Är det sant?

Efter förra veckans smått euforiska tillstånd över en spruta har vardagen nu återgått mot det mer normala hållet. Fast för egen del så är det fortsatt gott att leva om man tänker på de nya beskeden och förhållningssätten som ständigt dimper ner från presskonferenser och tidningsartiklar. Och samtidigt ökar smittspridningen till nya alltför höga siffror.

Vad ska man tro på? Är det första april? Skämt? Sant? Som Lena sa? Att när det gått tre veckor efter första sprutan .. hörde jag rätt Första sprutan? Så kan man leva precis som vanligt? Vi kan träffa vem vi vill inne eller ute. Fast vi får inte förorsaka nån folksamling. Skulle inte tro det? Har mej veterligt aldrig gett upphov till nån större folksamling, mer än när jag framträtt med min kör men då är det ju inte mej dom är ute efter att se, ej heller är det jag som bär ”skulden” till samlingen.

Det låter helt underbart.. jag har ca 1,5 vecka kvar. Men sen… Ja just det, sen… vad ska jag göra då jag som längtat så?

Har längtat efter att shoppa. Vad ska jag köpa? Tänker så det knakar. Vad behöver jag? Förmodligen ingenting. Men ett par nya innesandaler skulle jag verkligen behöva. Och kanske ett nytt läppstift? Fast jag byter ju färg mot sommaren. Då blir det mer åt orange och det läppstiftet är det mycket kvar på. Kan nog vänta ett tag. Men jag är säker på att när jag drar iväg ner på stan och verkligen anstränger mej i butikerna så kommer jag att hitta något som jag absolut behöver.

Nu låter jag verkligen ytlig och banal. Men det är ju så att efter det här året så har min tillvaro kretsat kring vanliga och banala saker och önskningar. Att träffa barn och barnbarn inte bara i entrén. Att prata med folk man möter utan att hålla två meters avstånd. Att bjuda grannen på kaffe utan att vara rädd. Att gå på restaurang och äta nåt gott samtidigt som man tjyvlyssnar vad som avhandlas vid närliggande bord. Allt det där finns nu inom räckhåll. Underbart!

Men mest av allt tänker jag på att det trots allt lönat sig att vi följt alla restriktioner. Vi har klarat oss från den hemska sjukdomen och nu törs jag nästan ropa hej för jag är en bra bit över bäcken.

I tidningen idag läser jag om ett gym som utlovar ”En lättare sommar”. Fast då tänker dom förstås inte på restriktionerna utan mer på kilona. Och det är en annan fråga. Nog har det smugit sig på ett och annat kilo. Undrar varför? Aldrig har jag väl gått så mycket som nu… min egna hemma-snickrade teori har gett vid handen att det nog beror på att jag inte varit aktiv mer än det. Mellan promenaderna har det blivit mycket TV-tittande, vantstickande, bokläsande. Och mindre av ”nu måste jag skynda mej iväg till det ena och det andra, måste tvätta håret för idag ska jag.., klockan ett ska vi åka iväg och titta på …

Och vilken helg vi har! Snön lyser vit på marken men i solstolen är det gassande hett. Fräknarna frodas och jag kan verkligen säga att Livet Leker!

PS.. i kommentatorsfälten brakar det in förslag på både det ena och det andra. Den här gången handlade 88 inlägg om dating i olika former. Måste kolla på alla eftersom det understundom (bästa ordet) kan finnas en kommentar från en riktig människa som vill mej väl. DS

Glada torsdan

 

Himlen är blåare, solen är gulare. Dom vita snöfläckarna gör mig glad för under dom finns det brun och härlig jord med massor av löv att kratta. Det blåser friskt och ganska kallt, jag fryser ändå inte. Om jag klarade av det skulle jag definitivt göra hoppsasteg på gatan. Jag är så himla glaaad!

Jag har fått min första dos vaccin….

Och jag veeet att det inte är över och att jag ska vara försiktig ett tag till. Men det gör inget, det är jag van vid. Men jag ser fram emot att få se framåt. Jag kan börja längta och ägna mig åt vår- och sommarbestyr.

Och aldrig har väl så många varit så glada över ett så litet stick. Dom som man möter, som i och för sig är i samma ålder som mej, skrattar och ler och visar upp armen. För en vecka sen möttes vi i djup tystnad och med blicken koncentrerad på gruskornen. Det känns som att hela världen ler.

