Min tidningskrönika 7 oktober

Mat och bakprogrammen avlöser varandra på TV.  Brukar kolla ibland men inte så mycket för recepten. Skulle aldrig klara av det. Jag tittar mest för att höra juryns synpunkter. Är imponerad av deras kunskaper.  Juryn i ett bakprogram behöver bara titta på bakverket för att säga vilka brister som finns, som att degen gått för länge eller för lite i ugnen. Och att tårtbottnarna är alldeles för tjocka. Att det är för kladdigt eller för torrt. En del deltagare börjar gråta när de inte får till det. Skulle jag vara med skulle nog juryn istället börja böla efter att ha sett vad jag skulle prestera. Men jag har en släkting som är duktigt att baka. Det har jag sett på Facebook.

Mitt förhållande till mat är annars inte så värst. Folk berättar redigt för mej allt nyttigt de äter och att de äter gröt varje morgon. Då står man sig tydligen en hel dag. Vet inte om jag vill stå mej en hel dag på gröt. Jag har aldrig ätit gröt och i min ålder är det ingen ide att börja. Det ser inte gott ut med risk för att hamna i luven på alla grötentusiaster. Är uppväxt med att farsan satt och slevade i sig gröt varje morgon och det satte djupa spår. För honom var det ett måste. Sådan skulle jag aldrig bli. Mina morgonrutiner är mycket enkla och sparsmakade. Utom när jag bor på hotell.

 

Kalles  och Davids  kiosk  på torget i Askersud var en stor samlingspunkt för ungdomar

I dag vimlar det av pizzerior i Askersund, så har man tappat lusten för matlagning en lördagskväll är det inga problem.  Det är bara att ringa och hämta.  I min ungdom var det Kalles och Davids korvkiosk på torget i Askersund som gällde. Där var samlingspunkten och matstället. En grillad med mos var stort. Skulle det firas extra blev det en tur till Hallsberg där det också fanns pommes frites. Den nyheten kom till Askersund mycket senare.

I samband med idrotten på gamla IP i Askersund var det Oskar i den lilla kiosken som stod för maten. Han var inte så noga med hygienen. När det trängde på gick han bakom kiosken och uträttade sina behov för att sedan forsätta sälja korv. Minns inte att någon av oss spelare blev sjuka av Oskars korvhantering.

Tyvärr var det en burk stora fläskkorvar som knäckte Oskar som försäljare. Istället för vanliga varmkorvar hade han av misstag fått en burk med stora fläskkorvar. ”Kom och titta Ove, vad är det här” skrek han från sin kiosk. På den tiden jobbade jag vid Slakteriföreningen och han tycket jag var lite kunnig på korv.  Förklarade läget och beklagade det hela. Oskar blev sig aldrig riktigt sig själv som korvförsäljare efter den pärsen. Stora fläskkorvar i ett litet bröd gick både över hans och mitt förstånd.

 

 

 

Min tidningskrönika 12 mars 2017

 

Idrottsmän beskylls ofta för bortförklaringar vid förluster och misslyckande. Och visst har jag själv suttit i omklädningsrummen och klagat över dåliga domare, dåliga isar, bedrövliga fotbollsplaner, regn, snö och kallt vatten i duscharna. Bara för att nämna något. Grinigt värre. Men efter någon halvtimma var vi ganska eniga om att vi var sämre än motståndarna. I alla fall just den dagen.
Tiden från åren i IFK:s omklädningsrum. Efter en del försluter kunde det bli udda bortförklaringar.

Sedan jag slutade på tidningen brukar jag inte skriva om politik i mina krönikor. Höll på med det i 30 år. Nu lyssnar jag bara intresserat. Men i dag gör jag ett undantag.

Idrottsfolkets bortförklaringar är bara en bagatell mot vad sekreterarna i de politiska partierna ägnar sig åt. När jag lyssnar på kommentarer i tv sedan olika opinionsmätningar presenteras i media kommer jag ofta att tänka på ”Bagdad-Bob”, utan andra jämförelser. Under invasionen i Irak stod han kulregnet och förklarade sig som segrare. Helt bisarrt.

Har nästan aldrig hört någon partisekreterare att nedgången beror på dåliga förslag som inte folk tycker om. Bortförklaringarna brukar låta som parodier . Standarduttrycken är att ” vi har inte nått ut med vårt budskap. Bara vi får ut budskapet blir det ändring”. Och så håller det på istället för att säga som det är. Att väljarna inte gillar förslagen. Intervjuvarnas slutfråga när det går dåligt siffror brukar vara ” hur länge kan partiledaren sitta kvar”. Just där finns det likheter med idrotten och då gäller det hur länge tränaren kan sitta kvar när det går dåligt.

