Gamla Kyrkskolan i Askersund

I augusti 1949 började jag min skolgång i Kyrkskolan Askersund. Sedan dess har det hänt mycket både med den stora röda träbyggnaden vid vattnet från 1926. Och med mej också. Men nu ska det handla om Kyrkskolan. Mina minnen från den skolan är inte mycket att skryta med. Tyckte de första åren var ganska trista. Men de fanns också de som tyckte det var roligt för att få lite balans på det hela.

Kyrkskolan blev färdig för inflyttning 1926. Bilden är från den tiden och kommer från Leif Linus arkiv.

Kyrkskolan 1949
Hamnhuset (Kyrkskolan) i dag

Vid senaste fullmäktig godkände församlingen att Askersundsbostäder AB får köpa skolan för 9,2 miljoner kronor. 200 000 avser inventarier. Syftet på kort sikt är att hyra ut lokalerna till Askersunds kommun till ett hem för ensamkommande barn. På lång sikt kan fastigheten bli lägenhetsboende. Enligt ordföranden i Askersundsbostäder Rolf Karlsson, skulle det bli ett av stadens attraktivaste lägen. Så sa han i fullmäktige. Det var precis det som Askersundsbostäder ville göra för drygt tio år sedan. En ritning fanns framme, men den gången blev det stopp. Kommunen gjorde istället upp med Askersunds församling om byggnaden, trots att det är ett helägt kommunalt bolag. Bostadsbolaget vill riva och bygga nytt.

Ritning på ett tänkt bygge vid gamla Kyrkskolan. Bostadsbolaget kommer aldrig över tomten.

Församlingen hade planer till att använda gamla Kyrkskolan till sin egen verksamhet, men hade svårt att hitta användningsområden. Det ledde också till försäljning. Makarna Franzèn tog över huset och har gjort en totalrenovering. Bland annat med ett antal rum och ett restaurangkök. Det var en mycket stor satsning. Huset bytte också namn från Lindbogården till Hamnhuset. Nu blev det inte den succé som man hade hoppats på, därför valde man att sälja till det kommunala bolaget.

Gamla tidningsklipp

År 1979 tog kommunen beslut om att förvandla Kyrkskolan till vandrarhem och föreningsgård. Vandrarhemmet i Lindbogården blev mycket populärt med närhet både till stan och småbåtshamnen. Men det fanns ett problem. Kommunens personal fick sätta upp lösa väggar inför varje säsong, för att dela av de stora klassrummen med. Det gjorde man i många år, men så skulle Kyrkskolan användas till annat och då åkte vandrarhemmet ut.
Lokalerna har sedan används för vuxenundervisning av olika slag. Det har funnits musikgrupper där och föreningarna har haft sina träffar där. Ibland har den ståt helt oanvänd och kommunen som var tidigare ägare har eldat för kråkorna. Den stora grejen med skolan var att stadens ungdomar skulle få en egen gård. Hösten 1980 drog verksamheten igång, men gamla Kyrkskolan blev inte den succé man hade väntat sig. Ansvarige Börje Bohman gjorde allt han kunde för att stället skulle bli populärt och fyllt med aktiviteter. Börje ville inte att skolbyggnaden bara skulle bli en värmestuga. Ett gårdsråd bildades med ungdomar och ledare. Men det var hopplöst att få stället populärt bland stadens ungdomar.

Efter något år kom förslag på att byta namn på den gamla skolan. Ungdomarna tyckte inte att Kyrkskolan var något bra namn på en ungdoms-och föreningsgård. Folk fick lämna förslag och sedan blev det röstning. Då 11-åriga Ann-Sofie Granström, kom med förslaget Lindbogården. Som tack för hjälpen fick hon ett presentkort av fritidsnämnden på hela 50 kronor. Från början var det svårt få folk att säga Lindbogården. För det flesta var det fortfarande gamla Kyrkskolan. Men det har ändrat sig med åren. Lindbogården blev ett vedertaget namn hos de flesta. Ann-Sofie och hennes pappa Max kopplade namnet till platsen intill skolan, Lindbomossen.

