Glasåtervinningen i Hammar 30 år

img_4678-glasatervinningen-10-sep-2016-2

 

Svensk Glasåtervinning i Hammar firade sitt 30-årsjubileum i helgen, med besök av landshövding Larsson och kommunalrådet Eriksson. De höll sina tal från en glugg långt upp i återvinningslokalerna. Och det kom mycket folk. Det var första gången företaget ordnade med öppet hus, så många var nyfikna på hur det går till i sorteringen. Företagets VD Hans Standàr passade också på att hälsa alla välkomna från gluggen i väggen.

img_4678-glasatervinningen-10-sep-2016-5

                                                       Tal av landshövdingen från en glugg i en byggnad vid anläggningen.

Som gammal glasbruksarbetare var jag förstås också nyfiken på vad som hänt på det gamla glasbruksområdet. Det var ju ändå min arbetsplats under ett antal år. Visserligen har jag varit där som journalist några gånger, men sedan dess har det skett en enorm teknisk utveckling. När jag jobbade på ”bruket” så skedde det mesta av sorteringen för hand. Den manuella delen är nästan borta helt. Det mesta sköts med hjälp av maskiner och teknik. Jag var själv aldrig med om någon sortering, utan mitt arbete var att göra flaskor vid glasmaskinerna. Min väg till journalistiken gick via Slakteriföreningen, Hammars glasbruk, och Hermodskurser. Samt en massa tjänstledighet från bruket så jag fick tid att skriva.

img_4678-glasatervinningen-10-sep-2016-10

 

                                          Fotografering av prominenta gäster

När glasbruket stängdes 1992 var det många som också trodde att glasåtervinningen skulle försvinna från Hammar. Men så blev det inte. Det är i dag en stor arbetsplats. En del av de som fick sluta vid glasbruket vid nedläggningen är tillbaka vid återvinningen.

hammars-glasbruk-ingemar-karlsson-ove-danielsson-ake-karlsson

 

Maskinskötarna ”Motala -Karlsson”, jag själv , och Åke Karlsson, när det var full fart  på flasktillverkningen. Bilden är från 70-talet

Själv har jag träffat Eje ibland som var lärling hos mej vid glasmaskinen innan jag slutade. Han fortsatte sedan till det bittra slutet. Men nu är han tillbaka. Roligt att träffa gamla arbetskamrater och prata  om gamla  tider  som varit.

img_4678-glasatervinningen-10-sep-2016-4

                                                 Glaskonstnär Anette Alisö
img_4678-glasatervinningen-10-sep-2016-6

img_4678-glasatervinningen-10-sep-2016-11

img_4678-glasatervinningen-10-sep-2016-12

Grabben passade på att koppla av vid bryggan  vid glasåtervinningen

Besökarna fick vandra runt och titta på anläggningen. Det var köer till rundvandringen. Glaskonstnär Anette Alisö lät vidare besökarna pröva att göra glaslyktor. Besökarna bjöds också på underhållning och fika.

Till anläggningen i Hammar levereras dagligen cirka 700 ton glas.I dag återvinns hela 94 procent av allt förpackningsglas vilket innebär att Sverige är bäst i världen på att återvinna glasförpackningar. Nästan två tredjedelar av allt inlämnat glas går tillbaka skandinaviska glasbruk för tillverkning av nya flaskor och burkar. Andra förädlade produkter är glasull och skumglas.

Lars-Gunnar glömde aldrig moster Hulda i Askersund

Hyland  Björklund böcker

Böcker om människor inom det egna yrket har alltid intresserat mej.  Hur tänker folk, hur blev det så och varför gjorde de inte på ett annat sätt? Vilka förklaringar finns till olika agerande? Är för övrigt roade av biografier i stort.  Säkert är det en störning efter 30 år som journalist. Intresset för människor måste alltid finnas i det yrket. Annars är det kört. Någon har sagt till mej att de som har biografier som sin bästa  läsning  inte har  något eget  liv. Håller  inte med om det.

LG 4

Lars-Gunnar Björklund bok

Lars – Ragnar Forsbergs bok om radio-och TV-legenden Lennart Hyland kom ut för några år sedan. När jag läste boken dyker gamle vännen Lars-Gunnar Björklund upp i några kapitel. Har tänkt på honom under OS- sändningarna från Rio och vilken skicklig idrottsreporter han var. Saknar honom. Därför handlar den här bloggen just om Lars-Gunnar om någon undrar. Hyland kände jag inte, men det är intressant att läsa om en sådan mediestorhet. Lars-Gunnar stod Hyland  mycket nära och blev  nästan lika stor. Han tillhörde  gänget som kallades ”Hylands pojkar”. Det finns ett kapitel som handlar just om det.  De var handplockade av Hyland. Skriver man  om Hyland  går det  inte att komma förbi Lars-Gunnar. Den senare skrev  en bok med namnet ”Minnesluckor-livstycken och klacksparkar”. I den boken fanns det en del om Hyland. Så förknippade var de med varandra.

