Jag drömmer om …

Till flydda dagar återgår min tanke än så gärna. Till dagar då jag satt här på Lantstället och drömde om prunkande rabatter, svällande pallkragar och jordgubbsskördar som räckte till mer än att stoppa en och annan i munnen.

Va löjligt… vad skulle det spela för roll hur mina rabatter ser ut? Nu drömmer jag om helt andra saker.

Jag drömmer om att jag åker in till stan, slänger i en tvättmaskin och trippar ner till Centrum. Där bläddrar jag omkring på klädstängerna, tittar och känner och funderar om jag verkligen inte behöver en kjol till? Sen har jag stämt träff med en kompis på ett fik och där sitter vi och pratar hur länge som helst och vi har det så mysigt.

Och sen på kvällen har vi bokat bord på en restaurang. Det är tätt mellan borden så att man kan tjyvlyssna på vad dom andra säger. Man kan välja och vraka på menyn och när man bestämt och beställt får man ett glas vin som man kan sippa på under tiden. Och kanske får grannen in sin mat. Det luktar himmelskt och jag viskar ”Vad tog dom? Det där skulle jag också ha velat ha!” Men det gör ingenting, när jag får min mat så tycker jag att det är så gott och så härligt att slippa laga själv.

Och sen nästa dag åker jag tillbaka ut till landet och ut till fåglarne och då tycker jag dom kvittrar vackrare än dan innan och jag tycker att alla mina blommor är så fina och att jag har det så bra.

Jag drömmer också att jag en solig dag kallar till Sommarfest. Grannarna kommer, vi dricker bubbel, grillar, skrattar och pratar. Och sen frampå kvällen spelar vi kubb. Och det är så spännande så man skriker när motståndarnas kubbar rasar.

Vadå, man får väl drömma?

Nåt måste göras

Igår morse vaknade jag med tanken att något måste göras. Sökte och sökte bland alllllla mina pågående, opåbörjade, nödvändiga och onödvändiga projekt. Kom på att jag skulle ta och måla dörren och räcket till förrådet.

Så ”innan fanken fått på tussan”, som min mamma skulle ha sagt så beväpnade jag mej med skrapa, pensel, trasor och färg. Ja mamma hade förstås inte alls hållit med om att kl 1015 var innan fanken fått på tussan, men i min nuvarande värld så tycks morgnarna börja senare och senare.

Kvällen innan hade jag genomlidit Allsång på Skansen. Den glittrande och glada och mycket festklädda Sanna (jag förundrar mej över programledarnas klädval, dom ser ut som att dom skulle svepa iväg i en wienervals på värsta balen … vad är det för fel på en blommig sommarklänning en dag som denna?) strålade och försäkrade att såklart var inte allt som vanligt men det skulle ändå kännas precis som vanligt och det skulle bli såååå roligt. Det tyckte inte jag.

Sen var det dags för TV:s paradnummer Morden i Midsomer. Jag brukar inte se det men eftersom jag hade att välja på 40 andra repriser på samtliga kanaler så bestämde jag mej för ett försök. Gud så långsamt och trist. När det hade gått 1 timme och 20 minuter ringde telefonen. Så jag fick inte se slutet men när jag såg vem mördaren var så kände jag att det inte alls var nödvändigt att jag hörde om motiv eller tillvägagångssätt. Han var för mesig för att ställa till med några braskande avslöjanden.

Efter det kändes Utrikeskorrespondenterna i Smittans spår som rena uppåttjacket. Det var både hemskt och intressant. Ja sen var jag uppjagad och påbörjade min nattläsning. Tror jag det att jag sov till 0945 nästa dag.
Så ser mina dagar ut nu för tiden. Min ständiga replik är ”Va, är klockan redan 12?”

