Borgmästarhuset i Askersund

Det är liv och rörelse i borgmästare Knöös gamla hus vid Stöökagatan i Askersund igen. Lite som det var under borgmästaren Anders Wilhelm Knöös tid kan man förmoda enligt gamla skrifter. Då styrde och ställd borgmästarfrun Christina i Borgmästarhuset. Nu är det konditor Amanda Hofvander som har ansvaret för verksamheten. Amanda har öppnat ett café med det lämpliga namnet ”Borgmästarinnans café”. Borgmästare Knöös bodde i huset mellan åren 1843 fram till sin död 1870.

Ägarinnan till nyöppnade ” Borgmästarinnans  cafè” i Askersund, konditor Amanda Hofvander

Amanda har också tagit över bageriet som ligger i direkt anslutning cafét där det finns ett bättre kök. Där kan Amanda både baka sitt bröd och göra sina tårtor. Hon kommer att känna sig för och utveckla verksamheten beroende på efterfrågan. Amanda kommer också att erbjuda frukostbröd och lättare  luncher i serveringen . För Amanda har en dröm gått i uppfyllelse. Ett eget café i ett klassiskt hus där kulturen sitter i väggarna.

För länge sedan var den 12 maj en verklig festdag i Askersund. ”Charlottadagen” var en stor dag för gamle borgmästare Anders Wilhelm Knöös i Askersund. Då var det fest på borgmästarens gård vid Stora Bergsgatan – Stöökagatan. Namnsdagen skulle firas med punsch och plättar. Knöös som inte alls gjorde skäl för namnet, älskade nämligen plättar. Kanske doften från plättar än en gång kan sprida sig ut över Stöökagatan på ”Charlottadagen”. Vem vet…

Anledningen till ”Charlottadagen” var något extra i Anders Wilhelms liv var nämligen att hustrun bar namnet Charlotta. Firandet började med en utflykt till Borgmästareholmen tillsammans med några vänner. Holmen har fått sitt namn efter Knöös, som börjad röja och snygga upp där ute.  Senare öppnades ett litet värdshus, vilket blev askersundarnas enda möjlighet till ”uteliv” på sommaren.

Familjen Knöös rodde dit med båt och på ”Charlottadagen” drack man kaffe och punsch. Senare avslutades dagen med en liten supé i Borgmästargården, där just plättar förstås utgjorde huvudmålet. På den tiden tog man vara på alla tillfällen till fest. Det skänkte lite glans åt vardagens enformigheter. Lite glans åt vardagslivets enformigheter gäller också fortfarande för de flesta. Precis som borgmästare Knöös tid.

Allt det här hände sig på den gamla goda tiden. Knöös var borgmästare i Askersund åren 1834–1870

Borgmästarhuset har förändrats många gånger sedan den brandförsäkrades första gången 1844. Det har tidigare funnits bank, begravningsbyrå, pizzeria, tobak-och tidningsaffär i huset för att nu nämna något. Som grabb minns jag att begravningsbyrån skyltade med kistor. Det var precis inget fönster man stannade till när det var julskyltning i stan. Tror inte en sådan skyltning skulle gå hem i dag.

Huset genomgick en omfattande ombyggnad och renovering 1875–76. Skyltfönstren togs upp 1940. I Vivi Horns bok ”Du lyckliga tid” från 1943, berättar hon ingående om Askersund i slutet på 1800-talet och om ”Borgmästarhuset”. Borgmästare Knöös var morfar till författarinnan.

Borgmästare Anders Wilhelm Knöös

Så här berättar hon om ”Borgmästarhuset” i Askersund:

”Det var inte bara det, att det var stort till utrymmet huset innehöll 14 rum- utan även i andra avseenden. Framför huset sträckte sig en liten trädgård vars bortre del var avskild genom stora buskage. I uthuset fanns plats för fyra kor, åtta får samt en märr med det aristokratiska namnet ”Malla”.

Pengar till planteringarna på Borgmästarholmen kom från hundskatten som var öronmärkt just för det ändamålet. Det hade borgmästaren bestämt.

Under en period i slutet av 80-talet när Vågdata i Skandinavien AB i Norrköping ägde kulturhuset i centrala Askersund fanns det planer på att riva och göra om ”Borgmästarhuset” till enbart hyreslägenheter. Men så blev det inte som tur var. Det är trevligt att det finns både boende och butiker som i dag.

Förre kanslichefen vid Askersunds kommun, Alf Cederlind, har gjort en skrift om Borgmästarhuset i samarbete med Föreningen Gamla Askersund, för den som vill läsa mera. Jag själv och Leif Linus hjälpte också till  med skriften när  Alf  kallade. Kan väl också nämna att jag bor granne med Borgmästarhuset. Ser en gavel på huset när jag äter frukost och läser tidningen och det är inte det sämsta. Och någon gång om året äter vi också plättar. Precis som gamla borgmästaren i grannhuset gjorde en gång i tiden.

