Församlingarna i Askersund och Hammar går ihop?

Sammanslagningar och rationaliseringar är det som gäller i dag, främst då inom företagsvärlden. De kyrkliga församlingarna börjar nu också följa efter på grund av sviktande ekonomier.  De är nu aktuella med en sammanslagning av Askersunds och Hammars församlingar. Men bara kanske. Det ska först till en information där församlingsmedlemmarna har möjlighet att säga sitt.

Hammars kyrka  vykort färg

Hammars kyrka
                                                     Landskyrkan Askersund

Stiftsstyrelsen beslutade redan för ett år sedan att inleda en utredning gällande eventuell sammanslagning av Askersunds och Hammars församlingar. Stiftelsen kallade till det obligatoriska samrådet där kyrkofolk från olika verksamheter inom församlingarna. Namnfrågan är på vissa håll en stor stötesten. Förslaget är nu Södra Sundbo. Namnet Sundbo är sprungit ur gamla Sundbo härad.

Målet med sammanslagningen är att få ekonomiskt utrymme till verksamheter genom bland annat en mindre personalorganisation. Det kommer att ske automatiskt med pensionsavgångar. Andra fördelar som församlingar ser är en gemensam barn-och ungdomsverksamhet. Konfirmationen har redan i flera år varit gemensam. Ensamarbetet som vissa tjänster innebär i dag försvinner med gemensamma arbetslag.

Om det blir en sammanslagning kommer den att träda i kraft från och med 1 januari 2018, året efter nästa kyrkoval

Byggnader i förfall nära Askersunds torg

 

Några byggnader i centrala Askersund vid Storgatan-Sundsbrogatan har diskuterats flitigt de senaste åren. Husen är av stora renoveringsbehov och många tycker det är en skamfläck i närheten av torget. Alla som går Sundsbrogatan söder ut mot hamnen kan själva konstatera förfallet. Sedan lång tid tillbaka har också Sydnärkes byggförvaltning varit uppmärksammade på bristande underhåll.

                                               Från Nerikes -Allehanda 11 maj.

I fastigheten Sundsbrogatan 8 har det läckt in vatten från taket som sedan har runnit ner till grunden. Sydnärkes byggförvaltning har begärt in en underhållsplan för byggnaderna men den har lyst med sin frånvaro. Enligt en artikel i Nerikes-Allehanda tisdagen den 11 maj har inte ägaren löst ut beslutet.

Huvudbyggnaden där Pizzeria Italia finns i dag försäkrades den första gången 1828. I slutet av 1800-talet gjordes en ombyggnad och reveterades omkring sekelskiftet 1900. Skyltfönster togs upp 1934. Byggnaden vid Sundsbrogatan samt gårdshuset byggdes runt 1900.

Under årens lopp har det funnits en rad olika verksamheter i fastigheterna. De som många lite äldre askersundare säkert minns bäst är Ymos barnkläder som fanns i lokalerna där pizzerian finns i dag. En gång i tiden låg också Tivèns matsalar i huvudbyggnaden. Den drevs av Eva Arrenius och Linnea Wahlfridsson. Det var en arbetarmatsal som senare flyttade sin verksamhet till pensionatet som fanns på övervåningen där Torghallen ligger i dag. Pizzerian är i dag svaret på arbetarmatsalen.

Med hjälp av vännen Leif Linus bildarkiv vill vi visa en del av verksamheter som funnits i lokalerna genom åren. Men då var fastigheterna i fint skick.

                                             Hörnet Storgatan-Sundsbrogatan


En garnaffär fanns i den byggnad som i dag är i ett mycket dåligt skick

I huvudbyggnaden där pizzerian finns i dag fanns en gång i tiden en slakteriaffär. Skylten syns på väggen vid huset i bakgrunden.
                                                Sundsbrogatan på 50-talet

                              En gammal torgbild med de aktuella husen i bakgrunden.

Keramiker Karlherbert Danielsson hade en gång sin verkstad i ett gårdshus vid Sundsbrogatan

Kommunen köper tomten vid Askersunds Folkets hus

 När nya Sjöängen står klar är förmodligen gamla Folkets hus dagar räknade. FH:s verksamheten ska flytta in i de nya lokalerna. Kommunen har fått erbjudande att köpa fastigheten Jägaren 2, Folkets hus. Och så blir det väl också. Nu handlar det bara om formalia. Kommunen är villig att betala 630 000 kronor och det är pengar för marken. Huset anses inte ha något ekonomiskt värde alls. Folkets hus har själva låtit göra en värdering av fastigheten och den verksamhet som finns i dag. Då kom man fram till ett värde av 1,6 miljoner kronor, men då handlar det nog mest om själva verksamheten.

Kommunen anser att Folkets husbyggnad är i så dåligt skick att en upprustning att en ombyggnad skulle bli för kostsam. Enligt gällande detaljplan är det endast tillåtet med föreningslokaler, så det behövs en ändring av detaljplanen för att använda tomten till andra ändamål. Kommunen äger redan i dag granntomten Jägaren 4 (Folkets hus-parkeringen). Strategiskt är det ett lämpligt köp anser politikerna. Den del av detaljplanen som kommunen äger i dag, Jägaren 4, innehåller bostäder och handel. Det senare får endast ske i bottenvåningen. Vad som ska hända med Folkets hus-byggnaden är ännu oklart. Det finns inga beslut. Men det logiska är nog en rivning för att ge plats för annat.