Och just idag väljer jag att inte höra på hur många som är sjuka just nu. Jag vet att det fortfarande är väldigt många. Men jag unnar mej att vara glad för en dag…

Så härliga, sköna, vackra och ljufliga torsdag… here I am!

 

Glada påsken är här!

 

Nu jädrar i min låda är det mycket att stå i. Påsk innebär många saker. Och då tänker jag inte på det gudomliga utan mer det lekamliga. Det är mycket mat som gäller i påsk, det är sen gammalt!

Att två personer ska fira påsk i splendid isolation i den kvadratmeterrymliga lägenheten i stan ska väl inte innebära nån skillnad. Är det påsk så är det…

Så jag började skriva meny:

Prinskorv, men gu va barnsligt. Ska jag verkligen stå och snitta små korvar i två ändar när vi förmodligen bara kommer att äta en var. Det stryker jag.

Köttbullar. Det äter vi lite nu och då, mest för att jag tycker det är världens godaste mat. 400 gram köttfärs och små gulliga köttbullar. Nej, jag spar och gör pannbiffar på tisdag istället. Köttbullarna stryker jag.

Lax. Absolut. Men jag köper ju inte en helsida och gravar själv. Det blir ett litet paket med några skivor och färdig sås.

Ägg. Jamen ägg måste man ju ha. Behöver jag köpa en extra kartong? Men visst ja, det blir ju bara två extra ägg = 4 ägghalvor.

Påskskinka. Nej för bövelen. Äta ca 6 skivor av den och sen stå där med skammen vad man ska göra av resten. Jag veeet att man kan frysa in, men hur kul är det. Jag skippar skinkan helt enkelt.

Västerbottenspaj. Det brukar mina barn vilja ha på påsk- och jul- och midsommarbordet. Vilket har resulterat i att jag är skitless på smaken av västerbottensost. Den stryker jag.

Sill. Jamen där är jag med. Och då gör jag min egen, den blir så god. Där har jag alltså lite att pyssla med idag. Skära lök, skära sill, koka ättikslag. Tar förmodligen 10 minuter om man inte har 5 minuters sill. Check på den!

Jansson. Det blir det.

Fast nu kan man undra vad det här blir för påskbord. Inget att skryta om för omvärlden i alla fall. Men vi blir säkert både mätta och nöjda.

När allt mitt stök inför högtiden nu är planerat och klart, planerar jag själv att sätta mej i närmaste soffa, greppa en god bok, kanske kasta upp en ny vante, ligga och glo på nån smaskig serie halva natten. Om jag inte är ute och idkar friluftsliv dagarna i ändå. Det hör också påsken till!

Det blir nog bra det här! Varsågoda och varsåglada i Påsk!

Arga mamman

 

Idag konstaterade dottern i telefon att jag lät så arg nuförtiden. Och det har hon alldeles rätt i. Jag är inte längre den mamma man kan önska sej. Den glada, hoppfulla, idérika, förhoppningsfulla, kreativa och roliga mamman. Jag har inget roligt att berätta, jag ska inte göra nåt roligt, jag ser inte fram emot så mycket som ska bli roligt, jag tycker inte alla TV-program är roliga, jag klagar på växelkapacitet, på informationsbrist, på vaccinationshastighet, på vaccin-inkommande-avtal, på strategier och regeringar och hela europeiska unionen. Det mesta av detta belastar jag inte henne med. Hon tycker väl bara att jag är tråkig helt enkelt.

Visserligen kommer det att ta tid, men kanske kanske är jag på väg att vända en aning. Idag när solen strålar och jag veeet att det förmodligen kommer en ny vinter så tänker jag i alla fall att även om det börjar snöa så blir det inte lika mycket och lika långvarigt som i december.

Och jag blev glad när jag gick till sophuset nyss och konstaterade att jag i år inte hann hacka is, den är redan borta vid ingången och intill bilen. Nu kan jag gå direkt på att sopa grus istället.  Fast det är ju himla kul att knacka is, känns som att man hjälper våren lite… se där nu var jag nästan negativ igen!.

Och det mest glädjande är att jag hör grannar och vänner som glatt berättar att de fått sin första, ibland även andra spruta. Den andre personen i hushållet har här en fördel, och det är endast i detta sammanhang som jag är lite sur på hans ålder. Han har fått tid för sin första spruta och det är vi så glada för.

