I denna ljufva Höstens tid …

Idag är vädret strålande, i alla fall som det ser ut här från mitt fönster. Det blåser lite, eller ganska mycket faktiskt, men har man mössa så känns det säkert ok. Jag ska gå ut bara jag får tid…. (hihi).

Först måste jag tala om hur mycket jag retat upp mej över Högskoleprovet. Jag råkar ha 3 barnbarn som blir drabbade av konstiga, stelbenta, diskutabla och irrelevanta bestämmelser. Vårprovet blev inställt och det kan man ju ha viss förståelse för eftersom pandemin just hade startat. Men sen ställdes även höstens prov in. Efter, får man förmoda, massiv kritik beslöt man att provet skulle genomföras, men bara för vissa.

Nu var det ungdomar utan tidigare provresultat som skulle få chansen. Jodå, dom skulle logga in sig kl 0700, sitta och vänta till 0800 på att slumpvis bli utvalda. Det gällde inte för alla alltså. Kl 0800 en fredag, då är det väl meningen att ungdomarna ska gå i skola? Och varför kunde inte alla, som ändå var en begränsad skara, beredas plats? Nej för det var just det, det fanns inte plats…. En lördag …I en stad? Hur svårt kan det vara? Och, när dom som har tur ska skriva provet i oktober så är det på papper?? Va! Nuförtiden kan man inte parkera bilen, betala en räkning, köpa en tvål på Åhléns, legitimera sig både här och där om man inte använder sig av mobila tjänster. Men ett prov för ungdomar 2020, det ska ske genom att man kopierar upp och lämnar ut papperskopior.Jag bara säger det … BEDRÖVLIGT DÅLIGT!

Så, nu var det sagt. Nu övergår jag till att kommentera dagens DAG. Som är Janssons??? Ingen närmare beskrivning ges men jag utgår från att det inte är bara alla Jansonar som får fira idag utan det är väl maträtten, som jag tycker väldigt mycket om.

Nu råkar jag veta, med hänvisning till min gedigna kunskap och erfarenhet av den svenska husmans-kosten att det inte är lämpligt att göra Jansson så här tidigt på hösten. Potatisen har för mycket stärkelse i sig, tror jag. Jag har inte försökt mej på det efter att för över 30 år sen ha bjudit min svärmor och hennes syrra på middag. Jag skulle servera Jansson. Bara det var ju jättekonstigt. Det var höst och alla satt med kniv och gaffel beredda, hungrande efter att få sätta tänderna i nåt annat än spisbröd och ost. Och jag log och försäkrade att snart snart är den klar. Jag öppnade ugnsluckan så många gånger så till slut satt alla där alldeles rödblommiga, men lika svältande. Sen dess undviker jag denna maträtt fram till nästan-jul.

Jag summerar alltså dagens ”betraktelse” med att jag är

1.Irriterad på Universitets- och Högskolerådet
2. Glad att solen skiner
3. Beklagar att det inte var prinsesstårtans dag (som jag hade fått för mej)
4. Glad att det är fredag, för då är det väl mysigt?

På plats!

Meddelar härmed att min status är OK, trots att jag bytt vistelseort och flyttat in i annat boende. Visserligen samma som för ett halvår sen men det känns helt klart som att jag fått ny våning, nya vanor och nya promenadstigar. Numera tar det betydligt längre tid mellan badrum och kök, transportsträckorna är längre vart än jag ska och jag har inte kommit på att och när jag ska tända alla lampor på kvällen.

Men annars så börjar det bli sig likt. Eller inte. Vanligtvis är min höst fylld av anteckningar på alla rader i kalendern (jag skriver in både där och i telefonen, för säkerhets skull). Nu gapar sidorna tomma och trots att jag, för säkerhets skull, kollar varje morgon vad som gäller så har det inte tillkommit några intressanta och spännande aktiviteter där jag oundvikligen bör delta.