Det var genom Lars-Gunnars moster, Hulda Bergström, vi lärde känna varandra. Hon bodde i en lägenhet inne i Askersund på äldre dagar inte så långt från redaktionen. Lars-Gunnar hörde av sig ibland om sin moster. Om jag hade träffat henne och hur  läget var. Och när han passerade Askersund stannade han alltid till och hälsade på sin kära moster.

Lars Gunnar Björklund Hulda Bergström (144) slutet av 80-talet

Lars-Gunnar med moster Hulda i samband med en lottodragning i Askersund

Lars-Gunnar hade på sätt och vis sina rötter i Askersund. Det tyckte i alla fall hans kära moster Hulda Bergström när vi talades vid. Hon finns inte kvar i livet, men hon var väldigt stolt över att vara moster åt Lars-Gunnar. Hon pratade om det ofta när vi träffades. Som grabb tillbringade Lars-Gunnar sina sommarlov i Vagersta utanför Askersund hos morfar och mormor och hos moster Hulda och morbror Sigge.

Björklund-Svante

IFK:s bandystjärna Svante Eriksson intervjuar Lars-Gunnar vid ett jippo i Askersund

Lars-Gunnar har tillbringat en stor del av sitt liv i rampljuset av de stora idrottsstjärnorna. Själv var han varit aktiv handbollsspelare i sin älsklingsklubb Djurgården. Men han började sin karriär genom att springa ikapp med moster Hulda på ladugårdsbacken vid Vagersta. Det har han berättat själv.

”Han brukar alltid skicka kort när han är ute och flänger och far i världen. Lars-Gunnar var alltid väldigt framåt som barn. Idrott intresserade honom tidigt. Han lärde sig läsa i en idrottsbok när han var fem år. På den tiden när vi tävlade på ladugårdsbacken tog vi tid med hjälp av en väckarklocka. Det var väl inte så exakt. Han ville alltid vinna och jag brukade säga att, hur jag än springer så är du värre än jag. Förstod att han skulle gå långt”, berättade Hulda, en gång när vi träffades i hennes lägenhet i centrala Askersund.

Hulda och jag hade kontakt med varandra ganska ofta. Hon var en mycket aktiv föreningsmänniska som lämnade referat och förklarade vilka saker som hon tyckte jag skulle skriva om.  Hulda tyckte bäst om reportage och artiklar som rörde vanliga enkla människor. Minns att hon var extra stolt över Lars-Gunnar en gång i mitten på 80-talet då han skulle komma till Askersund och ha lottodragning med maskinen Dracula.

”Lars-Gunnar kommer och hämtar mej med sin bil till dragningen. Det ska bli spännande . Jag har aldrig sett något sådant i verkligheten. Sen vet jag att han önskade stannat lite hos mej, men han har inte tid”, upplyste Hulda mej några dagar före dragningen.

Under gymnasietiden på Norra Latin fick Lars-Gunnar ansvar för de idrottsliga aktiviteterna . Det ledde i sin tur till kontakter med radion. Sedan vet alla hur det gick. Lars-Gunnar blev en av våra allra populäraste idrottsreportrar. Enligt vad jag har hört berättas gjorde han sin första radiointervju med IFK-aren  och bandystjärnan Svante Eriksson.

För några år sedan träffade jag Lars-Gunnar på Stockholms Stadion på en resa som länets Idrottshistoriska Sällskap hade ordnat. Han visade oss runt på den gamla olympiastadion. Sedan var det samkväm på Rikshistoriska Idrottsmuseet, då Lars-Gunnar på sitt eget personliga och trevliga sätt berättade idrottsminnen. Han presenterade också sin bok ”Minnesluckor – livsstycken och klacksparkar”. Det var en ”mycket fin dag” som Bo Kaspers brukar sjunga. I Lars-Gunnars boken finns en del att läsa just om sommarloven och släkten i Askersund, för den som är intresserad. Lars-Gunnar avled 2012, 75  år gammal.

Forsbergs bok om Hyland är intressant läsning för en gammal journalist. Ingen har varit så populär och känd som Hyland. Han talade med och inte till folk.  Förmodligen var han den viktigaste personen i den svenska radions och televisionens historia. Men han hade också en svart och komplicerad sida, med ånger och självförakt. Själv minns jag honom från ett framträdande på torget i Askersund på 80-talet. Han var inte i bästa form och blev mycket irriterad över att inte högtaleriet fungerade. Och det var han inte ensam om. Torget var fullpackat med folk och ingen hörde. En arrangörsmiss som både publiken och Hyland fick lida för. Det slutade med att Hyland talade utan mikrofon från scenen!