För någon vecka sedan var jag på fullmäktige i Askersund. Frågan om ett nytt äldreboende debatterades i två timmar och slutade med återremiss. Alla ville ha ett äldreboende men på olika sätt. Många som var uppe i talarstolen menade att det naturligtvis skulle vara bäst med en mycket bred överenskommelse eftersom det gällde ett sådant storbygge. Det handlade mycket om pengar. En bred lösning i äldrefrågan i Askersund skulle bli väldigt knepig efter att ha lyssnat på debatten. Alla höll på sitt. Röstning får väl avgöra vad jag kan förstå. Då får alla visa upp sina kort och demokratin blir den stora vinnaren. En del kommer att bli glada och en del ledsna. Huvudsaken är väl ändå att de flesta väljare blir glada.

Politik kan vara svårt, men skulle kunna vara lätt. Mötte en person som inte tyckte om det ständiga tjatet om kärnkraftens vara eller inte vara. Vi har ju el, räcker inte det undrade personen. Så kan man ju också se på det hela. Lätt och smidigt.

Min tidningskrönika den 26 februari

 

Kolla inte fakta, då kan hela artikeln bli förstörd!  Hörde det ibland av folk när jag jobbade på tidningen, men så har det aldrig snackats på de tidningar jag jobbat. Faktakollen har varit viktig. Till skillnad från president Trump syn på det hela.

Som journalist i Askersund skulle sådant slarv också varit helt omöjligt. Folk hade stått på kö till redaktionen för att få en förklaring. Det var omöjligt att vara anonym och krypa bakom en större redaktion. Det gällde att ha mycket på fötterna för att slippa få magsår efter felaktiga texter.

Bristen på faktakontroll drabbade trots allt mej några gånger. Inget var av någon allvarligare karaktär kan jag trösta mej med.  Det var några gånger  när jag tyckte allt var självklart och inte behövde kolla extra. Men inget är självklart. I alla fall inte för en journalist. Under flera år hade jag hälsat på ett gammalt fin par på stan. Och ibland pratat några ord med dem. Om väder och vind. De gick alltid armkrok på väg till affären. På det hela taget såg de mycket lyckliga ut. Så skulle alla ha det tänkte jag.

Vi ett tillfälle bad jag att få komma hem till dem och göra en intervju.  Prata med dem om hur det tänkte och levde.  Kanske det fanns tips till andra. Och jag var mycket välkommen. Vi känner ju dej, kom en förmiddag så bjuder vi på kaffe och hembakat var deras budskap. Sagt och gjort. Det blev hembakta bullar och finska pinnar.  Vi pratade någon timma. Lite i förbigående när jag skulle lämna det gamla fina paret frågade jag hur länge de hade varit gifta. Båda stod som frågetecken.  Gifta, vi är ju syskon!  Ridå. Som ni förstår blev jag helt ställd. Men paret skrattade gott. Jag skulle naturligtvis gjort en noggrannare faktakontroll innan jag hälsade på.

När jag hade tänkt efter lite så kände jag att mitt blivande reportage skulle bli ännu bättre än vad jag tänkt mej. Syskonkärlek på högsta nivå. Inte alltid så självklart. Själv har jag haft många syskon, men vi har aldrig gått armkrok på stan när vi skulle handla. Våra möten skedde ofta på fotbollsplanerna.  Vi var tre som spelade för IFK samtidigt.

Undersökande journalistik är också viktigt, men det beror förstås på vad man undersöker. Glasstest och test av semlor är ett givet inslag i tidningar varje år. Tycker inte det är så viktigt.  Men jag måste erkänna att själv brukar jag kolla på vilket ställe i Askersund semlorna är billigast. Men det är en annan sak. Tycker  jag.

 

 

Tidningskrönika 29 januari

 

Att de bara törs! Vilka våghalsar! Det är kommentarer som man ständigt hör vid en promenad i Askersunds strandpark vid den här tiden. Och så är det hela vintern långt in på vårkanten. Kommentaren gäller pimpelfiskarna och andra promenerande på Alsens is.

Just nu ser det lurt ut med blankis, men de som sitter med sina pimpelspön på isen har förmodligen rutin och känner till alla faror. Kommentarerna fälls även om isen är en halvmeter tjock. Respekten för svaga isar är stor hos många och då hjälper inte fakta.

