Förslag om nya placering av turistbyrån i Askersund

 

I Askersund finns det planer på att flytta turistbyrån från torget till nya Sjöängen i kanten av Strandparken. Mycket handlar flytten om samordningsvinster när det gäller personal och arbetsuppgifter. Ansvariga räknar också med att den nya anläggningen för kultur och skola ska besökas av mycket folk. Kanske mer besök än vad turistbyrån har i dag trots placeringen vid torget. På sociala medier har det varit full aktivitet för och emot en flytt. Om man läser på Facebook är de flesta motståndare till flytten av olika skäl. Turistbyrån ska vara kvar vid torget. Ännu finns inga beslut i ärendet, så det finns lite tid att grunna på det hela.

Turistbyrån i dag vid torget.

Turistbyrån kan komma att placeras i nya Sjöängen

Det finns förslag på att turistbyrån ska flytta till nya Sjöängen. Några i de sociala medierna föreslår en flytt till hamnområdet. Där fanns turistbyrån en gång i tiden. En verklig höjdare inom landets turistnäring vid den tiden, förklarade att turistbyrån snarast måste placeras vid torget. Och så blev det också. Minns inte namnet på mannen men han höll ett stormöte i Rådhuset. Men det var innan upprustningen av hamnområdet var gjord. Turisthöjdarens besök skedde på vårkanten innan turistbyrån hade öppnat. Jo, på den tiden stängde turistbyrån vissa tider på året. Det var helt dött i hamnen. Men det har skett stora förändringar sedan dess. Det ska bli spännande att följa den vidare debatten.

Med hjälp av vännen Leif Linus har jag plockat fram lite bilder på olika placeringar av turistbyrån i Askersund. Rent nostalgiskt är det intressanta bilder som visar lite hur politikerna tänkt genom åren. Mycket handlade det om samordning och pengar även då.
Minns jag rätt gjordes en stor upprustning av nuvarande turistbyrån för inte så länge sedan. Det verkar ha varit onödigt med tanke på vilka planer det finns nu i nya Sjöängen. Men det är alltid lätt med facit i hand att konstatera fakta. Det händer  något hela tiden i landets kommuner. Och särskilt gott om pengar finns det aldrig. Det gäller att få till det…

                                                                           Karin Cedrenius vid torget


Kerstin Öhrman-då Eriksson- vid turistkiosken vid torget

                                                                     Bengt Willèn  Christina Müntzing vid hamnen


Brunlid och Walter är efternamnen på värdinnorna.

Hugo Stöök berättar för värdinnorna om allt det fina som finns att visa upp i Askersund

Turistbyrån i Hamnen. I dag har lokalen förvandlats till Kinarestaurang

.

                                                        Fritidschef Gösta Castellie med värdinnor på torget.

                                                                              Karin Cedrenius vid torget 1962

Handkolorerade foton från Askersund

Förr gick det att köpa ett antal fotografier från en stad eller bygd i små fina förpackningar. Det fanns både svart-vita och handkolorerade foton. Antalet små kort varierade mellan 10 – 12 stycken. Tror inte att det finns några nytryckta sådan små förpackningar att köpa i dag. Tyckte det var praktiskt att få allt samlat. Många av de små bilderna trycktes också upp som vykort. Hade man betalat för en bild gällde det att utnyttja läget fullt ut. Bilden från Landskyrkan in mot staden med Sundsbron i förgrunden fanns med i alla förpackningar.

Askersunds Musik och Missionsbokhandel, Holmbergs Bokhandel och stora Pressbyrån  var förlagen som tryckte upp de små förpackningarna med fotografier.  Kanske fanns det ytterligare något förlag som jag missat, men det må vara mej förlåtet. Det är ju ett tag sedan det var aktuellt. Tycker det är intressant med gamla bilder och se vilka förändringar som gjorts i stadsbilden. Några har blivit riktigt bra, medan andra inte skulle ha genomförts enligt mitt sätt att se på det hela. Det blev ju bara sämre och tråkigare. Men jag är ju ingen stadsplanerare utan bara en enkel skrivare.

Genom åren har jag samlat på mej en del gamla bilder, men i jämförelse med vännen Leif Linus bildsamling är min samling en liten bagatell. Och han har också ordning på sin samling i ett antal extra hårddiskar. Annars skulle han aldrig hitta bland alla bilder. Mina barnbarn har uppmanat mej att skaffa ett register. Då brukar jag fråga vem som ska skriva in allt i ett register. Jag brukar skriva om annat men visst vore det bra.

