Min tidningskrönika 20 oktober

 

 

Det har varit Läsfest på Sjöängen i Askersund med en rad författare. En del kände jag sedan tidigare och en del var helt okänd för mej. Det är väl så det ska vara på en Läsfest. Nya och gamla bekantskaper. Själv var jag med på ett litet hörn med en bok om Askersund som jag skrev för några år sedan i samarbete med fotograf Ullabritt Jonsson.

Sjöängens bibliotek är annars en föregångare när det gäller tillgänglighet. Med bibliotekets lilla blå kort kan man kan få kulturens portar att slås upp på vid gavel fram till klockan 22 varje kväll. Året om. Hela biblioteks sortimentet ligger då öppet. Måste erkänna att jag ibland tagit fel mellan besökskortet på bibblan och det kort som ska visas vid bespisningen, men det har ordnat sig.  Båda verksamheterna använder ett litet blått kort.

Askersund verkar vara mycket för att man kan besöka inrättningar även efter stängningsdags. Så är det också vid Återvinningscentralen i Askersund by.  Är det någon som sitter och blir trött på sitt möblemang en sen kväll är det bara att åka ut till byn och göra sig av med ”eländet”.  Det är öppet. Men man måste förstås först gå en kurs för att slänga rätt.

Som grabb fanns biblioteket vid Logen Svans lokal vid Norströmsgatan. Sortimentet var mycket begränsat. ”Bibliotekarie” var Svea Wallin. En trevlig och lite nyfiken dam. Hon frågade ofta varför man lånade den eller den boken. Hade aldrig något riktigt spontant svar på det. Biblioteket fanns under lång period i närheten av torget. När den epoken var över tog Allehanda om lokalerna. Där satt jag och jobbade i många år, när jag inte var ute och intervjuade folk. Doften från böcker låg kvar några år och det kändes bra.

Levi på Konsumstämma med artistparet Amris från Kungsör, Gunilla Dahlman  och Sven Åke Andersson

När jag ändå är inne på Läsfesten hade jag ganska nära kontakt med två lokala skrivare som journalist. Levi Karlsson ”Den blyge” och journalistkollegan Johannes Kjerrström. Levi gav ut elva diktböcker som kom ut varje år till Fars Dag. Vid ett tillfälle hade artistparet ”Amris” från Kungsör tonsatt några av Levis dikter. De skulle uppträda vid en Konsumstämma och frågade Levi om han inte skulle komma och lyssna. Han var tveksam men jag övertalade honom att följa med och hämtade upp honom vid familjens villa. Levi var nöjd men han var inte en man med stora ord. ” De var ganska bra” var hans kommentar.

Kjerrström gav ut sex böcker där han gisslade sina politiska motståndare med fingerade namn som, ”Slingman”, ”Gustavos Byman”, ”Teodor Krökman”, ”Sixten von Hammarstål”, för att nämna några. Kjerrström var motståndare till biblioteket. Onödigt enligt honom. Själv påstod han att folk stod i kö för att köpa hans böcker direkt av honom. Jag hävdade att många inte skulle ha läst hans böcker om de inte hade funnits till låns i biblioteket. Han höll inte med.

 

 

 

 

Returflaskan från Hammar en klassiker

I Sverige har i stort samma returflaska av standardmodell används för öl, läskedrycker och vatten används sedan i början av 30-talet. Den rymmer 33 centiliter. Någon motsvarighet när det gäller flaskmodellens ”livslängd” går förmodligen inte att finna i något land.

Det skriver Per Henriksson i sitt förord till en ny bok om den klassiska returflaskan de första 90 åren. Per har gjort en omfattande kartläggning av de 33 literflaskorna som används av svenska bryggerier sedan 1930. Hammars glasbruk (PLM) var en stor tillverkare. Sommaren 2017 utgjorde Hammars flaskor 21 procent av de gröna returflaskorna i systemet. År 2017 köpte författaren en flaska julöl från Krönleins bryggerier. Flaska var tillverkad i Hammar 1945!

Flaskorna från Hammar märktes logiskt med ett stort H omgivet av tre stjärnor.  På glasbruket i Hammar, där jag själv jobbade under en period, var man säkra på det bara var Hammar som använde stjärnorna men så var det inte. Stjärnorna är förknippade med god kvalitet. De mest kända stjärnorna finns också på tändsticksaskar.

