Flickorna i Askersund

Flickorna i Askersund har alltid varit populära, åtminstone om man ser till böcker och revyer. År 1912 kom G.H Melin, ut med 25-öresboken ” Flickorna i Askersund” på Albert Bonniers förlag. Fyra år senare, 1916, satte revykungen i Göteborg, Axel Engdahl, upp en nyårsrevy med namnet ”Flickorna från Askersund” på Folkteatern. Säkert var han inspirerad av Melins bok.

Det fanns inte mycket  om Askersund med i det gamla programmet trots namnet. Men flickorna i baletten var från Askersund enligt programmet. Men det var nog mera på skoj. Tror inte det fanns så många balettflickor i Askersund 1916 som åkte till Göteborg för att sprattla med benen. Engdahl skrev bland annat också ”Askersunds-Goliats visa” som handlade om en viss Messalina Pettersson. Många kända teaternamn fanns dock med i ensemblen. Bland annat Erik ”Bullen” Berglund. Han uppträdde som revy-och kuplettsångare. Vid sidan om det var han matskribent och filmaktör. Bullens pilsnerkorv är uppkallad efter honom. Vidare fanns Carl Hagman,  Ludde Gentzel   och Alfhild André med nyårsrevyn.

 

Varför skådespelaren, revyförfattaren och teaterchefen, Axel Engdahl, plockade med Askersund i namnet är oklart. Men som jag nämnt , det var nog för Melins bok. Det kanske lät lite roligt med småstaden Askersund som revynamn. Han drev Folkteatern i Göteborg  i Göteborg under många år. Engdahl avled 1922, 59 år gammal. Han fick till och med en gata  i Göteborg  uppkallad efter sig. Engdahl var en mycket aktad teaterman.

 

Erik ” Bullen” Berglund fanns med i revyn. Sedan blev en korv uppkallad efter  honom.

Det är några år sedan nu det skrevs om flickorna i Askersund. De flickor som det skrivs mest om nu är Systrarna K, Åsa  och Karin Karlson. Två pigga systrar som underhåller   med sång och musik. Och då inte bara i Askersund. Arrangörer lite var stans i Sverige har upptäckt systrarna vars vagga stått i Dalby, Zinkgruvan.

Minnesmärke över Bertil Boo i Askersund. Men var….

De flesta askersundare eniga  om det borde finnas ett  minnesmärke  någonstans i stan  över Bertil Boo. Stadens egen storsångare som alltid pratade gott om Askersund vid sina framträdanden i runtom i landet.  Sångaren hade också sitt föräldrahem vid Boda mellan Askersund och Olshammar.

Bild:Kjell Johansson

Frågan är nu var i tätorten minnesmärket ska placeras. Det finns två medborgarförslag. En byst på sångaren och det andra alternativet är att döpa torget i hamnen mellan kioskerna till ”Bertil Boos torg/plats”. Det fanns också ett annat alternativ som diskuterades. Det var att döpa grusbacken upp till Hembygdsgården till ”Bertil Boos backe”. Det förslaget hamnade snabbt i papperskorgen. Det finns redan en scen i Hembygdsgården som döpts till ” Bertil Boos scen”. I sitt testamente donerade sångaren pengar till hembygdsföreningen och scenen är ett litet tack för pengarna.

Kommunstyrelsen har inte tagit något beslut i frågan ännu, men det kommer snart.  Som det ser ut verkar inget av medborgarförslagen bli aktuella.   Kommunen har istället för avsikt att, när en ny gata anläggs i Askersund, ta tillfället i akt att uppkalla den efter Bertil Boo. Det är ett förslag från förvaltningen som politikerna ännu inte tagit ställning till ännu. Förvaltningsförslaget bygger på att torget vid kioskerna ska vara kopplad till något hamnnamn.

 

Bertil Boo i sällskap med Gösta Snoddas Nordgren

Gravstenen finns vid landskyrkan i Askersund 

Vad jag förstår kommer det att ta lite tid att få ett minnesmärke om förvaltningens förslag går igenom. Det är precis inte varje dag en ny gata anläggs i Askersund.

 

 

Inga fornlämningar påträffades i Väderkvarnsbacken

 

Sommarens arkeologiska utredning längst upp på Väderkvarnsbacken norr om Askersund, blev resultatlöst. Inga fornlämningar påträffades. Ägaren till marken hade begärt att få ta bort en del stubbar till ny betesmark för sin djur.

”Väderkvarnsbacken är definitivt en spännande plats, även om det är svårt att avgöra vad som en gång har funnits där, och vad som nu kan finnas kvar. Det kan ju hända att fornlämningar och fornfynd finns bevarade inom en annan del av höjden än den som nu utreddes – så vi får väl hoppas att vi någon gång i framtiden kan påträffa dåtiden”  skriver Antikvarie/Arkeolog Andreas Jansson , vid länsstyrelsen.