Många samlar på vykort och det är ju en kulturgärning om något. Nästan på varje loppis, aktion och antikmarknad finns det vykort att köpa. Själv har jag bara samlat på mej några stycken som intresserat mej. Har träffat personer med imponerande stora samlingar. Enligt Ulla Ehrensvärds bok ”Gamla vykort” från 1972 kan man läsa om att vykortspremiären i Sverige skedde 1891. Men det blev ingen större succé från början. Svenskarna behövde några år på sig att vänja sig. Vet inte hur många som skriver vykort i dag. Nu blir det mest E-post. Men visst är det roligt att få ett vanligt vykort, ibland med en pil på vilket hotell vännerna bor. Hur fint vädret är och hur vackert allt är. En del har till och med prickat in sitt rumsfönster på hotellbilden. Sådant är trevligt. Man blir lite med på resan genom alla vackra bilder.

Alla som samlar på vykort från Askersund har förmodligen sett bilden från Hospitalsgatan med en grabb stående mitt i gatan. Grabben har en gasbinda om en arm och tittar in rakt in i kameran. Bilden är från slutet av 40-talet. Vad heter pojken och vad finns för historia bakom bilden? Att grabben heter Kalle Tingö visste jag. Känner honom från ungdomen, men har aldrig tagit reda på historien bakom vykortet förrän för några år sedan. Men jag har många gånger undrat varför han står där. Det är inte så vanligt att det finns folk på vykort. Jag tog kontakt med Kalle, som sedan 1959 är bosatt i Mariestad. Och han berättar.

-Jag hade cyklat omkull dagen före och hade ont i armen när fotografen dök upp. Han tyckte väl synd om mej och frågade om jag ville vara med på bilden. Bör ha varit fem-sex år, berättar Kalle.

Familjen bodde vid Trädgårdsgatan 17 strax intill där bilden är tagen. Huset med gården kallades ”Blåskäggagården” av askersundarna . Det var en jordbruksfastighet som ägdes av ett dödsbo, där Hilma Maria Karlsson var en av delägarna. Hon både där med sin son Birger. Det bodde också en del andra personer i huset, som nu är borta och har ersatts med moderna hyreshus. Vad namnet ”Blåskägg” kommer ifrån lämnar jag därhän. Har fått för mej att det var ett ganska elakt namn på en person boende vid gården.

-Farsan hette Sigfrid Johansson och hade ägt en båt. När han blev utan båt fick han smeknamnet ”skutlös”. Smeknamnet gick i arv, berättar Kalle , roat.

”Blåskäggagården” där Kalle bodde min sin familj. Husen är rivna för länge sedan. I bakgrunden syns Elimkyrkan.

-Vi bodde sex personer i två rum och kök. Så var det på den tiden. Standarden i huset var inte den bästa. Det saknades vatten, men det fanns gott om vägglöss som bet oss på nätterna. Många familjer hade det så i de gamla dåliga trähusen. Jag bodde vid Trädgårdsgatan från jag var två år och fram tills vi flyttade till Laxå 1950. Tidigare hade vi bott på söder i Askersund.

Kalle lämnade snart Laxå för att gå till sjöss. Sedan har han prövat på lite av varje. De senaste 25 åren fram till pensionering jobbade han som lärare vid Viskadalens folkhögskola i Borås.

Det är inte så ofta Kalle och hans fru besöker Askersund nu för tiden. Efter alla år i bilen mellan Mariestad och Borås, är han ganska trött på bilåkande. Men det händer ändå ibland. Kalle och jag har enats om ett nytt foto på Hospitalsgatan nästa gång han kommer till stan. Den här gången kommer inte Kalle med på bilden därför att han kört omkull på cykel dagen före. Den nya bilden från Hospitalsgatan har jag väntat på länge och det är mitt förslag. Det blir inget vykort utan en bara och trevlig bild som kommer att spegla lite vad som hänt en gammal gata i Askersund.

Frölunda har fått upp tempot med hjälp av askersundaren Andreas

Förre askersundaren och elitskrinnaren Andreas Larsson har gått vidare i sin idrottskarriär. Nu som speciell skridskotränare för Frölundas hockeylag i SHL. Och det har gett resultat. Frölunda ligger med i toppen på serien hela tiden. Det är tredje året Andreas jobbar i Frölunda. Andreas jobb med ishockeyspelarna har också uppmärksammats i riksmedia och på TV-sporten. Experter har undrat vad som hänt med Frölunda. En del av äran får Andreas ta på sig.

Andreas har sitt gym i en källarlokal i Göteborg. Där får han besök bland annat av hockeyspelare från Frölunda . Allt från A-lag till juniorer. Både i grupp och individuella övningar. A-lagspelarna tränar mera individuellt berättar Anders i en TV-intervju. Det handlar om att hitta positioner, vinklar och balans i gymet, för att sedan fortsätta ut på isen med övningarna. Några juniorer tränar han överstegsåkning med så att de får rätta trycket i sin skridskoåkning. Och spelarna är mycket nöjda med Andreas insats.