 

Ove Danielsson

Syndiga varor på marknaden i Askersund

Förr i tiden kunde marknadsknallarna som kom till Askersund råka illa ut om de inte sålde ”rätt” varor. En försäljare som sålde preventivmedel hamnade hos polisen. Det var förbjudet att sälja sådana syndiga varor långt in på 50-talet. Det blev polisanmälan och rättegång som följd. Bötessumman blev 45 kronor, samtidigt som rätten förklarade att partiet med preventivmedlen var förverkat. Det hade polisen ordnat med, men på vilket sätt stod inte att läsa om i tidningen.

Marknad preventivmedel böter

Snart är det dags för höstmarknad i Askersund, förmodligen  utan preventivmedelsförsäljare. Onsdagen den 31 augusti invaderar knallarna Askersund precis som de gjort sedan Gustav Vasa år 1550 förordade att det skulle hållas marknader två gånger om året i staden. Och det har de styrande i staden följt. På Gustav Vasas tid handlade utbudet om järn, oxar, hudar och smidesverk. I dag är de stora marknadsartiklarna karameller, leksaker och CD-skivor.

Marknad  höst 2014 (2)

Marknadsbild från 2014

Marknaderna i Askersund i är kultur till skillnad från många andra jippobetonade marknader som kommit till på senare år. Något som ansvariga på kommunen ska vara rädda om. Det är lite av folkfest marknadsdagarna. Sedan några år tillbaka ansvarar Lions för marknaderna och det fungerar bra.

Bok 6 NA 59 Marknad torget (1) KabareArtistuppträdande  kanten av  Torgparken  på 50-talet. Synden hade då kommit till Askersund med lättklädda damer och kraftkarlar som visade upp sina muskler.

Marknaderna i Askersund har förändrats mycket under de senaste tio åren. Nu är handeln utspridd över hela staden, nästan ut till södra infarten. Förr var 110 platser på torget en självklarhet. Det var trevligt och bekvämt för marknadsbesökarna. Marknaderna utgick från torget. I dag är det ganska öde med försäljare på torget.  Förklaringen till att så många platser försvunnit från torget är att försäljarna vill ha med sina bilar in på torget. En lite tråkig utveckling. Tycker jag.

Själv har jag många minnen från marknaderna i Askersund från mitt jobb som journalist. Det var en händelse som självklart skulle bevakas. Stan var ändå proppad med folk och det hade varit konstigt om inte tidningen nämnt något om det. En ständig fråga  var hur många besökare som var på marknaderna. Mellan 5-och 10 000 besökare var en gångbar siffra som ingen kunde protestera emot.

Bok 6 NA Marknad (5) korgar

En 50-talsbild med gamla torgkiosken i bakgrunden

På 50-talet fanns några rakbladsförsäljare som återkom år efter år. Den störste profilen sålde rakbladen Dixi. Ett oöverträffat märke enligt honom själv. Och folk handlade. Varje år förklarade försäljaren att firman skulle upphöra och att allt skulle säljas ut. Lika troget kom han dock tillbaka varje år. Fram till klockan tre på eftermiddagen gick försäljningen bra. Sedan blev det många turer upp till ölkaféet vid Väderkvarnsgatan (där Jakobssons radio och TV finns i dag). Efter en fem-sex turer dit blev rakbladsförsäljaren ganska trött om man säger så.

Bok 6 NA Marknad (1) rakbladsförsäljare

Marknad 50-tal Nisse M262 (2)

Rakbladsförsäljaren  lockade många marknadsbesökare till sitt  bord. Märket som han saluförde var Dixi

En annan sålde knivar. Försäljningsargumentet var lite udda. Knivarna var så vassa att man kunde skära mycket tunna korvskivor när svärmor kom på besök. Med så tunna skivor skulle hon aldrig återkomma lovade han. En annan sålde konservöppnare. Han berättade om att han kunde vakna med ett ryck om natten, bara för att gå upp och öppna några burkar. Så roligt och lätt var det. En sak som han drömde om. Försäljaren ville inte pracka på någon sina öppnare, utan det stod var och en fritt och gå runt och sprätta ansjovisspad på väggarna med sina gamla öppnare om det var så. För det var ett ofrånkomligt faktum med de omoderna öppnarna påstod han. I ett modernt samhälle använde man de senaste kommit fram i teknikväg.

 

AVA-muren i Askersund är på väg att falla.

Augusti 2016Skapad av Ove Danielsson tor, augusti 25, 2016 09:32:59

Muren på gamla verkstadstomten i Askersund är på väg att falla. Eller som området kallas nu Västra Strandparken. Peab ska bygga attraktiva lägenheter på området. Och då måste bland annat den gamla muren bort först. Trycket efter bostadsrätterna vid kanten av Vätterviken Alsen har varit stort. Nästa alla vill bo sjönära med utsikt över vattnet. På verkstadstomten för alla sitt lystmäte stillat när det gäller närheten till vatten.