Text ur  boken av Per Henriksson

 

Flaskor från Hammars glasbruk

Tillverkning  av flaskor vid Hammars glasbruk (PLM)

 

 

En ny flaska på gång. Bild: Åke Bäckström 

 

Samma stjärnor som finns på tändsticksaskar finns  också på flaskor.

I Pers bok beskrivs allt som är värt att veta om vår 33 centiliters standardflaska.  Han hoppas också att den ska snurra vidare i retursystemet i många år till. Plastflaskorna är dock en hård konkurrent .

Hantverkshuset i Askersund

Hantverksförenings tidigare lokal vid Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. Under ganska många år var det Folkets husföreningen som ansvarar för verksamhet i huset. Namnet är numera Hantverkshuset sedan ett antal personer bildade en förening och därmed räddade huset från rivning. Restaurering pågår för fullt.

Packat med folk i gamla ”Hantverkarn”. Och alla tycks ha roligt. På bilden finns många kända askersundare

Folkes husföreningen kämpade hårt för att hålla igång verksamhet ekonomiskt med bioföreställningar, uthyrning och inte minst med fullmäktigesammanträdena. Huset är stort och uppvärmningen dyr. Numera finns Folkets husförening i Sjöängen

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våning fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat.  Och försvarbart enligt min mening. Vi saknade pengar till biljetter.

Herbert Fallgren var vaktmästare vid Hantverksföreningen. Han rev också biljetter.

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet. Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Maria Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och nu Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över.

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen  lite betydde en kostnad på 12 000 kronor. Bertil ”Bubban” efterträdde sin far, som stod och vevade filmerna för hand.

Bertil ” Bubban” Johansson var maskinist. Han efterträdde sin pappa.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen, men skyll för alla delar inte på pianisten ”

Magnus Bromader drev biografen i många år
Roger Ivarsson var maskinist i många vid Folkets hus Lilla Bergsgatan

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

En bild från tidigt 1900-tal i nuvarande Hantverkarhuset
I dag rustas den gamla AHF-lokalen

Säkert har många äldre askersundare minnen från Hantverksföreningens lokal. Då är det bara att fylla på.

Min tidningskrönika

Mat-och bakprogrammen avlöser varandra i tv. Ibland har jag kollat, men jag är ingen trogen tittare på den sortens program. Tycker   brödets mästare Johan Sörberg i programmet ”Hela Sverige bakar” imponerar. Det tittar jag på när det passar. Han behöver bara ta en liten tugga på bakverken så vet han var felen ligger. ”Degen har jäst för dåligt, den är inte gräddad, formen är ful, för mycket jäst”. Så brukar det låta i klartext. Själv kan jag äta flera bullar utan att upptäcka fel.

 

Många gånger när jag stått och stekt mina falukorvskivor har jag funderat på hur man ska få det hela att lyfta lite grann. Skulle gärna vilja ta falukorvskivorna ett steg längre. Precis som i matprogrammen.  Har inte sett något program där min rätt finns med. Den är för enkel. Men jag brukar piffa upp med makroner. Inte vanliga, utan skruvade för att få det lite trevligare.

Mitt intresse för mat är annars inte särskilt komplicerat. Äter när det är gott och då kan det var lite av varje.  Kan också stå över någon dag om det skulle vara så. Min favoriträtt är så enkel som en korv med bröd på Solberga när det är fotboll.

 

Som journalist hände det ibland att -särskilt i valtider- att politiska sekreterare ringde och berättade att det var presskonferens med mat. ”För du skall väl ändå äta lunch”. Förklarade alltid att jag skulle komma när de ätit färdigt. Själv skulle jag hem till vår katt Alice som också skulle ha lunch. Det var politiken jag vill höra om

När det gäller rätter som inte är så vanliga i vardagslag minns jag en person som jag åt middag med och det serverades plankstek. Han skar och skar och förklarade för mej efter en stund att köttet var segt. Problemet var att han var nere och skar i plankan som inte syntes. Så kan det gå med nya rätter som man inte är van med.

På pressinformationerna som startade tidigt bjöds det ibland på kaffe samtidigt med informationen. I Laxå när Erik Karlsson var kommunalråd var det självklart. En kopp kaffe tidigt på morgonen var bra när man skulle ta in komplicerade politiska förklaringar. Det visste nog Erik. Och en kopp kaffe tackad jag inte nej till.