Vad hände med förrådsdörren. Jodå den grundades och målades och blev så vit och fin. Efter att i skuggan ha lyssnat på Sommarprataren i radion var det så dags för ett bad. Härligt att man har en sjö att doppa sig i. Vattnet är underbart, alldeles lent och mjukt och varmt och mysigt. Jag snurrar runt som värsta sälen och blöter till och med huvet, fast såklart inte genom att dyka. Det är att ta i…

Man skulle kunna tycka att jag, när ni läst denna, är en osedvanligt tråkig, kritisk och rent av trälig person. Men det är bara en tillfällig svacka. Snart blir jag glad igen. Faktiskt redan nu. För idag tror jag att jag ska ta det alldeles lugnt hela dan och det passar mig alldeles utmärkt!

Minns …

Jamen det är väl så här det känns. När man tillhör dom äldre och sårbara. Det kom bara så plötsligt och jag var inte beredd. Men nu förstår jag hur det kommer att bli. Jag kommer att ägna mej åt minnen i större och större utsträckning.

Nu sitter jag och minns alla dagar före midsommar då jag skrev notor och matsedlar och handlade och grejade. När jag tänkte ut vad vi skulle äta på torsdag kväll och fredag lunch och fredag middag och lördag lunch och lördag middag och kanske även söndag lunch. Det var alltid nån som kom och firade midsommar med oss. Va roligt det var!

Så funderade man på vädret, trots att det var helt meningslöst. Hur skulle det bli? Skulle det bli regn … var skulle vi sitta då? Hur många fick plats i Lusthuset förra året? Det skulle nog gå om vi tog in lillbordet.

Nu är det verkligen andra bullar. Den andre personen i hushållet och jag förbereder oss för en stilla midsommar i lugn och ro. Istället för att som andra år leta upp recept som räcker till många har jag nu fullt sjå att hitta något som är för två personer. I notan till affären hade jag skrivit upp ”sill att lägga in” och då fick jag 5-minuterssill. Det har jag inte använt tidigare. Så nu kan jag sysselsätta mej med att leta nåt nytt recept på sån sill. Det piggar upp och det kan faktiskt ta nån halvtimme att bestämma sig.

Efter noggrant funderande bestämde vi oss för att för första gången inte ha björkar vid bron. Något som levt kvar sen min barndom, det hade vi alltid hemma. Nej nu blev det lite björkris som jag skulle sätta i några fina kopparhinkar. Det var bara det att jag hade borrat hål i hinkarna, det hörde väl till en tid när mina odlingar var stora och omfattande (rent ljug…). Men jag fann på råd och satte en ytterkruka i botten på hinken och nu tronar där fina björkkvistar på broa.

Blommor finns det verkligen gott om den här midsommaren. Det växer så det knakar och varenda lägda och dikesren är fulla av blommor i alla möjliga färger. Jättevackert är det!

Man skulle kunna tro att det här är ett smått deprimerat inlägg. Inte då! Vädret är verkligen underbart och för en stund sen gick jag ner till sjön och tog ett dopp. Det var oväntat varmt i vattnet. Så fort jag hunnit upp hem till mej så kom en regnskur medan vi satt här på broa och zippade på ett glas rosévin. Vad är problemet?

Och sen ikväll är det match ÖFK-Sirius. Då får jag den spänning jag behöver i tillvaron.

Så … hörni…. Härlig Midsommar på er! Håll avstånden och tänk på att nya dagar och helger stundar!

Lat och slö … det är bara förnamnet

Nu är jag i mitt, verkar det som, rätta tillstånd …. Lathetens, långsamhetens och slöhetens … Jag gör verkligen inte många knop. Jag skyller faktiskt mycket på Folkhälsomyndigheten, dom har sagt att jag tillhör dom äldre och sårbara. Jag har säkert hört det 100 gånger, tror jag det att man börjar fatta och ta in budskapet.