AVA vecka 34 2016 (3)

Grönsaksodlingen som blev Resecentrum i Askersund

Så ska det se ut när allt är färdigt

Förvandlingens vindar blåser i Askersund och särskilt då i området runt det gamla stationshuset. Ett nytt Resecentrum är klart lagom till skolstarten torsdag. Eller som platsen kallades tidigare, busstationen. Modernare anläggningar måste också ha gångbara namn som ligger i tiden. Snart öppnas också gamla Sundsbrogatan igen ut mot Haga.

En gång i tiden var det grönsaksodlingar på samma plats. Moderna tider såg till att grönsakerna försvann och ersattes med en park, och sedan en busstation. Innan Rådhuset byggdes ut fanns bussarna intill maktens boningar med en väntsal. I den byggnaden inrymdes också brandstationen. Bussarna flyttades sedan till den nuvarande platsen intill nya Sjöängen.

Lägger med lite gamla bilder både gamla och nya. En del kommer från Leif Linus bildsamling och någon från Eric Englunds och Kjell Johanssons samlingar Och en del från mej.

17 augusti 2016.

A Stationshuset, kolonilotter 1910 (2)A Mekaniska verkstaden 1904-1930-tal senare Askersundsverken 1907

Till vänster området där Resecentrum finns i dag. I bakgrunden Askersundsverken. En 30-tals bild

2015

2015

En 50-tals bild

50-tal på bussplanen med Sveriges längsta lastbil på den tiden

Full fart på Stöökagatan i Askersund

 

Full fart vid Lilla Living vid Stöökagatan.

Stöökagatan i Askersund norr ut från torget var förr ett livligt gångstråk. Där låg Centralcaféet, en sybehörsaffär, Erik Vulkarns gummiverkstad, Sams begravningsbyrå, Kias bageri, Bernhard Andersson skomakeri för att nämna något. På Rådhustomten fanns också en affärsbarack. Verksamheter som folk var mer eller mindre tvingade att besöka ganska ofta.

När Rådhuset byggdes ut blev stora delar av gatan norr ut kontoriserad. Folk stannar ofta i dag i närheten av torget och den stora matvarubutiken. Nu finns det ett gäng som försöker få tillbaka lite av det gamla gångstråket. Och de kämpar på för att locka folk. I gamla posthuset vid Stöökagatan finns både ”Silver Carina”, Zebra Form” och ”Glas och Lakrits”, så ett råd är att inte bara stanna vid torget. Gå några steg extra. Ytterligare ett efterlängtat nytillskott vid gatan öppnade under den gångna helgen. Butiken Lilla Living finns redan, men ägaren har nu också öppnat ett efterlängtat café. Under antikmarknaden var det fullsatt. Det påminde lite om gamla tider vid Stöökagatan.

Stöökagatan på vykort från början av 50-talet

Någon kanske undrar över namnet Stöökagatan. Det kommer från familjen Stöök som drev handeln redan på 1600-talet i Askersund. Några i familjen var också rådmän. Förmodligen är det efter gårdsägare Lars Stöök som gatan uppkallats . Han var nämnd i protokoll redan 1671. Stööks klädbutik låg utmed Storgatan (där BE-GE:s finns i dag), så i modern tid blev det inte riktigt rätt. Familjens butik har inte funnits vid Stöökagatan.

Harald i Stadskvarn byggde en bassäng av kärlek

Vägbyggena runt Askersund pågår för fullt. Vägar breddas, träd fälls och hus rivs. Vi Stadskvarn strax norr om Askersund finns huset som mångsysslaren Harald Pettersson byggde. Harald var ett teknisk geni. Självlärd. Vad jag förstår kommer han hus att klara sig från rivning, men nya vägen kommer att smita förbi strax utanför husknuten. Huset är sålt och Harald finns inte kvar i livet längre. För mej innebär huset många trevliga och udda minnen.

2016-08-04 17.35.572016-08-05 17.01.23

Under många år som journalist hade jag mycket med Harald att göra. Han ringde när han kommit på nya idéer som han ville visa upp, eller när han fick syn på någon udda stjärna. ”Gå ut på trappan och kolla över Borgmästareholmen, så får du se en ovanlig stjärnan”, var uppmaningen. Problemet var att jag inte kunde lokalisera ”holmen” från min trappa på Närlundaområdet. Och stjärnor är jag oduglig på. Något som irriterade Harald. ”Du vet väl för satan var Borgmästareholmen ligger. Det kan väl inte vara så svårt”, tyckte han.

