Storgatan i Askersund

Logiskt borde Storgatan i Askersund vara den verkliga paradgatan i stan. Det hörs ju på namnet. Om man nu ska tala om paradgator i det här sammanhanget. Kanske var det så en gång i tiden, men nu är det Sundsbrogatan som gäller som den stora gatan. Och så har det varit länge.

Fram till i början på 80-talet gick alla trafiken genom Sundsbrogatan. Sedan kom förbifarten norr om stan. Då menade många att det skulle vara slut med Askersunds som stad. Ingen människa skulle åka in till stan i onödan. Affärerna skulle få klappa ihop och stan skulle dö en stilla sotdöd. Det skulle bara bli ett antal gamlingar som kunde härda ut i den miljön. Men olyckskorparna fick fel. Det var skönt att bli av med den tyngsta trafiken genom de smala gatorna, men i övrigt blev allt som förr.  Folk stannande till Askersund som alltid. Istället för en nedgång blev det en ökning av besökare.

För några år sedan hade jag bilder och lite text om olika gator i stan med hjälp av vännen Leif Linus stora bildsamling. Vi kör en liten repris.

Storgatan 1903

Stööks affär vid Storgatan tidigt 1900-tal, där BE-Ge:s finns i dag

”Vi ämnar oss ta en liten titt på sommaren genom bilfönstret. Det är tidig på morgonen en junidag –vår första semesterdag. Nu äntligen kommer hon! Jag ser henne i en spegel i ena bilhjulets stora nickelnav. Förseningen får sin förklaring. Hon debuterar i en ny dräkt i lysande marinblått, och en så kallad tamburinhatt, likaledes ny för dagen, befinner sig i glid ned mot hennes högra axel. Om ett par sekunder trampar en elegant sko av ljusgrått ödleskinn på bilens fotbräda, och jag trycker en en liten hand, i vilket blodet slår som varma böljor. All väntan är glömd.”

Så romantiskt skrev redaktör Joel Haugard i sin lilla bok ”Promenad i liten stad ” som kom ut i början på 40-talet. Tyvärr blev det ingen lyckad biltur. Och tur kanske var det. Bilen startade inte och istället fick de romantiska paret ta sig en liten promenad i Askersund. Hade bilen startat hade det inte blivit någon promenad och troligen inte heller någon bok. Fortfarande ordnar turistnäringen promenader i Askersund med utgångspunkt ifrån Haugards lilla fina bok som på omslaget bär en teckning av konstnären är särlingen Folke Dahlberg.

Så beskrev en gammal askersundare Storgatan i tidningen för ett antal år sedan.

Huset låg mitt emot Pingstkyrkan och flyttades till Hembygdsgården. Där det sedan kom att kallas för Klockargården.

Långholmen till vänster. Det var lite Söderkåkar över innergården på den byggnaden. Under en period hade Skräddar-Hjalmar sitt skrädderi där.

I dag finns Sjöbodarna där.

Konsum hade butik vid Storgatan där Åhlins finns i dag

Med hjälp av vännen Leif Linus Larsson stora bildsamling och en rad tidningsartiklar och böcker som jag läst, har jag också i bloggen tagit upp promenaderna. Det är inte full så romantiskt som i Haugards bok, utan Leif och jag går mera rakt på sak med bilder. Men lite nostalgisk romantik är det i alla fall. Tycker vi.

Lägenheter i Askersunds Vattentorn

Vattentornet i Askersund bara stått där på höjden i Norra Bergen utan att så många tänkt på den ståtliga byggnaden. Men det väntar andra tider. Askersundsbostäder ska nu förvandla delar av tornet från 1907 till lägenheter. En del av lägenheten finns inne i tornet och en del byggs utvändigt. En spännande satsning som redan gjorts på några andra ställen i landet. Lägger med en ritning och några minnesbilder på tornet.