Alltså hasar jag mej fram mellan husen, rabatten, lillvägen, hammocken och solstolen. Inga långa sträckor vi pratar om här. Innan jag sätter mej till ro för dagen har jag gjort en lov runt rabatterna. Inget att hämta där, inte ens ogräset har kommit upp. Nästa stopp är pallkragarna. Glädjande nog kan man se lite sallad som definitivt är på gång … åsså rädisorna som man inte ska vara rädd för att ta i början, längre fram går dom inte att äta. Men ”stationen” kräver ingen insats från mina gröna fingrar. Nyhuset … byggdes 1986 men eftersom det finns ett Gammhus också så får namnet leva kvar. Här har jag inte städat in oss än, men det haster icke. Vad jag vet så kommer ingen hit för att sova där ute på överskådlig tid.

Promenader i omgivningarna gör vi. Ibland inöver byn och ibland åt andra hållet. Och den här fina bäcken såg jag idag. Jag blev riktigt glad när jag såg dess lustiga dans. Den porlade och kvillrade och rätt som det var la den upp ett litet skum, kändes som att den sa ”Hej där gamle vän!” Lugn bara lugn. det finns ingen anledning att ”sy in” mej än, men såklart kan man undra när jag inbillar mej att bäcken talar till just mej.

Häromdan blev jag lite pirrig. Har fått prenumeration på en skvallerblaska i morsdagspresent. Av rubriken kunde man utläsa att prinsessan Sofia skulle avslöja en intressant hemlighet om sin son. Herregud, va spännande…. Har han klättrat i träd, ramlat ner och stukat foten? …. Kastat sten på grannens hund, fast så långt lär han väl inte kunna kasta? Kallat kungen för moffa? Frågorna hopade sig och intresset var på topp. Bläddrade och se … hon avslöjade att grabben hade ett smeknamn, dom kallade honom Gabbis i familjen. Tablå och ridå!

Man skulle kunna ana sig till att en viss tristess har smugit sig in i mitt annars så rika, fantasifulla och intressanta liv. Inte då. Idag är det en fantastisk dag. Idag börjar Allsvenskan och om inte alla samtal, mejl kontraktsskrivningar, prenumerationer och abonnemang har gått fel så ska jag få kolla på ÖFK kl 1730. Längtar… Under tiden sitter jag här och luktar på blommorna, känner vinden i håret och tänker på att jag inte får sola ansiktet för mycket!

Härlig söndag ni med!

Vad blir det idag?

Här lever vi i, om inte i splended, så i alla fall isolation. Vi ser nästan inte en människo-kotte på hela dan. Ibland kommer det en bil på lill-vägen nedanför och då har man fullt upp under långliga tider för att komma på vem det kunde vara… det var inte han och inte dom och inte den…. Faktum är att det aldrig är han eller dom eller den som brukar vara här. Sommarstugorna står tomma och livet är liksom på paus.

Så vad gör man? Som tur är finns ju alltid Telia att tillgå som fritids-sysselsättning. Igår anslog jag 3,5 timmar till att 1) sitta i kö 2) vänta medan man kollar med en kollega 3) ringa igen eftersom råden inte fungerade. Den här gången skulle jag ha hjälp med att få igång Dplay. Allsvenskan är snart här och den väntar jag verkligen på, ska bli kul att ropa och skrika och skälla och skratta och vara galen på motståndarna, domarna m fl på matcherna. Och det kan jag säga att det var inte helt lätt att få till (det är fortfarande inte klart). Telia har nämligen alldeles nyligen ingått avtal med Dplay så alla system fungerar inte ännu. Nu väntar jag på att jag ska sätta kryss i en ruta där det står att Telia är samarbetspartner, och den rutan kommer inte att finnas förrän i slutet av veckan. Behöver jag säga att jag är tveksam till lösningsförslaget?

