnen, sonen David, var morfar till Cat Stevens.

Gustav Wickman. Bild från Leif Linus samling.

När sångarens föräldrar skildes bodde Cat Stevens en tid i Sverige, Gävle, där han också gick i skolan. Med sin mor återvände Cat med till London där hans far bodde. I förbigående kan nämnas att Cat Stevens är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman.

Cats förfader, Gustav Wickman, arbetade som banmästare vid Åmmebergs järnväg. Det var också ett tåg som tog hans liv. Gustav hamnade under ett tåg i samband med en tågväxling precis utanför bostaden. Det var vid ett stickspår från Åmmeberg till Zinkgruvan. Året var 1905 och Gustav var 60 år.

Banmästaren döptes  in i Åsbro Baptistförsamling  när han var 32 år. Hustrun Klara och ytterligare sju personer  döptes vid samma tillfälle. De bildade gruppen ”Fridhems fria vänner”. De läste bibeln och bad. Ytterligare några personer kom till. Fridhems kapell byggdes på en liten tomt som skänkts till församlingen. Invigningen skedde 1879. Gustav valdes till föreståndare.  Grundstenarna av den första kyrkan finns kvar utmärkta av hembygdsföreningen med en plakett.

Efter 23 års medlemskap i församlingen uteslöts Gustav Wickman på grund av ”syndafall”. Vad det bestod av förtäljer inte historien. Även hustru Klara fick lämna församlingen sedan hon klagat på församlingens handlingssätt. Efter några år upptogs Gustav i församlingen igen efter vittnesbörd.

Albert , en annan av Gustav och Klaras barn blev känd som ” Den vite generalen” på 20-talet . Albert Wickman var väckelsepredikanten som blev fredsmissionär som med teknikens senaste hjälpmedel, radiokonserter och filmvisningar lockade folk till mötena. Han gjorde den ena fredsturnén efter den andra i vit bil och vit päls – därav smeknamnet. Han startade hundratals lokalföreningar och ökade antalet medlemmar till omkring 50 000 – enligt sina egna uppgifter. Siffrorna ska tas med en nypa salt – administration var inte Wickmans starkaste sida, tyvärr inte heller ekonomi. Han avsattes som byråföreståndare när ekonomin kollapsat.”

 Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen”(vänsterpolitik) och “blå bilens” (högerpolitik) agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildat Antikrigsrörelsen, en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919).

 Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.

 De flesta uppgifterna till den här artikeln kommer från Malin Häggblad. Hon håller på med släktforskning 

Cat Stevens har förmodligen aldrig varit i Zinkgruvan. Det kanske är dags att bjuda in honom på en rundvandring till hans förfäders hembygd…

 

 

 

 

.

Kärleksholmen i Norra Vättern

 

Ofta kan man på tidningarnas familjesidor läsa om unga tu som växlat förlovningsringar på ”kärlekens ö”. För det mesta handlar det då om någon grekisk eller spansk ö. För askersundarna är sådana resor helt onödiga. I norra Vättern, strax intill Edö ligger nämligen Kärleksholmen. Kanske något att tänka på för kommunen nu när man vill locka folk till boendet på Edö. En holme med kärlek borde locka. Annars vore det konstigt…..

Kärleksholmen kan också vara en budgetfråga. När plånboken gapar tom efter utsvävningar på semestern, så är holmen ett alternativ till mera påkostade Medelhavsresor. Det räcker med att låna en mindre båt, om nu inte Bergsten på Wettervik kan göra en tur dit. Den stora kostanden blir ringarna, men det finns billiga alternativ även där. En gång i tiden fanns en fabrik i Askersund som bland annat som tillverkade besparingsringar. Det var billiga ringar som skulle användas till vardags. Kanske finns det några kvar?

Av en ren händelse när jag letade på kartan efter en plats, upptäckte jag att det finns en holme med det kärleksfulla namnet. Blev lite nyfiken hur det såg ut och fick med mig några trevliga ungdomar för att illustrera det hela. Och det här är några år sedan. Platsen imponerade precis inte på mej. Bara sten, vass och träd. Och några bänkar att sitta och svärma på fanns inte. Åtminstone inte vid vårat besök. En namnskylt textade vi och satte upp själva. Det behövs säkert några hundra tusen för att snygga upp Kärleksholmen och göra den attraktiv.