Andreas Larsson

 

På somrarna har det även kommit NHL-spelare till Andreas källare.  Tillsammans med kollegan Peter Fröberg har han hjälpt spelare som Erik Karlsson, Ottava, Loui Eriksson, Boston, Joakim Andersson, Detroit och Hampus Lindholm, Anaheim, att få ordning på skridskoåkningen. Förutom samarbetet med Frölunda, finns också ett samarbete med Mittuniversitetet i Östersund, för att få vetenskapliga svar och en tydlig bild av hur man ska träna.

I intervjuer har Andreas sagt att han har svårt att njuta av ishockeymatcher, därför att han bara kollar på skridskoåkningen. Alltså ingen rolig person att se hockey tillsammans med.

Andreas har idrottsligt påbrå i pappa Anders, numera bosatt i Malmö. Anders ”Nilas” var en av Vretstorps bästa fotbollspelare under många år. Under en period förstärkte han också IFK Askersund. ”Nilas” var en person som höjde stämningen både på planen och omklädningsrummet.

Bok 19 1978 F0003 Anders Nilas Larsson fotboll_redigerad-1 IFK

 

Protester mot försvarets bomningar över Vättern

 

Vätternfisket spolieras genom bombfällning! Så löd en stor mörk tidningsrubrik redan 1950. Frågan är lika aktuellt i dag. Den gången var det Vätterns fiskareförbund som protesterade mot försvarets skjutningar över sjön. I dag är det Aktionsgruppen Rädda Vättern som kämpar för att få stopp på försvarets skjutningar. Men det är en hård kamp. Försvarsmakten verkar vara en instans som ingen rår på. Inte ens politiker som ofta pratar om miljön. Det är ändå 66 år sedan Vätternfiskarna började protestera. Vättern förser idag över 450 000 människor med dricksvatten, inräknat Linköping och Norrköping. Örebro kommun kommer att ta sitt vatten från Vättern, liksom Stor-Stockholm den dag Mälarens vatten inte längre är tjänligt. Sammanlagt uppåt 4 miljoner människor.

   Vinterfisket på Vättern är  populärt.

På Aktionsgruppens hemsida kan man läsa följande :

ARV (Aktion Rädda Vättern) är en ideell förening, icke religiös och politiskt obunden, vars syfte är att skydda och bevara ekosystemet Vättern, land och sjö, nu och för framtida generationer mot all form av miljöförstöring. Vättern är en dricksvattentäkt för ca 250 000 människor och därigenom en vital resurs för folkhälsan i regionen, detta slår ARV vakt om. Vättern är ett ARV som vi som lever här har ett ansvar att förvalta för kommande generationer.

ARV startades 2011 som en reaktion på försvarsmaktens planer på utökad övningsverksamhet i och vid Vättern. Snart stod det klart att det även fanns planer på gruvor i och vid Vättern, verksamheter som kan utgöra ett direkt hot mot Vättern och Vätterns vatten. ARV finns representerat i princip på alla orter runt Vättern och har på kort tid etablerat sig som en stark folkrörelse i regionen.

 

 
Elisabeth Lennartsson

Elisabeth Lennartsson  

     Bild från Elisabeth

 

Elisabeth Lennartsson från Askersund ingår i föreningsstyrelsen. Hon är mycket aktiv med att sprida information och samla in namnunderskrifter i Askersund och med omnejd. Och stödet verkar stort. Elisabeth är också aktiv miljöpolitiker i Askersund. Så länge det finns människor med stor känsla för miljön som Elisabeth finns det hopp. Det är bara att hoppas på att kampen ska ge resultat. Utan rent vatten och bra miljö ser framtiden mycket mörk ut för mänskligheten framöver.

 Lägger ut klippet från 1950 för att visa hur kampen såg ut då:

Magnus var Askersunds förste pressfotograf.

Kamerorna i mobiltelefonerna har revolutionerat fotograferingen. Det märks inte minst på Instagram och Facbook. Där finns massor av natur-och vardagsbilder publicerade varje dag. I min ungdom var det inte så många som hade en egen bra kamera. De flesta med egna kameror var proffs eller halvproffs.

Förre urmakaren Magnus Bromander var Askersunds förste ”riktiga” pressfotograf. Magnus finns inte kvar i livet längre, men hans Askersundsbilder kommer att leva länge. Vi hade ofta kontakt med varandra. Särskilt intensivt blev det i samband med Askersund 350-årsjubileum, då jag körde en serie med Magnus bilder under en egen vinjett. Det var mycket uppskattat bland askersundarna.