 

Ella och Tiger i Askersund ser fram mot födelsedagsfest till helgen

Ella och Tiger förbereder just nu en familjefest till helgen i lägenheten vid Borgmästaregatan. Ella räknar med att det kommer fjorton personer. Barnbarnet som är i köksbranschen ska göra en smörgåstårta. I vardagsrummet har Ella ett bord som går att bygga ut med två lösa bordskivor. Det kommer att bli plats för alla. Ella och Tiger ser fram mot festen där alla nära och kära kommer att samlas.

 

Ella Wetterstrand fyller 95 på söndag (17 februari) och hennes kära vän katten Tiger har hunnit bli 20. Ella är känd för sina kokkonster för de flesta askersundare. Hon arbetade som kokerska på Stadshotellet i Askersund i ett antal år. Sedan fortsatte hon fram till pensioneringen vid skolbespisningen på Sjöängsskolan. Det blev 25 år.

-Det var två trevliga arbetsplatser. Jag har lagat mat nästan i hela mitt vuxna liv. Ett jobb som jag trivdes med. Nu får jag mat från hemtjänsten, men jag lagar också en del.  Bröt lårbenshalsen och låg inlagd några månader. Men nu är jag hemma igen, men jag behöver min rullator. Jag trivs i mitt hem och jag har också bott i området i hela 60 år, berättar Ella

Personalen vid Stadshotellet i Askersund. Ella står  längst fram  tvåa från höger.

Familjens  första  bil. Ella , Torsten  och Christer.

Ella är uppväxt i Olshammar. Pappa Axel jobbade på bruket som de flesta på orten. 1945 började hon arbeta på hotellet.  Gifte sig och fick grabben Christer. Maken Torsten gick bort för några år sedan 91 år gammal. Han var också en kändis, inte minst på löparbanorna.

Ella på promenad

Veckohandlingen åt Ella sköter hemtjänsten.

-Jag skriver en lista och så ordnar personal att jag får hem varorna. Dyrast blir nästan maten åt ”min gamle gubbe” Tiger. Men det är han värd. Tiger är ett fint sällskap som ligger hos mej på nätterna. Ibland går han ut på balkongen, men annars är han inne, förklarar Ella , medan hon klappar sin kära katt.

 

Min tidngskrönika den 11 februari

 

De nya kioskerna i Askersunds hamnområde diskuterades flitigt under en period. Nu har de sex kioskerna stått en sommar och med facit i hand blev det riktigt bra. Tycker i alla fall jag. Men jag tänker berätta om när det var riktigt bråk om en kiosk som stod på torget. Diskussionerna om hamnkioskerna var som en ljum sommarvind mot stormvindarna på 50-talet. För att få ordning på det hela tillsattes till och med en torgkioskskommitté.

Korva-Kalle Jansson

Bild från Leif Linus samingar

I början på 50-talet var kioskfrågan på torget en verklighet potatis i Askersund. Ärendet gick som en följetong i stadsfullmäktige. Och i tidningarna. ”Förargelsens hus” blev en benämning på korvkioskbråket. Det fanns förfrågningar från ” Korva-Kalle” Jansson om att få placera en kiosk i torgparken, men det var väl magstarkt tyckte de styrande. En korvkiosk i gamla fina torkparken. Det fick räcka med den telefonkiosk som redan fanns där

 

Kö vid kiosken  på Torget

”Korva-Kalle” Jansson var en verklig innovatör när det gällde korvförsäljningen på Askersunds torg under 50-talet. Det var han som förde in grillkorven till sin korvkiosk. Tidigare hade det bara funnits kokt korv att köpa, men Kalle som var en framsynt man med lite nya affärsidéer köpte in en bordsgrill. Helt plötsligt kunde askersundarna välja mellan kokt och grillad korv. Och inte nog med det. Det gick också att få ketchup på korven, något som var helt nytt i torgkiosken. Något helt enastående tyckte många som var unga på den tiden. Själv äter jag inte ketchup. Fick aldrig lära mej det som barn. Vet inte ens om det fanns ketchup att köpa på den tiden?  Det var mest ungdomar som köpte korv. Kiosken på torget blev lite av en samlingspunkt. Senare kom också pulvermoset och då var lyckan nästan fulländad för alla hungriga ungdomar.

Kiosken på Torget

Det skulle räcka med en kiosk, som två korvförsäljare fick dela på.  Kommunen skulle bygga kiosken och sedan arrendera ut den till två försäljare. De styrande i staden kom fram till ett av de märkligaste beslutet som fattas i Askersund genom tiderna.  De båda skulle byta lager var 14:e dag!  Två veckor korv och sedan två veckor godis. Det gjordes också en lottdragning om vem som skulle sälja vad till att börja med.