Trots att holmen finns med kartorna är det inte många som känner till namnet. Båtfararna passerar holmen utan att tänka på namnet. Jag försökte forska ut vad namnet Kärleksholmen kommer ifrån, men ännu har jag inte fått något svar på. En man som jag talade med hade dock en ganska logisk teori klar för sig, men frågan är om den håller? Mannen trodde nämligen att kärlekspar som åkte båt från Askersund ut på Vättern, gjorde anhalt vid Kärleksholmen när känslorna tog över.

Förstår att kommunen inte har några pengar till en satsning på Kärleksholmen just nu. Det finns viktigare saker. Men det går ju alltid att berätta om kärleksfulla holmen. Som jag har gjort nu…

———————————————

Komplettering från Eric Englund som är specialist på kartor:

I min forskning dyker ön upp första gången 1864 på den s k Häradsekonomiska kartan, blad Åmmeberg J112-64-25. Ön finns också redovisad på en karta från 1794, liggande utanför Räfudden. På den kartan har ön inget namn.

På den ekonomiska kartan från 1955 finns ön och namnet med – officiellt så det förslår. På bif fil som visar ett utdrag ur ek kartan skymtar Stjärnsunds park i söder och Rävudden i öster.

 

Full fart på bygget vid gamla Samrealskolan i Askersund

Byggarna  jobbar för  högtryck vid gamla Samrealskolan i Askersund.  Den gamla skolan förvandlas  just  nu till moderna lägenheter.  I mitten av december  är det planerad inflyttning.   För att  hinna bli klara  så blir det en del  övertid för hantverkarna. Men det  fina lägenheter. En del  med utsikt ut mot Stora Bergsgatan nästan ner  till vattnet i södra delen av stan.

Den nya ytterdörren är på plats

 

Agnes från Askersund hjältinna i Stockholm

 

Agnes Lagerstedt

En av arbetarrörelsen största namn i Askersund är folkskollärarinnan och filantropen Agnes Lagerstedt.  Men för de flesta i hennes hemkommun är  Agnes helt  okänd. Men det kanske är så konstigt, hon föddes 1850 och avled 1939. Och flyttade från Askersund redan 1851. De flesta inom den lokala rörelsen är födda på 40-talet och senare. Men Agnes blev verkligen uppskattad för sin gärning. Hon fick till och med en gata uppkallad efter sig i Fruängen. Agnes skulle naturligtvis haft en gata uppkallad efter sig på Östermalm där hon verkade.

Hon tog initiativet till skollovskoloni för barn från Stockholms förskolor. Agnes arbetade också för bättre arbetarbostäder i Stockholm och var i högsta grad inblandad vid grundandet av AB Stockholms arbetarhem i slutet på 1800-talet. Hon hade varit i London och studerat de engelska arbetarnas bostadsförhållanden.

Filantropi är en allmännyttig verksamhet som utan genkrav stöder institutioner och projekt inom kultur, utbildning, forskning och hälsa. Filantroper kan vara privatpersoner, ideella föreningar, företag eller allmännyttiga stiftelser.

Agnes egen gata i Fruängen. Men gatan borde ha varit på Östermalm där hon verkade.

Agnes hade flyttat till Östermalm i slutet av 1800-talet, som då inte var någon elegant stadsdel. Befolkningen var till stor del arbetare och hantverkare. Bebyggelsen bestod till stor del av låga trähus i dåligt skick- Agnes upplevde starkt hur dåligt arbetarebefolkning bodde. Hon vill göra en insats och lyckades. Agnes var något av en Stockholms Florence Nightingale, som levde sitt liv tillsammans med dem som hade det svårast. Nybergsgatan i Stockholm förknippas ännu med Agnes Lagerstedt, även om det i dag ligger en mycket statusfylld privatskola där i dag, Carlssons skola. Agnes förblev ogift.