En gång gjorde jag ett verkligt udda reportage om Harald. Han hade byggt en tempererad utomhuspool till sin rullstolsbundna hustru på berget strax intill villan. En kärleksförklaring som hette duga. Från bassängen och i till huset byggde han en förbindelselänk, genom en 15 meter lång bro. Tyckte det såg mycket besvärligt ut att bygga en bro, men Harald var av en helt annan mening.  Men så hade han också varit brobyggare med egen firma. Harald hade byggt broar över hela Sverige. Noterbart är att vid det här tillfället hade han fyllt 80 år.

Hustrun Elvira följde bygget från rumsfönstret. Och hon tyckte med all rätta att Harald var duktigt. Det här var på vinter och hon längtade till Mors Dag för då  skulle bygget vara färdigt. Elvira finns heller inte kvar i livet. Bassängbygget började med att han fick spränga bort lite berg. För att få bort sprängstenarna byggde Harald en lyftkran. Badet värmdes av solenergi och belysningen under vattnet drevs av en vindsnurra. ”Vet inte riktigt, men jag tror vi fått en sådan där spaanläggning som vi läst om att det finns på hotell och badhus”, funderade Harald.

2016-08-06 09.51.09

Min fråga var naturligtvis hur man kunde komma bygga en utomhuspool? ”Egentligen skulle jag bygga färdigt min verkstad som ligget i skogskanten en bit från huset, men jag behövde vara i närheten av Elvira, så utomhuspoolen fick gå före. Jag tycker det roligt att syssla med byggen av det är slaget”, var Haralds enkla kärleksförklaring.

2016-08-05 17.02.01

I centrala Askersund finns ingen simhall eller utomhuspool. Harald hade planer på att låta kommunen hyra in sig på hans anläggning vid Stadskvarn. Men det blev aldrig så. Harald och Elvira var mycket nöjda med livet, men med ett undantag och det var de stora vinsterna på Bingolotto. De tyckte att det skulle vara flera småvinster så fler kunde vinna. Harald hade försökt ringa till Karlavagnen på radio för att klaga, men hade aldrig lyckats komma fram.

 

 

 

Skyllbergsvallen på vinnarbild

Tidningen har en  pågående tävling om att gissa platser på fina flygbilder från länet. För  någon vecka sedan fanns Skyllbergsvallen på en bild. En kvinna från Lindesberg gissade rätt. Det fanns  också lite  information  om idrottsplatsen, som jag tänkte komplettera  lite i den här  bloggen. Anledningen  till är bland annat att jag själv spelat där ett antal gånger och nu har jag ett barnbarnet Ebba som spelar i klubbens damlag. Genom  henne blir besöken  också lite tätare  än tidigare.Skyllbergsvallen 2016 (2)Skyllbergsvallen 2016 (1)

Från NA:s papperstidning.

Vill man uppleva riktig fotbollskultur är ett besök på Skyllbergsvallen nödvändigt. Så skrev jag i tidningen i början på 2000-talet.  Några år senare då  Riksidrottsförbundet  firade sitt 100-årsjubileum, listades också Skyllbergsvallen  som en av landets 100 idrottshistoriska platser. Det skedde i samarbete med Riksantikvarieämbetet. Den stilrena träläktaren och dito entré är klockren fotbollsnostalgi.

Skyllbergsvallen som invigdes 1939  har blivit kultur och det med all rätta. Träläktaren är K-märkt. Det har också gjort att  Skyllbergs IK fått lite pengar till hjälp från länsmyndigheterna att hålla läktaren i trim.

Skyllbergs Bruk såg till att Skyllbergs IK fick en trivsam idrottsanläggning en gång i tiden. Dåvarande bruksägare Ivan Svensson var mycket idrottsintresserad och det har sedan följt familjen Svensson. Förhoppningen hos Ivan Svensson kanske var ett stort genombrott för Skyllbergs Idrottsklubb  på den idrottsliga sidan som skulle ge eko ute i Sverige. Tyvärr blev det inte så. Men det finns ju andra kvalitéer än segrar och rekord. Trivsel och ömsesidig glädje smäller också högt.Skyllbergsvallen 30-talet

   Skyllbergsvallen  på 30-talet.

                                                Bild från Anders Foglanders samling

Ivan Svenssons såg bland annat till att IFK Askersund fick en bra back i sitt allsvenska bandylag. Karl-Erik Andersson, kom som elingenjör till ”bruket” från Stockholm. Han hade under flera år spelat bandy i AIK. Karl-Erik berättade för mej att han tänkte lägga av med bandyn när han kom till Skyllberg. Men det tyckte inte Ivan Svensson, som uppmanande honom att omgående söka upp IFK:s bandyträning. Och så blev det också. Karl-Erik var sedan under många år en verklig backklippa i IFK:s allsvenska bandylag.-49 Skyllbergsv alliansen Södergren

En 40-talsbild från ”vallen”. En Sydnärkeskombination  möter ett danskt lag. Längst bak i ledet till vänster bandystjärnan Karl-Erik Södergren.