Kioskbråket  blev känt  över hela Sverige. Den här teckningen är hämtad ur Rekord-Magasinet

Själv var jag i högsta grad inblandad i lagerbytena. Kalle som var lite handikappad bad mej alltid om hjälp att flytta ut sitt lager i kiosken och sedan flytta tillbaka allt igen när det var dags för byte.

Kiosken på torget mot Sundsbrogatan saknade underhåll och plockades så småningom bort

 

 

 

 

 

Lösspringande grisar var ett problem i Askersund

Logiskt sett borde Storgatan i Askersund vara den verkliga paradgatan i stan. Det hörs ju på namnet. Nästan alla städer har en storgata. Om man nu ska tala om paradgator i det här sammanhanget. Kanske var det så en gång i tiden, men nu är det Sundsbrogatan som gäller som den stora gatan. Och så har det varit länge.

Storgatan . 30-talsbild

Fram till i början på 80-talet gick alla trafiken genom Sundsbrogatan. Sedan kom förbifarten norr om stan. Då menade många att det skulle vara slut med Askersunds som stad. Ingen människa skulle åka in till stan i onödan. Affärerna skulle få klappa ihop och stan skulle dö en stilla sotdöd. Det skulle bara bli ett antal gamlingar som kunde härda ut i den miljön. Men olyckskorparna fick fel. Det var skönt att bli av med den tyngsta trafiken genom de smala gatorna, men i övrigt blev allt som förr.  Folk stannande till Askersund som alltid. Istället för en nedgång blev det en ökning av besökare.

Storgatan på 1860-talet. 

Det ska tusan vara politiker, planerare och affärsmän och försöka spå in i Askersunds framtid. Farhågorna i början på 80-talet slog helt fel. Och jag är säker på att ingen i dag heller kan säga något säkert om framtiden och Askersunds utveckling. Det är så många faktorer som spelar in. Och de styrande är inga spåmän och inte kan de ta hjälp av Saida längre. Hon avled för övrigt för ett antal år sedan. Men man kan ju hoppas. En stor industri skulle vara räddningen anser många. Men då gäller det att få fram arbetskraft och få folk att flyta till kommunen från andra orter. Frågan är hur stor industri småstaden Askersund kan klara. Hur som helst kommer Sundsbrogatan ligga kvar där den alltid ha gjort. Det kan i alla fall planerna vara säkra på.

”Stööks kläder”  låg inte vid Stöökagatan. Butiken fanns vid Storgatan. En bild från början av 1900-talet

Läser man gamla skrifter, insändare och tittar på kartor från förr om gator var namnet på Storgatan bara ”Stora gatan”. Det räckte. Ett stort gatuproblem första hälften av 1800-talet i Askersund var kringströvande svin på stan trots att det fanns grindar både vid Sundsbron och Norr-och Östertull. Trafikanterna stängde inte grindarna efter sig så svinkreaturen från landet kunde obehindrat vandra in i staden. Förslaget för att få ordning på det hela var att anställa några av stadens fattigaste barn att hålla vakt vid grindarna för en mycket billig penning. Det senare var mycket viktigt. En vaktkur skulle också byggas.

Nattbild vid Storgatan. Bild Kjell Johansson.

I slutet på 1800-talet skrev en stadsbo i Askersunds-Tidning om att stadens mest trafikerade gatudel, ”Sundsbrobacken” var i ett sorgligt skick. Det är backen från Sundsbron upp mot torget. Ett namn som inte används i dag vad jag vet. Backen skulle åtgärdas med allmänna medel, så kallade brännvinsmedel. Men inget hade hänt. Och då hade det ändå varit en del avkörningar på grund av svallis i backen. Insändarskribenten var mycket kritisk.

Det fanns trafikproblem med kuskar som körde för  fort i slutet på 1800-talet. Men det gällde  inte mannen på bilden. Det är bara en illustration hur det  kunde se  ut på Askersunds gator.

Många pratar om trafikproblem i dag, men det fanns problem i Askersund även i slutet på 1800-talet. En insändare berättar att han varit vittne till att gamla och skröpliga personer varit nära att bli överkörda av hästskjutsar. Kuskarna pratade med vänner och bekanta om ditt och datt med istället för att hålla reda på sina fordon. Vittnet efterlyste stadgar för hur kuskarna skulle framföra sina fordon.

En bild  på Storgatan för  några år sedan.