Väderkvarnsbacken är ett av Askersunds senaste naturreservat. Det tog lite tid att få till det hela, men den som väntar på något gott väntar aldrig för länge är ett gammalt slitet uttryck som väl passar på grusbacken strax norr om Askersund.

Ur boken ”Askersundiana ” från 1940. Målning av Hjalmar Trafvenfelt.

Historiskt är Väderkvarnsbacken  en höjd med kulturhistoriska anor. På Väderkvarnsbacken fanns en ståtlig domarring ända fram till 1820. Enligt uppgifter från 1700-talet stod stenarna ” i form av nu sittande rätt”. Vad stenarna sedan tog i vägen känner jag inte till. Men det vet säkert någon som läser det här. Väderkvarnsbacken är Askersunds äldsta kända tingsplats. Man kan ju undra hur det kändes att bli dömd på en plats med stans bästa utsikt. Kanske det underlättade lite.

 

 

 

Josefine från Zinkgruvan samlar på skyttemedaljer

20 SM medaljer, ett EM guld i lag och en nionde plats på VM. Det är något av vad 21-åriga skytten Josefine Thörnkvist  i Zinkgruvan redan  hunnit samla på sig  i sin meritlista hittills. Var så säker, det kommer mera. Den 24 och 25 augusti skjuter Josefine  SM i sportpistol och standardpistol.

– Jag ska göra mitt absolut bästa för att komma hem med två guld, säger Josefine.

 

Trots framgångarna är hon en ganska okänd idrottstjej för de flesta i hemkommunen.  Då är  ändå  Josefine den mest framgångsrika idrottaren i Askersunds  kommun just nu. Hon tävlar för Zinkgruvans pistolskytteklubb.

-Mitt stora intresse är att skjuta pistol. Det har jag hållit på med sen jag var åtta år gammal. De första åren sköt jag bara luftpistol men när jag fyllde 13 eller 14 så började jag att skjuta kaliber,22.  Det är det roligaste jag vet. Jag skjuter i grenarna luftpistol och sportpistol, men även standardpistol fast det bara är en herrgren.

3 guld av 3 möjliga och ett nytt svenskt finalrekord på LF-open i Danmark. Josefine  har vanan att stå överst  på pallen. 

-Under den tid jag skjutit har jag varit på ett antal EM, två VM och en Världscup. Men vägen dit har inte varit lätt. Det har krävts mycket träning. Vissa perioder mer och vissa mindre, beror mycket på hur mycket jag jobbar. I snitt blir det ungefär fyra skjutpass i veckan och sen är det ungefär lika många fyspass utöver det.

Under alla år jag skjutit så har det varit mycket glädje men även mycket tårar för Josefine.

-En fråga jag fått många gånger är ”tröttnar du aldrig” och den frågan är lätt att svara på. Nej, jag tröttnar aldrig. Men det finns många gånger som jag har varit på väg att göra det. Vissa perioder är det riktigt tuff, berättar Josefine.

 

-Ibland kan det bli mycket press från människor runt om kring, men allra mest från mig själv. Jag har ställt väldigt höga krav på mig själv. Att jag ska uppnå ett visst resultat eller kanske träna en viss mängd. Har jag inte uppnått det så kan det bli tufft, men jag har blivit bättre på att hantera det. På senare tid har jag försökt tänka bort det och bara fokusera på att ha roligt. För när jag ställer sådant krav så tappar jag glädjen och då är det lätt att man tröttnar.

I år har det varit ganska lugnt på tävlingsfronten för Josefine. –Jag har lagt mer tid på träning på hemmabana istället för att åka ut på massor av tävlingar. Mer träning som förhoppningsvis bidrar till bättre resultat på tävlingar.

 

-OS är ett mål jag haft sen många år tillbaka och något jag fortfarande strävar efter. Men mitt allra största mål med skyttet är att ha roligt. Så länge jag har det så kommer jag hålla på med det som jag tycker om att göra allra mest, tillägger Zinkgruvetjejen, som till vardags arbetar som vikarie vid glasåtervinningen i Hammar.

Ove Danielsson

 

Min tidningskrönika 11 augusti

Det stora slaget om signalkräftorna i Vättern är igång.  Stundtals verkar det gå hett till. Varje år kan man läsa tidningarna om tjuvfiske och bråk där polisen får gripa in. Klart att det också finns folk som sköter det hela bra, men så fort det är lite pengar i det hela brukar det spåra ur. I Askersund har Fiskevårdsföreningen haft kräftfiske för barn och där gick det lugnt och trevligt till.