En rolig detalj under mötet med en av kvinnorna jag pratade med: När jag sagt mitt personnummer sa hon ”Grymt”. Tänkte faktiskt en sekund på att jag skulle kolla vad som var grymt; att jag fortfarande kunde tala i telefon när jag var född 49, eller att jag kom ihåg mitt personnummer eller kanske att hon tänkte ”Grymt, nu fick jag en sååån på mitt första pass, en som förmodligen inte kommer att förstå ett jota av vad jag säger”. Nu fick jag aldrig chansen att kolla vad hon egentligen menade för hon gick direkt för att fråga en kollega och när jag väntat i 20 minuter på att hon skulle komma tillbaka så trodde/insåg jag att hon kopplat bort mej. Det var bara att ringa upp igen. Nya köer/nya chanser!

Nu har vi haft några ljuvliga dagar här. Idag är det andra bullar kan man säga. Jag skulle precis gå ut på min dagliga runda men då började det regna. Så nu blir det städning istället. Har aldrig städat så mycket på Lantstället som i år. Och så har jag kommit på att jag minsann är en människa som värnar om naturen … på mitt eget lilla sätt. Jag behöver aldrig tvätta gästhandduken och då spar jag ju på vatten och tvättmedel och el och … Bra va!

Alltså…. Skurhinken here I come!

Mossig var ordet sa Bill

Jag börjar bli en dålig kopia av mej själv. Nu går jag här igen och hänger med huvudet över mina även i år förmodat uteblivna prunkande odlingar. Jag tittar på trädgårdsprogrammen och spottar och svär ”det kan han säga som bor på Österlen”, ”det är ju typiskt att dom filmar nån som är sååå duktig”. Ja vem annars skulle dom filma? Skulle vilja se om filmteamet dyker upp här på min lilla skogstomt och frenetiskt börjar leta nåt att visa. Kanske skulle bli roligt ändå. Om det blir ännu tråkigare nån dag kanske jag skickar in ett programförslag. Verkar som att tv-redaktionerna är i starkt behov av nåt som dom kan visa och som inte kostar så mycket. Repriser är väl rätt billiga va?

Men så mitt när jag gick där och muttrade så kom jag på en sak som jag verkligen lyckas med. Och då blev jag glad igen… så fort gick det! Jag har nämligen lyckats jättebra med att odla mossa. Den sprider sig, den är så grön och fin och frodig. Och den känner inga begränsningar, nu hade den letat sig in bland jordgubbarna också. Alltså kom jag fram till att jag borde satsa på mosstillverkning.

Minns ”förr” då det fanns mossuppköpare som åkte runt och samlade in mossa i stora lådor. Den skulle väl vara till adventsljusstakar antar jag. Nu finns det väl inga såna längre. MSB har väl varnat för brandrisken och vi tycker väl att det är mycket tjusigare med nåt i mässing och guld med ljus som aldrig brinner ner och lyser lika starkt hela julen. Tiden är alltså troligen förbi då jag hade kunnat skövla hela tomten och tjänat pengar.

I alla fall så var det så att i fjol fick vi fiber indraget och då hade vi hit en grävare som gjorde väg för den lilla kabeln som skulle in i mitt hus. Han gjorde en väldigt bred väg, tror jag det med den där stora maskinen!. Och han hittade massor med stenar, stora stenar. Så då stod vi här med gräsmattan full av bumlingar. Då kom jag på den lysande idén att jag kunde göra en stenmur på sidan av tomten. En sån har jag alltid drömt om, men vojne vojne innan man samlat ihop en sån. Alltså, grabben var så duktig, han la upp stenarna så dom bildade en fin mur på några meter.

Nu År Två så tycker jag den ser lite naken ut. Inte så där mysig och skogig och trevlig. Det är ju finare med lite mossa på. Alltså begav jag mig ut i skogen och krafsade till stora sjok med mossa som jag bar på mina långa armar och placerade på muren. Nu blir det spännande att se ifall dom fastnar. Men jag är optimistisk, om dom inte gör det så hämtar jag nya. Finns massor i skogen. Och nu kan jag tänka mej att byssborna (bägge 2) går runt här i skogen och konstaterar att vi haft björnbesök ”Man ser ju tydligt att han rivit mossa!” Det vore ju kul om man kunde bidra till en skröna.