Askersundsbostäder AB har mera saker på gång. Bolaget vill nämligen också köpa fastigheten Norra Bergen 49 av kommunen. Fastigheten omfattar bland annat Vattentornet, gamla Samrealskolan (kulturskolan) samt några mindre byggnader. Bostadsbolaget förbinder sig också att upprätta en detaljplan för området som ska innehålla bostäder och en ombyggnad av gamla skolan på Norra Bergen till lägenheter. Det blir möjligt när kulturskolan som finns där i dag flyttar till nya Sjöängen.
Bostadsbolaget lovar också att behålla Vattentornet exteriört, eftersom det är ett viktigt landmärke för Askersund. Under många år har duvorna haft sin bostad i vattentornet, men nu kanske det blir några andra bosättare i tornet. Bostadsbolaget vill också ha förtur att köpa Norra Bergens äldreboende när ett nytt äldreboende står klart. Köpesumman för fastigheten kommer att ligga runt 3,5 miljoner.

Vattentornet är ett riktmärke för Askersund
Samrealskolan som i dag är Kulturskola. Och som så småningom ska bli lägenheter.

Ännu är inga kommunala beslutat fattade när det gäller Norra Bergen 49, men vad jag förstår är det bara en formsak. Så brukar det vara när ärendena når så långt upp som till kommunstyrelsen. Det kan bli några mindre justeringar. Några politiker är vad jag förstår motståndare till att bostadsbolaget ska få förtur till köpet av Norra Bergens äldreboende.

Mummel i kön av Gits Olsson

Askersund hade en gång ett Stadshotell. Det blev en politisk kamp om det skulle få vara kvar eller rivas. De som förordade ett nytt hotell på andra sidan Sundsbron gick segrande ur striden. På samma plats byggdes servicehuset upp. En byggnad som är ganska lik gamla ”Statt”. När hotellet revs i början på 80-talet var byggnaden i ett ganska dåligt skick. Enligt kåsören Gits Olsson var heller inte servicen den bästa mot slutet.


Varje vecka hade Gits Olsson en krönika i tidningen SE under rubriken ”Mummel i kön”. Vid ett tillfälle besökte han hotellet i Askersund och skrev en krönika därifrån. En krönika som askersundarna pratade mycket och länge om. Gits utgick från visan om Petter och Frida. I visan kom Frida in på hotellet i Askersund men inte Petter. Gits skrev att Petter inte gick miste om något. Stället var ganska ruffigt.

” Vi fick rum nr 12 en trappa upp. Där såg det ut så här. Spegeln på väggen hade lossnat och någon hade hängt upp den på en spik. Ja la tandborsten på hyllan och då halkade spegeln på sniskan, så jag fick snabbt beslutade att lägga tandkrämstuben som motvikt på hyllans motsatta sida. Men det gick inte för hyllglaset var av på mitten”, skrev Gits.

”Möblemanget består av två sängar och ett skrivbord i blankpolerat lövträd, som var så populära i början av 40-talet. På skrivbordsunderlägget ligger en solkig lapp som meddelar att restaurangen är öppen från kl 12.00 till 23.00, medan grillen stängs redan kl 19.00. Där kakelugnen har stått finns det en skrubb att hänga kläderna i. Den är utrustad med galgar. Tre och halv. På en av galgarna står Kemisk Tvättindustri Askersund.”

”På väggen hänger en pastell visande en närkingsk ladugård i snösmältning. Signaturen I E målade 1922. Det finns ingen anteckning om när han blev skjuten. Fönstret går inte att stänga, så tofsen i den nötta rullgardinen pendlar muntert i draget. Nöjeslivet i Askersund synes trots allt vara koncentrerat till detta Stadshotell. Den trevliga matsalen med spontade trätak och sin pittoreskt svarvade pelare befolkades av gäster som inte var så ansträngt eleganta.”