Och då plötsligt kände jag mej väldigt uppfinningsrik. Han är nu instruerad att han, just när dom sticker till, ska säga:

  • Min sambo, hon skulle också behöva en spruta
  • Hur gammal är hon då
  • Hon är BARA 72 (och han får absolut inte frestas att säga ”Men hon känns som 84”
  • Ja men då går det ju inte
  • Det pratas ju om dosen som liksom blir över. Kan hon inte få en sån?
  • Visserligen, men det kommer vi ju på i en hast och hon är väl inte tillgånglig just då?
  • Absolut, hon står här ute

Och alldeles utanför, så nära jag vågar utan att riskera arga blickar från dom som står i kö av rätt anledning, står jag med jackan avtagen på vänster arm (vilken arm är det dom sprutar i, jag grips av panik men chansar ändå på vänster) och min skrynkliga arm väl synlig och beredd på ett stick.

Ja, jag veeet, det är helt klart en fantasi. Men en som roade mej en smula att tänka på.

Friday is the day!

 

Alla dessa aktiviteter …

Jag måste säga att jag tycker vi gör det bra. Alla vi gamlingar. För det är ju det vi blivit under det här året. Jag tycker det känns som jag har åldrats minst 5 år sen i fjol i mars. Vi uppvisar än en gång vad vi blivit lärda. Att man ska göra som man blir tillsagd. Att man inte ska protestera. Att man ändå ska göra det bästa möjliga av situationen eftersom det inte finns nån annan möjlighet.

Så var det när jag växte upp. Det gick inte an att klaga på vare sig lärare eller tandläkare, om vi klagade fick vi aldrig medhåll, det var så det skulle vara. Aldrig att mina föräldrar till exempel skulle ha ringt och klagat när tandläkaren orsakat ett stort brännsår på överläppen. Och betygen konstaterades och det var aldrig tal om att man inte fått rätt hjälp eller stöd. Nejdå, vi är vana.

Och pandemin har inte varit något undantag. Vi har gjort precis som vi ska. Och vi har ändå klarat det beundransvärt bra. Vi har varit en del av lösningen. Nu har ett år gått och mitt tålamod är för länge sen slut, men jag blir inte obstinat utan jag fortsätter följa det som är sagt.

Livet har alltså tagit en ny vändning. Bl a har vi ägnat varje dag till en lång promenad. Jodå, vi promenerade förut också men kanske inte varje dag eftersom man då för tiden hade andra saker inplanerade, så ibland blev det bara en tur ner till stan samtidigt som man skulle köpa en hudkräm på Kicks. Nu är det långkalsonger, täckbyxor, mössa och vantar och så förstås de obligatoriska spik-skorna på. Och vi går och vi går. Oftast ganska långt. Promenaden är, såklart jag fattar det, väldigt nyttig och bra för mitt allmänbefinnande men främst är den ett sätt att få dagen att gå.

Sen jympar vi med Sofia. Här tjuras jag på lite och tar bara måndag-torsdag. Fredan anser jag är min lediga dag. Jag tycker inte det är kul alls. Har aldrig gillat att stå och göra samma rörelser som nån annan ”jag vill va fri som en fågel”, som Rasmus sa. Men hon är ju bra, hon Sofia. Och hon gör rörelser som absolut är bra för mina stela axlar och trötta och muskelobefintliga armar. Jag hoppar upp och ner på golvet och gör så gott jag kan. Men jag kan ju berätta att när sändningen börjar 0910 så börjar jag titta på klockan 0912 och undrar om vi inte är klara snart.

Imorse blev det lite fel. Jag kunde omöjligt ligga kvar i sängen till ca 0830, så jag poppade upp redan kl 0800. Det blev en lång väntan. Och man skulle ju kunna tro att jag använde tiden till att mjuka upp mej inför träningen (jag har en granne som går innan!!!). Men icke. Jag hasade ner i min favoritposition i soffan, halvliggande, och körde lite spel på mobilen.

Sen kom hon då. Varje dag iförd nya snygga träningskläder på sin snygga smidiga kropp. Jodå, jag  tar också på mej några gamla fula träningsbyxor (dom fiiina vill jag spara tills jag får gå på Friskis) och sen rullar det på. Det knakar och det brakar och jag försöker hela tiden tänka positiva tankar.