Går man tillbaka i tiden låg det hus utmed Lilla Bergsgatan med affärer. Husen var dåligt underhållna och revs. Då kom den tomma ytan att användas till parkering som i dag. Kanske det nu blir en återgång till gamla med hus utmed gatan. Det såg betydligt trevligare ut än i dag. Någon undrar kanske var bilarna ska parkeras. Det blir något att lösa för de som är insatta i ärendet. Och det finns ju cyklar.

Kommunen tänker finansiera köpet av Folkets hus genom kommunchefens anslag för strategiska fastighetsförvärv. Ärendet kommer inta att gå till fullmäktige. Beslut om köp tas i kommunstyrelsen.

Stora Bergsgatan i början på 70-talet. Husen till vänster revs och i dag används tomten till parkering. Men det finns byggrätt på tomten som kan komma att användas.
Bild från Leif Linus arkiv

Biograflokalen byggdes en gång i tiden av Fabriks och Hantverksförening . Det blev Askersunds stora nöjeslokal. Det var där det hände grejer. Och så fortsatte det långt in på 60-talet. Lokalen invigdes den 13 oktober 1907.Biograflokalen var från början var tänkt som en teaterlokal som skulle rymma 400 personer. En mycket djärv satsning i början på 1900-talet. Men det blev inte så. Ventilationen räckte helt enkelt till. Antalet platser fick reduceras. Dåvarande kyrkoherden Södersteén , höll invigningstalet som var något i hästväg vad beträffar längden. Det handlade om 23 tätskrivna foliosidor.

                           Tidigt 1900-tal från Folkets hus

När lokalen var invigd blev det fart på stadens nöjeslivet. Föreningslivet i Askersund använde ”hantverkarn” – som var lokalens namn i folkmun-flitigt för sina fester och arrangemang. Alla fanns där. IFK, hantverkarna själva, logen och många fler.

Första världskriget satte djupa spår i föreningens ekonomi och verksamhet. Istället för att köpa en filmapparat höjdes röster om att fastigheten skulle säljas. Men efter kriget tog nöjeslivet ny fart i Askersund. Redan 1919 inköptes en projektor. Biorörelsen drevs i föreningens regi under namnet A.H.F Bio. Maskinisten hade ett arvode på på fem kronor per föreställning. Men då ska man komma ihåg att biljettpriserna låg på drygt en krona. Biografrörelsen gick bra vid den här tiden. År 1924 gjordes en om-och tillbyggnad.

År 1931 gjorde ljudfilmen sitt intåg i Askersund. Men satsningen gjordes med viss tvekan. Det fanns stor osäkerhet om föreningen kunde få ljudfilmer i den utsträckningen man önskade. Men det blev en fortsättning. Biografmaskinist under många år var Bertil Bubban Johansson. Och som sträng vaktmästare fungerade Herbert Fallgren, medan hustrun Irma sålde biljetter

Nöjesarrangörerna använde ”hantverkarna” flitigt under 40-0ch 50 talen. Teaterföreställningar avlöste varandra. Många av de stora skådespelarna gästade Askersund som Åke Söderblom, Birger Malmsten, Gustav Löövås, för att nu nämna några. Föreningslivet använde också lokalen flitigt för sina avslutningar. IFK:s luciasoarér lockade alltid fulla hus. Många föreläsningar var också förlagda till huset. Konsumstämmorna hölls i biografloklaerna. På 60-talet yrde nacksvingen på scenen. Brottarna hade då hyrt in sig för sina tävlingar. Arrangörerna för tradjazzfestivalen brukar också förlägga en del konserter till Folkets hus. Musikanterna brukar tala lyriskt om akustiken

År 1970 tog biografföreståndare Magnus Bromander över verksamheten på arrende. Han hade varit maskinist sedan 1958. Den gamla AHF Bio blev då Vätter-Bio. Under 16 år drev sedan Bromander med hjälp av hustru Britt verksamheten.

Gamla ”hantverkaren” förvandlades senare till Folkets hus, även om det hade varit det hela tiden. Det mesta är sig likt. Brottarna har visserligen försvunnit, men ersatts av politikerna i fullmäktige. Och det kan bli hårda tag även bland de folkvalda även om man undviker nacksving.

Kiosk i Askersunds torgpark

Fram till i början av 70-talet fanns det glass-och korvkiosk på torget i Askersund. Underhållet var dåligt och de som drev verksamheten orkade inte fortsätta. Kiosken på torget var förr en samlingsplats för stadens ungdomar. En träffpunkt. Har skrivit i bloggar flera gånger att det saknas en kiosk på torget. I dag är det bara hamnen som gäller. Men nu har en affärsman i Centrumhuset skaffat en kiosk till Torgparken. Där ska säljas glass och olika varianter av våfflor. Kiosken har i dag mörk färg, men den ska målas gul med vita knutar. Kunderna får stå ut med placeringen i Torgparken, det är ändå nästgårds till torget.

Nya kiosken i Torgparken

 

I början på 50-talet var kioskfrågan på torget en verklig het potatis. Ärendet gick som en följetong i stadsfullmäktige. Och i tidningarna. ”Förargelsens hus” blev en benämning på korvkioskbråket. Det fanns förfrågningar från Kalle om att få placera en kiosk i torgparken, men det var väl magstarkt tyckte de styrande. En korvkiosk i gamla fina torkparken. Det fick räcka med den telefonkiosk som redan fanns där. För att få ordning på det hela tillsattes en torgkioskskommitté .