” Vi föredrog att äta vår måltid i matsalen tillsammans med societeten. Men trots att det var onsdag svek societeten. En grinig handelsresande som körde glasögonen upp i pannan, räckte ut armen och höll matsedeln mellan knäna och frågade om den lilla sillbrickan för 5:75 var bra. Det sa servitrisen att den var. Då sa handelsresanden att det trodde han vad han ville om, och tog tre sandvikare. ”

  En gammal matsedel från Statt

”På morgonen försökte vi få frukost på rummet, men dels var det ingen som svarade nere i telefonväxeln, dels är servering på rummet inte brukligt på Askersund stadshotell. Man fick gå ner i PUBEN för där hade man ställt fram smör och bröd, kokta ägg, en kaffepanna och lite koppar på ett bord så att gästerna får ta för sej om de får lust. För att komma åt morgonkaffet fick vi göra en kringgående rörelse kring en gumma som dammsög under bordet. Sedan vi blåst av det värsta dammet smakade osten riktigt bra”, slutade Gits sin krönika.


En del blev mycket upprörda över Gits krönika, medan andra tog det hela med humor. För den som vill läsa mer av Gits finns ett eget Gits Olssons  sällskap som går att hitta på nätet.

Smeden som vapen i Askersund

 

Smeden på rådhustaket i Askersund har klämtat med sin slägga sedan i slutet på 1930-talet. De välklingande slagen hörs över hela staden.

Smeden ingår i Askersunds stadsvapen.

Askersund har en smed i sitt stadsvapen. Det har säkert inte undgått någon som besökt eller bor i Askersund. Det är bara att kasta ett öga upp mot rådhustaket, så finns smeden där för med sin slägga slå in timmarna. Många av dagens askersundare undrar nog över varför det blev just en smed. Men alternativet, en grosshandlare i spik, hade varit sämre åtminstone när det gäller att få till ett konstverk som uppmärksammar alla på vad klockan visar. Möjligen kunde man ha skapat en grosshandlare i järn som dunkat portföljen i rådhustaket varje heltimma…

För helt klart är det lite lurt med smeden som stadsvapen. Enligt historiker är smeden i stadsvapnet ”bara” en symbol för stadens handel med smidesvaror. Det fanns ett stort antal grosshandlare i staden i mitten på 1600-talet som handlade med spik, men endast några få smeder. Spiksmedarna bodde på landsbygden omkring staden och ville bo kvar där. I mantalsförteckningen för Askersunds stad från 1657 fanns det endast två smeder i statistiken. Och sämre skulle det bli. I början på 1700-talet fanns endast en smed upptagen i statistiken. Borgarna försökte få smederna at flytta in till stan, men utan resultat. Landshövding Bonde uppmanade också borgmästaren och rådet att få in de trilskande smederna till stan. Om inte annat för att spendera sina löner i stan. Men inget hjälpte. Spiksmederna stannade kvar på landsbygden.

För att få lite tryck på det hela förordade drottning Kristina år 1650 att allt stångjärn som kom från de omkringliggande bruken sjövägen skulle gå igenom stadens egen våg och där beskattas. Många klagade i Askersund på den tiden över svår fattigdom. Med beslutet gav drottningen askersundarna ett verkligt handtag för att komma tillrätta med fattigdomen. Ett 10-tal år senare blev det dock begränsningar när det gällde att ta ut vågpengar. Stadens borgare försökte också få en namnändring till stånd 1664. De ville ändra namnet till Carlslund. Bara för att inte bli förväxlade med Askersunds socken. Elva år senare besvarade stadsmakten borgarnas begäran med ett avslag. Motiveringen var att ”att det ena namnet var lika gott som det andra”. Så lång tid för ett så enkelt svar?