Så nu bemästrar jag mej med tålamod. Jag ska I N T E rusa iväg och putsa alla fönster och ta alla rum inom en vecka. Jag ska vänta och låta den liksom värka fram, lusten till arbete. Och faktum är att jag lyckas, om man tar det lugnt riktigt länge så blir det en härlig vana. Så nu har jag putsat fönster i två rum och hängt upp nya gardiner utanpå dom andra i ett annat. Jag vet inte än om jag ska ha dom, så dom får hänga där tills jag känner mig lustfylld inför nöjet att kapa dom flera decimeter, fålla, ändra upphängningsanordning, här ska det vara krokar och ringar och fan och hans moster. Dom gamla trär man bara på stången…. Så himla lätt och kvickt. Men nu tänker jag att varför ska det vara så lätt och kvickt? Det är väl bara bra om det tar tid?

Jag är ändå hoppfull inför framtiden. Jag råkade klicka fel när söstra mi och jag skulle skicka efter garn. Jag beställde alldeles för många av fel garn så nu kan jag sticka dagarna i ända. Frågan är VAD eftersom det där garnet inte verkar passa till en enda beskrivning.

Vi har kostat på oss inglasning av vår uteplats i sommar. Nu är den klar och möblerad med ny soffa, nya kuddar (jag var faktiskt kort på kuddar i senapsgult) och ljusstakarna står som spön i backen. Det lär förmodligen inte hjälpa med den ljuskällan om jag ska sitta där nån längre stund. Ute blåser kallan vind och grad-antalet gör inte en människa glad. Men jag kan titta ut och se hur fint där är. Och längta till andra tider, andra vårar.

Och nu längtar jag till en speciell tid. Jag ska till frissan… Yippie!

Trött på 70 plussssss

Det känns som att man måste förklara sig. Tala om ”Jag är ju en sån där 70 plussare du vet… så jag kan inte gå omkring hur som helst.” Som om nån inte skulle ha fattat det när dom ser en. Nu är jag i alla fall trött på att prata om min ålder, något som jag undvikit de senaste 20 åren. Nu säger jag helt enkelt ”Jag är en del av lösningen!” För visst låter väl det roligare?

Och det är dessutom sant. Fy faderuttan vad vi har varit duktiga. Och jag är inte förvånad, vi är en del av lösningen mest hela tiden. Säg ett lite större idrottsevenemang som inte tar hjälp av ideella pensionärer. Säg en social verksamhet som inte till stor del bygger på äldre personers engagemang. Säg ett kulturarrangemang som inte till stor del besöks av oss 70 plussare. Minsann, men snart börjar dom nog sakna oss både här och där. Och då kanske restriktionerna blir färre och det blir lättare att leva.

Apropå corona så har jag ändå noterat att vissa har blivit synliggjorda och lyckats profilera sitt varumärke extra tydligt i dessa tider. Jag har tittat på många presskonferenser (vad skulle man annars ha hittat på?) och där har en liten mörk man dag ut och dag in upprepat sitt namn + Myndigheten för Samhällsskydd och Beredskap – MSB. Nu sitter förkortningen där som vore den inristad. Så häromdan när Hesa Fredrik kraxade fram en signal så tänkte jag direkt MSB. Produktprofilering tror jag det kallas.

Så här tillbaka på min gata i stan är det snärjigt ska jag säga. Lägenheten ser ut som ett bombnedslag, påsar och kassar och lådor och blommor och saaaaker överallt. Jag packar upp och packar upp men likt klockan kommer jag aldrig fram. Men det är kul att ha nåt att göra också och två rum har jag lyckats städa till beboelighet.

Och folk är det här. Överallt. På gården. På gatan. I bilar. Himla kul att ha lite liv omkring sej. Och i morgon åker vi tillbaka till landet och tar med oss resten hem. Puh… nya uppackningar.

Jag klagar inte, jag känner mej glad och fylld av tillförsikt. Och fredan närmar sig med stormsteg. Visst går veckorna fort?

City – here I come!

Jag börjar snart inse att det är slut nu. Slut på friden, slut på tristessen, slut på latheten. Jag börjar närma mej mitt intåg i Vinter-vistet. På söndag gör vi en första re-tur och sen åker vi tillbaks och hämtar resten. Det är ju en del gods att frakta.