Så nu går jag och blänger mot stenarna och väser att dom ska ta emot inplantatet. Rabatterna behöver jag inte oroa mej över just nu, det växer nästan ingenting än…. Återkommer i frågan … stackars er!

MSB= Ministeriet för Städning och Bortplockning

 

Sällan har en dags betydelse omtalats så mycket. Sällan har den saluförts som något man i högsta grad skulle glädja sig åt. Sällan har den aviserats i så god tid och så många gånger.

Det påpekades att alla i samhället var välkomna. Ja egentligen inte bara välkomna, de var medräknade i skaran och man förväntade sig deras odelade uppmärksamhet. Man påpekade att de, i kraft av sin relativt höga ålder, inte i det här fallet ansågs tillhöra en riskgrupp. Man utlovade särskilt att ev smittorisker var obefintliga och att deltagande garanterat skulle förbättra gruppens samhörighet och välbefinnande.

Det skulle städas. Hela huset skulle nagelfaras uppe och nere. 50 % i samhället protesterade milt. Tyckte att det var onödigt, larvigt, varför så stor apparat ”det är väl bara ett sommarhus” mm mm. Kommentarerna var ovanligt många och påhittiga om man betänker hur samma 50 % i normala fall brukade uttrycka sig.

Eftersom enkätens betydelse är vitt omtalad beslöt ledningen för MSB = Ministeriet för Städning och Bortplockning om ett frågeformulär som skulle belysa svårigheterna med att engagera och entusiasmera människor. Enkäten kommer att genomföras med jämna mellanrum för att se hur svaren eventuellt över tid ändrar samhällets syn på uppgiften.

Fråga 1: Tycker du att det är en bra idé med en städdag?
Svar:: 50 % av dom utfrågade ansåg att städdagen var onödig.

Fråga 2: Har du med anledning av städdagen ändrat din inställning till hygienreglerna?
Svar: 50 % tyckte att händerna kändes som skumgummi, definitivt ett ändrat tillstånd..

Fråga 3: Tycker du att det fanns tillräckligt med material för att du skulle kunna klara din uppgift?
Svar: 50 % tyckte att tillgången till sprit var något för snål. Hade gärna sett ett glas vin även till lunchen.

Sammanfattningsvis kan sägas att 50 % i samhället var nöjda med sin insats. Man kunde i fortsatta frågor se en tydlig tendens till att detta kommer att hålla i sig över tid. Man kan konstatera att städning är en viktig sysselsättning, speciellt för riskgrupper!

Man kan också just idag konstatera att det ser ut att bli en strålande dag här på Lantstället. Jag ska vara ute hela dagen lång. Det är ju helg också, knappt man märker sånt nu för tiden. Men det är klart, nu kan man ju vara extra lat och vila sig extra mycket hihi…

Skrämsel…

Hörde att man skulle ändra konceptet för Skogs-Mulle. Tack för det! Fast jag tror inte för ett ögonblick att det kommer att ändras i den riktning jag skulle ha föreslagit.

Minns när yngsta dottern, som final på hennes naturstudier i Lekis, äntligen skulle få gå ut i skogen och kolla på kottarna och skotten och löven och mossarna …. Och som final på passet skulle Skogs-Mulle uppenbara sig.

Jag skrämde förstås upp henne rejält. Sa att hon inte skulle bli rädd om det visade sig vara en gruvlig figur som dök upp bland tallstammarna. Han kunde se både arg och konstig ut, han kanske mumlade något osammanhängande och allting skulle tyda på att han hade Skogen som sin permanenta adress. Vi var nog lite nervösa båda två, faktiskt mest jag.