För några år sedan hamnade Skyllbergsvallen i verkligt fint sällskap. ”Vallen” hamnade  nämligen på en ”fem i topp”-lista för fotbollsarenor, tillsammans med  Stadio Giuseppe Meazza i Milano, San Marmés i Bibao, Westfalen-Stadion, Dortmund och Ajaxs hemmaarena, de Meer i Amsterdam. Inga dåliga grejer. Det var arenasamlaren och skivbolagsdirektören Lars Nylin, som tog fram topplistan. Nylin hade besökt 250 arenor. Arenasamlande är en stor sak internationellt. Det finns klubbar för samlarna. För att bli medlem i en av klubbarna måste man ha sett fotboll på samtliga 92 fotbollsarenorna i det engelska ligasystemet. Bara ett besök räcker inte.

Själv har jag spelat många gånger på fina Skyllbergsvallen med IFK Askersund. Ofta blev det förlust, men det var ändå lite speciellt att sitta i omklädningsrummet under träläktaren. Precis som på de flesta idrottsplaster på den tiden fans det ett gäng trogna supporters även på Skyllbergsvallen , som visste hur ”riktigt fotboll” skulle spelas. Gänget var alltid placerat i hörnet där matchklockan finns. Det var inget snällt gäng och särskilt mot oss som kom från Askersund. Stöddiga askersundare…

Expertgänget kunde också vara väldigt elaka mot sina egna spelare. Det fanns alltid hackkycklingar i det egna laget, precis som på de flesta andra ställen.

Inne på idrottsparken i Askersund fanns en liknande läktare som på Skyllbergsvallen fram till i slutet på 70-talet. Den  invigdes  1925. Med dagens sätt att se på kultur hade det var omöjligt att riva den läktaren. Frågan är om det hade varit möjligt att över huvud taget flytta idrottsplatsen upp till Solberga som de styrande i kommunen gjorde. I dag finns det hyresbostäder på den gamla idrottsplatsen intill Konsum. Det är bara björkarna som finns kvar och minner  om gamla tider.  Från början fanns det ett beslut om att bostäderna skulle byggas på Solberga, men av någon underlig anledning fick de styrande för sig att skifta om. Personligen tycker jag det var ett knepigt beslut. Särskilt för mej som har suttit i omklädningsrummen under den gamla träläktaren även i Askersund och har många fina minnen därifrån. Men det ska  också sägas att Solberga IP fyller dagens behov av träningsplaner  för IFK:s alla lag, där större delen  är  ungdomslag. Det saknas  bra en konstgräsplan, men det kommer säkert. Det har funnits med i valprogram.

Ove Danielsson

Flickorna i Askersund räddade kungens eriksgata

”De söta fickorna finns kvar i Askersund , men ingen kan leva på traditioner”.  Så löd en tidningsrubrik i slutet av 50-talet efter ett journalistbesök. Och det gäller säkert i dag också. Det måste förstås också till lite annat, även om flickorna var räddning när Oscar II besökte Askersund på sin eriksgata i slutet av 1800-talet. Vid den här tiden var Askersund länets strykpojke, mycket berodde det på att staden aldrig fick någon järnväg. Visst fanns den smalspåriga järnvägen till Lerbäck, men det räknades liksom inte. Kungen drog sig i det längsta med att besöka Askersund och blev också den sista av svenska städer som Oscar besökte på sin eriksgata.

Vykort Askersund059

Oscar II  med kronprinsen  vid stationen i Askersund

Det började med att gamle kungen vid ankomsten till den rikt dekorerade stationen i Askersund höll på att fastna i smalspårstågets kupédörr, som sannerligen inte var byggd efter bernadottska mått. Vidare tog kronprinsen beslag på en blomsterbukett direkt. En bukett som egentligen skulle överlämnas efter välkomsttalet. Det blev helt fel. Borgaren som höll talet kämpade för att Askersund skulle få en bredspårig järnväg avslutade med ett manligt ”det kan kronprinsen slå sig i backen på” . Avslutningen på talet skulle ge  lite tyngd  åt kampen för  järnvägen. Något som fick åskådarna att sucka och som det pratades om i stan flera år efter besöket. Så talar man inte till en kunglighet.

Kungen surnade till och klagade på allt och alla. Tåget var eländigt, och stan hade en ful kyrka. När han skulle skriva sin autograf i kyrkboken så förklarade han att han fick skriva med rikets uslaste penna. Det behövdes många tjog av de vackraste flickor Askersund kunde uppbringa för att majestätet skulle tina upp en smula. Det var i grevens tid som en hotande katastrof kunde avvärjas och det var flickorna som gjordét.