Fikastunderna kan annars lösa det mest. Träffa folk privat över en kopp kaffe med kanelbulle för att prata om dit och datt. Men det hjälper inte alltid med kaffe och löfte om en god bakelse för att bli populär. Det måste till något mer. Var bekant en man som var förtjust i en kvinna. Han förklarade för mej att han skulle imponera lite med att bjuda henne på kaffe med en mycket god bakelse på ett konditori i Askersund. Bättre än så kunde det inte bli. Det skulle ge resultat. Nu gick det tyvärr inte som han tänkt sig. ”Jag har kaffe själv hemma” blev det tråkiga svaret från kvinnan. Så trist slutade den tänkta kärlekssagan och den planerade fikastunden. Men sådant brukar inte tillhöra vanligheterna. Normalt nobbar man inte en fika.

 

 

 

 

Hanna Ljungqvists fotoalbum är en bildskatt från Askersund

Genom familjen Jonsson, Bygget, har jag fått tillgång till telegrafkommissarie Hanna Ljungqvist fotoalbum med många Askersundsbilder från början av 1900-talet. En bildskatt. Hanna Ljungqvist avled 1974.  Hon var född 1884 i Askersund. Hennes pappa var kyrkoherde. Efter att ha genomgått elementarskolan för flickor och hushållsskolan Fleurie (Tingshuset) blev hon elev vid telegrafstationen i Askersund. Från 1928 var hon telegrafkommissarie i Askersund och var det fram till pensioneringen. En släkting till familjen Jonsson arbetade som hushållerska åt Hanna. Hon kallades allmänt för ”Tant-Lisa”. Det är genom henne och familjen Jonsson som albumet räddas till eftervärlden. Visar upp några bilder ur albumet. Familjen har copyright på bilderna, bara  som lite information

Storgatan Torget
Tingshuset
Kungabesök i Askersund
Östra Tullstugan
Stöökagatan
Stora Bergsgatan med Hanna Ljungqvists hus
Familjefoto Ljungqvist
Hanna Ljungqvist

 

Min tidningskrönika den 22 september

 

Några gånger i veckan får jag besked på min mobil att jag vunnit olika saker trots att jag inte varit med i någon tävling. Den enda vinst jag lagt på minnet var när jag gjorde militärtjänsten. Det var lottdragning om vem som skulle tömma latrinen efter en övning i skogen och där drog jag högsta vinsten.  Annars har det var dåligt med vinster genom åren.

Jag har genom besked i mobilen vunnit allt från bensin, bonuskuponger i några affärer och mobiler för att nämna något. Grejerna finns på en central i Göteborg, men det kostar lite i frakt. Runt fem kronor. Men jag måste betala med kort och uppge kontonummer. Det är där knuten ligger. De vill åt mina kontonummer. Och det kommer massor av påminnelser från Göteborg att det är sista dagen grejerna finns kvar. Men jag är stenhård. Jo, jag kan vara det i telefon. Lämnar inte ut en siffra. Säkert är jag inte ensam om det här. Förstår inte hur de orkar hålla på.

Mina spel sträcker sig i dag till några lottorader, ibland någon rad stryktips och Europajackpott. Väntar varje lördag att någon från Svenska Spel ska ringa och berätta om storvinsten. När det ringde i lördags var jag säker på vinst, men det var bara någon som hade ringt fel.

Kan annars tycka lite synd om alla personer som sitter och ringer upp folk för att sälja produkter av olika slag.  Det kan inte vara roligt. Har besökt ett sådant storkontor i Askersund. Ett kontor som skulle skapa massor av arbetstillfällen men det blev inte mycket av det. På väggen satt fotografi på veckans försäljare. Ett knepigt sätt att hedra sina medarbetare.  Högre lön hade varit bättre tycker jag.

När vi ändå är inne på telefoner. För några veckor sedan ringde jag Telia för att säga upp ett tv-abonnemang. Man var tvungen att ringa personligt. Det gick inte att säga upp på deras hemsida. När jag väl kom fram efter 45 minuters väntetid fick jag tala med en mycket trevlig och hjälpsam grabb. Han ordnade och fixade så att jag skulle få alla abonnemang mycket billigare än vad jag har i dag. Och det var bara att tacka och ta emot. Förklarade att jag alltid ville ha de billigaste abonnemangen utan att behöva ringa upp.

Grabben avslutade med en fråga om han kunde ”hjälpa mej med något mera”. Jag hade tvättdag när jag ringde upp men insåg snabbt att det hade varit väl magstarkt att fråga honom om hjälp.  Han bodde heller inte i Askersund så det vara mera i min fantasi. Men han frågade…

 

Vi ett tillfälle när jag ringde och klagade på den långa väntetiden, var det en kvinna som uppmanade mej att ringa vid middagstid. Då var trycket som minst.  Då var det flesta på lunch. Testade hennes uppmaning. Kunde bara konstatera att hon förmodligen sagt så till alla som ringt upp.