Men vad hände! Jo ut ur snåret kommer en söt liten tjej som har en grön overall som hon prytt med lite grankvistar och löv. På huvudet har hon en lång, okey då den var tovig, peruk. Hon var så söt och där hon kikade fram och sa ”Hej alla barn!” så lovar jag att inte en enda unge blev det minsta rädd. Jag stod och tjurade bakom alla barnen och tänkte ”F-n också, varför frågade dom inte om nån förälder kunde ställa upp den här gången? Då hade jag garanterat räckt upp handen och då hade dom fått se på Skogs-Mulle.

Nu när jag tänker på saken så undrar jag varför jag är så road av att skrämma barn. När jag läste Mio min Mio högt, sprang jag mitt i raden upp och låste dörren ifall… Vi skakade av skräck alla tre. Och en gång när en man hade rymt från en psykiatrisk anstalt i Sundsvall (20 mil bort), sprang jag ut på gården och ropade in alla två och sa att nu jäklar gällde det att hålla sig undan. Han var ju faaarlig! Eller när barnbarnen var små och dom satt i min famn och jag plötsligt började hålla i dom krampaktigt medan jag ropade ”Herregud, du har fastnat i mormor… hjälp!” Skräck och förfäran lyste i deras ögon inför detta förfärliga faktum. Tills den äldste sa: ”Mormor, det där kanske blir roligt när jag blir lite större…”

Nu när jag tänker efter igen så tror jag att det har med min ljuva barndom att göra. Jag var minst och mina syskon tyckte såklart det var lite kul att skrämma mej. Bl a när vi hade varit i granngården nån kväll och skulle passera Gyllanders källare så kunde syrran skrika: ”Nu springer vi, tänk om mördarn gömmer sig där!” Det var det året då en kvinna hittats i en resväska och nyheten spred skräck över hela landet. Nuförtiden kan man knappt hålla reda på alla som dödas och skjuts och styckas. Men då var det en stor nyhet.

Eller när brorsan sa att jag inte alls behövde gruva mej för att ta sprutan i första klass. Dom bara drog den där nålen rätt igenom armen och sen var det klart… Stackars mej!

Jaja, och under tiden tittar jag på mina frön och skrämmer dom också genom att mumla: ”Jaja, ni tror att ni ska få komma i jorden, men jag skulle inte tro det… måste bli plusgrader först!”

Och under resten av tiden så försöker jag planera min roliga lördag med roliga saker… som t ex att läsa tidningen, läsa bok, kratta, spankulera på tomten, gå en promenad på landsvägen i hopp om att jag ska möta en bil där det sitter nån jag känner, eller som i uttrycket ”jag ska bara vara” som i alla fall för mej totalt har tappat sin lockelse.
Härlig lördag ni också!

Chockad över bilden

”Hu ha schangsere n dära”. Så skulle det kunna låta i bygden och på östjämtska om dom träffade mej nu.

I morse när jag mötte mej i badrumsspegeln kom jag att tänka på mitt senaste läkarbesök. Långt efter besöket kom jag på att jag kanske skulle läsa i journalen, jag menar jag besitter ju en viss medicinsk kunskap efter min långa och vetenskapliga utbildning till läkarsekreterare. Skulle ju vara kul att se hur han beskrivit en person som egentligen bara kom och störde lite och inte hade nåt riktigt ”fel”. Jag läste och det stämde förstås, jag hade så små små saker att fråga om så det framstod som löjligt. Men det enda som jag verkligen kommer ihåg är inledningen: ”Parant dam, 71 år …”