Flickorna i As

”Alla flickor i Askersund var förlovade, eljest vete Gud hur det gått”, bekände också en skribent i Nerikes Allehanda på 1800-talet där han efter en soarèbesök hade alla ynnest till övers för de ungas fägring.  I Joel Haugards lilla tjusiga bok ”Promenad i liten stad” så är just en ung blond flicka lite av huvudpersonen i vandringen. Och det har skrivits om flickorna i Askersund och spelats revy om flickorna. 1912 gav GT. H Mellin ut 25-öreshäftet ”Flickorna i Askersund”. Vid Folkteaterns nyårsrevy i Göteborg 1916 var namnet på revyn ”Flickorna från Askersund”, skriven av den store revykungen Axel Engdahl. Jag har läst revyprogrammet men hittar inget om Askersund. Engdahl använde bara namnet Askersund för att det skulle vara litet lustigt och hämtat från en småstad.  Ungefär som man använder mitt namn Ove i dag, när det ska vara extra töntigt. Men sådant får man stå ut med.

Flickorna från Askersund

På 70-talet var till och med kommunen med och utsåg ”Årets sommarflicka” i Askersund med röstning och allt, precis som luciatävlingen var en gång i tiden. Men sådant är inte gångbart längre som tur är.  Vi har kommit en bit längre i samhället än att rösta om sådant. Trots att det skrivits om flickorna i Askersund, är det bara en gata  i stan som fått ett kvinnonamn, Drottning Kristinas väg. Lite dåligt kan man tycka. Och Drottningen var precis ingen kvinna vilken som helst.

2016-07-25 14.43.02 Askersunds Sommarflicka 1971

Apropå teater och flickor i Askersund så har teaterkungen August Blanche lämnat en mycket dramatisk skildring hur det var att spela kärleksdramat Hamlet i Askersund i slutet på 1800-talet. För vålnadens hädanfärd hade grävts en grop under scengolvet, där vålnaden skulle sparka undan en lucka och försvinna efter avslutad deklamation. Så skedde också enligt salige Shakespeares föreskrifter, men ögonblicket efter dök vålnaden upp igen vilt svärande. Själve Hamlet förlorade ett ögonblick fattningen, men det fanns en förklaring till vålnadens ilska. Det hade regnat på eftermiddagen och gropen under scenen hade fyllts med vatten och blivit en lergrav. Under det Hamlet i de mest hjärtslitande ordalag beklagar sin far vilken var dömd att efter döden svettas bland avgrundens svavelångor, kröp vålnaden upp ur gropen. Linkande och drypande av lervatten över scenen under publikens stormande jubel.

Skolbygget vecka 23 2016 (7)

Dagens Hamletsaktörer kan dock ta det lugnt när de kommer till Askersund. Det finns ingen risk att ramla ner i någon vattenfylld grop – även om det är nära till sjön-i nya Sjöängens ståtliga teater-och biolokal med drygt 500 sittplatser. Huset är välbyggt. Det kan jag intyga som fotograferat i huset varje vecka sedan 2014. Bilderna finns på Askersunds kommuns hemsida under just rubriken Sjöängen i bilder.

 

 

 

Louise har skrivit en intressant uppsats om vårdhemmen i Askersund

 

Förstasidan på Louise Vissbergs uppsats är en bild på Vasshammar.

Under årens lopp har behandlingen och vården av människor med funktionsnedsättning förändrats. Likaså har även synen på vem som är funktionsnedsatt. Under 1900-talet gjordes tvångssteriliseringar och människor sattes på vårdhem på lösa grunder. Inte bara exempelvis schizofrena sattes in på hem, utan även epileptiker, alkoholister, prostituerade etc. I Askersund har det under 1900-talet funnits tre olika hem för ”sinnesslöa”. Verksamheter som glömts bort trots att det inte var så länge sedan.

Louise Vissberg

Louise Vissberg, 19 år, bosatt i Askersund sedan 11 år tillbaka bestämde sig för att kolla hur dessa hem såg ut, vilka som bodde där och vilka behandlingsmetoder som användes, med fokus på vårdhemmen Marieborg och Vasshammar. Hon har pluggat naturvetenskap på Allèskolan i Hallsberg. I höst ska hon studera vid Åredalens folkhögskola i Åre. Louises uppsats är en mycket intressant läsning. Många askersundare i dag vet att det funnits tre olika hem för ”sinnesslöa” där många jobbade. Men mer än så är det inte. Därför är Louises uppsats ett mycket viktig dokument som alla bör ta del av. Inte minst dagens beslutsfattare. Det är alltid bra att blicka tillbaka och lära av misstagen och av det som var bra.