 

Kåkarna föll som på löpande band

I mitten på 80-talet föll gamla kåkar i Askersund som på löpande band. Gamla byggnader föll som furor för de glupska grävmaskinskäftarna. Nu var det inte så farligt som det låter. Det rörde sig mest om gamla fallfärdiga byggnader som störde stadsbilden. Men något hus kanske ha gått att rusta. Som gamla Kraftbolaget vid Sundsängen. Med dagens syn på gamla hus och miljöer, tror jag inte det varit möjligt att riva allt som gjordes vid den här tiden. Då skulle det gamla bort för att ge plats för nysatsningar.

Gamla Kraftbolaget  med klapphuset till vänster vid Sundsgatan 

Bandykändisen Bertil ”Garvis” Gustafsson arbetade som kontorist åt Kraftbolaget i många år. Han tyckte det var synd att hans gamla arbetsplats skulle gå ett sådant dyster öde till mötes.

”Läget var ju underbart. Förr i tiden var huset och trädgården med alla fruktträd mycket välskött. Övermontören bodde på övervåningen. Det var en trevlig arbetsplats där folk kom in och betalade sin elräkningar. På den tiden var folk noga med att få ett ”riktigt” kvitto. Kraftbolagets gamla förrådsbyggnader norr om huset revs tidigare”, har ”Garvis” berättat för mej.

Det var full trafik av människor som kom och gick till området runt gamla Kraftbolaget. Det kommunala klapphuset låg alldeles intill. Innan tvättmaskinerna gjorde sitt intåg i det svenska folkhemmet, var många hänvisade till klapphuset på Sundsängen. Fortfarande finns det spår efter klapphuset. Ledstängerna att hänga tvätten på finns kvar. I dag har båtfolket tagit över området.

Klapphuset  som revs för ett antal år sedan. Ledstängerna att hänga tvätten på finns kvar.

I februari 1986 påbörjades rivningen av ”Wiktorinska fastigheten” , som låg utmed Drottning Kristinas väg , mitt emot Sjöängsskolan. Rivningen blev ett vardagsnöje för många askersundare. Massor av skolungdom följde också rivningen från skolgården. I dag finns där ett av Askersundsbostäders hyreshus. En lyckad rivning om man får säga så. Dagab vill köpa tomten för att etablera en butik där, men det sa politikerna nej till. Motivet till den negativa inställningen var att det fanns nog med dagligvarubutiker i Askersund. Ett sådan nej skulle förmodligen aldrig gått igenom dag. Men trycket från handlarna på politikerna var stort. De ville inte ha någon konkurrens i centrala  staden.

Wiktorinska fastigheten. I februari 1986 påbörjades rivningen av ”Wiktorinska fastigheten”, som låg utmed Drottning Kristinas väg , mitt emot Sjöängsskolan.  

Samma år revs Lantmännens gamla magasin i hamnområdet. Den gamla magasinsbyggnaden hade blivit ett stort härligt tillhåll för tjocka feta råttor som mumsade på rester av säd. I dag finns där ett privat hyreshus, men innan det blev klart fanns det många förslag på hur tomten skulle användas. Ett var att bygga ett antal Sjöbodar till. Det mest radikala var ett Folkets hus med badhus. Det fanns ritningar och kostnadsförslag framme. Kostnaderna för bygget var beräknat till mellan 20 och 30 miljoner. Redan från början stötte projektet på patrull från politikerhåll. Bara namnet Folkets hus avskräckte. Medborgarhus var ett bättre namn ansåg en del politiker. Något parti menade att ett badhus skulle vara kommunalägt och ligga intill Närlundahallen. Resultatet av det hela blev ett fint hyreshus. Och Askersund saknar fortfarande ett badhus….

Lantmännens anläggning i bakgrunden. Rivningen började  1986.