Magnus Bromander -58                                                                         Magnus i sin butik med skivförsäljning

 

Magnus Bromander Folkets hus Lilla Bergsgatan
Magnus i Folkets hus

 

Vid sidan av sitt urmakeri hade Magnus en typ av deltidsanställning på gamla Askersunds-Tidning under en tioårsperiod  på 40-och 50-talen. Det var också han som gjorde i ordning det första mörkrummet på tidningen. Rummet användes även när Allehanda hade tagit över. Jag själv har tillbringat många timmar i det trånga mörkrummet.

Gunnar Carlsson 1945 inför landskamp (1)

 

 Gunnar Carlsson 1945 Sverige Finland (4)

Magnus sa många gånger till mej att tiden som fotograf på tidningen var underbar. Det var jobbigt men mycket roligt. Askersunds-Tidning kom bara ut tre dagar i veckan. På söndagskvällarna efter bandymatcherna på gamla IP, fick han sätta sig i bilen och åka in till en klicéverkstad i Örebro med bilderna. Där var kön lång med fotografer, som hade samma ärende. Magnus berättade för mej att lilla Askersunds-Tidning alltid kom långt bak i kön. De större tidningarna i Örebro hade företräde. Som tur var kom inte ”Askersundaren” ut förrän vid middagstiden på måndagen.

 

 

Det var mycket idrotten som gjorde att Magnus började fotografera. Han var aktiv inom IFK Askersund på olika sätt. När IFK spelade allsvensk bandy, så följde Magnus laget med sin kamera, både hemma och borta. Han lämnade bandybilder till olika tidningar.  En verklig stor händelse i det bandytokiga Askersund inträffade 1945  då IFK:s Gunnar Carlsson blev uttagen till landslaget. Magnus fanns på IP för att spola is, när hans pappa kom ut vid niotiden på kvällen och berättade att Gunnar skulle spela i landslaget. Magnus pappa hade hört det på radio och ville göra sonen beredd med sin kamera. Lite senare på kvällen kom Gunnar själv ut till IP och tränade en stund. Han hade en stor supporterskara med sig berättade Magnus för mej.

1951 IFKs  A-lag

IFK:s A-lag 1951. Bild Magnus Bromander.

Bromander 1

 

Magnus var sedan med Gunnar som ledare till hans första landskamp. I den matchen utsågs Gunnar till landskampens bäste spelare. Och Magnus fick sina bilder. En av hans verkliga pangbilder tog han på ”Stålfarfar” Håkansson, när Sverigeloppet på cykel gick genom staden på 50-talet. Kvällstidningarna stod på kö för att få köpa bilder.

1951 Stålfarfar

Magnus började tidigt med en småbildskamera. På den tiden använde de flesta fotografer storbildskameror som Rolliflex och liknande. Redan när Askersund firade sitt 300-årsjubileum 1943, använde Magnus en småbildskamera. Många av hans pressbilder är unika både vad gäller miljö och personer. Leif Linus Larsson , har haft möjlighet att kopiera Magnus bilder och visa upp en för allmänheten. På det viset förs Magnus fotoarv vidare och det är ju mycket trevligt. Linus och jag brukar samarbeta på olika sätt med bilder och texter.

KUngabesök 1943 Linus arkiv (1)

Bild  från 1943 när Askersund stad firade sitt 300 -årsjubileum.

Elof Fryxell var en annan fotograf vid den här tiden i Askersund. Han hade fotoaffär med egen ateljé. Ibland blev han kallade till olika uppdrag. Men Magnus var den ”riktige” pressfotografen som fanns på plats när det hände något. Nu var det inte bara fotografering Magnus ägnade sig. Han drev biografen i många år och i hans affär gick det också att köpa de senaste grammofonskivorna.

 

 

 

 

 

 

Erhard älskade Ingeborg

Rådhusfoajén i Askersund pryds av en vacker marmorstaty. Och naturligtvis också av de trevliga kvinnorna i kommunens växel. Skulpturen föreställer tre nakna människor placerade i en liten grupp. Skulpturen är vacker och älskas av barn som kommer in i rådhuset. Det har kvinnorna i växeln berättat. Barnen brukar både beundra och krama om de tre personerna i gruppen.

                                                   Erhard Johanssons marmorstaty i rådhusfoajén 2010.

                                                                  Erhard Johansson och Ingeborg Nyberg

                                                             Erhard med en liten större Ingeborg Nyberg

                              Erhard och major Trafvenfelt. Bysten finns i trappan upp till rådsalen.