                                                          Torgkiosken
                                               Bild från början av 70-talet

Vid den här tiden fanns taxistationen på torget ut mot Sundsbrogatan, med en kiosk. Och så fanns det en kiosk på torget mot Stöökagatan som Kalle drev. Han ville utvidga verksamheten med en ny kiosk i torgparken. För att få ordning på det hela togs beslut att taxi skulle flyttas från sin torgplats till en lokal mellan Rådhuset och Ahnérska fastigheten. I dag är lokalen borta och istället är det en öppen gång in från torget till Rådhustomten. Innan taxi kunde flytta in fick polisen flytta ut sina prylar. De använde lokalen som förvaringsplats för hittegods. Och tidigare som rastgård.

Kalle Jansson och David Karlsson (taxikiosken) , hade var sin kiosk på torget, men planteringsnämnden med rektor Anton Frendel i spetsen tyckte det var olämpligt. Bankmannen Wåckner ansåg att en kiosk i parken skulle förstöra parkens skönhetsbild. Det skulle räcka med en kiosk, som de båda korvförsäljarna fick dela på. Kommunen skulle bygga kiosken och sedan arrendera ut den till Kalle och David.

Korven smakade bra tyckte Sven-Åke ”Frida” Karlsson

Ingen av de båda försäljarna var särskilt glada över det dikterade kompanjonskapet. De styrande i staden kom fram till ett av det märkligaste beslutet som fattas i Askersund genom tiderna . Kalle och David skulle byta lager var 14:e dag! Två veckor korv och sedan två veckor godis. Det gjordes också en lottdragning om vem som skulle sälja vad till att börja med. Minns inte vem som drog den första korvförsäljningslotten. Många tycker i dag att det är obegripligt. Hur kunde Kalle och David gå med på något dylikt? Fanns det lagrum för ett sådant beslut? De båda korvförsäljarna fogade sig för överheten på Rådhuset. De hade inget annat val om det skulle få in pengar till sin försörjning.

Kiosken som fanns utmed Stöökagatan

                           Svenska pressen skrev om kioskbråket i Askersund

Själv var jag i högsta grad inblandad i lagerbytena. Kalle som var lite handikappad bad mej alltid om hjälp att flytta ut sitt lager i kiosken och sedan flytta tillbaka allt igen när det var dags för byte. Kalle hade hyrt in sitt lager i en vindsvåning i slaktare Lönns hus vid torget (huset där Föreningsbanken låg tidigare). Det var många trappor att släpa godis, cigaretter, och allt annat som finns i en kiosk. Uppmanade Kalle flera gånger att hyra en källarlokal istället för vindsutrymmet. Man Kalle lyssnade inte på det örat. Det var en billig lokal. Ersättningen som jag fick för flytten som tog några timmar var en korv ned bröd. Men Kalle hade god korv, så det var inte mycket att säga om det. Och man behöver inte ha betalt för allt. En med bröd är inte det sämsta i betalning.

”Korva-Kalle” Jansson var en verklig innovatör när det gällde korvförsäljningen på Askersunds torg under 50-talet. Det var han som först lanserade grillkorven till sin kiosken. Tidigare hade det bara funnits kokt korv att köpa, men Kalle som var en framsynt man med lite nya affärsidéer köpte in en bordsgrill. Helt plötsligt kunde askersundarna välja mellan kokt och grillad korv. Och inte nog med det. Det gick också att få ketchup på korven, något som var helt nytt i torgkiosken. Något helt enastående tyckte många som var unga på den tiden. Själv äter jag inte ketchup. Fick aldrig lära mej det som barn. Vet inte ens om det fanns ketchup att köpa på den tiden? Det var mest ungdomar som köpte korv. Kiosken på torget blev lite av en samlingspunkt. Senare kom också pulvermoset och då var lyckan nästan fulländad för alla hungriga ungdomar. Men inte riktigt ändå…

Vid den här tiden i mitten på 50-talet hade inte pommes frites- vågen nått Askersunds torg. För den som önskade den nyheten så blev ett besök i Hallsberg nödvändigt. Där hade den friterade potatisen redan gjort sitt intåg. Sex mil fram och tillbaka för lite pommes var inte ovanligt. Det blev ju också en trevlig utflykt. Minns ett restaurangbesök i Askersund med några kompisar där krögaren kom fram till bordet och förklarade stolt att nu serverades minsann även han pommes frites. Precis som i Hallsberg fast inne på restaurang. Krögaren verkade helt övertygad om att pommes frites kulturen hade uppstått i Hallsberg. En kompis som stärkt sig med någon dryck frågade också krögaren rakt på sak om han verkligen trodde det på allvar. Stämningen efter det blev inte riktigt bra.

Morfars-Harry Karlsson

Det fanns ytterligare en person som vill öppna en korvkiosk i torgparken men fick nej. Han blev istället erbjuden en plats på tomten där Sjöängsskolan finns i dag. Plintarna till kiosken kom på plats, men det blev inte mer än så. En flitig korvförsäljare vid olika arrangemang, som vid marknader och bandymatcher var också Harry Karlsson också kallad ”Morfars-Harry”. Det sågs inte alltid med blida ögon av de etablerade korvförsäljarna. Men Harry var populär med sin korvvagn. På den fick människor med handikapp förtur till försäljning . Harry hade i sin ungdom skjutit bort en hand, men det var inte många som tänkte på det. Sitt yrke som målare hade han inga problem med. Harry var också en duktig bandyspelare.