Hela sommaren har jag varit rädd och försiktig. Detta trots att jag faktiskt knappt träffat nån. Men om, jag säger bara om, jag har råkat stöta ihop med nån på landsvägen eller på badstranden eller på väg till bärskogen, har jag noggrant gått igenom alla tänkbara smittscenarier. Jag har ältat smittorisker, jag har tolkat och utvärderat ringa luftvägsbesvär hos mej själv, dvs att jag har hostat en gång kl 0815 på morgonen. Jag har ägnat så mycket tid till säkerhetsbedömningar att jag definitivt skulle kunna platsa på Natos Säkerhetsavdelning – vilket ju vore jättehärligt! Han är ju så snygg Stoltenberg.

Men nu ska det bli roligt att åka till min gata i stan och det känns också som att smittoläget intagit en mer hanterlig natur. Såklart blir det inte som vanligt, inga av mina ”jobb” är igång och jag får väl göra som här – lata mej dagarna i ända. Men det blir ju en ny soffa, ett nytt köksbord, nya vandringsleder och lite mer folk att kolla på.

Och fast det ska bli kul att komma hem till min gata i stan så blir jag som vanligt nostalgisk när jag vandrar på min skogsstig. Kollar om lingonen verkligen är röda på alla sidor eller om jag ska vänta med att ”ta” dom en annan dag. Kan inte hålla mej från att plocka fler blåbär, fast jag har så många. Dom är ju så stora och fina och söta och goda. Svamp har vi hittat och hjortron har vi plockat. Jag är nöjd med mitt Fylla-Frysen-Projekt.

Och idag är det fredag, igen. Visst går veckorna fort. Så även dagarna. Så nu är klockan halv elva och jag får sno mej så jag hinner med mitt Fredags-Mys… när kan man egentligen börja med det?

Vi hörs från en annan del av Sverige. Till dess. Trevlig helg!

Strövtåg i bortbygden

Tänk ändå vad det är roligt att besöka nya platser, man får se så mycket och man får så mycket inspiration. Under Växjö-strövtågen såg jag en massa saker som jag kan göra om hos mej. Den andre personen i hushållet började irra med blicken och jag riktigt såg hur han behärskade sig för att inte sätta bägge händerna för öronen för att slippa höra mina glada utrop: ”Sådär ska jag också göra!” ”Jamen en sån där kan jag ju ha hemma!” ”Det kommer att passa bra till höger om broa!”

En dag vandrade vi i en skog där vissa områden var iordningställda för att få olika bisorter att trivas (uppenbarligen finns det jättemånga olika bin, min brist på allmänbildning saknar gränser,,,) Där fanns så många fina träd, bok och ek och stora var dom också. Här och där hade dom fällt stora stockar som bara låg där och skulle vara lekplats för bina (här gissar jag). Men fina var dom, med mossa på.

Så nu är min plan att jag ska släpa fram en sån där stock och den ska bara ligga där och se mysig ut, mjuk och mossig och gammal … som jag!

Och bäst när jag gick där så kom jag ihåg när jag gick i småskolan och vi fick låna böcker av snälla fröken. Varje vecka lånade jag samma bok. Den handlade om just en gammal trästock som var förvillande lik en drake eftersom vissa grenar var kvar längst fram. Om jag inte minns fel så var det en prinsessa som lekte där med en kompis. Och en vacker dag blev stocken en drake som lyfte och flög iväg med barnen. Jag älskade boken så mycket, den var så tummad och hade inga pärmar så till slut sa Snäll-fröken Ella att jag kunde få boken. Lycka! Jag har kvar den fortfarande.

Nu tror jag väl inte att det blir nån flygtur. Hur skulle det se ut med reserestriktionerna, tänk om vi måste nödlanda i Norge!!! Och inte har jag hittat nån stock än heller, dom som jag ser när jag spanar efter nåt att ta hem och äta från skogen, ser inte ut att vara flyttbara. Men fina är dom. Vad är det med mej och mossa?

Och idag är det söndag och regnigt och kallt. Passar bra att elda brasa och göra det jag är bäst på; lösa korsord, läsa, sticka, lägga patiens. Det kallas Sköna Söndag!