 

Men vem är då mannen bakom skulpturen och bysten av Hjalmar Trafvenfelt i trappan upp till rådsalen? Inte så många känner till det. Konstföremålen finns där , men så har det inte varit så mycket mera prat om det. Bildhuggare Erhard Johansson i Stora Björstorp väster om Askersund, är mannen bakom den vackra marmorstatyn i rådhuset, samt ett antal andra fina skulpturer. Faktum är att kommunen ropade in några konstverk vid en auktion efter Erhard Johansson strax efter hans död i början på 70-talet. Kommunen betalade en tusenlapp för konstverken och då ingick gruppen som nu finns i rådhusfoajén.

Till att börja med tänkte de ansvariga i kommunen att placera konstverket med de tre nakna människorna som utsmyckning vid Norra Bergens äldreboende. Men allt stannade bara vid tankar. Och ganska snart föll också Erhards fina skulpturer i glömska.

Från 1972 och fram till 1981 stod de vackra skulpturerna i ett förråd nere i Hamnmagasinet. Det var inte särskilt många som visste om det. På den tiden fanns en konstkommitté i kommunen med före kommunalrådet Bo Trygg i spetsen. Kommittén fick nys om att Erhards konst fanns i magasinet och bad omgående byggnadskontoret att köra upp ett konstverk till rådhusfoajén. Åren nere i Hamnmagasinet hade dock satt sina spår. Trygg och hans kollegor i kommittén fick ta fram stora skurborstarna och göra rent marmorstatyn.

Något namn finns inte på konstverket, liksom de flesta av Erhard Johanssons skapelser. Konstnären menade att konstverken fick tala för sig själva utan namn. Konstnärens stora idol genom åren var sångerskan Ingeborg Nyberg, som han både gjorde statyer och oljemålningar av. Sångerskan hann också besöka bildhuggare Johansson några gånger.

”Det var i landskyrkan som jag hörde henne sjunga första gången livs levande. När det var slut i kyrkan fick jag höra att hon ville träffa mej. Någon hade berättat för henne att jag brukade måla hennes porträtt. Hon kom fram till mej och sa att hon gärna ville besöka mej. Vid det tillfället hade jag fått färdigt en staty i gips av henne. När hon stod där livs levande framför mej såg jag till min fasa att några detaljer i hennes ansikte inte stämde med min staty”, har Erhard berättat.

”Och där stod hon nu och propsade på att få komma hem till mej. Jag var tvungen att säga henne, att jag helst ville skjuta på besöket en tid. Inte tänkte jag visa henne en staty som inte var perfekt.”.

Det gick ett par år och Erhard gjorde om sin staty, så att den blev som den skulle. Dessutom hade han huggit en ny staty av Ingeborg Nyberg i marmor. Så en dag gick han som vanligt i backen ner till postlådan. När han vände och skulle gå hem, kom en stor stilig bil efter honom. Den stannade till och chauffören frågade om det var konstnären. Det kunde inte Erhard förneka. I samma ögonblick steg Ingeborg Nyberg ut ur bilen.

”Vi säger väl du sa hon. Det gjorde vi och så gick vi upp till min stuga. Hon fick en staty och en målning som föreställde henne som ung flicka”, upplyste Erhard

Ingeborg Nyberg slog igenom i radioprogrammet ”Skansenkväll” 1952.Tyvärr skadade hon struphuvudet i en olycka och fick sluta sjunga.

Ingeborg Nyberg

Erhard  högg också en  byst av  Sveriges  första kvinnliga fallskärmshoppare, Elsa Andersson, som omkom just vid ett hopp över Alsens is. Minnesmärket  finns  på Edö där  hon landade efter dödshoppet. Prins Gustaf Adolf  och prinsessan Sibylla var andra motiv som Erhard högg i marmor. Han högg de  kungliga  efter tidningsurklipp. Erhard gick inte  i någon konstnärlig utbildning. Enligt honom själv hade han inte tid med det. Studier  genom korrespondens och annan facklitteratur blev hans skola. Och det räckte  långt om man ser  på hans arbeten, som kommit lite i skymundan. Men helst gjorde han byster av sångerskan Ingeborg Nyberg .

 

 

 

Bandynostalgi i Askersund

Många äldre idrottsintresserade askersundarna pratar alltid bandy när julen närmare sig. Bandyminnena och IFK:s matcher på gamla IP sitter djupt i nostalgisjälen hos många. Ofta var det bandypremiär just den helgen, vänskap eller serie. IFK har inte bandy kvar på programmet längre. Sektionen är lagd på is. Det måste ha varit kallare december förr i tiden. I dag är lag utan konstfryst chanslösa. Planerna nu i december inbjuder mera till fotboll än bandy.