Ute på gamla idrottsplatsen hamnade en av kioskerna . Där skötte parkens allt i allo, Hälla-Oskar, försäljningen på 60-talet. Vid ett tillfälle inträffade ett fatalt missöde som gjorde Oskar mycket upprörd. Istället för den varmkorven hade han fått en burk med stora fläskkorvar. ”Titta Ove, vad ska jag göra”, ropade Oskar från sin kiosk. Ska erkänna att jag försvann snabb från platsen. Vet inte hur det gick med korvförsäljningen den kvällen….

Förutom mina bilder har Leif Linus, Anders Foglander och Kjell Johansson bidragit med bilder.

Bassängen vid Hargebaden

 

I juni 1989 invigdes nya Hargebaden under pompa och stått. Allmänheten skulle få bada gratis i den uppvärmda bassängen hela dagen. Oron från kommunen var stor att ingen skulle bada i den omdiskuterade bassängen. Skulle folk i protest och fortsätta bada i Vätterns klara kalla vatten? Folk som badade i bassängen kanske skulle bli mobbade?

Inte nog med oron för att den tempererade bassängen skulle stå tom. Politikerna i kultur-och fritidsnämnden och tekniska nämnden hade kommit riktigt på kant med varandra. Det ledde till att invigningen bojkottades av fritidsfolket. Anledningen till bojkotten var att tekniska nämnden hade gjort upp invigningsprogrammet utan att fråga fritidsfolket som skulle ansvar för anläggningen.

Tidningsreportage 1989

Petra Gustavsson var föreståndare vid nya Hargebaden 1989. Hon är tillbaka inom kommunens turistnäring.

Satsningen på upprustningen av Hargebaden i mitten på 80-talet blev en het politisk fråga. Det handlade inte så mycket om upprustningen av området utan om den tempererade bassängen. Kommunen fick en del pengar från länets T-stiftelse till satsningen, men kommunen fick stå för större delen själva. Motståndarna tyckte det var helt onödigt med en tempererad bassäng för dyra pengar när Vätterns klara vatten fanns strax intill. En del menade att pengarna istället skulle gå till en simhall i centralorten.

Trots protesterna före invigningen 1989 var det ändå ganska många som passade på att ta ett gratisbad. Under ett antal år drevs anläggningen av kommunen, men sedan har det övergått till privat drift. I dag har proteststormen lagt sig. Tror till och med att några av de som protesterade har tagit ett dopp i bassängen som nu utnyttjas flitigt av barnfamiljer. Det finns rutschkana och allt. Och glass i kiosken intill. De som driver verksamheter i Harge är förmodligen mycket nöjda med bassängen. Det brukar ta lite tid innan temperaturen Vätterns vatten är badvänligt. Och då är bassängen ett alternativ även om den blev dyr. Varma sommardagar är Närkes Rivera, som Hargebaden kallas, fullbelagd. Det finns nästan inte en parkering att uppbringa. Det gäller att vara tidigt på plats vid sandstränderna. Just bristen på parkeringar har alltid varit ett stort problem. För att råda bot på det har det gått bussturer från Askersund.

När debatten var som hetast fick jag dagliga besök av uppretade personer på redaktionen. Jo, det kom också några som var för bassängbygget. Ett minne som bitit sig fast är ett besök av ett äldre uppretat par. Kvinna talade nästan oavbrutet i en kvart om hur dåligt hon tyckte satsningen på Harge var. Efter en kvart skulle mannen komplettera kritiken. Men det gick inte. ”Nu lugnar du ner dej” var kvinnans kommentar.

Lyckad turistsatsning i Askersund

Turistsatsningen behöver inte alltid vara stora och dyrbara. Det lilla tåget som trafikerar Askersunds hamn och hembygdsgården är att det med ganska små medel skapa något som alla tycker är bra. Både små och stora. Tågvagnarna brukar nästan alltid vara fullsatta.  Och allt sker ideellt med folk från hembygdsföreningen.

minitåget1

Bild från Hembygdsföreningens hemsida.Askersunds by minitåget 2015-06-29 10.57 (3) Hembygdsföreningen Lennart Sandberg_redigerad-2

Lennart Sandberg är en av lokförarna. Garagen finns i Askersunds by. Lennart öppnar för att ge sig  in till stan för dagens körningar.

När tåget köptes in 1988 var det många askersundarna som drog på munnen. Vad var det för larv att köpa in ett minitåg till Askersund. Inte behövdes  något minitåg i Askersund med så korta avstånd. Men belackarna fick fel. Tåget har blivit en succé. Det har snart gått 30 år sedan tåget började tuffa runt i Askersund. I dag är tåget ett givet inslag i sommar-Askersund. Bakom satsning och de som fick ta emot en del hån i början var dåvarande kanslichefen vid Askersunds kommun Lars Nordkvist, Alf Höjenberg i hembygdsföreningen och teknikkunnige Roland Söderkvist. De tre reste ner till mörkaste Småland till Bengt Erlandsson på ”High Chaparall” . Han hade ett tåg till salu. De kom också hem med ett lok och två vagnar . Askersundarna var mycket nöjda med affären. Enligt de själva blev det mycket billigt. De gjorde ändå affär med en ekonomisk smålänning.