Själv är jag uppväxt vid kanten av Gårdsjön. På den tiden det fanns flodkräftor i sjön. Fiske har aldrig varit min grej som det brukar heta. Men jag deltog ändå ibland i kräftfisket. Vi fiskade aldrig för att sälja kräftor, utan det brukar bli en enkel kräftfest.  Farsans insats var att hänga upp färgade lampor i träden vid sjökanten. Han var heller inte intresserad av fiske. Morsan hatade att koka kräftorna i övrigt var det ganska trevligt vad jag minns, även om jag har mycket svårt att komma ihåg mina barndomsupplevelser. Jag har fått det berätta för mej

Kräftfester har också ställt till för mej som journalist. Hade bestämt en intervju med en person, men när jag kom för att plåta och intervjua blev det tillfälligt stopp. Mannen såg mycket trött ut efter ha varit på fest kvällen före. ”Du får komma igen på eftermiddagen när jag är i bättre form” var uppmaningen. Finkänslig som jag är så förklarade jag psykologiskt att det kan bli besvär med för många kräftor. ” Det är inte kräftorna jag är dålig av förstår du väl” fräste intervjuoffret och tittade på mej som jag var helt dum i huvudet. Men jag förstod. Har också varit på kräftfester.

Askersunds största publikfest har också avverkats, Antikmarknaden. Auktionist Erik Lind har skapat kommunens mest publikdragande föreställning. Folk älskar att gå runt och titta på gamla fina prylar. Och ibland köpa något. Ofta hör man att folk har samma prylar hemma. ”Är de värda så mycket” är en vanlig nöjd kommentar som innebär att det finns en liten förmögenhet hemma i hyllan.  Det var också packat med folk på alla matställen. Själv gick jag runt men kom inte på något jag saknade. Men jag kämpade. För ett antal år sedan fanns det en marknadsförsäljare som förklarade att hade man inte köpt något så hade man inte varit på marknaden. Kom att tänka på det. Ett försäljningsargument så gott som något. Han förklarade också varje år att firman skulle upphöra och det var sista chansen att handla rakblad och knivar av honom. ” Med mina skarpa knivar kan man skära så tunna-tunna korvskivor att svärmor aldrig kommer tillbaka mer”. Ett annat försäljningsargument.

Fick nöja mej med en liter jordgubbar från Öland på torget. Och de var inte antika.

 

 

 

 

Aspskimmerfjäril i Bastedalen

Bild:Inga-Lill Larsson

Dagfjärilsarten , den vackra aspskimmerfjärilen, dök upp hemma i Inga-Lill Larsson växthus i Bastedalen häromdagen. 2014 hittades en aspskimmerfjäril på Värmdö utanför Stockholm. Fyra år senare hittades arten igen i samma område och nu har ett gäng fjärilsskådare återigen upptäckt inte bara en, utan fem aspskimmerfjärilar. Och nu också en hemma hos Larsson i Bastedalen.
Inga-Lill och maken Thomas blev mycket överraskade när de kom till växthuset och fick se den blåa skönheten. Snabbt tog de reda vilken sort det var, och att den var mycket ovanlig i Sverige. Fjärilen lever bara en dag. Inga-Lill har tagit väl hand om den och placerat den i en liten ask.

Vattenhinken i trädet

För  några dagar sedan såg jag en läsarbild i NA från Svennevad där  ett träd vuxit igenom en cykel. Någon hade  för  många år slängt cykeln i skogen och så hade ett träd växt upp genom ramen. Jag har en liknande  historia men då gäller det en vattenhink ute på en ö  i Vättern.

Nisse i Koja och grannen Kalle i Emmekärr var fiskekompisar i Bastedalen under många år. Båda är borta för länge sedan. Hur märkligt det än låter så har en av deras fisketurer för drygt 80 år sedan satt sina tydliga spår. I en tall på Stora Mossholmen i Vättern sitter en hink fem meter upp i trädet. Det är Nisse och Kalles verk. Kanske någon lagt märke till hinken på sina sjöturer…

-Farsan och Kalle var ute på sjön för att lägga långrev. Som bete hade de levande löja i en hink. Men hinken läckte som ett såll. För att löjan skulle dö innan de kom på krokarna tvingades de ösa vatten i hinken hela tiden.  På väg hem tyckte de att den gamla läckande hinken gjort sitt, berättar Nisses son, Rolf Johansson.

Nisse i Koja vid årorna

-De stannade till vid Stora Mossholmen. Där letade farsan upp en stor sten som han slog sönder botten på hinken med. Efter de gick de ut på udden och trädde hinken över tallruska. Och där sitter den fortfarande. Hinken följde med trädet upp runt stammen. I dag sitter hinken cirka fem meter upp i trädet från berget. Kanske anledningen till att trädet växt dålig kan vara hinken, berättar Rolf, roat.

Rolf tror inte att det är så många som upptäckt hinken i tallen.