Agnes Lagerstedt hade upptäckt inneboendesystemet, som var ett gissel för Stockholms fattiga. Det bodde nästan alltid mycket folk på en liten yta. Det var fattigt folk som hade brutit upp från omöjliga förhållande på landsbygden. Stockholm hade ingen beredskap för det. De sanitära förhållandena var en katastrof. Agnes byte jobb för att istället bli en mycket tuff vicevärd för några fastigheter som ägdes av Stockholms stad adress Nybergsgränden. En gata som hade ett mycket dåligt rykte. Kåkarna skulle bort och det var då Agnes tog initiativet till att starta ”Arbetarbostadsbolaget Stockholms Arbetarhem”. De första fastigheterna uppfördes på Sibyllegatan och Jungfrugatan, som var tänkt för de som bodde Nybergs gränd.

Det blev succé och det byggdes ytterligare bostäder i samma kvarter. Hon kom som nämnts också på den lysande idén att ge Stockholms fattiga barn möjlighet att komma ut på landet en del av sommaren.

Och hur kom jag då på idén att skriva om Agnes just nu i en blogg kanske någon frågar sig? Faktum är att det hände på en av mina motionsrundor. Brukar ibland stöta ihop med vännen Christer Gunnarsson, när han är ute och går med sin hund. Christer undrade om jag hört tals om någon Agnes Lagerstedt från Askersund som gjort en stor insats för fattiga i Stockholm. Han hade hört det berättas om det från en vän. Hade aldrig hört namnet eller läst om kvinna i någon skrift. Men det kan förstås bero på dålig allmänbildning. Efter ytterligare några rundor bestämde jag mej för att kolla upp det hela. Man hinner tänka mycket under springtur.

Bilden är från 1800-talet med Rådhuset till höger. Där bodde familjen Lagerstedt under några år.

Familjen Lagerstedt flyttade från Rådhuset till en bostad strax intill Garvaregården

Som vanligt tog jag kontakt med förre kansli-och ekonomichefen och vännen Alf Cederlind. Han har de senaste åren forskat fram mycket ur Askersunds historia, men också varit mannen bakom ett antal skrifter om gamla miljöer i Askersund. Utgivna av Föreningen Gamla Askersund. Efter någon dag kom all fakta via E-post. Fadern var läkaren och medicine doktor Jakob Wilhelm Lagerstedt, född 1810. Hustrun Sofia Marie Charlotta, född 1826. Familjen var bosatt i Snavlunda och bestod också av tre barn. 1846 flyttade familjen till Askersund och fick bostad i Rådhuset av alla ställen. 1850 flyttade familjen till gården 22/23 som låg intill Garvaregården. Ett år senare flyttade familjen till Karlstad. Så var det med. Ryktena talade sanning. Agnes kom från Askersund.

Christer Gunnarsson undrade vem Agnes var och Alf Cederlind tog fram fakta om hennes Askersundstid

Kontentan av det hela-förutom Agnes stora insats med fattiga- är att springrundor runt Gårdsjön kan var givande. Både historiskt och konditionsmässigt.

Cornelis fick ställa in i Askersund

 

Cornelis i Askersunds Hembygdsgård i väntan på att det skulle sluta regna. Men regnet forsatte att ösa ner, så populäre trubaduren fick packa ihop och åka vidare.

Coronaepidemin har verkligen ställt till det för nöjeslivet. Det mesta har varit inställt. Men regn kan verkligen också ställa till det för nöjesarrangörer! Någon som fick erfara det vid sitt första och enda sångframträdande i Askersund var populäre trubaduren Cornelis Vreeswijk. Han hade inte ställt in en konsert på 20 år innan han kom till Hembygdsgården i Askersund för ett framträdande i juni 1984. Cornelis hann dra en Bellmanlåt innan de regntunga skyarna tog över helt. Populäre trubaduren fick ta regnskydd i Skomakarstugan.