Tåget Hembygsgården 012 (4)

   Första tåget  1988.Tåget Hembygsgården 012 (4) Georg Pettersson

Roland Söderkvist, Alf Höjenberg, Georg Pettersson och Lars Nordkvist

Roland Söderkvist såg till att tåget blev kördugligt. Ett 20-tal firmor ställde upp som sponsorer. Alf Höjenberg lät ingen slippa undan med sponsring när han gick runt i Askersund. Det var nästan så köpmän och affärsidkare tog en omväg när de fick se Alf komma med sin portfölj. Men han gjorde en stor  insats med att få ihop pengar till drift och reklam.  Det var kommunen som köpte in tåget för att hyra ut det till Hembygdsföreningen. Drivande på kommunen var kanslichefen Nordkvist. I dag är föreningen ägare till turistfordonet.

Hembygdsföreningen ställer också upp med lite beställningsturer, som rundturer med patienter från olika institutioner, barnstugor och föreningar. Själv hade jag tur att bo i närheten av lokförare Pelle Wilson. Han stannade till vid vår infart när han skulle in till stan och köra de första turerna. Det är inte alla askersundare som haft möjlighet att åka tåg till jobbet på morgonen och möta ett yrvaket Askersund.  En trevlig tur.

För 60 år sedan bröts den riktiga järnvägsförbindelsen i Askersund med stora vida världen. I augusti 1955 anlände rälsbrytarlaget till Askersund station för att börja bryta upp järnvägsrälsen vid stationen. Gänget lämnade kvar en mindre rälsstump som skulle brytas senare. På den stumpen kunde den gamla trallan köras, men mitt framför stationshuset var stopp. Nu är all räls borta. Bara stationshuset finns kvar.

Folkskolan Strandparken järnvägen 1905 färg Vykort Askersund

Järnvägen gick genom Strandparken, där  nya skolan byggs i dag.

 

Enligt gamla rykten var det meningen att stadsbanan Stockholm-Göteborg skulle dras över Askersund. Pamparna skulle då ha motsatt sig järnvägsbygget, med motiveringen att de skulle få sin nattro förstörd. Den stora järnvägsknuten blev i istället Hallsberg. Det är en bra historia när man tröttna på alla lokalpolitiker för att det inte händer något. Nog snabbt.

Men historien är helt enkelt för bra för att vara sann. Hallsberg var helt enkelt ett bättre alternativ som järnvägsknut mellan de båda storstäderna. Att Askersund missade på grund av dålig nattsömn för de styrande, är att ge dåtidens styrande allt för stor betydelse. Besluten om stambanan togs på ett helt annat plan och då hade det ingen betydelse om pamparna kunde sova eller inte. Askersund fick ändå en egen järnväg. En smalspårig järnväg till Lerbäck. Invigningen skedde 1884. Stationshuset finns kvar och är en kulturklenod för kommunen

Det enda som vittnar om att Askersund ändå haft en järnväg – förutom stationshuset är namnet Banvallsvägen som finns i kanten av Stadsparken. Och så finns det en informationstavla vid stationshuset som berättar stadens järnvägshistoria. Järnvägsbolaget fanns kvar många år efter det att järnvägen fanns kvar. Bolagsstyrelsen och dess aktieägare träffades en gång om året för att ta del av den tunna verksamhetsrapporten och äta en god lunch. Det fanns lite pengar att festa för. Men nu har bolaget gått i graven.

OA Andersson teckning järnvägen

Många har skämtat om järnvägsbanan mellan Askersund och Lerbäck. I skämttidningen ”Söndags-Nisse” gjorde tecknaren Oskar Andersson, OA, en vanvördig teckning från stationen i Askersund. Några buspojkar såg till att tåget inte kom någon vart.

”Nä, hö nu pojkar va ä de för sabla skoj! Släpp tåget!” var stinsens kommentar på teckningen.

Stationshuset Oskar den II kommer

Vykort Askersund059

Oscar II på besök i Askersund. I bakgrunden grabben V Gustaf.

Det största som förmodligen hänt vid stationshuset i Askersund är konung Oscar II besök 1898.  Veckor i förväg hade mottagningskommittén dekorerat staden och stationshuset. Besöket ägde rum den 7 juni och det var en strålande dag. Trots det vackra vädret var kungen på ett uruselt humör. Han förklarade att kyrkan var smutsig och pennan som han skulle skriva sin namnteckning med var den sämsta han skrivit med. Kungen blev dock på lite bättre humör när flickorna vid flickpensionen vinkade från sin balkong. Ett fatalt misstag inträffade också när stadens representant skulle hålla det korta avskedstalet vid hamnkajen. Talet lästes från ett koncept, som var dolt i botten på cylinderhatten. På ett ställe hade han tänkt göra en konstpaus och hade därför i konceptet skrivit: Här göres ett uppehåll”. I ivern och nervositeten lästa han med högtidlig röst även det som inte skulle sägas högt. Enligt Joel Haugard i Askersundia så uppfattade inte kungen turligt nog det pinsamma misstaget.

.

 

 

 

 

 

 

Borgmästareholmen

 

Borgmästareholmen är en plats som diskuterats flitigt genom åren. Under mycket lång tid handlade diskussionerna om att bygga en bro ut till holmen. Det skulle göra platsen mera attraktiv och lättillgänglig. Askersunds skulle få ett verkligt sommarparadis. En bro byggdes också. Serveringen skulle locka turister och askersundare. Två idrottsföreningar byggde en fin dansbana med tak. Ett stort arbete med ideella krafter. En lekplats anlades, samt ett bra bad. Borgmästareholmen fick namnet ”Barnens egen Ö”. Det var bäddat för stor succé.