-När farsan och jag var ute och fiskade pekade han ofta hinken som ett roligt minne, även om det inte var så roligt när det hände, påpekar Rolf , som är lika gammal som ”hinken i tallen”.

Rolf vid glasbruket och sandtömning

Precis som sin pappa arbetade Rolf vid Harge Tegelbruk. Rolf blev kvar där till 1970 då tegelbruket stängdes. Efter det fick många av tegelbruksarbetarna jobb vid Hammars glasbruk. Även Rolf.

-Jag jobbade som ”lokförare” vid tegelbruket. Vi hämtade lera från en grop i närheten. Det fanns en räls från gropen till bruket. Jag körde loket med lervagnarna. Sedan hämtade vi på en del andra ställen också. Det fanns en grop en bit från bruket där jag varje gång fick passera den branta backen vid Vättra. Tycker det är ett under att jag klarade mej från olyckor. Först den branta backen ner mot bruket, som sedan slutar med en svår kurva, berättar Rolf.

Bastedalen tegelbruket 
Bastedalen tegelbruket

Tegelbruksarbetare

Nästan alla som jobbade på tegelbruket bodde också i närheten. Det var tufft många gånger för familjerna att klara försörjningen.

-Hade inte fisket funnits vet jag inte hur det hade gått för många. Fisket gjorde att många fick mat för dagen, förklarar Rolf, som blivit kvar trakten.

-Jag har ett hus i Sänna. Ibland åker jag ut och fiskar, även om det inte blir så ofta nu för tiden. Farsan och jag var mycket ute på sjön. Det är lättare att lägga ut när man är två. Och roligare.

-Jag tycket det var dags att ta kontakt med dej och berätta historien om hinken i tallen. Har tänkt på historien många gånger. Själv har jag en förstoring på tallen och hinken som hänger hemma på väggen, tillägger Rolf.

Det var 2013 som Rolf tog kontakt med mej

 

 

 

 

Min tidningskrönika 28 juli

Askersund kryllar av turister just nu.  Man kan gå flera meter utan att känna någon och behöva hälsa. Hamnområdet är ett populärt ställe för mat och dryck. Den som vill kan ju också ta tåget upp till Hembygdsgården.  Det är något visst med tåg i Askersund. Det har inte funnits något ”riktigt” tåg sedan i mitten på 50-talet så det gäller att ta en tur med det lilla tåget och uppleva gamla minnen. Lokförare är ofta de rutinerade lokförarna Strömberg och Sandberg.

Många pratar om sina semestervistelser och utflykter. Och jag vill inte vara sämre även om de flesta ligger lite bak i tiden. Då var det tält som gällde. Många pratar sig varma om mysfaktorn att ligga i tält, men det har jag aldrig riktigt förstått.

Ett av de märkligaste ställen vi tältade på var på ett gärde strax intill kärnkraftverket Barsebäck. Men det visste vi inte förrän på morgonen därpå på när vi tittade ut och såg byggnaden.  Vi hade haft svårt att hitta en tältplats men ett gärde vid Barsebäck såg inbjudande ut. Det var inget fel på gärdet men ändå lite knepigt att ha ett kärnkraftverk nästan som granne när man vaknar. En annan gång när vi inte hittade någon tältplats hamnade i vi i kanten av en fotbollsplan i Torekov. Något som vi upptäckte när det ljusnat på morgonen. Kontentan av det hela är att hitta campingar eller campingplatser innan mörkret har fallit.

En annan udda semesterupplevelse var när jag hamnade på en vårdcentral på den vackra ön Ven mellan Sverige och Danmark. För att få en lugn och fin sömn använde jag öronproppar. Tyvärr fastande en propp i örat som var omöjlig att få bort. Försökte med strumpstickor och allt möjlig annan vasst men det gick inte. Som tur var låg vårdcentralen strax intill. Den vänliga sköterskan plockade bort proppen med ett leende på några sekunder. Sedan kom frågan om min adress. ”Jasså, du tillhör inte det här landstinget då blir det dyrare”. Men jag betalde utan att knota. Det är vara ändå trevligt att kunna höra bra resten av semestern.

Den senaste semesterutflykten var till Hjo. Man måste komma ut och se sig om. Efter att ha letat parkeringsplats i 20 minuter tog en promenad upp till torget. På vägen dit köpte jag två böcker för 50 kronor och en prydnadsgroda i plåt. Pizzerian i hörnet på bjöd på bra mat. I den fina bokhandeln vid torget blev det köp av några Trisslotter som skrapades vid torgfontänen. I Kulturkvarteret var det en fin utställning med konst av Josef Frank. På hemvägen blev det köp av en rökt sik vid Klangehamn. Så kan en bra semesterdag fördrivas för den som vill ut och se sig om. Bara ett tips.