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Vattentornet081-1-1024x744.jpg

Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från land och till sjöss

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är IMG_8126-2-1024x488.jpg
Så här ser det i Lidingö

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Vattentornet-Storgatan-dec-2019-Norra-Bergen-IMG_3522-3-768x1024.jpg
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Vattentornet-7-nov-2020-762x1024.jpg



Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Franzen-78-Vattentornet-682x1024.jpg
Kommunalrådet Sven Erik Franzèn och jag använde tornet till ett 1 aprilskämt en gång i tiden. Franzèn påstod att det skulle bli servering och lägenheter i tornet. Nu har skämtet blivit verklighet.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Edit-Vattentornet-1.jpg
Edits Christiernssons pepparkakstorn

Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Vattentornet-1-Ove-768x1024.jpg
Har själv varit uppe i tornet några gånger och fotograferat. Fin utsikt om man säger så.
Denna bild har ett alt-attribut som är tomt. Dess filnamn är Vattentornet-Norra-Bergen-bygge-av-vattentorn-1907-klar-1908-1024x674.jpg
Bild från när tornet byggdes

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärt. Det kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering en gång i tiden. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av vattentornet. Men det var då det…..

Byråkraten Hans som blev barnboksförfattare

Askersundsförfattaren Hans Andersson har gett ut fyra barnböcker och har nu också gett ut en deckare. Trots det är inte så känd för askersundarna.

-Jag vill ändå kalla mej Askersundsförfattare. Jag har bott 17 år i kommunen, betonar han.

Barnböckerna handlar om Egon och Filippa. Deckaren heter ”Fotografen”. Erfarenheten för att skriva deckare har han med sig från sitt gamla jobb som socialarbetare och arbeten med krogar.

Egon och Filippa  och julen

Egon och Filippa  och Tiggaren

-På sjuttiotalet utbildade jag mig till socionom och arbetade sen cirka 10 år med akut socialt arbete på socialjouren. Fick efter det ansvar för utredning och tillsyn om serveringstillstånd. Fick förmånen att arbeta på Länsstyrelsen i början på 90-talet med utredning och tillsyn av serveringstillstånd.

-Kommunerna övertog tillståndsgivning 1995 och jag var åter anställd i kommunen. Efter en tid med arbete med tillsyn och tillståndsgivning tyckte någon att deras framtid som krögare var hotad så jag utsattes för två mordhot under sex månader. Jag valde att avsluta mitt arbete för min och mina närmastes bästa. Istället startade jag Niagara Utbildning som bedrev utbildning, handledning och utredning för kommunerna i över 20 år, berättar Hans

När Hans blev pensionär kändes det lite tomt.

-Jag började så smått längta tillbaka till skrivbordet. Började på skoj skriva om en äldre herre som hette Egon och kände att jag hade lätt för att berätta historier. Började med en roman som jag låtit vila och började istället skriva för barn.

-Skrev en berättelse om ”Egon och Filippa och Tiggaren” eftersom jag läst om att det fanns politiker som ville förbjuda tiggare.  Till julen blev det en julsaga, fyllde på med en saga om trollen och avslutade med Egon och Filippa och döden.

-Det är spännande att försöka sig på resan att försöka bli författare. Jag skriver i första hand för min egen tillfredställelse och mitt behov att låta fantasin flöda.

Olle Roos har illustrerat Hans böcker. Olle har varit professionell illustratör  men  är sedan några tillbaka pensionär.

Bernhards skomakarverkstad

 

På gården där jag bor vid Stöökagatan i Askersund , hade under  många år skomakare Bernhard Andersson sin verksamhet.  Det lilla verkstadshuset finns kvar och jag ser det från mitt rumsfönster när jag sitter och skriver. En påminnelse varje dag om en svunnen tid då det inte behövdes så stora lokaler för att jobba ihop till levebrödet.  I dag är Bernhards verkstad förråd till lägenheten intill.  Några har undrat över hur han fick plats i sin lilla verkstad. Något som jag aldrig tänkte på när jag lämnade skor för lagning hos Bernhard. Bloggen handlar om Bernhard och hur han tänkte. Ägare till gården i dag är Askersundsbostäder.

En gång i tiden fanns det ett stort antal skomakare i stan. Många hette Fagerberg och Lundstedt.  Bernhard var gift med en kvinna som var född Fagerberg så allt hänger ihop. Svågrarna Viktor och Sigfrid lärde också upp Bernhard i skomakaryrket.  Bernhard bodde i ett hus strax intill sin verkstad där Skolmuseet fanns en gång. Han hade nära till jobbet om man säger så. I dag är byggnaden omgjord till lägenhet igen.