Kvarnen i hamnområdet som också är  borta

Parkeringar var en annan fråga som diskuterades flitigt. Frågan är fortfarande aktuell. Det blir aldrig nog med parkeringar, eftersom nästa alla har en egen bil i dag. Hetast var diskussionen om parkeringen som finns i hörnet Lilla Bergsgatan-Norströmsgatan. I dag är det en öppen parkering, men en del ville göra ett parkeringsdäck där. Politikerna som satt i majoritet den gången tyckte att ett parkeringsdäck i Askersund var att ta till i överkant. Andra menade att de styrande var helt insnöade. Ett snyggt parkeringsdäck var ändå en framtidssatsning som skulle lösa bristen på parkeringsplatser söder ut i staden. Men det blev inget däck som alla kan konstatera i dag. Rätt eller fel?

Norströmsgatan. Hus rev för att ge  plats åt parkering till vänster på bilden. Parkeringen i hörnet Lilla Bergsgatan-Norströmsgatan vill en del göra som ett parkeringsdäck. Men så blev det inte.

Stora Bergsgatan  innan husen revs. Platsen  används  i dag som parkering  till Folkets hus.

När jag ändå är inne på parkeringsproblem så var polisen i Askersund mycket oroade över situationen redan på i mitten på 50-talet då det inte fanns så gott om bilar. Det hängde ihop med att IFK Askersunds bandylag som spelade i allsvenskan. Den ordinarie parkeringsplatsen vid gamla IP skulle var som en droppe i havet. Särskilt då Örebro SK kom på besök. Till slut fick IFK till en lösning genom att låna lediga tomter i närheten av idrottsplatsen.

Parkeringsfrågan vd gamla IP var et stort problem på 50-talet när bandylaget låg i allsvenskan. Bilden är från 1957.

Leif Linus Larsson har bidragit  med en del av  bilderna. Vi brukar samarbeta.

Gröna cyklar istället för bilersättning

 

Förhandlingsläget var helt låst.. Det hela inträffade i slutet på 70-talet i Askersund och som gav eko i hela landet. Tjänstemännen vill ha höjd bilersättning, men efter segslitna förhandlingar satte kommunens förhandlingsgrupp klackarna i backen. Istället för höjd ersättning köpte kommunen in tre gröna cyklar!

Byggnadsingenjör Tommy Hallsmark tar en titt cyklarna som skulle ersätta höjd bilersättning. Det hjälpte inte att cyklarna var nya och grönmålade. Hallsmark var skeptisk.

Tjänstemännen i hela Sverige hade sedan något år innan förhandlingarna i Askersund krävt höjd bilersättning. De hade 9 kronor och 10 öre per mil i ersättning. Efter 700 mil hade ersättningen reducerats. Det var just om den biten striden stod. En chefstjänsteman i Askersund hävdade att han hade gått med 2 000 kronor i förlust. Och då handlade det bara driftkostnaderna. Hårdast drabbade var personal på byggnadskontoret och socialkontoret. Ett stort antal tjänstemän hade dock accepterat uppgörelsen, men 19 stycken hade sagt upp sina bilavtal.

De drabbade tjänstemännen menade att service till allmänheten skulle bli sämre med cykelutflykter. Förhandlingsgruppen från kommunen hävdade att det skulle fungera bra med cyklar, med rätt planering från personalen. Allmänheten skulle också dra sitt strå till stacken genom att inte ringa samma dag som uppdragen skulle var utförda. Om någon akut situation skulle uppstå fanns det möjlighet att ta en taxi. På den tiden fanns det bara några få leasingbilar som ofta vara upptagna. Det var många som skulle dela på bilarna.

En av de mesta aktiva tjänstemännen var skåning. Han oroade sig mycket för den kommande vintern. Att trampa cykel i kyla och slask ställde han inte upp på. Han var också orolig för kommunens nästa steg i förhandlingarna. Kanske skulle de bli skidor och det var inte hans bästa sida. Det hade varit många snöfattiga vintrar i Skåne.

Kommunens förhandlare ville i samband med bilersättningsbråket gardera sig för liknade händelser i framtiden. Den som anställdes i fortsättningen skulle avkrävas ett körkort och ställa upp med egen bil. Den skånske tjänstemannen som var rädd för skidåkning, menade att ett sådant krav inte gick att genomföra i praktiken.

”Förutsätt att bilen går sönder och den anställde inte har några pengar att köpa en ny bil för. Inte ens en arbetsgivare kan tvinga honom att köpa en ny bil”, sa den aktive tjänstemannen till mej sedan förhandlingarna brutit samman.

Många ler säkert åt den här historien i dag, när det finns massor av leasingbilar inom den kommunala förvaltningen. Inget konstigt med det. Och nu ser man också att många inom hemtjänsten cyklar. Både med vanliga cyklar  och elcyklar.