På turné med grisbilen I Askersund

Bläddrar man i gamla tidningar dyker det upp enkla och udda reportage som förmodligen alla läste. Saker som var viktiga på den tiden. Som när grisbilen dök upp i bygderna. Under krigsåren på 40-talet var det viktigt folkhushållet att skaffa sig en gris för de som bodde på landsbygden. Griskultingen skulle födas om och slaktas till jul. Fläsket skulle sedan räcka långt in på våren sedan det saltas in eller konserverats. Grisförsäljarna hade en stor och viktigt marknad på den tiden. De kom i bilar med små fack för varje kulting, för att sedan stanna till vid varje hus och fråga om det fanns något intresse för att säkra julmaten.

 

Bilden  från Lilla Gryten på 40-talet. Bild från Leif Linus samling

Vad är det för reportage som lockar läsare? Och vilka nyheter är intressanta att presentera?På 40-talet var bland annat  ett reportage om en turné  med grisbilen i Askersund mycket läst.  Undrar hur det tagits emot i dag? Efter drygt 30 år i yrket vet jag att journalister kan gå på verkliga minor. Artiklar som jag trodde alla skulle läsa, bläddrades förbi medan annat som jag trodde var en bagatell lästes av alla. Hur vet jag det? Behövde bara gå ett varv på stan för att få betyg, godkänt eller icke godkänt.  Helt klart är dock att journalister och läsare inte alltid har samma syn på vad som är viktigt i tidningen.

Slakteriföreningens  varubuss. Malte Eriksson  och Hjalmar Andersson var försäljare. Från Leif Linus  bildsamling

Minns själv att farsan köpte en kulting vid något tillfälle. Det var ett av det mest misslyckade köpen han gjorde. Ingen hemma kunde äta upp en god vän som den lille kultingen hade blivit. Kom inte riktigt ihåg vad som men hände, men farsan lämnade bort grisen ganska snart. Någon mer gris blev det aldrig. Hellre en lite magrare jul än att ta kål på en liten vän. Trots det här minnet är jag inte vegetarian. Tycker fortfarande om sås potatis och lite kött när det passar.

Styckningskurs  på Statt i Askersund . Bertil Persson  och Hjalmar Andersson  undervisar.

Slaktare Ingemar Larsson som  också drev butik  i Askersund . 

I Askersund fans det ett antal köttbutiker vid den här tiden. Plus Ville i Högelund som stod på torget och sålde kött och fläsk.  En del handlare hade också varubussar som körde runt på landsbygden och sålde kött, men också lite andra varor. Kanske något att ta upp igen? Då behövde inte alla ta bilen in till någon butik flera mil längre bort. Det skulle vara både bekvämt och miljövänligt. Som gammal charkuteriarbetare minns jag hur uppskattat det var ute  på landsbygden  när varubussen kom. I den här bloggen plockar jag med en del gamla slaktarbilder, även om de inte har så mycket med grisbilarna att göra.

 

Gamla kollegan Johannes Kjerrström, som skrev under signaturen ”Jan-Jerr”, skrev i Askersunds-Tidnings julnummer 1944 om en grisförsäljare. Rubriken löd” Med grisbil runt Sydnärke”. En 40-talshistoria så god som någon. Nedan återger jag lite av vad han skrev och hur han målade ut gristuren.

 

Med grisbil runt Sydnärke

En gång i tiden var det vanligt med grisbilar som åkte runt på landsbygden. Folk hade möjlighet att köpa en liten kulting som sedan skulle födas upp och bli julmat. Kultingarna fanns i små boxar på lastbilsflaken. Det var bara att välja och vraka.

Bild från Leif Linus arkiv. Slakt vid Gryten i Tived.

En gammal journalistkollega skrev en gång under rubriken” Med grisbil runt Sydnärke”. Han betonade att det var ett blixtreportage med parentes. Reportaget som jag tänker återge en del av var enligt den gamle journalisten ”en trevlig färd ut till jordbrukets eget folk”.

Föraren av grisbilen hette Tage Johansson och var från Vretstorp. Han var både solskensleende och slagfärdig. Bilen var en Chevrolet med släpvagn. Enligt reportern var både föraren och passagerarna på prima humör vid starten i Vretstorp. Johansson var orolig för att kanske köra en hel dag utan att få se en enda kund.

Vid Stora Forssa dök dock upp en livfull och språksam gumma upp. Men hon ville bara betala av en gammal skuld. Men någon ny gris vill hon inte ha. En bonde på cykel stannade till vid bilen. Han ville gärna ha en gris, men priset var inte det rätta. När han hade prutat färdigt blev det ändå en grisaffär. Johansson menade att Sydnärkesbönderna var specialister att pressa priserna i botten. Det hade liksom blivit en sport för dem. I Bergslagen och Värmland förekom aldrig att någon prutade.

I Degerön var en man mycket intresserad av grisarna, men han köpte ändå ingen. Nästa gång sa han. I Tjällmo gjordes stora grisaffärer. I närheten av Närkesberg stod en gubbe vid vägkanten och vinkade. Han vill ha den bästa grisen som fanns på lasset, men billigt. Han berättade också för Johansson vilka förmånliga erbjudanden han fått av andra grisförsäljare så han tänkte inte krusa.

Färden gick sedan vidare över Närkesberg med sin idrottsplats, sin cykelaffär och Konsumbutik, samt förbi Mörtsjöns bryggeri, samt förbi Lerbäcks kyrka och fram till Åsbro. I Åsbro blev det också grisaffär.

I Åsbro tog reportern farväl av Johansson som fortsatte till Vretstorp, medan reportern tog bussen till Askersund. Det var lite av vad en reporter fick ägna sig åt på den tiden.
Förr var det vanligt med grishuvud på julborden. Som tur har det makabra inslaget försvunnit.

Grisbilarna var ett viktigt inslag i handel och självförsörjningen. Andra världskriget rasade runt landets knutar så det var viktig att se till att det fanns mat på bordet. Och en egen gris var inte det sämsta. Kan nämna lite i förbigående att jag själv till årets julbord hemmavid köpt en färdigkokt skivad skinka. Många kanske tycker det är fusk. Möjligt men väldigt bekvämt.