Och idag medan jag vevade med armarna och lekte struts och försökte nå mina egna händer där bak på ryggen så tänkte jag på mamma. När hon de sista åren inte ville gå så mycket och blev mest sittande sa vi till henne: ”Men du måste ju gå lite mamma, det är ju bra för dej att röra dej lite!” Och hon svarade: ”Det skulle vara väldigt intressant att se hur mycket du rör dej när du är 84.”

Det kan faktiskt vara så att hon får rätt …

 

Träna hjärnan

”en vit och två ljusgrå, två mörkgrå, två vita och två svarta”
”va sa du?”
”fyra vita och två ljusgrå, två svarta och en vit”
”hinner inte fika nu, måste göra klart det här varvet”
”två mörkgrå, två vita och fyra svarta”
RRRRINNNNG
”svara… jag måste räkna”
”det är till dej”
”säj att jag ringer upp, jag är upptagen nu”

Det här är en talande (vitsigt) beskrivning av våra konversationer här hemma nu för tiden. Jag har nämligen köpt ett vantmönster från ett företag i Jokkmokk, Stoorstålka. De jobbar med samisk design och samiska produkter. Och deras vantar är fantastiskt vackra. Många starka färger och varierande mönster minst sagt. Men väldigt roliga att sticka och det blir så himla fint.

Jag har nämligen börjat undra hur stor del av min hjärna som används? Förmodligen vill jag inte veta. Det är sällan jag tvingas tänka till ordentligt. Mesta delen av tiden går åt till att flumma runt i min egen lilla värld där tankarna sällan är konkreta, åsikterna oftast ointressanta och inlärningsprocessen är lika med noll.

Alltså köpte jag ett vantmönster från Stoorstålka eftersom jag tänkte att det skulle vara bra för min hjärna att inte bara rabbla sticka upp och sticka ner medan jag kollar på Rapport.

Och jag tar bara en liten stund varje dag, gäller att hala på det roliga. Det är ju heller ingen som helst brådska med vanten, det är ingen som ska ha den. Jag lägger den i färdigt skick i min vantlåda, där finns det flera stycken och dom är riktigt fina. Jag tänker att rätt som det är träffar jag en person (bara en sån sak!) som säger ”Fy fan va kallt, jag fryser om händerna.” Och vips, kommer lådan fram och jag säger, alltså Snäll-Barbro säger:  ”Varsågod ta dej en vante här.” Längtar tills det händer! Inte så mycket för vantarnas skull utan för min längtan-till-att-träffa-nån-s skull.

Annars är det en härlig dag. Ute blåser vintervind, det viner och susar i träden, snön yr och jag är helt säker på att det inte skulle vara bra för min hälsa att vistas i denna luft. Alltså stannar jag inne.

”En vit, två svarta, fyra ljusgrå”…….

 

Vilket djur jag vill vara…

Understundom (vilket fantastiskt ord!) fick jag när jag jobbade åka på kurs. Det var himla roligt att ta flyget, bo på hotell, ha kurs i en fin lokal, äta god lunch och träffa nytt folk. Jag tycker synd om dagens arbetare. Nu får dom sitta hemma vid sitt skrivbord och lära sig saker alldeles på egen hand och på rasten hasar dom ut i köket och gör sig en skinkmacka. Det är lite skillnad mot lunchbuffé i glada vänners lag.

Men det jag egentligen ville komma till var att man ibland i början av utbildningen skulle välja vilket djur man ville vara. En urdum uppgift tyckte jag redan då. Jag sa alltid hund eftersom man då blir matad och motionerad och att man blir glad åt alla man möter. En fantastisk egenskap!

Idag skulle jag välja enligt följande. Och nu när det inte är kurs utan jag gör precis som jag vill här i min ensamhet så väljer jag tre djur:

  1. TJUR. Och då tänker jag närmast på Ferdinand. Inte precis för att han sitter och luktar på blommor utan mer för att han inte verkar bry sig så mycket om livet runtomkring. Inga påtryckningar eller djärva idéer tycks bita på honom.

Så har det blivit med mej. Jag tittar visserligen på TV onödigt mycket och jag tar in alla hemskheter som händer här och ute i världen. Men jag orkar inte säga ”Men gu”, ”Va hemskt” eller ”Men nu jävlar blir jag tokig, vad är det som händer”. Jag bara nickar och konstaterar.