En del har mer eller mindre på skämt eller allvar krävt att smedens slägga på rådhustaket borde bytas ut till något modernare. I mitten på 40-talet fanns det en önskan hos tecknare Hamberg, att släggan borde bytas ut mot en bandyklubba. Staden hade gjort sitt namn känt genom IFK:s fina bandylag. 1945 debuterade Gunnar Carlsson i A-landslaget mot Finland på Stockholms Stadion och utsågs till matchens bäste spelare. Det föranledde Hamberg sitt lite udda förslag.

IFK Askersunds Gunnar Carlsson efter landslagsdebuten

På senare år har någon sagt att smeden borde ha ett blåsinstrument istället för släggan, med tanke på hur stora tradjazzfestivalerna har blivit.

Bilden har Janne Nilsson på NA tecknat för ett antal år sedan.

Men vad jag förstår kommer alla förslag som rör smedens slägga att omgående hamna i papperskorgen hos de styrande. Det är inte bara att plocka bort en slägga utan vidare. Modellen till smeden har Aron Sandberg skapat 1937. Han har också gjort en del skulpturer till Stadshuset i Stockholm.

IFK föll i första kvalmatchen till fyran

Adde Borg gjorde IFK:s båda mål mot Laxå.

Laxå IF tog ett jättekliv mot att säkra en ny säsong i division fyra i lördagens kvalmatch på Solberga i Askersund. Det blev vinst i första kvalmatchen till fyran mot IFK Askersund med 3-2, sedan IFK haft ledningen i pausen med 2-1. Spelmässigt var det en jämn match, med ett litet plus för IFK stundtals. Skillnaden var att Laxå gjorde mål på sina chanser. Det ska nu mycket till om IFK ska kunna vända på den steken i avslutningsmatchen på Ramundevallen nästa lördag.

IFK tog ledningen med 1-0 sedan Adde Borg, lämnat Laxåförsvaret bakom sig i en typisk Borg-löpning. Övriga mål var bjudningar som Laxå var bästa att utnyttja. Benjamin Widmark kvitterade, innan Adde Borg gav IFK ledningen strax före pausvilan. Det var ett skott från Johan Hailee, som tog på Borg och ställe duktige Laxå målvakten Alex Berger helt. Laxå övriga mål gjordes av Jose Maria. Han dök upp som gubben i lådan lite överallt, så det var ganska logiskt att han blev tvåmålskytt också.

Bäst i Laxå var målvakten Alex Berg, som dominerade hela straffområdet. Alex räddade några frilägen när det bäst behövdes. Han fick också priset som bäste spelare i sitt lag. IFK har ett farligt anfallspar i Adde Borg och Johan Hailee. På mitten slet som vanligt Philip Larsson hårt. Adde Borg fick priset som bäste IFK-spelare. IFK:s hopp får nog nu stå till Latorp. Vinner Latorp sin kvalgrupp till trean, återfinns både IFK och Laxå i fyran nästa år.

Runt 200 personer såg matchen. En mycket bra publiksiffra i Askersund.

Ove Danielsson

Sågverk i Askersunds strandpark

 

Strandparken sågverket gammal bild   Sågverket i Strandparken. Gamla skolan syns till höger och Vattentornet skymtar i bakgrunden. Virket  drogs över isen från Edö.

Sågverksbild B

 

De som promenerar  i Strandparken i dag kan  nog aldrig drömma om att det förr låg ett sågverk där. I dag reser sig den nya skol-och kulturbyggnaden majestätiskt i kanten av parken. Men det finns  gamla bilder  på hur det såg ut en gång i tiden. Bilderna i bloggen  är på sågverket som låg vid Alsens strand vid nuvarande Strandparken. Gamla skolan till höger.Vattentornet skymtar i bakgrunden. Bilden kan vara från 20-30-talet. Bilder som jag fått från ett dödsbo och som jag aldrig sett tidigare. Leif Linus har också bidragit med bilder och Eric Englund med en karta. Bloggen har också gått på Facebook . Men alla är ju inte med på alla sociala medier, därför får det också gå på min blogg.Karta Strandparken Englund