Se Sundbyberg och sedan dö …

Det fanns en schlager som hette så, för lllllänge sen. Hela sommaren då jag haft huvudet fullt av covid-varningar och orosmoln har jag grunnat på hur jag skulle ta mej iväg för att besöka två av mina barn som ändrat sina liv på ett radikalt sätt. En har ny lägenhet i Täby och en har flyttat från storstan till Växjö. Och inget av dessa tillstånd har jag fått kolla på. Nyfiken som en tok och rädd för följderna har jag följt deras boende och liv i bilder och ord.

Men nu jäklar gav vi oss iväg på långresa. Det blev 210 mil på 7 dagar. Men å va roligt! Tänk att få träffa dom! Tänk att få se hur dom bor! Vi har inte sökt upp folksamlingar och köpcentrum men tänk att få gå omkring bland liiite folk! Tänk att få fika och äta lunch! Och överallt kände jag mej väldigt trygg ur smitt-synpunkt. Alla höll avstånd och betedde sig på ett mycket respektfullt sätt. Det var lite annat än mina dagar på Lantstället där sommaren har varit olidligt torftig på besök.

Så nu kan jag faktiskt om inte dö så i alla fall känna mej lugn. Jag vet var dom sitter när vi pratar i telefon, jag vet åt vilket håll dom går när dom ska på jobbet, ja ni vet … allt sånt som man kan sitta och fundera över när man inte har nåt att göra.

Åter till hembygden har jag så smått börjat fundera på om jag har nåt att göra alls. Vad ska jag göra nu mer än att så småningom börja plocka bort lite växter, en del har faktiskt antagit en väldigt höstliknande ton och ett smådesperat utseende. Dom mår inte bra helt enkelt.

Idag ska jag i alla fall ha Skördefest. På mina kryddor. De har jag faktiskt lyckats väldigt bra med i år. Nu ska jag göra små buketter av oregano, rosmarin och salvia. Dom ska hänga i taket och torka. Och tänk så precis, i Växjö köpte jag små burkar som jag ska ha dom i när dom är torra och fina. Basilika, persilja och gräslök ska jag frysa in och ta fram när mörkret faller hemma på min gata i stan.

Ja och så kom jag just på att det är fredag. Härligt, då kan jag myyyysa hela eftermiddan.

Skvaller är härligt …

Ja jag säger då det … morsdagspresenten i form av Svensk Damtidning börjar nu ta slut. Men oj, vad man fått veta den här sommaren. Så roligt med lite skvaller…

Jag har t ex förstått att prinsessan Sofia numera är den mest klart lysande stjärnan i kungahuset, de som tillhör riskgruppen har väl ingen sett till sen i mars. Jo förresten, en person har det… hon mötte kungen och drottningen på en promenad bland Ölands ekklädda skogar. Dom var ute med hunden (precis som vanligt folk alltså) och hör och häpna … drottningen var klädd i en träningsoverall modell 1980, turkos och med en liten rosa keps. … och hon var så rar och trevlig.

Nej Sofia är den som syns och märks. Hon är numera kronprinsessans enda stöd i livet ??? Dom syns på en bergsknalle nånstans och det kan man ju förstå att S höll i V så att hon inte skulle dratta ner.

Annars har jag noterat att där det förut var kort från glada mingelfester och härliga vernissager i Stockholms innerstad numera är intet. Då kunde man ju få en hint om vem som var tillsammans med vem nu för tiden, nåt som man vanligtvis inte har en aaaning om…. vaaad hade hon på sig? Nu är det i Skåne man firar olika evenemang. Där räds man tydligen inga farsoter. Det är greven hit och slottsherren dit (dom har ofta röda byxor gubbarna) och deras tjusiga fruar är så där lagom ledigt klädda – en kavaj och förstås en Hermés-halsduk lite nonchalant knuten runt den raka och aristokratiska halsen. Man har förstås inte hört talas om en enda av dom. Måste i alla fall finns en herrans massa slott i Skåne.

Och sen på slutet blev det riktigt roligt. Då visade man två helsidor med bilder från Premiären på Skywalk med James Bond från 2012. Fantastiskt!