Och jag orrrrrkar inte diskutera med alla jag träffar varför vaccinet inte anländer, varför vi får en 3:e våg och hur det ska bli när vågorna kommer dugga tätare än nu. Jag bara sitter här och stickar vantar och är nöjd med det (hihi…såklart osant!)

  1. HÄST. Har nån tänkt på hur tråkigt det ser ut med en häst som står alldeles still i hagen. Ibland lyfter han en aning på ett ben som för att avlasta dom andra tre. Ofta ser hästen väldigt trött och håglös ut, ja inte förstås när han galopperar och skuttar i hagen, men hur ofta ser man en sån häst?

Jag tror han tänker att det skulle vara skönt att bara lägga sej ner och blunda ett tag. Kolla på molnen och längta efter nåt snyggt sto som travade förbi. Men det räcker förmodligen att han tittar på underlaget för att inse att det inte verkar särskilt mysigt och mjukt och därför blir han stående. Och jag antar att det dessutom krävs en hel del ansträngning för att ta sej ner till marken om man har fyra ben.

Med mina två ben tar jag mej ner till liggande hur lätt som helst. När jag sitter i soffan behöver jag bara vicka till lite och vips har jag det mysigt och skönt i horisontalläge. Ibland har jag besökt sjukgymnast och där får man som bekant väldigt många goda råd. Det enda jag tagit till mej är att det inte är bra att sitta för länge, det är bra om man liksom sträcker ut ryggen ibland. Check på den!

  1. Det tredje har inget namn. För jag vet inte om djur kan inbilla sig saker. Kanske i så fall en MES som inbillar sig att maten ska ta slut i fågelmataren. Jag inbillar mej i alla fall alldeles för ofta att jag är svårt smittad. En ilning på höger sida om pannan –” jaha, nu är det klippt, nu får jag ont i huvudet.” När jag snyter mej efter en promenad i kallgrader –”jaha, då är det min tur”. Och framför allt när jag, som jag alltid gjort, hostar och kraxar hela tiden. Det är liksom mitt signum, och jag veeet att man inte ska kraxa för då blir det bara värre, det bildas mer slem i halsen. Men trots att jag kraxat i säkert tio år så framkallar nu en enda liten kra att jag är övertygad om att pandemin hittat till mej.

Men vadå, svammel svammel och åter svammel. Det är ganska skönt också här i min lugna vrå. Nu är klockan 1300 och idag har jag hunnit med allt det här REDAN:

  • Fika på säng
  • Löste korsord på samma säng alldeles för länge, det var antagligen för lätt
  • Lite fil och en blodtryckstablett
  • Morgontoalett
  • En promenad i omgivningarna
  • Lunch
  • Nu blir det Herrstafett och då greppar jag stickningen samtidigt, påttifall det blir trist nån sträcka.

Ja sen är det väl dags att börja fundera på middag med ALLLLLA tillbehör. Härligt fredag på er också!

Minns…

1. Jag minns den ljuva tiden när Ajax luktade gott. Nu går jag och kollar på hyllorna och hittar den ena egendomliga sprayflaskan efter den andra, dom flesta verkar bita på blanka ytor. Jag vill torka med Ajax både här och där för då märks det att man har städat. Jag veeet att det inte är miljövänligt, men det är i alla fall en snabb väg till ett till synes nystädat hem.

2.Jag minns den ljuva tiden när apelsinsaften var orange. När vi gick till tant Nanny fick vi alltid ett glas apelsinsaft och den var alldeles tokorange. Man slog i lite längst ner i glaset och sen fyllde man på med vatten. Det smakade absolut inte apelsin men den var så himla fin och därmed blev den god. Numera köper jag nåt dom kallar för blandsaft och den är blaskig och tråkig och smakar inte ett dugg jordgubbe.

3.Jag minns den ljuva tiden när vaniljsåsen hette vaniljsås och var alldeles gul och jättegod. Nu är den väldigt vit och oansenlig.

4.Jag minns den ljuva tiden när två personer skulle komma på middag kl 1900 och jag från kl 1000 oupphörligt skar, blandade, vispade, dukade och ängslades över att maten inte skulle räcka.