Regionmusiken i Örebro och Cornelis skulle ge en konsert med namnet ”Visor från två sekel” . En verklig storsatsning i Askersund. Cornelis var och är ett stort trubadurnamn. Arrangörer var Kulturnämnden och Regionmusiken. Det kom 200 personer i ruskvädret, som
naturligtvis fick pengarna tillbaka.

Några veckor innan hade arrangörerna diskussioner om var konserten skulle hållas, utomhus i Hembygdsgården eller inomhus i Närlundahallen. Det blev en chansning med en utomhuskonsert. Något som arrangörerna bitter ångrade.

Det hade inte regnat på hela dagen, men om det ändå skulle bli någon skur så räknande man med att kunna bryta konserten en stund. Publiken
väntade tålmodigt på att regnet skulle gå över under sina paraplyer. Problemet var en stor elektronisk utrustning. Arrangörerna
vågade inte köra vidare. Det fanns risk för överslag i den
elektroniska utrustningen som kunde drabba artisterna. Och att flytta hela konserten inomhus skulle ta flera timmar.Själv tog jag skydd under taket på Loftboden i väntan på sång och musik och för att kunna fotografera
och plåta för tidningens räkning.

Det blev Regionmusiken som fick ta på sig större delen av den ekonomiska
förlusten. Uppgörelsen var sådan att Regionmusiken skulle ta hand om 90 procent av intäkterna från biljettförsäljningen. Resten skulle gå till kulturnämnden i Askersund.

Året var 1984 då Cornelis verkligen var på ropet. Ibland saknar jag likande arrangemang i lite enklare miljöer. Därmed inget ont om olika konserter i kyrkorna och i Sjöängen.

Saluhallen i Zinkgruvan

 

Bild från 1961

Bild från 1923

Saluhallar finns normalt i större städer. Så har det alltid varit med ett undantag. I Zinkgruvan fanns en Saluhall under många år. Och den var välbesökt. Byggnaden uppfördes 1907 och tillhörde då Zinkgruvans handelsaktiebolag. Ett aktiebolag som jobbarna i gruvan bildade i mitten på 1800-talet. De köpte själva in sina varor för att kunna hålla så billiga priser som möjligt.

Under andra halvan av pågick en livlig torghandel i Zinkgruvan. Varorna såldes från hästvagnar, tillfälliga stånd och fasta stånd. Torget fans intill gruvbolagets första kontor mitt i samhället. Med åren blev de fasta salustånden allt mer anskrämliga. På platsen planterades träd och Saluhallen byggdes. Till glädje för många. I och utanför Saluhallen fortsatte torgdagarna varje torsdag fram till 1946. I den stora gulfärgade byggnaden fanns fasta stånd för affärsmän från trakten. Det fanns då alltid ett antal slaktare och fiskhandlare. När intresset för torgdagarna minskade såldes Saluhallen. 1946 köpte Elis Karlsson fastigheten

Efter att under några år tjänat som förråd för gruvbolaget revs Saluhallen 1970

För en tid sedan hittade jag en gammal kvällstidning där ett reportagegäng hade varit ute på en rundresa i landet och besökt olika platser. Bland annat Zinkgruvan. De var mycket imponerade över att det fanns en Saluhall i Zinkgruvan.

”Sådant trodde man fanns bara i en del större städer. Men i Zinkgruvan hittar ni huset”, skrev reportern.

Journalisterna tyckte också att det var farligt att ta sig fram i Zinkgruvan.

”Rätt som man åker vägen fram hejdas man av en stor varningsskylt: Stopgräns vid sprängning. ”Varning sker genom sirensignaler och vakt med röd flagga”, skrev journalisten innan han snabbt lämnade gruvorten.

Men riktig så dramatiskt är det inte i Zinkgruvan nu för tiden. Tycker det är lugnt och stillsamt. Åtminstone när jag varit där. Det mest dramatiska jag var med om privat är drabbningar i fotboll på Ekersvallen. Där kunde det gå hett till ibland och särskilt då när vi askersundare kom dit.

Leif Linus Larsson har hjälpt till med bilder.

Har bland anat hämtat uppgifter ur ett häfte som Weine Ahlstrand skrev för ett antal år sedan