På bilden ser du stigen där jag dagligen synes vandra. Bärandes en hink som snabbt fylls med fina stora och goda blåbär. Jag är en riktig samlare jag.

Härlig onsdag på er!

Semester … vad gör man?

Lystet, nyfiket och fylld av spänd förväntan lyssnar jag på intervjuer om hur folk ska tillbringa sin semester detta djävulens år. Dom är glada och lyckliga, det tror jag det, minns hur man längtade efter semester när man jobbade. Hur man gjorde upp planer och berättade om dom för alla som orkade lyssna i lunchrummet.

Nu hör jag på råden:

”Jag ska ha HEMester. Vara hemma och skrota på. Kanske fixa några hyllor i förrådet. Cykla omkring i närområdet. Beställa hem mat så jag slipper laga så mycket. Spela spel. Läsa många böcker. Helt enkelt Bara Vara.”

Jojo. Check på allt! Fast jag skulle förstås föredra BORTemester. Men annars kunde jag inte sagt det bättre själv.

Skrota på – det är mitt förnamn. En och annan hylla har blivit uppsatt och vi har slängt en massa onödigt som skräpar i förrådet.

Cykla törs jag inte längre, jag är så kalvig (jämtländskt uttryck!) så jag är säker på att jag, om inte sen så direkt när jag ska kliva upp på trampan, och definitivt när jag ska kliva ner, tappar fotfästet och slår huvet i landsvägen. Fast förmodligen kör jag väl för nära vägkanten och då tippar jag direkt. Jag tar promenader i närområdet i stället.

Beställa hem mat. Jojo, det har jag gjort sen mars. Och det är ju väldigt praktiskt för den som tycker det är jobbigt att springa omkring i affären och skynda sej hem med kassarna och snabba sig att få till lite middag innan familjen svälter ihjäl. För mig är mathandlingen en höjdpunkt, jag har ingen brådska, går omkring och kollar och spanar och får inspiration till nya djärva maträtter. Nu hämtar jag på lastkajen och påsinnehållet kan ibland skilja sig en del från det jag skrivit på notan. Felet är helt och hållet mitt förstås, jag kan ju inte utgå från att dom är tankeläsare. Men på det hela har det fungerat alldeles utmärkt. Jag skulle förstås också önska att jag slapp laga maten nån gång. Men man kan inte få allt.

Spela spel gör jag förstås. Med mej själv. Det blir minst 3 patienser av varje sort innan jag lägger mej. Jag har märkt att jag lägger mej senare och senare. Är väl så utvilad efter alla lugna dagar så jag behöver ingen sömn.

Läsa böcker. Jo jag tackar. Vet inte hur många jag plöjt i sommar. Biblioteket ställer ut en påse som jag hämtar. Det har varit jättehärligt.

Och uttrycket ”Att Bara Vara”, det behärskar jag numera till fulländning.

På bilden ses en myrstack i min smak. Den är täckt av lingonris så man ser inte hur myrorna irrar omkring. Kan tänka mej att dom säger till varann: ”Tänk va tur att vi får bo så här fint, så lummigt och skönt, och svalt är det också…”

Och idag är det söndag och det vet man ju sen länge att det är en Vilodag….

 

 

 

Nu är jag glad igen…

När jag förr i tiden skulle berätta hur man lättast hittade till mitt Lantställe – det vare alltså på den tiden då man hade främmande som kom och åt och drack och sov över och hade roligt och badade och spelade kubb – så brukade jag säga på slutet ”å så tittar du upp till vänster, och där vid skogskanten ligger mitt hus”.

Idag, om det fanns anledning, skulle jag säga att ”det står ett hus i skogen, där är det”. Jag och mitt hus har nämligen blivit ”ett med skogen”. Den tränger in på bred front. Blåbärs- och lingonriset rusar fram över gräsmattan, typiska vasiva (hittar bara på, jag vet inte vad dom kallas) dyker upp här och där i det som jag under många år har trott skulle kunna bli den perfekta gräsmattan. Om bara inte det vore isbränna, om inte grävmaskinen hade varit här eftersom om jag installerade vatten för 20 år sen och fiberkabel i fjol.