Bernhard stängde sin verkstad 1967. Då hade han varit skomakare i 42 år. Vid det tillfället var han stans ende skomakare fyllda 70.  Senare kom skomakare Leijon och efter honom vännen Ingvar Nordgren. Han hade växlat om från kontorist till skomakare. I dag är det Kajsa Caris -Ekefall, som håller Askersunds långa skomakartraditioner uppe.

Bernhard sålde sin verkstad för några hundralappar.

-Jag har min pension och så får jag lite pengar från ATP-fonden, så nog klarar jag mej, förklarade Bernhard nöjt i en avskedsintervju.

År 1908 kom Bernhard till Askersund från Hammar. Efter olika jobb blev han så skomakare. Var man gift med en Fagerberg så var det skomakaryrket som gällde.

Annons från 1918. Det fanns många skomakare i Askersund på den tiden

-Man får inte jobba efter årstiderna precis. Kundernas intresse går första även om sommarsolen lockar till små utflykter på mopeden. Under sommaren finns det jobb för tv-tre skomakare men vinterhalvåret är det sämre ställt, berättade Bernhard, med utsikt från sitt lilla fönster ut mot Stöökagatan.

-Genom mitt fönster ser jag askersundarna passera revy. Jag kan följa livet i den lilla staden. Vid mitt skomakarbord har gubbarna suttit i skymningen för att prata om det som sker i det som synes ske. Så det blir aldrig långsamt för min del, konstaterade Bernhard i tidningsintervjun.

Bernhard menade redan 1967 att skomakaryrket var dömt att försvinna. Kajsa är i dag ett undantag i Askersund.

-Många av stadens borgare har genom åren lagat sina skor hos mej, berättade Bernhard, medan han talade sig varm för en pris snus.

-Snus stärker och piggar upp. Nu har ju ungdomen tagit efter oss gubbar, konstaterade Bernhard, som var något av skomakaryrkes filosof.

Skomakare Anderssons gladaste och ljusaste upplevelser var en sväng med sin kära moped. Och det fortsatte han med så länge han kunde.  Det här var lite om en skomakare som fanns i sin lilla verkstad vid Stöökagatan.

Frödings dikt om Elsa med ursprung i Askersund

 

Musikgruppen Mando Diao har lyft fram Gustaf Frödings diktning i rampljuset igen. Mando Diaos tolkning av dikten ”Vandring i hembygden” spelas ett antal gånger på radion varje dag. Gruppen gör en fin tolkning av Fröding. Och det gäller för övrigt hela Frödningsalbumet.

Annars är en av Gustaf Frödings mest betagande dikter den om Elsa Örn. Faktum är att Elsa härstammar från en känd Askersundssläkt, Stockenstrand, men hennes riktiga namn var Olga Schmidt. Det är trevligt att också Askersund finns med på ett hörn i Frödings diktning, även om det är en smula långsökt. Berättelsen om Elsa Örn är en lång berättande dikt utgiven i samlingen Nya Dikter 1894. Elsa representerar ungdom och skönhet. Dikten finns dock inte med i Mado Diaos nya album.

”…med vårvind susande i varje klut och glädjevimplar
i vajande förn, kom dotterdottern Elsa Örn”. Raderna återfinns
i en Frödings mest beundrade dikter med namnet Balen.

Olga Schmidt var dotter till bruksförvaltaren och senare bruksägaren Hjalmar Schmidt och hans maka Selma Christina Stockenstrand. Familjen ägde och bodde i Jonsbols bruk i Frödings Värmland. Selmas systrar Emilia Charlotta och Amalia
Dorotea, bodde och ägde en gård vid Lilla Bergsgatan i Askersund. Båda var
varmt religiösa. Deras stora livsintresse var religion och deras hem blev en
samlingspunkt för missionsvänner.

Lilla Bergsgatan i Askersund där Olgas systrar Emilia och Amalia bodde.

Olga var precis som sina syskon mycket vackra. Och musikaliska. Hon studerade vid Musikaliska Akademin i Stockholm och blev enmycket anlitad musiklärarinna. Olga fick namnet Weidling som gift. Hon avled
1938, 74 år gammal.