-Syftet med detta arbete är att få kunskap kring boendena för sinnesslöa i Askersund under 1900-talet. Hur var vårdhemmen? Vilka var vårdtagarna och behandlingsmetoderna, var några av alla frågor som jag ville ha svar på.

-Många människor sattes in på hemmen på väldigt lösa grunder. Man kunde bli insatt för lösdriveri, för att man var ”sexuellt opålitlig”, umgicks för mycket med personer med motsatt kön, för att man kom från en stökig bakgrund, gift om sig, haft dåliga makar eller hade snattat etc. Under tvångssteriliseringen i Sverige steriliserades ungefär 70000 personer, många mot sin vilja. Många av fallen var kvinnor som satts in på dessa lösa grunder och där steriliseringen var en biljett ut till friheten, då man kunde vara säker på att dessa människor inte förde sina gener vidare. I Askersund har det funnits tre anstalter, både för barn och för vuxna. I min uppsats har jag valt att fokusera på vårdhemmen Marieborg och Vätternterassen, men har också nämna skolhemmet Kristinahemmet. Förutom dessa hem för sinnesslöa har det även funnits barnhem och fattighem i Askersunds kommun”, upplyser Louise.

Här kommer ett litet smakprov från Louise uppstas:

” Det fanns skolhem, där ”bildbara sinnesslöa” barn mellan 6 och 12 års ålder fick anpassad teoretisk och praktisk undervisning, genom vilken man försökte uppöva och utveckla de sinnesslöas förståndsgåvor, forma dess karaktär, lära dem enkla kunskaper samt att förvärva praktiska kunskaper. Det fanns även arbetshem där man fortsatte uppfostran och utbildningen mot lämplig yrkesutbildning. Därifrån kunde många elever sedan ”återvända ut i livet” till enkla arbetsplatser eller till sina hem etc. De som saknade förmåga att ”reda sig själva ute i livet” fick stanna kvar på arbetshemmen en längre tid eller för alltid. Vidare så fanns det också vårdhem där obildbara sinnesslöa som förblev i behov av anstaltsvård genom hela livet omhändertogs. De svårskötta obildbara sinnesslöa, asociala och vanartade sinnesslöa, samt blinda, dövstumma och i viss utsträckning epileptiska sinnesslöa vårdas på de statliga hemmen. Det fanns även kommunala och enskilda anstalter där de övriga sinnesslöa hölls, upplyser Louis i sin uppsats.

Vykort på Kristinahemmet

”Vårdhemmen i Askersund verkar ha haft en betydande uppgift i länet, eftersom vårdplatserna fylldes upp av människor med olika grader av sinnessjukdom. Hur sjuka de sjukaste eller friskaste var är svårt att säga, så om det fanns människor här som sattes in på alldeles för lösa grunder kan inte fastställas. Från 1929 bodde det dock endast obildbara sinnesslöa på Vasshammar på den tiden. Kristinahemmet var ett hem som flera gånger ändrade inriktning. Det verkar ha varit en skola för bildbara sinnesslöa barn, där de som klarade sig bra kunde komma ut i arbetslivet och de andra senare kunde skickas vidare till andra vårdhem. I slutet var Kristinahemmet just ett vårdhem för barn, men mer om hur vården etc. såg ut där kvarstår till utökade undersökningar. Vasshammar fungerade i början som barnhem för pojkar och flickor från 2 ½ till 45 års ålder. Att alla dessa kallades ”barn” kan eventuellt bero av undersökningar där sinnesåldern på vårdtagarna motsvarade ett barns. Senare ändrades det så att det endast bodde kvinnor på Vasshammars vårdanstalt, medan det endast bodde män på Marieborg runt 1950-talet”, skriver Louise i sin genomarbetade uppsats.

Vykort på Marieborg

”På Marieborg och Vasshammar i och utanför Askersund vårdades sinnesslöa personer med olika grader av sinnessjukdom. En del av människorna fick vistas ute bland folk och en del kunde hjälpa till med olika sysslor eller medverka i terapier och annan sysselsättning. Något ont om hemmen finns inte nämnt i gamla källor. Vad man förstår är att de bodde flera vårdtagare i samma rum. Från en början förekom det boende av båda könen på platserna, åtminstone så länge som Vasshammar var ett hem för barn mellan 2½ till 45 år ålder. Sedan bodde kvinnor på Vasshammar och män på Marieborg. Behandlingsmetoderna mot det psykiskt sjuka på just dessa boenden förblir en gåta, men troligtvis kan vårdtagarna ha behandlats med de metoder som användes i resten av landet.”

Louise har i sin uppsats också intervjuat en del personer, samt hämtat fakta både från skrifter, böcker och tidningsklipp. Säkert är det många i Askersund om vill ta del av hennes uppsats. Det kanske går att ordna genom biblioteket eller direkt från Louise…