Myrornas krig rasar som aldrig förr. Dom kommer visserligen inte innanför den utmärkta linjen, men utanför… vojne, vojne, där kan jag säga att det är race. Men eftersom jag är en sån fiiin människa så låter jag dom ha sina gångstråk i fred så länge dom håller sig till reglerna. Men nu har jag fått hem en ny burk med Myrr så man vet aldrig … jag tar inte ansvar för mina handlingar i det här fallet ….

Sen länge har jag bestämt att ljungen inte ska få sträcka sig mer än till veboa. Och där har jag bra koll. Jag kan inte riktigt se mej vada fram i ljungblommor när jag ska till dass. Nån ordning får det väl ändå vara.

Så ni förstår här är det helt andra krafter som nu ska bekämpas. Nu har jag resignerat beträffande en fin och ljuv och blommig tomt, nu koncentrerar jag mej bara på att ha en tomt överhuvudtaget. Om jag inte ser upp nu så får jag hugga mig in på farstubron.

Men det är ju fint att bo i skogen också. Nu kan jag på ett par minuter befinna mej mitt i ett härligt blåbärsris, fullt med fina blåa bär. Jag tar med mej en liten hink och strosar iväg, efter ungefär en halvtimme är jag less så då går jag hem och rensar, och fryser in i små askar. Spar spar! Ibland kan vi få några till frukost.

Nu har jag lite att stå i, så det känns mycket roligare på en gång!. Härlig onsdag på er!

Muttrar och mumlar

Härom kvällen talade nyheterna om att en kvinna begärt hjälp av Fjällräddningen när hon skulle ner från fjället. Och genast började jag muttra och mumla ”vad skulle hon ut och göra”, ”om man inte klarar sig själv ska man väl inte gå på fjälltur” ”ensam, herregud vad tänker dom med”.

Som tur är kan ingen annan än den andre personen i hushållet höra mina dumma, osunda, fullständigt irrelevanta och okunniga kommentarer. Vem är väl jag att kommentera folk som går vilse?

Igår när vi var på hjortronmyren och jag tittade upp när alla bär var slut, skulle jag preciiiis gå åt rätt håll. Då hörde jag en röst… ”ditåt”. Helt åt andra sidan. Det är inte första gången det händer. Jag är helt vill, har inget som helst lokalsinne. Och inte nog med det, jag är så säker. Tur att nån kan bromsa mej, annars skulle jag för länge sen varit ett fall då både skogs-, fjäll- och landsvägsräddningen fått rycka ut.

Men hjortron fick vi tag i så nu är det roligt att rensa och koka sylt. Såklart upptäckte jag, som jag gör varje år, att jag har för lite plastaskar att frysa in i. Vart tar dom vägen? Jag köper nya varje år. Nu misstänker jag att rätt många redan ligger i frysen med sylt i så det skulle väl tyda på att jag inte behöver mer bär.. men det är ju så roligt att plocka.

Roligt, förresten. Det är det väl alls inte. Vi har såna där mygg-/insektshattar så att inte myggen ska få tag i min sköra och ömtåliga hud. Dom är visserligen nätförsedda men jäklar vad det blir varmt därunder. Och sen måste man ha kraftiga byxor, annars bits dom. Och det går inte an med en t-shirt med kort ärm, det måste vara långärmat och helst lite tjockare. Plus att det är rätt jobbigt att tjava omkring på en myr. Fast nu tänker ni förstås att jag är väldigt vältränad… men. Undras på att man nästan svettas ihjäl.

Men fy vad jag är på dåligt humör idag. Borde inte ha skrivit en enda rad. Låt er inte dras med i klagolåten.

Jag slutar med att jag är JÄTTEglad över bären. Och va härligt att ÖFK fixade 1-1 mot Djurgården igår (fast då skulle ni ha hört på svordomar och hemska uttalanden om spelare och domare). Tror det är lika bra för alla att vissa delar av fotbollsälskarna= jag  inte får vistas på Arenan.

Och nu har jag precis tagit en promenad då det blåste så håret höll på att lossna på huvudet, nu ska jag läsa tidningen och sen ska jag bli S n ä l l ! Ha så bra ni å!