Olga Schmidt, i Frödings dikt kallad för Elsa Örn

Släkten Stockenstrand har tagit namnet efter Stockshammar strax söder om Askersund. Där bodde den märklige och stridbare forskaren Lars Stockenstrand
( 1773-1816). Hustrun Kristna Jansdotter kom från Markebäck. Lars flyttade
senare till Ingelsbyle. Ett ställe som han fick av svenska staten för en del  tjänster han gjort. Han fick välja mellan pengar och stället i Ingelsby.

Stockenstrandska släkte är utdöd, men fortlever genom andra släkter. En av släkterna är Aulin. Folkskollärare August Aulin ägde och bodde vid en gård i Askersund.

2011 blev Gustaf Norén tillfrågad att skriva musik till en av Gustaf Frödings dikter som en del av 100-årsjubiléet av poetens dödsdag. Det gick inte att begränsa till en låt. Gustaf Norén och Björn Dixgård sätter sig ner och skriver nya Mando Diao låtar och orden, dem står Fröding för.

Albumet spelas in under fem intensiva dagar i
en lada på gården i Dala-Floda och produceras av Björn Olsson. Frödings dikter
illustrerar tio nyskrivna Mando Diao låtar och detta resulterar i Mando Diaos
sjätte fullängdsalbum ”Infruset”. Det urval av texter som bandet valt
sträcker sig från romantiska naturskildringar till brutalt raka reflektioner ur
livet. Många av texterna är slående aktuella. Det är tonårsmammas dilemman,
prostitution och alkoholmissbruk.

Dikten om Elsa Örn ( Olga Schmidt):

Men som en lustjakt förs av morgonvindar
i lätta lovar kring en flaggfregatt,
på bröllopsfärd i myrtenprakt som lindar
sig lent om duk och mast och ror och ratt
och glädjevimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Det sam en ljusröd ros vid hennes hjässa
bland hårets gula gammalsvenska lin,
hon förde nacken som en ung prinsessa
och hon var adligt smärt och rak och fin,
men mjuk i gången som en ung dansös
och smått behagsjuk som en borgartös.

Och hennes ögon voro arga skalkar
och hennes läppar sköto friska fram
som unga knoppars halvtutsprungna kalkar
och näsans min var trubbigt trätosam.
Det fanns ej spår av gamla mormors ståt,
en lustjakt var hon, ingen örlogsbåt.

En smäcker jakt, som just vid dagens gryning
på glada vågor nyss har stuckit ut
– och så i mormors svallvågs efterdyning
med vårvind susande i varje klut
och glädje vimplar vajande i förn
kom dotterdottern, fröken Elsa Örn.

Fakta är hämtade från flitigt läsande i  olika tidningsartiklar.

Askersundarna var odugliga på att stå i kö en gång i tiden.

Askersundarna var en gång i tiden helt odugliga på att köa. Tidningen fick till och med gå ut i en artikel 1918  förklara hur det skulle gå till. Det hade varit kaos på olika ställen. Men akersundarna har lärt sig. Och det har ju ändå  gått några år. Drygt 100. Nu gäller det att hålla avstånd och det verkar fungera bra på de flesta ställena.

Annons Kortvarumagasinet. Butiken  låg vid Storgatan. Träden i bakgrunden fanns i Torgparken.

Brukar ibland bläddra i gamla tidningar. Och då handlar det mest om Askersunds -Tidning och Askersunds-Veckoblad. Samma tidning men som bytte namn vid några tillfällen. Det som slår mej är att handlarnas annonser var minst lika lockande då som nu och särskilt inför julen. Och ibland roligare än nu. Som Kortvarumagasinets tecknade annons. Tydligen fanns det allt i den butiken. Lägger med några från år 1918 och några klipp.

I en annan annons efterlyser någon en förlorat en promenadkjol någonstans mellan Askersund och Vagersta.  Skomakarna var många i Askersund på den tiden och många bar efternamnet Fagerberg och Lundstedt. I en annons förklarade skomakarna att de var tvungna att höja priserna på grund av dyrtider. Och de som inte tog sin månadsranson  sprit kunde  känna sig  blåsta på sin flaska. Det gick inte att spara månad för månad.