                                                                   ”Snoddas” på gamla IP i Askersund julen 1955

För 60 år sedan möte IFK topplaget Bollnäs hemma på gamla IP strax före jul. Spolargänget hade sett till att det blev bra is på parken. Det var storfrämmat i bandyvärlden på gång. 1600 personer kom till parken för att se träningsmatchen inför den allsvenska säsongen 1956.

Gamla idrottsplatsen  isspolning
Gamla idrottsplatsen spolning

 

Många kom säkert också för att se Gösta ”Snoddas” Nordgren med sin stora vita keps. Han var försvarsklippa i Bollnäs. IFK vann med 3-2, efter mål av Svante Eriksson, Hasse Bergsten och Gunnar Carlsson.
Mål på gång mot Bollnäs. Hasse Bergsten och ”Garvis” Gustavsson, IFK-spelare i bakgrunden.
                                     ”Snoddas” var försvarsklippa i Bollnäs. Här har han dock fått gå ner på knä.
                                       Landslagsmannen Gunnar Carlsson på gång. Han gjorde också ett av målen mot Bollnäs.

IFK spåddes en mycket bra säsong, men det blev respass direkt ur allsvenskan. IFK tog bara en poäng och det var mot Örebro SK hemma. Matchen slutade 2-2. Det blev ett fint publikrekord på gamla IP med 4 107 personer. En av IFK:s stora stjärnor, Karl-Erik Södergren, hade lämnat IFK för ÖSK. Det var inte lätt för honom att komma hem till Askersund och möta sina gamla klubbkamrater den gången. Men det skulle ändras när han återvände till IFK på 60-talet.

Karl-Erik Södergren i ÖSK:s tröja på gamla IP i kamp med sin gamla klubbkompisar. Bilden är från 1956 och matchen slutade 2-2.

Kärleken spirade vid pumpen i Askersund

Askersundarna hade en gång i tiden minst tre kommunala pumpställen att välja på för att få friskt vatten. Några vattenledningar fanns ännu inte i stan. Pumparna var ett pittoreskt inslag i stadsbilden. Men också mötesplaster för stadens ungdomar. Där fanns tillfälle för alla pojkar att visa sina chevaleriska anlag genom att hjälpa flickorna med vattenpumpningen. I många fall blev vattenpumpningen helt avgörande för en fortsättning av bekantskapen, som senare ledde till äktenskap. När vattenledningarna kom blev det betydligt svårare för pojkarna i Askersund att imponera. Har inte riktigt kläm på vilka metoder som användes efter pumpepoken….

Pumpen vid kyrkberget 1859. På bilden syns flickor från Högre Flickskolan

En bild från 1907 på gården vid gamla Förnicklingsverket där en av stadspumparna fanns

                                                                                  Bild från 1905

 

På de flesta gårdar fanns källor. Stora pumpar för att få upp sjövatten fanns uppsatta i hamnområdet och öster om hamnområdet. Den flitigaste besökta källan var den så kallade Jonskällan invid kyrkberget vid gamla Förnicklingsverket och Frälsningsarmén. Det var en källa känd för mycket gott vatten. Under torra sommarmånader var det ransonering av vatten från källan. Pumpen hölls då endast öppen på morgonen . Men då stod ofta 20-30 tjänsteflickor i kö för att hämta vatten. Men det blev bara en kruka vatten till alla. Punkt och slut.

Pumpen i hamnområdet syns bakom båten. I bakgrunden nuvarande Lundgrens hus (Strandhugget)

Bilden är från 1868. Hamnpumpen mellan båtarna, en av Råbockarna.

En stadspump fanns nere vid järnvägsstationen. Den syns till höger på bilden. Linus har tagit fram bilden från en glasplåt som många andra bilder på bloggarna. Bilden är från 1880.

När vattenledningarna i stan började komma sinade intresset för pumparna. 1875 tog allmänna rådstugan beslut om att bygga en vattenledning i stan. Men då hade de styrande tjafsat i många år om från vilken sjö vattnet skulle hämtas. Det fanns förslag om vatten från Stora Röllingen och Gårdsjön, men det blev ingen av dessa båda sjöar. Vattnet togs istället från en källa vid Sundsängen, för att sedan passera genom en reningsapparat till en stor cistern på Norra bergen, för att sedan renas ytterligare och ledas ut i järnrör till brandposter och vattenhämtingsställen.