Pimpelfisket är en stor sak på Alsen i Askersund. Många har väntat hela sommaren på att det ska frysa till så de kan ge sig ut med sin sparkstötting och sina fiskedon. Inbitna pimpelfiskare är lite självplågare som förmodligen njuter av kyla och blåst. Och ibland av lite vintersol.

Själv har jag aldrig sysslat med fiske trots min uppväxt bara några meter från Gårdsjön. Har inte nog med tålamod för att ägna mej åt fiske. När vi ändå är inne på fisk kan jag upplysa om att vit kokt fisk  på tallriken inte är  någon höjdare för mej. Nej stekt fisk ska det vara. Värdelös information kanske någon tycker.

När vi hade sammankomster på jobbet med lunch vädjade jag alltid till Christina att ta någon annan rätt. Men det blev ändå ofta kokt fisk. Det skulle passa all. Någon frågade ibland hur det smakade och mitt svar blev ofta ”absolut inget”. I rättvisans namn kan jag också nämna att det fanns kollegor som njöt av rätten och jag är ingen matexpert som har facit på hur det ska vara.

Jag har bevakat en del fisketävlingar genom åren. Minns att det var rusning ut på sjöarna som ett värsta sprinterlopp vid pimpeltävlingar. Det gällde att vara först till den bästa platsen. En bekant till mej hade ett lite udda sätt att locka fisk till sitt pimpelhål. Den första fisken han drog upp bjöd han på några droppar ur sin kära fickplunta, för att sedan släppa tillbaka den i hålet. Förhoppningen var då att den skulle simma runt till kompisarna och berätta vilken höjdare just det pimpelhålet var.  Tror inte det fungerade.

Min respekt för svaga isar var som ung mycket begränsad måste jag erkänna. Har blivit fegare med åren. Som boende vid sjökanten testade jag isen så fort det fruset till lite. Då gällde det inte fiske utan skridskoåkning och bandy. Minns aldrig några varningar från någon vuxen. Kanske föräldrarna vid något tillfälle tittade ut och ropade från trappan att inte gå för långt ut på sjön. Mer än så var det inte.

 

 

 

 

 

Min tidningskrönika 4 december

Julkappsjakten är i full gång. För några har den säkert pågått sedan i somras. Möter ibland någon som säger att det är skönt att ha det gjort. Undrar om man ska köpa julklappar när det blir en plåga? Alternativet är presentkort även om det inte blir några roliga paket.

Klart att man inte behöver vänta till sista minuten som revystjärnan Povel Ramel och hans bror alltid gjorde. Povel har berättat att de hade en tradition om hur julklappsköpen skulle gå till. De skulle ske på julafton, men först efter ett besök på en krog med mat och dryck. Ibland kunde det senare fördröja inköpen. Vid ett tillfälle var de klara med krogbesöket bara några minuter innan affärerna stängde. De betydde att de fick ta första bästa butik. Vid ett tillfälle blev det en djuraffär där årets julklappar inhandlades. Goda råd var dyra. Alla måste ha sina klappar. Fastern förärades med fyra kinesiska dvärgvaktlar . Men hon blev inte rikligt nöjd. Fastern menade att de bara irrade runt av och an.

Till hjärtevännen Lisa köpte Povel en ”resignerad silkesapa” i en jättelik bur. För halva priset. Precis som det brukar låta vid nästan alla julklappsutdelningar så förklarade hjärtevännen att en apa var precis vad hon hade önskat. En god vän fick ett generöst presentkort på kattsand. Den vänskapen upphörde sedan för en tid berättade Povel. Kan nämna att jag är med i Povel Ramel-sällskapet. Ett mycket trevligt sällskap.

Själv satsar jag på säkra kort som böcker när det gäller julklappar. Minns inte särskilt mycket från min barndoms jular mer än att jag ibland fick just en bok. Ofta en bok av någon idrottsstjärna som hade skrivit sina memoarer. En gång fick jag också ett par skridsko,”helrör”. En klapp som jag levde länge på. Uppväxt som jag är några meter från Gårdsjön. Det var bara att gå rakt ut på sjön från frukostbordet, för att sedan åka skridskor så länge orken räckte. Minns att jag aldrig tog av skridskorna mellan måltiderna. På den tiden fanns det träskydd till skridskorna som var lätta att gå med. Någon har sagt till mej att den som läser memoarer inte har något eget liv och istället lever genom andra. Håller inte med om det. Tycker att jag haft ett eget liv. Får skylla mitt memoarläsande på intresse för olika människor. Att jag inte har något minne från barndomsjularna är kanske ett fall för en psykolog. Andra kan berätta ingående om sina jular. Men det här är inget som plågat mej. Det har kommit nya jular varje år.