                   Karta från Eric Englund.Sågverket  låg innanför de blå linjerna.Sågen Strandparken
                                     Strandparken-sågen-Leif-Linus-300x154        

 

                                                                                Från Leif Linus bildarkiv

Augustas Volvo

 

Familjen Cassels Volvo från 1930 rustades under fem år. 2007 rullade den gamla fina bilen in genom Stjernsundsallén igen. Nu kan den beskådas som ett utställningsföremål på godset. Men den går att använda om det skulle vara så.

Innan bilen kom in i familjen Cassels liv var det hästar. På bilden en ung Oskar Karlsson till höger vid ett fotobesök i Askersund.

Bilden kommer  också från Leif Linus Larssons arkiv

Nåden Augusta Cassel använde inte Volvon så ofta. Det blev någon tur in till Askersund ibland med betjänten Oskar Karlsson när det skulle handlas eller när det var dags för högmässa i landskyrkan

Slottsfru Augusta Cassels fina Volvo från 1930 stod i vagnsskjulet vid Stjernsund under många år utan att så många tänkte på den. Men i början på 2000-talet såg landets Stor-Volvoklubb till att bilen rustades upp. 2007 var Volvon klar för att rulla in i slottsallén igen. Precis som på nåden Cassel och betjänten Oskar Karlssons tid. Sedan dess är bilen ett intressant besöksmål. Och den rullar precis som förr om det skulle vara så.

Familjen Cassel hade beställt bilen i en särskilt mörk färg. Normalt hade inte samma typ av bilar den färgen. Upprustningen underlättades av att originaldelarna fanns kvar på Stjernsund sedan bilen rullade. Det var bara däcken som byttes ut. De gamla däcken finns dock kvar som reservdäck. Intresset från Volvoklubben för att få gamla fina bilar rustade i åkbart skick är stort.

Bilen använde nåden Cassel när hon skulle in till Askersund och handla. Eller när hon skulle till gudstjänsterna i landskyrkan på söndagsförmiddagarna. Betjänten Oskar Karlsson sprang runt och öppnade för nåden. En del äldre askersundare minns säkert när den stiliga Volvon parkerades i centrala staden då nåden skulle handla. Volvon användes inte särskilt mycket. Några längre resor var det aldrig tal om vad jag har fått berättat. Men det här var ju också långt innan de stora köpcentrumen i Örebro, Motala och Ullared byggdes. Men förmodligen hade inte Augusta åkt dit även om de hade funnits…..

När vedhuggning var ett måste

 

För mycket länge sedan, närmare bestämt 1947, bildades en kommitté i Askersund som skulle ordna med frivillig vedhuggning. Det var föreståndaren vid arbetsförmedlingen som organiserade det hela. Går man runt i dagens villaområden så sysslar ett stort antal med just frivillig vedhuggning. Ved som ska användas för uppvärmning av villor, eller bara för lite mys pys framför brasan ruskiga höstkvällar.

 

1947 handlade det hela om samhällsnytta av ett helt annat slag. Det var stor brist på fossila bränslen vid den här tiden, så åtgången av ved mycket stor. Bränslesituationen i landet var mycket allvarlig. För att hålla igång industrin behövdes stora mängder ved. Alla kommunala instanser behövde ved i avsaknad av olja för att värma upp sina lokaler. Samma var det för uppvärmning av bostäder. Så var det över hela Sverige.

Olika myndigheter och organisationer i Stockholm enades om att försöka intressera svenska folket för fritidshuggning. Uppmaningen var att varje arbetsduglig person skulle hjälpa till . Naturligtvis utan betalning. Arbetet organiserades på olika sätt. En del i form av kvällsarbete, och en del i form av huggardagar. I det senare fallet uppmanades industrierna att ges sina anställda ledigt vissa dagar för hugga i skogen.