Redan 1897 dömde vattenledningarna ut av Brandstodsbolaget. Effekten på ledningen var alldeles för dålig. Kasthöjden över marken var bara 4,6 meter. Brandstodsbolaget krävde en kasthöjd på 15 meter , om det skulle börja brinna i stan igen. Det resulterade i ett nytt vattentorn på Norra bergen. I juli 1907 påbörjades bygget och avslutades i slutet av 1908. Tornet är 31 meter och i dag till salu om någon skulle vara intresserande av ett boende med en enorm vacker utsikt. Det är ett antal år sedan tornet togs ur bruk.

I oktober 1947 försvann den sista pumpen ur stadsbilden. Då flyttades pumpen vid kyrkberget upp till Hembygdsgården, där den fortfarande finns för beskådande. Hur gammal pumpen är svårt att få fram. Men bilder från 1800-talets mitt visar att den fanns på plats vid kyrkberget. Anledningen till att pumpen flyttades var att Förnicklingsverkstaden skull ändras och byggas ut. Pumpen fick helt enkelt inte plats på tomten längre.  mera om det på senare år. Pumpen skänktes av staden till hembygdsföreningen.

Den sista stadspumpen finns bevarad i Hembygdsgården. Den flyttades dit 1947

Som vanligt har Leif Linus Larsson hjälpt till med bilderna. Han har det mesta i sin stora bildsamling.

Lucia i Askersund genom åren

                               Vivianne Johansson var lucia i Askersund 1961. Sångaren Bertil Boo uppvaktade.

Apropå det stundade luciafirandet. Bara för ett tiotal år sedan var luciafirandet stort på många håll. Det var omröstning i bilder i tidningen varje dag på kandidater. Omröstningen väckte ett stort engagemang och främst då från släktingar till de olika kandidaterna. Och det var inte så konstigt. Vem ville inte se dottern eller vännen som lucia? I dag är luciafirandet i Askersund betydligt mera nedtonat mot förr. I Askersund kommer lucian med sina tärnor från någon kör och sedan lottas den blivande lucian fram. Personligen tycker jag det är en mycket bra utveckling. Traditionen med luciakortegen runt torget finns ju ändå kvar.

                                                                     Luciauttagningen 1961. I mitten Håkan Persson.

                                                               Elisabeth Skarda från Mariedamm var lucia 1964.

Askersunds-Tidning och Lottakåren arrangerade under många år luciafirande i Askersund. När sedan gamla A-T försvann tog Allehanda och Lions över. I dag är tidningen borta ur bilden men Lions har fortsatt. När jag började på tidningen för 30 år sedan var luciafirandet en stor händelse. Jag var själv aldrig inblandad i själva uttagningen av kandidater. Där gick gränsen för mej. Däremot var som sagt tidningen inblandad, med presentation av kandidater och röstsedlar. Folk fick sända in bilder på kandidater och sedan satt några män-och ibland också någon kvinna –och plockat ut vilka som skulle få var med. Vid några tillfällen hade vänner till mina döttrar sänt in bilder på tjejerna, som uttagningskommittén sedan visade upp för mej. Omgående plockade jag bort bilderna. Tänker er själva att någon av mina döttrar blivit lucia i Askersund? Fusk naturligtvis eftersom jag jobbade på tidningen. Och jag kan berätta att de inte blev särskilt ledsna över mitt agerande.

Kandidater med stor släkt hade de största chanserna att väljas till lucia. Till att börja med var det lösa röstsedlar som gällde, men det gick inte att ha det så. Vad jag har fått berättat är att någon pojkvän som låg i lumpen tog med en bunt sedlar in till I 3 i Örebro och fick påskrivet av ett halvt kompani. Bör jag säga att flickvännen blev lucia. För att få det hela mera rättvist ändrade man till att det bara var kupongerna i tidningen som gällde.

Askersunds första lucia hette Margareta Johansson och året var 1942. Hon var inte folkvald utan det var kvinnorna i lottakåren som ordnade arrangemanget. Året efter klev Askersunds-Tidning in i bilden och då blev det en folkvald lucia med röstning och allt. Men det blev en knepig historia. Kathie Karlsson valdes till Lucia men ett oblitt öde gjorde att hon fick tillbringa dagen som patient på sjukstugan. A-T skrev att: ” till ersättare fick den purunga Solveig Kaufeldt från Hammar hoppa in”.

IFK: bandysoaré 1955. Från vänster: Britt Damberg, Bertil Boo, Gunvor Häggblad och Arvid Swidèn.