5.Jag minns den ljuva tiden då jag ansåg att min vårgarderob absolut behövde uppdateras.

6.Jag minns den ljuva tiden när jag tyckte att ett varv med dammtrasan var riktigt uppiggande och kul.

7.Jag minns den ljuva tiden när jag tog på mej kappan och finhalsduken och traskade ner på stan.

Pytt, va mycket fjask… Punkterna 4-7 är absolut inom räckhåll och vad gäller de andra så var det väl skit desamma.

Mitt senaste bidrag till fotokonsten ska föreställa takdropp. En förklaring synes vara på sin plats.

Den ljuva tiden att det är fredagsmys lever kvar i gott minne. Visst går veckorna fort? Dags igen!

Bara vara?

Ibland = ofta ringer jag min kompis och klagar och beklagar. Säger att jag blir less, har tråkigt, frågar vad hon gör just nu, vad hon tänker göra sen, om hon säger att hon har ett projekt på gång blir jag jätteavis, klagar ännu mer och säger att jag då minsann inte har nåt att hitta på. Då drämmer hon till med ”Men herregud, du kan väl bara vara!”

Va! BARA VARA. Hennes bara vara och mitt verkar vara helt skilda saker. Jag som:

BARA VILL VARA på stan och gå i affärer och bläddra.

BARA VILL VARA som förr i tiden, upptagen med att planera en middag för fyra personer, då jag får tänka och handla och skära och salta och peppra och göra små fina snittar och undra om maten ska räcka och om det verkligen är OK att servera det ena tillsammans med det andra.

BARA VILL VARA en som ringer några kompisar och säger att vi ses på Wedan kl 3, dags för en fika.

BARA VILL VARA på en restaurang, klä mej fin och sätta mej i en oskön stol (dom är ju ofta osköna på restauranger), få en meny och beställa nåt riktigt gott och under tiden jag äter och smaskar och dricker och smakar så vill jag tjyvlyssna på dom vid bordet bredvid och spana på vad alla har på sej och tänka att en sån där jumper skulle jag också vilja ha.

BARA VILL VARA den som går på möten och bestämmer träffar och utflykter och ser framåt.

BARA VILL VARA glad och full av framtidstillförsikt.

BARA VILL VARA längtande tills att sommaren kommer och jag får åka till Lantstället där jag kan åka omkring hur jag vill, sticka till Ikea och köpa nåt onödigt, handla garn på en affär som finns i Kovland i en gammal lagård och där jag har ett schema när jag ska ta emot olika sällskap som ska gästa mitt bord.

BARA VILL VARA en mormor som får träffa sina barnbarn.

Fast det jag mest vill VARA är en person som sitter med en uppkavlad tröja över en skrynklig överarm och väntar på att bli snarstucken!

Det gör ingenting …

Det är faktiskt OK  ifall jag inte blir vaccinerad inom närmaste tiden. Vad gör väl det? Jag tycker det är bra att man nu släpper fram 65+ också, jag menar dom är ju yngre och förmodligen kan dom kanske bidra till samhället på nåt sätt. Dom kanske hamnar lite före oss i kön men det gör inget. Jag har väntat så länge så jag kan vänta lite till.

Och det är OK att viktiga yrkesgrupper går före oss. Jag väntar gärna. För faktum är att vi är ju så duktiga på att hålla oss undan så vi kan såklart göra det ett bra tag till.

Och det är OK att vi inte tillhör samhällets sköra längre. Dom som man till varje pris ville skydda snarast. Det är kanske inte så farligt för oss att bli sjuka som man trott.

Och det är OK att jag fick veta att vår vaccinationssamordnare minsann inte alls är bara vår. Han fördelar vaccin till flera andra länder. Jag funderar inte ett dugg på var han har sin främsta lojalitet. Och jag unnar verkligen Norge att dom också får ta del av hans beställningar. Dom är ju våra grannar och dom är så fina människor. Jag unnar dom allt gott.

Och det är OK att jag inte får veta ett enda knyst om hur vaccinationerna ska gå till i min region. Jag sitter likt Ferdinand och bidar min tid. Det kommer väl nåt så småningom. Och mej spelar det ingen roll om det blir att beställa tid eller att köa. Jag har tid med båda sakerna.

HJÄLLLLLP!         MIN IDENTITET ÄR KAPAD….

Det är en spökskrivare som agerar här!