Planer och verklighet är som bekant två skilda saker. Borgmästareholmen är ett lysande exempel på det. Det har gjorts många försök till att göra platsen mera populär, men resultatet har ofta uteblivit. Det har inte blivit någon publikinvasion ut till ön. I dag är det badet som lockar många till den gamla fina holmen. Mer än så är det nog inte och man kanske skulle nöja sig med det, för att sedan rusta och snygga upp det som redan finns. Serveringen är nästan helt väderberoende. Vid dåligt väder är det inte många som tar sig över bron. Med sådana förutsättningar blir det tufft att driva en servering där ute. Det har många fått erfara.

Bengt Svärd

I slutet av förra året lämnade centerpartisten och ledamoten i kultur-och tekniknämnden Bengt Svärd in förslag på förbättringar för att öka intresset till Borgmästareholmen. Han menade i sin skrivelse att holmen borde få en mera framträdande roll i stadens natur. Förslagen var bland annat att ta bort den hårt slitna grinden ut till holmen. Svärd önskade också att stigarna skulle förstärkas och att det skulle placeras ut jordfasta bänkar där utsikten är som bäst. Vidare önskade Svärd att de avverkade trädstammarna skulle tas bort, alternativt dra nytta av stubbarna med skulpturtävling. Snygga till och komplettera eldningsplasterna. Ta bort lekredskap som inte fungerar och avverka träd som skuggar badplasten. Komplettera växtmaterialet i de olika naturtyperna och förse det hela med information och namnetiketter. Slutligen ville Svärd i sin skrivelse låta föreningarna fritt under ansvar få disponera dansbanan för dans och andra aktiviteter under sommaren. Allt behöver inte göras på en gång utan efter en långtidsplan är Svärds uppmaning.

Grinden ska plockas bort.

För en del år sedan gjordes en naturinventering på Borgmästareholmen av Helena Hasselqvist vid högskolan i Kalmar. Den verkar ha fallit i glömska, trots att hon gjorde ett ganska omfattande arbete.

Kultur –och tekniknämnden har diskuterat frågan om Borgmästareholmens framtid. Det finns något som heter Strandrådsgruppen som jobbar med frågan. Har aldrig hört tals om gruppen, men den finns. Det finns förslag på att flytta delar av lekplatsen ute på holmen in till Strandparken. Vidare finns det planer på att förbättra vegetationen. Vägarna som Svärd föreslog verkade svårt att göra något åt just nu eftersom det inte fanns någon pråm att forsla sand med. Tidigare forslade man över sand vintertid på isen. Grinden till holmen ska också plockas bort under våren. Vi får se vad som händer med Skarpskyttekårens och IFK:s övningsområde.

Badplatsen på holmen har blivit mycket uppskattad.

Det var borgmästare Anders Wilhelm Knöös som började röja och snygga upp ute på holmen. Han bodde i Borgmästarehuset vid Stora Bergsgatan-Stöökagatan och var borgmästare åren 1834 -1870. Innan han fick ta hand om holmen som sommarnöje, var namnet Hästholmen. Vad det namnet kom ifrån känner jag inte till. Ön var vid den här tiden helt kal.

Knöös såg till att det blev ett litet utvärdshus på holmen. Det var ju askersundarnas enda möjlighet till uteliv om sommaren. Det finns massor av gamla bilder med fullastade båtar av folk som skull ut till holmen och njuta. 1862 infördes hundskatt där pengarna första tiden var öronmärkta till holmens försköning.

Den 12 maj, Charlottadagen, var en stor dag för borgmästarens familj. Borgmästarens fru hette Charlotta och det skulle firas. Familjen rodde ut till holmen för att dricka kaffe med punsch. Festen fortsatte sedan hemma på gården där huvudmålet var plättar. Borgmästaren älskade plättar.

Askersunds skarpskyttekår hade sina övningar ute på holmen från mitten av 1800-talet . Stenarna som kårens medlemmar sköt mot finns kvar ute på udden och rättades till för ett antal år sedan med pengar från länsstyrelsen. På den här tiden var försvarsmakten i ett mycket dåligt skick. Skarpskyttekårer och Lantvärn bildades lite var stans i Sverige. Vid starten hade föreningen 180 medlemmar. När föreningen upphörde i slutet av 1800-talet var medlemsantalet bara lite över 50 skyttar.

                                                     Skarpskyttekåren hade sina övningar på Borgmästareholmen

Restaurangrörelsen på holmen drevs av en snickare Carlsson och hans fru. Rörelsen gick allt sämre och till slut blev det konkurs. Snickare Carlsson gick under smeknamnet ”Kärleken”, beroende för sitt stora kvinnointresse. Men han var en skicklig möbelsnickare och hans alster har funnits i förmögna hem och herrgårdar.1878 annonserades byggnaderna på holmen ut och efter en tid gick Askersund stad in som köpare. Kommunen är fortfarande ägare till borgmästare Knöös sommarnöje.


Amatörtävling på holmen. Här är det Nisse Lundstedt som gör allt för att vinna. Tyvärr nådde han inte ända fram.                                                                  IFK hade sin första idrottsplats på holmen.

IFK Askersund-som bildades 1904- hade sin första idrottsplats ute på holmen. Sanden till hoppgropar hämtades med båtar av medlemmar vid Husabergsudde. Det fanns många tidningsnotiser om båtar som var när att sjunka av tunga laster. 1908 lämnade IFK holmen för en ny tävlingsplats i närheten av Väderkvarnsbacken.