Ett stort problem för den frivilliga vedhuggningen var bristen på verktyg. Länsarbetsnämnden hade 400 verktygssatser och det förslog inte på långa vägar. Arbetsförmedlingen hade dock fria händer att köpa in verktyg så fort det fanns några att tillgå.

För att uppmuntra huggarna delades ett litet rockmärke i form yxa ut till alla. För 10 meter ved fick huggarna en bronsyxa, för 25 meter en silveryxa och för 100 en guldyxa. Vidare fick bäste huggaren i länet en olympiaresa i pris. På en del platser ställde lottakåren upp med förplägnad. På några plaster ordnades också underhållning.

Vid den första sammankomsten i Askersund undrade rektor Frendel om det var tillåtet att köpa upp massaved för husbehovsbränsle. Det blev ett blankt nej. Däremot var det tillåtet att köpa skog på rot, även om det inte var så lämpligt att hugga meterved av. Ett stort problem var hur huggarna skulle ta sig till den plats där veden skulle huggas upp. En del som hade anmält sig som frivilliga vedhuggare bodde långt från huggarplatsen. Problemet med transporter i Askersund löstes dock snabbt. Direktör Franzén på Askersundsverken ställde välvilligt en bil till huggarkommitténs förfogande.

 

Tidningsrubriker

Många askersundare ställde också upp och skänkte priser till huggarna. Direktör Karl Nilsson vid Trikåfabriken skänkte ett presentkort på 50 kronor. Askersunds köpmannaförening ville inte vara sämre utan skänkte tre presentkort värd 70 kronor styck. Men det var nog olympiaresan som lockade många energiska huggare. 1948 gick sommarolympiaden i London med stora svenska framgångar.

Eftersom det är så många som ägnar sig åt frivillig vedhuggning i dag, kanske det är dags med en liten organisation igen. Det behöver inte vara någon kommunal kommitté utan bara en liten förening där man kan dryfta vedhuggningens för –och nackdelar. Och lottakåren får gärna ställa upp med lite god förtäring om det skulle vara så. Själv myseldar jag bara lite ibland. Och veden som jag använder  är huggen när den kom till mej i en säck från Coop. Så jag är inte riktigt kvalificerad för att vara med i någon vedförening. Men det finns många andra som verklig uppfyller alla krav. Det är bara att ta en runda i villaområdena.

Och visst  är det trevligt  med fina vedhögar.  Jordvärme, bergvärme, och allt vad det nu  är kan aldrig konkurrera med en välplockad vedhög när det gäller skönhet.  Några andra värderingar  lägger jag inte på det hela.

När Ungernflyktingarna kom till Bastedalens herrgård.

Lite med tanke på vad som händer i Europa i dag. En liten text för att friska upp minnet om vad som hände på 50-talet just i Ungern, som nu är ett högaktuellt land igen. Bara en liten återblick.

Bastedalens herrgård fylldes av flyktingar just från Ungern i augusti 1958. Massor av folk flydde från Ungern efter folkupproret i mot regeringen och det stora Sovjetinflytandet. Proteserna ledde till en väpnad kamp. Upproret kvästes av sovjetarmén. I november 1956 upphörde motståndet och folk började nu fly från sitt land.

1958 Bastedalen Ungern001 - kopia

 

Bastedalen  herrgården 1939

                                                                               Bastedalens  herrgård

Bastedalens  herrgården hade stått öde men nu blev det liv och rörelse i den gamla byggnaden skrev tidningarna. Det kom ett antal flyktingar i en första etapp i åldrarna 14 till 19 år. De kom till Bastedalen genom Inomeuropeisk missions försorg (IM). Flyktinggruppen kom från en vistelse på Ekeborg utanför Värnamo. Enligt tidningsartikeln var grabbarna överförtjusta över den vackra omgivningen och det rymliga och trevliga hemmet. Förhoppningen var att de skulle erbjudas arbete på industrierna i Hammar. På den tiden var både Hammars glasbruk och tegelbruket i Harge i drift.