 

Ur samma tidningen som annonserna  år 1918,  fanns det  nyheten om att  fartyget Per Brahe förliste utanför Hästholmen i Vättern. Det skedde natten mellan 19–20 november och nu har blivit en dokumentär under namnet ”Ödesnatten på Vättern”.  Det har jag läst i NA. Det finns massor av läsningen i tidningen från 1918 om den ödesdigra natten. Och några år senare om bärgningen där Bastedalen hamnat i blickfånget.

Inflyttningsklart i gamla Samrealskolan Askersund om någon månad

Om drygt en månad ska det vara inflyttningsklart i gamla Samrealskolan i Askersund. För min del blir de sista bilderna från bygget innan inflyttningen. Bostadsbolaget och byggherren vill inte ha in folk i bygget som inte hör dit i coronatider. Och jag tillhör inte byggänget. Är bara fotograf på uppdrag av bostadsbolaget. Men när folk som jag känner har flyttat in kommer jag igen.

 

Från antikviteter till choklad vid södra infarten till Askersund

Bankkamrer Sten Haglind byggde huset vid södra infarten till Askersund i gammal herrgårdsstil i  på 60-talet. I dag finns Venus choklad i byggnaden. Bankkamreren som inte längre finns i livet hade helt andra planer för byggnaden som han ritade själv. Han byggde huset för att skänka bort det till Askersunds stadsförsamling.  Stensgården blev namnet på byggnaden.

1970

2020

Venus choklad finns i dag i Haglinds byggnad. Allanna Malmborg driver verksamhet i chokladfabriken.

Haglind tankar var att huset skulle användas högtidliga och frireligiösa sammankomster. Drivfjädern till husbygget var Haglinds stora samling av antikviteter. Under många år hade han samlat på sig antika möbler, skåp, kristallkronor och konstverk. Han bodde själv med alla sina konstskatter i en äldre byggnad som revs för att ge plats för den byggnad som står där i dag. ”Gröna Byggnaden” var namnet på det gamla trähuset som revs.

”Gröna Byggnaden” som revs för att ge  plats för bankkamrer Haglinds bygge. Kamreren bodde i huset innan nybygget.

På den tiden betraktades bankkamrerens hus som ett av länets mest originella hus. Han hade ritat det själv men det blev ett otaliga ändringar innan ritningarna  blev godkända. Det nya huset ligger också lite längre in på tomten än det gamla huset. Bröderna Pettersson från Tiveden byggde, och bröderna Lundfeldt , svarade  för putsningen av huset . Det nyuppförda bostadshus med rundbågar och hallfönster som såg ut som gluggarna på ett gammalt slott. Huset skulle stilenligt matcha Askersunds Landskyrka.

Första spadtaget för Haglinds bygge

Haglinds samling av antika föremål

Men det var inte helt lätt för Haglind att få bygglov för sitt drömhus av kommunen. Första hade han problem med att få köpa marken av kommunen. Sedan vill de styrande att Haglind skulle donera huset till kommunen och inte till församlingen. Till slut sa länsarkitekten ja till bygget.

Sten Haglind testamenterade huset med alla antikviteter till församlingsstiftelsen, men de vill inte ta emot donationen. Värdet på donationen låg runt 300 000 kronor. Testamentet var skrivit i detalj. Inte några föremål fick röras utan huset skulle brukas med inventarierna i oförändrat skick. Förbehållen i testamentet gjorde att församlingen inte kunde bruka fastigheten. Förbehållet var att inga inventarier fick tas bort eller säljas. En skuld på omkring 70 000 kronor fanns i dödsboet. Då man inte fick sälja några av inventarier ansåg församlingen att det inte gick att ta emot donationen. Sedan Haglind avled  har huset bytt  ägare och användningsområde  några gånger.

Huset med inventarier övergick till syskonbarnen. Värdet på huset vid den tiden var cirka 150 000  kronor. Sten Haglind avled  1969 då 73  år gammal.

 

 

 

Zinkgruveättlingen Cat Stevens blev en världsartist

Det har gått bra för zinkgruveättlingen Cat Stevens. Han har blivit en världskändis som sångare. Cat slog igenom 1966 med låten ”I love my dog”, och så kom låtar som ”Moonshadow” och ” Moring hasbroken”, för att nämna några. 1978 konverterade han till islam och bör nu namnet Yusuf Islam.