IFK höll stora sommarfester på holmen fram till 70-talet. Folk fraktades ut med vedskutor. Föreningen drev nästa hela sin verksamhet med inkomster just från ”holmefesterna”. Det var en fest som alla skulle till. Bilköerna in till stan på lördagskvällen var långa. En del kallade ”holmefesten” för en fyllefest. Det gick rykten om att det fanns folk som önskade att holmen sjönk med alla syndiga människor. Men det var nog bara en skröna.

Det låg en doft av stekt fläsk över Hammarsbygden

 

Bilden är från 1914. Sven Lindgren , den lilla killen till vänster med keps, har börjat i småskolan. Ringlekar var vanligt på den tiden.

En släkting till Sven Lindgren målade en tavla med Hammars kyrka och Österby skola som motiv 1939. Tavlan hängde på hedersplats hos Sven.

Rivningen av Österby skola 1988.

Askersunds kommun satsar hårt på skolan i Hammar. Det är nya tider. För snart 30 år sedan revs en skola i Hammar, Österby skola, strax intill kyrkan. Nu rustar man och bygger ut den nuvarande skolan. Den ligger dock inte på samma plats som förr.

När skolan revs hade den inte används för sitt ursprungliga behov på ett 15-tal år. När skolverksamheten upphörde började lokalerna användas för tillverkning av böcker med tapetprover till butiker. Verksamheten flyttades senare in till Askersund. Det gjordes försök med att sälja skolan, men skolbyggnader är minsann inte lättsålda. Istället blev det beslut om rivning.

Österby skola stod färdig 1913. Året efter började maskinchefen vid Hammars glasbruk, Sven Lindgren, i skolan. I samband med rivningen intervjuade jag Sven. Vill höra lite hur det var i skolan på den tiden. Och maskinchef kunde berätta.

-På den västra sidan i skolbyggnaden var det småskola och på andra sidan vanlig folkskola. Min första lärarinna hette Olga Karlsson. Minns att hon var väldigt snäll. Förr i tiden var inte lekarna så livliga på skolgården som nu. Vi fick mest hålla oss till ringlekar. På tiden tänkte man inte så mycket på hur skolgårdarna såg ut. Vad jag minns var det en bra skola. Alla äldre Hammarsbor har gått i Österby, berättade Sven.

Direkt efter skolan 1921 fick Sven fast anställning vid Hammars glasbruk.

-Jag hade som de flesta andra smågrabbar i Hammar redan börjar arbeta på bruket under loven. Minns att chefen vid bruket kom hem till oss och förklarade ” att nu ska du lille man börja arbeta på bruket”. Så gick det till på den tiden. Jag arbetade vid glasbruket i 52 år.

I början av 1940-talet brann övervåningen på skolan. Branden inträffade under krigsåren. Det gick rykten i Hammar om att det fanns fläsk gömt i skolan. Säkert var det sant. Folk som minns sa att det luktade stekt fläsk över hela bygden vid branden. Österby skola hade en stor och bra gymnastiksal. Lärarna bodde på övervåningen. De fick samsas om ett badkar på fyra lägenheter. I skolan fanns också en slöjdsal. Hammars skoldistrikt var föregångare när det gällde fria skolmåltider. Redan 1946 fick barnen i Hammar fri skolmat. Det var många år före Askersund stad. På 1950-talet lagades maten i Österby skola. En del mat kördes in till Sameralskolan i Askersund till elever från Hammar. En unik insats.

Sockenstugan strax intill Österby skola blev klar 1902. Ett hus med stor arkitektglädje. Sockenstugan är en samlingspunkt. Bland annat är den en del av utställningslokalerna vid Norra Vätterns konstrunda nu mellan 30 april-1 maj.

Tre nöjda systrar

 

Trycket efter lägenheter är stort. Och så har det varit länge. Önskemålet är ofta en hyfsad stor lägenhet i ett bra läge med egna rum åt alla i familjen. Men det är inte gott om sådana lägenheter för en överkomlig hyra eller ett bra pris på en bostadsrätt.

                                                    Systrarna Dagmar, Thyra och Ingrid Pettersson i sin nya lägenhet.

Systrarna Thyra, Dagmar och Ingrid Pettersson (Nordman), löste det på sitt eget vis. De flyttade ihop i en tvåa med rum och kök i de då nybyggda bostadsrätterna vid Sundsbrogatan, med en av stans bästa utsikter. Och trivdes utmärkt. Både med lägenheten och att som äldre syskon bo så nära varandra. De såg bara fördelar med det hela. Kanske något att tänka på i dag när det är så ont om lägenheter. Flytta ihop som systrarna Pettersson.

                                                           Ingrid visar den fin utsikten mot hamnen och kyrkan.

Som journalist besökte jag systrarna 1987 när de nyss hade flyttat in. En historia som är värd att berätta igen.

Storasyster Dagmar hade ansvar för disken mellansystern Thyra ordnade med maten, medan lillasyster Ingrid hjälpte till med lite av varje. Städningen delade de upp ”systerligt”. Lägenheten var på 84 kvadratmeter och insatsen var 29 000 kronor 1987. Thyra hade varit gift till skillnad från sina båda systrar.

-Jag flyttade till Stockholm som ung. Först arbetade jag som husa i fyra år. Sedan gifte jag mej och fick sonen Per. Jag fortsatte att arbeta som servitris på olika smårestauranger. När min man fick pension flyttade vi till mina systrars hus i Askersund. Maken dog några år senare, berättade Thyra.