Tre av grabbarna gick fortfarande i skolan och det blev en fortsättning i Hammars skola. Vad jag vet etablerade sig de flesta i trakten och började jobba. Som allid i sådan här sammanhang flyttade också några till större städer, med andra möjligheter. Förhoppningsvis kommer den stora flyktingvågen att få en lösning även den här gången. TV-bilderna från oroshärdarna  är skrämmande.

Historisk järnvägsbild i Askersund

 


Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson, år 1955. De var säkra på att det skulle bli en historisk bild när de båda satte sig på trallan.

För 60 år sedan bröts järnvägsförbindelsen i Askersund med stora vida världen. I augusti 1955 anlände rälsbrytarlaget till Askersund station för att börja bryta upp järnvägsrälsen vid stationen. Gänget lämnade kvar en mindre rälsstump som skulle brytas senare. På den stumpen kunde den gamla trallan köras, men mitt framför stationshuset var stopp. Stationsskrivarna Göthe Andersson och Håkan Persson tyckte att det var mycket sorgligt. Men de ställde upp för en tidningsbild för Askersunds-Tidning sittande på den gamla trallan. De menade att det skulle bli en historisk bild som togs 1955. Det var då Askersund förlorade sin järnväg. Vet inte hur historisk bilden blev. Kanske det ändå det var synd att rälsbrytarlaget inte sparade rälsstumpen. Den hade ändå kunnat påminna alla om att det hade funnits en tågförbindelse till Askersund en gång i tiden.

Gammalt vykort då järnvägen drog fram i kanten av Strandparken.Till vänster folkskolan.

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man tröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte. Askersund fick ändå en egen järnväg. En smalspårig järnväg till Lerbäck. Invigningen skedde 1884. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg – förutom stationshuset är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

                                    Klockan pryder fortfarande stationshuset. Och nu går det också rätt.

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till att tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898. Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

Bild från kung Oscar II besök i Askersund. I bakgrunden stationshuset. Kungen var inte i form vid det här besöket

Senare kungabesök har varit betydligt trevligare. Det har varit snälla och frågvisa kungar som besökt Askersund.

Vad kommer att hända med Folkets hus i Askersund?

 

                                    Herbert Fallgren var vaktmästare vid biografen under många år.

Hantverksförenings lokal vid Lilla Bergsgatan var förr askersundarnas enda riktig stora samlingssal. Så fort det hände något stort publikmässigt var det på ”Hantverkaren”. Sedan ganska många år tillbaka är det Folkets hus -föreningen som ansvarar för verksamhet. Lokalen är nu mera också döpt till Folkets hus.

Frågan är  nu vad som kommer att hända med Folkets  hus framöver. När den nya  kultur  och skolbyggnaden vid Sjöängsskolan är klar är det meningen att  bioverksamheten flyttas  dit. Digitalutrustningen ska flyttas  över dit. I Hallsberg rev man sitt gamla Folkets hus. Kanske det går samma väg  med byggnaden i Askersund? Det ska bli ett intressant ärende att följa.

Frågan är vad som kommer att hända med den gamla klassiska lokalen framöver? Bioverksamheten kommer att flytta över till nya kultur och skolbygget  vid Sjöängsskolan vad det lider.  Ett intressant ärende att följa. I Hallsberg rev man de gamla lokalerna. Kanske  det blir så i Askersund också? Vad jag förstår  kommer det att möta hårt motstånd precis som i grannkommunen.

Folketshusföreningen kämpar hårt för att hålla igång verksamhet ekonomiskt med bioföreställningar, uthyrning och inte minst med fullmäktigesammanträdena. Huset är stort och uppvärmningen dyr. I väntan på det blivande kulturcentret i Strandparken får föreningens styrelse kämpa på. Till glädje för askersundarna. En stad utan bio vore ändå bra fattigt. Det är kultur.