Men det kanske inte så många vet är att Cat Stevens
förfäder verkade och bodde i Zinkgruvan. Inte jag heller innan en i släkting
till honom, Malin Häggblad bosatt i Västerbotten, skrev till mej och undrade om
jag uppgifter om en Gustav Wickman som varit församlingsföreståndare vid
Fridhems kapell i Zinkgruvan. Gustav och Klara Wickman fick åtta barn. Ett av
barnen, sonen David, var morfar till Cat Stevens.

Gustav Wickman. Bild från Leif Linus samling.

När sångarens föräldrar skildes bodde Cat Stevens en tid i Sverige, Gävle, där han också gick i skolan. Med sin mor återvände Cat med till London där hans far bodde. I förbigående kan nämnas att Cat Stevens är syssling till Sissela Kyle och Jan Scherman.

Cats förfader, Gustav Wickman, arbetade som banmästare vid Åmmebergs järnväg. Det var också ett tåg som tog hans liv. Gustav hamnade under ett tåg i samband med en tågväxling precis utanför bostaden. Det var vid ett stickspår från Åmmeberg till Zinkgruvan. Året var 1905 och Gustav var 60 år.

Banmästaren döptes  in i Åsbro Baptistförsamling  när han var 32 år. Hustrun Klara och ytterligare sju personer  döptes vid samma tillfälle. De bildade gruppen ”Fridhems fria vänner”. De läste bibeln och bad. Ytterligare några personer kom till. Fridhems kapell byggdes på en liten tomt som skänkts till församlingen. Invigningen skedde 1879. Gustav valdes till föreståndare.  Grundstenarna av den första kyrkan finns kvar utmärkta av hembygdsföreningen med en plakett.

Efter 23 års medlemskap i församlingen uteslöts Gustav Wickman på grund av ”syndafall”. Vad det bestod av förtäljer inte historien. Även hustru Klara fick lämna församlingen sedan hon klagat på församlingens handlingssätt. Efter några år upptogs Gustav i församlingen igen efter vittnesbörd.

Albert , en annan av Gustav och Klaras barn blev känd som ” Den vite generalen” på 20-talet . Albert Wickman var väckelsepredikanten som blev fredsmissionär som med teknikens senaste hjälpmedel, radiokonserter och filmvisningar lockade folk till mötena. Han gjorde den ena fredsturnén efter den andra i vit bil och vit päls – därav smeknamnet. Han startade hundratals lokalföreningar och ökade antalet medlemmar till omkring 50 000 – enligt sina egna uppgifter. Siffrorna ska tas med en nypa salt – administration var inte Wickmans starkaste sida, tyvärr inte heller ekonomi. Han avsattes som byråföreståndare när ekonomin kollapsat.”

 Möjligen var det agitationsframgångarna med “röda bilen”(vänsterpolitik) och “blå bilens” (högerpolitik) agitation som inspirerade fredsrörelsen. På våren 1912 inledde baptistpastorn Albert Wickman som hade bildat Antikrigsrörelsen, en intensiv fredsagitation. Den tog ordentligt fart efter maj 1913 när han med hjälp av vänner köpte en vitmålad bil på avbetalning. Med sin “vita bil” reste han “med snälltågsfart” runt i Sverige och talade på minst fyra platser varje dag, så står det i Carl Sundblads Svenska fredsrörelsens historia (1919).

 Tillsammans med honom i “vita bilen” agiterade hans fru Silva Wickman. En sådan hektisk agitationsverksamhet, av Sundblad betecknad som “hastverk”, ansåg Wickman som kallades “vite generalen” och den “vita fredshärens” anförare vara nödvändig inte bara för sakens skull utan också av ekonomiska skäl (kollekt och försäljning). Antikrigsrörelsen fick läggas ner på hösten 1918 och Wickman anslöt sig till den stora fredsrörelseorganisationen Svenska freds- och skiljedomsförening som han tidigare hela tiden hållit kontakt med.

 De flesta uppgifterna till den här artikeln kommer från Malin Häggblad. Hon håller på med släktforskning 

Cat Stevens har förmodligen aldrig varit i Zinkgruvan. Det kanske är dags att bjuda in honom på en rundvandring till hans förfäders hembygd…

 

 

 

 

.