Slutligen kan jag nämna att Tomas Wall som jobbade tidigare på Sydnärkes byggavdelning har gjort en mycket stor insats när det gäller dokumentation och bevarande av äldre stadskartor. Tomas är nu pensionär. Vi brukar mötas ibland och prata om gamla gatumiljöer. Tomas vet.

Leif Linus har bidragit med  bilder från sin fotosamling.

 

 

 

 

 

 

Askersunds Tidning

”Askersund i hjärtat” var rubriken på ett kåseri som en tidigare redaktör på Askersunds Tidning skrev 1969. Då hade   redaktören hamnat i Stockholm och hade fått lite distans på sitt jobb i Sydnärke.  Men kåseriet är skrivit på ett mycket humoristiskt sätt, men med små lätta överdrifter.  Om hur det var att jobba på en liten lokal tidning.  Det gällde att skriva om både stort och smått utan att vara stöddig. Och det har signaturen ”C-son” gjort i kåseriet som jag presenterar i sin helhet. Det ger en bild av vad som var viktigt i småstaden på 50-talet.   Kan också passa på att rätta ett faktafel i kåseriet när jag ändå är i gång.  Signaturen skriver Stora Bredgatan. Det ska naturligtvis vara Stora Bergsgatan.

Eftersom jag själv jobbat drygt 30 år i ”branschen” känner jag igen mej, även om det har skett stora förändringar. Det är många år sedan det infördes begränsningar på föreningsnotiser. När jag började var det många som krävde att få med saker som att ”överblivit kaffebröd auktionerades bort”. När jag plockade bort sådant och annan  returinformation var det många som tog illa upp. Men snart hade föreningsfolket vant sig.

 

Håll till godo:

 

Min tidningskrönika den 27 januari

Alsens is är en stor samlingsplats för askersundarna fina vinterdagar. En del finns också där när vädret inte är det bästa, som många ”hårda” pimpelfiskare. På isen rör sig både fiskare, folk med långfärdsskridskor och personer som bara är ute och fingår på Vättervikens is.

Alsen har alltid varit en populär samlingsplats vintertid. Förr spelade IFK sin bandymatch där. Föreningen ordnade också pjäxdans. Minns att många hasade runt i sin pjäxa med raggsockor nedvikta lite elegant över pjäxskaftet. Sådant var modet för pjäxdans. Undrar om det finns sådant skodon att köpa i dag…

Vännen och bandystjärnan Karl-Erik Södergren berättat för mej att han inte var så intresserad av idrott, men skulle han träffa kompisar fick han gå ner till sjön och spela bandy. Det var så för ungdomar på 30-och 40-talet. Att det sedan för hans del resulterade i ett antal SM-tecken och landskamper fick han liksom på köpet från ungdomsåren.

Karl-Erik Södergren som grabb vid bandy på Alsen.

Pimpelfisket är ett populärt fiske på Alsen. Det behövs bara några frostnätter för att en del fiskare ska ge sig ut på sjön. Många har frågar mej om inte jag som är uppväxt bara några meter från Gårdsjön pimplar. Mitt svar är att jag aldrig ägnat mej åt fiske, med undantag för lite kräftfiske. Måste erkänna att jag inte har det rätta tålamodet för att sitta och pimpla. Jag skulle nog frysa också. Då har någon sagt till mej: ”när ni spelade bandy var det inte kallt då?” Jo det var det men vi rörde på oss. Åtminstone hade vi order att göra det.  Och det gäller alla lagsporter. Någon fotbollstränare skrek när det var dåligt väder: ”rör på er så ni inte står och bli förkylda”. Så kan man också uttrycka sig om man vill få fart på slöa lagspelare.

Birger Magnusson är en flitig pimpelfiskare på Alsen

Foto Ullabritt Jonsson  ur boken ”Askersund en småstad vid  norra Vättern”

 

Förr i tiden fanns fiskaffärer i Askersund så det gick att gardera sig med sjönära fisk om allt gick snett. I den gamla fiskaffären vid Väderkvarnsgatan jobbade en man som inte krusade för besvärliga kunder i onödan. Om någon ville välja storlek på fisken så var beskedet ”här tar vi jäms över”. Någon klagade på att fisken var blek, och då förklarade han att alla döda är bleka. Så var det med. Men fisk sålde han trots sitt raka försäljningssätt.

Slutligen kan jag berätta att jag besökt Casinot i Åmmeberg i veckan.  Nu kanske någon tror att jag spelat bort mina sista ören av mina futtiga pensionspengar. Men så är det inte. Jag var där på ett bokutsläpp för en ny bok om gruvföretaget. Casinot är detsamma som Hotellet i Åmmeberg. Namnet kom till när huset  byggdes på 1800-talet. Då var det belgiska ägare av gruvföretaget.  I Belgien var betydelsen rätt och slätt samlingslokal. Men visst låter Casino häftigare.