Själv sprang jag och mina kompisar på film så fort det gavs tillfälle på 50-och 60-talet. De fyra första bänkraderna var billigare så det fick bli där. Bänkarna 53 och 54 längst ut till vänster i fjärde raden. Ibland fanns det inte pengar, men det rådde vi bot på. En av kompisarna bodde på övervåningen i ”Hantverkaren”. I hallen mot kompisens våningen fanns en reservutgång från läktaren som alltid var öppen. Problemet när det gällde att gå in ” riktigt billigt” var att det fanns en biljettrivare på varje våning som hade järnkoll på allt. Det gällde att filmen hade kört igång och mörkret hade fallit. Brottet är preskriberat. Och försvarbart enligt min mening.Vi saknade pengar till biljetter.

”Häxan” Marina Vlady

Från inspelningen av ”Häxan”

Alla teaterföreställningar gavs i lokalen, men då var inte kraven på ljud, ljus och loger var allt för hårda. Många av de gamla skådespelarna tyckte att Askersund var en mycket bra spelplats. Ett av de bästa i landet .Hotellet låg nämligen tvärs över gatan, med mat och inte minst dryck. Någon har berättat att det fanns skådespelare som gick över till hotellet i pausen för att stärka sig lite med en god dryck.

Filmer som ”Åsa-Nisse” och ”Hon dansade en sommar” drog alltid fullt hus. Men frågan är ändå inte om filmen ”Häxan” drog mest publik av alla filmer. En stor del av filmen var inspelad i Askersundstrakten med en massa statister från stan. En av statisterna, vännen Birger, skulle spela lite drucken, men tyvärr gick han för  hårt inför sin roll. Folk ville naturligtvis se sig själva på film. Tycker själv att det var en knepig film, men häxan Marina Vlady var mycket vacker. Bara det. Jag såg den för första gången för några år sedan. När det begav sig gick det inte att få någon biljett.

Det har funnits och finns en del färgstarka biomaskinister, som Bertil ”Bubban” Johansson, Magnus Bromander och Roger Ivarsson. ”Bubban” var maskinist i 27 år. Magnus övertog jobbet 1958, för att sedan lämna över till Roger när Folkets hus tog över. Nu är det digitalt och då fodras annan utbildning av maskinisterna. I dag kör  ofta  unge Linus Hult film.

Maskinist Bertil ”Bubban” Johansson

Maskinist Magnus Bromander

Maskinist Roger Ivarsson

Folkets hus Linus Larsson Alf Franson Roger Ivarsson dec 2013

Från en filminspelning i Folkets hus med Leif Linus, Alf Fransson och Roger Ivarsson.

Har läste ett referat från 1958 när ”Bubban” blev avtackad. Den hösten infördes också vidfilm och att byta ut den mindre duken och bredda scenen lite betydde en kostnad på 12 000 kronor.

Askersundsbygdens tidning skrev: ”Mannen som drar veven, avtackades i går kväll. Han har sett till att askersundarna fått se rörliga bilder i 27 år. Det är känslig position han haft, där inga misstag tillåts. Då reagerar publiken direkt, trots att visselkonstnärerna i salen själva inte har en aning om vad saken gäller. Vid minsta misstag sätter de igång med att föra oljud Man kan tro det är en Rockn Roll-gala. Publiken är kräsen , men skyll för alla del inte på pianisten ”

Bertil ”Bubban” efterträdde sin far som maskinist. Fadern vevade på sin tid filmerna för hand.

Tidningen passade också på att ge biopubliken en känga: ” Varför behöver egentligen så många biobesökare ständigt rusa in i salongen sedan filmen börjat ? Dessa förstör ju nöjet för dem som varit lojala och infunnit sig i tid. Låt oss för fridens och våra medvandrares skull komma överens om att vi bör passa tiderna. Även på biograferna.

Hantverksföreningen (Folkets hus) för länge sedan

Leif Linus hjälpt till med en del bilder.