IFK Askersund satsade också hårt på julfirandet under 50-talet. Föreningen försökte också ta över det stora luciafirandet i staden men det gick i stöpet. Det blev bråk mellan IFK och lottakåren. Lottakåren skulle inte arrangera firandet och då ville IFK ta över. I sista minuten ångrade sig lottakåren och det var det som orsakade bråket.
Istället höll IFK ”Bandysoaréer” i Hantverksföreningens lokaler (nuvarande Folkets hus) för att få in pengar till bandyn. Det är tillställningar jag minns med glädje. Inte minst för att IFK kunde locka dit artister. 1955 var Bertil Boo, Laxås egen sångfågel Britt Damberg och sångerskan Gunvor Häggblad där samtidigt. Britt Damberg var inte så känd på den tiden, utan uppträdde mera lokalt. Tidningen uppgav att det blev ett rekordnetto på 1 250 kronor. Redaktör Johannes Kjerrström var konferencier. Askersunds-Tidning var inblandad även i IFK:s arrangemang.

Kan också nämna att Föreningen Gamla Askersund gav ut en skrift för en del år sedan med bilder på de som varit lucior i Askersund. Har blivit uppmanad att göra en fortsättning. Har material hemma i bokhyllan, så när inspirationen rinner till och jag får tiden att räcka till –jag är ju pensionär -får jag göra en insats.

Julstämning i gamla Vattentornet

Vattentornet på Norra Bergen i Askersund ett av stadens mest kända riktmärken för land och sjöfarare. Det har funnits medborgförslag om att det ska lysas upp på kvällstid under vinterhalvåret. Men det har stannat med det fram till i början av den här veckan.  Bröderna Stefan och Henrik Törnqvist, vaktmästare vid Askersundsbostäder ändrade på det. De har placerat ett antal adventsstakar i fönstren längst upp i toppen på tornet. Askersundarna är mycket nöjda med deras insats. Och de var noga. Innan de kunde placera stakarna måste alla fönstren putsats så askersundarna verkligen kunde njuta av ljuspunkterna. Ett grannlaga jobb. Bostadsbolaget har köpt in området där Vattentornet finns, och det var anledningen till att bröderna Törnqvist tog initiativet till att pryda upp staden lagom till advent.

Vattentornet 25 nov 2015 (1)

 

Vattentornet 25 nov 2015 (2)

Väderkvarnsgatan med vattentornet i bakgrunden

Det gick åt 170 000 tegel att mura upp det gamla vattentornet på norra höjden i Askersund. Vem som räknande stenarna låter jag vara osagt, men det står att läsa i gamla gulnande papper. Tornet som är 31 meter högt stod färdigt 1907. I dag används inte den praktfulla tegelbyggnaden. Men den blivit något av ett viktigt riktmärke för Askersunds stad. Både från land  och till sjöss.  Bostadsbolaget funderar nu som bäst på hur bygganden ska användas. Det är en delikat uppgift att lösa. Men det är ingen brådska. Tornet står där det står.

I Kumla används det gamla vattentornet till bostäder. Själv har jag varit längst uppe i tornet några gånger i mitt gamla jobb för att fotografera. Bättre utsikt  ut över staden får man nog leta efter. För en person med skadade idrottsknän var det ingen lätt uppgift att ta sig upp till de små gluggarna längst upp för att få några vackra bilder. Trapporna är smala och slingriga. Men hinder och många trappor är till för att övervinnas.

Cisternen som sitter i toppen på tornet rymmer 280 kubikmeter vatten och är åtta meter djup. Det var år 1897 som stadsfullmäktige började utreda vattenfrågan. Vattenledningsstyrelsen lade till att börja med fram ett förslag om att anbringa en järnplåtsreservoar överst i tornet på Sofia Magdalena kyrka. Stadsfullmäktige tyckte dock inte att det var något bra förslag, utan beslutande att bygga ett nytt torn.

Sofia Magdalena kyrka Vattentornet vinter färg
Sofia Magdalena kyrka Vattentornet vinter färg

Vattentornet i Askersund byggs-001

Bilden när tornet  byggdes i början på 1900-talet

 

Det fans två alternativ att välja på. Ett var att bygga ett torn på Norra Bergen för 105 000 kronor. Det andra var att bygga en vattenbehållare på Väderkvarnsbacken, med filter och nytt maskineri i Askersund för 106 000 kronor. Precis som i dag gällde det att hålla i plånboken för politikerna, så det fick bli det billigaste alternativet. Själva tornet är 31 meter, men från den lägsta punkten i staden skiljer det 46 meter.

I kommunens bevarandeplan från 1993, kan man läsa att tornet har ett stort kulturhistoriskt värde och är i högsta grad bevarandevärtDet kan väl också sägas att det inte var alla i Askersund som tyckte om tornets placering en gång i tiden. Några kulturknuttar ansåg att Askersunds mjuka runda horisontlinjer stördes av vattentornet. Men det var då det…..