Systrarna Dagmar och Ingrid blev hemstaden Askersund trogna. Dagmar stannade hemma och hjälpte sina föräldrar. Medan Ingrid utbildade sig till sömmerska. Det är många askersundare som fått sina kläder uppsydda och ändrade av Ingrid. Familjen bodde i ett hus vid Gårdsjögatan, med en stor tomt. Det blev för jobbigt att klippa gräs och skotta snö. Systrarna satte upp sig i lägenhetskön så fort de fick höra att John Mattsson skulle bygga i centrala Askersund. Det var inte så vanligt på den tiden med nya lägenheter centralt. Det tog tre år innan lägenheten blev en verklighet. Ingrid slutade inte helt med sitt yrke när hon kom till lägenheten . Hon fortsatte med att sy kläder åt sina systrar.

När systrarna blev trötta på att sitta i sin lägenhet, tog Ingrid ut sin lilla bil för en åktur. Hon var den enda av systrarna som hade körkort. När jag hälsade på i den nya lägenheten skulle Thyra bjuda sina systrar på inkokt lax till lunch. Att matlagningen just fallit på hennes lott kanske inte var så konstigt med tanke på hennes bakgrund som servitris. Men det var inget hon hade tänkt på själv. Det hade bara blivit så.

-Det är ingen ide att mina systrar klagar på maten. Jag bestämmer hur matsedeln ska se ut, skojade Thyra.

Huset som systrarna Pettersson bodde i ligger utmed Sundsbrogatan, men märkligt nog är adressen Stöökagatan. Systrarna tyckte det var lite konstigt minns jag. Tydligen var det så att alla i bostadsrättsföreningen skulle ha samma gatuadress. Det skulle bli enklare så, även om man bodde vid Sundsbrogatan. Systrarna förklarade att det var bra om äldre människor bodde centralt. Kommunen sparade pengar på färdtjänst och annan service för äldre. Samma sak gäller väl i dag som för 29 år sedan när jag gjorde reportaget.

                                                            1987 Sundsbrogatan med de nybyggda bostadsrätterna.

                                     Sundsbrogatan 50-tal. Husen till höger revs för att ge plats åt bostadsrätterna.

Det finns mycket att lära av systrarna Pettersson i tider av brist på bostäder. En annan viktig sak som gjorde att allt klaffade var också att de trivdes mycket bra ihop. Äkta syskonkärlek.

Ny bok om nationalskalden Heidenstam

En ny bok om nationalskalden Verner von Heidenstam kommer ut inom kort. Namnet är ”Heidenstam Olshammar och Aspa bruk”. Författare är Håkan Jaldung som tidigare gett ut både böcker och skrifter om sin hembygd Olshammar.

”Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk” kommer att finnas tillgänglig inom kort, preliminärt under vecka 12. Det är en lokalhistorisk bok. Den är inte litteraturhistorisk eller personhistorisk. Boken är heller inte en förmedlare av allmän Heidenstamiana. Man kan säga att boken innehåller resultatet av speciellt avgränsade och unika, lokalhistoriska undersökningar kring Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk. Arbetet påbörjades för mer än 10 år sedan.

-Den första uppsatsen i boken rör Heidenstams anknytning till Olshammar och Aspa bruk. Det är en kort sammanfattning av en undersökning som jag hållit på med under många år och som så småningom kanske kommer att tryckas i sin helhet, berättar Håkan Jaldung.

Heidenstams seglingsolycka har uppmärksammats av många författare. I uppsatsen ”Heidenstam och seglingsolyckan 1.8.1888” presenteras initierad och värderad information som inte tidigare är känd.

-Under 2016 kommer jag att tillsammans med marin expertis att göra ett allvarligt försök att lokalisera segelbåten på Vätterns botten varför Heidenstam och seglingsolyckan framöver, ånyo, säkert kommer att få en viss massmedial uppmärksamhet. Det är mer än hundra år sedan som massmedia intresserade sig för den. Ett försök kommer också att göras att initiera ett myndighetsbeslut om en bärgning av segelbåten, om segelbåten kan lokaliseras, vilket det finns goda möjligheter att göra med modern teknik. Efter en bärgning finns viss möjlighet att ytterligare klarlägga olycksorsaken, hoppas Jaldung

I uppsatsen om ”Heidenstam, Strindberg och bruksarkivet i Aspa” undersöks vilka av Strindbergs manuskript som Heidenstam förvarade en tid i Aspa bruksarkiv inom Aspa bruksområde. Heidenstams och Kate Bangs lämnade uppgifter om manuskripten är inte helt relevanta och kompletteras därför. Den dåvarande förvaringen av arkivalier i Aspa klarläggs i uppsatsen som innehåller spännande uppgifter om manuskripten och kanske något oväntade slutsatser om förvaringslokalen.

Håkan Jaldung

Vad är då syftet med uppsatserna i boken?

– Det huvudsakliga syftet med uppsatserna är att dokumentera, sammanställa och värdera tillgänglig lokal information, som lämnats till mig muntligt, eller finns tillgänglig i lokala, regionala och centrala arkiv eller i andra skriftliga källor och som rör Heidenstam, Olshammar och Aspa bruk. Ett annat syfte med uppsatserna, i all anspråkslöshet, är att befrämja det lokala intresset för Heidenstam och hans tid.

Boken trycks i en liten upplaga, 100 exemplar, och innehåller en kortare introduktion samt tre uppsatser. Den omfattar 171 sidor.