Larvigt nog blev jag jätteglad över parant. Han skulle se mej nu. Då skulle där stå:
”Dam i 70-årsåldern som verkar desillusionerad, kraftlös, vitaminfattig och sysselsättningsovillig. Det trötta håret, som hon visserligen har färgat för att lura nån, skulle må bra av lite mer lyster. Hyn är gråsiktig. Hon ser frusen ut. När jag frågar om hon har nåt projekt på gång, nåt som skulle pigga upp, så svarar hon bara att det får vänta ett tag, det haster icke. Hon verkar bara vilja krypa ihop inomhus och ägna sig åt att spela på mobilen, kanske nån vända på stickningen ibland men då får hon ont i armen så det verkar inte vara nån bra sysselsättning. När jag frågar vad hon brukar göra på dagarna säger hon bara att hon inte minns det. Jag föreslår att hon ska tillbringa mer tid ute, kanske ta en promenad… då säger hon att hon minsann går till Konrads varje dag, men sträckan dit verkar inte särskilt imponerande eftersom hon inte vill säga det. Jag är orolig för denna kvinna!/Dr…

Ja fy faderuttan. Så medan jag stod där så bestämde jag mej för att idag ska jag minsann piffa upp mej. Målade ögonfransarna och ögonbrynen, drog i lite extra mousse i håret. För att fullborda uppenbarelsen slafsade jag på lite stärkande ofärgat nagellack på dom sargade, delbara-med-tusen-naglarna.

Nu är jag redo för en tur ända till Hammarstrand, där vi vid Apoteksdörren ska få hämta ut medicin till den andre personen i hushållet. Och samtidigt ska vi slänga skräp. Verkar som en ovanligt händelserik och skjojsig dag.

Och igår plockade jag in tussilago. Dom blev så glada när dom fick vara inomhus i värmen så dom växte flera centimeter på en natt. Tyvärr tog nog glädjen och ysterheten överhanden för i morse hade dom svimmat av.

Ha så kul ni å!

Tråkigt men kanske nödvändigt?

Oj va tur…. vi hade en burk sen ifjol… Jag öppnar burken och där inne skvalpar en brunaktig sörja, tunn och oluktande (den som tippade på en gammal surströmmingsburk kan släppa det direkt). Det är träolja i burken.

Finns det nåt tråkigare än att olja in altanen varje år? Jag är djupt skeptisk till nyttan av denna toktrista sysselsättning. Det känns som att man vattnar bräderna istället. Jag kan inte för mitt liv se nåt oljigt i den där vätskan. Men jag gör det, varje år, och som sagt är jag inte ett dugg övertygad om värdet.

Nu är det gjort så nu väntar vi bara på att det ska bli lite varmare än två plusgrader för då kanske vi slår till och sätter ut trädgårdsmöbeln och parasollet. Längtar tills det ska bli så varmt så jag flämtande förpassar mej till hammocken, som står under tak och som, om jag ligger alldeles still (gillar inte när det gungar) och bara ägnar mig åt rörelsen i att vända blad i den spännande boken, erbjuder en ljuvlig liggplats.

Men dit är det nog ett tag. Så det får bli krattning idag igen. Nån frågade mej om jag har nåt projekt i sommar och då fick jag ta och tänka till. Men nu har jag bestämt att jag ska rensa upp i min egen skog. Jag ska plocka bort alla döda kvistar som ligger och skräpar. Där ska bara vara en grön massa bland alla fina tallar. Om jag tar bort allllla pinnar nu så blir det mindre för varje år, det förstår ju alla.

Skog och skog. Det är faktiskt bara några träd. En gång i tiden när jag var ung och fattig och hade köpt detta hus alldeles på egen hand, kom cheferna från banken hit för att kolla vad i jösse namn dom hade beviljat lån till. Jag ställde mej på broa och ropade med handen utfläkt och mej själv snurrande ”Allt det ni ser här är mitt!” Pappa som var på plats för att hälsa på bankgubbarna, skyndade sig att tillrättalägga påstående med att säga: ”Fast du har ju bara fram till hagan!”

Så då blir det väl en dag som påminner väldigt mycket om föregående och föregående, vilket är tur. Man ska väl vara glad att allt förblir som det varit i dessa tider.

Och herregud… sen får jag bråttom. Måste hinna med Fredags-Mys också!