Arga STICKARN …

Förutom alla andra konstiga och besynnerliga kännetecken som i takt med stigande ålder utmärker mej i allt högre grad, kan jag nu meddela att jag är folkilsken också.

Jag drar mej inte för att förbanna ett helt land – Norge och norskarna – och enda anledningen till detta är att dom är så bra på skidor… Va! Jag borde ju älska dem för deras nit, idrottsprestationer och glada lynne. Inte då…

Jag blir tokarg när någon pratar skånska på TV. Ett fotbollsreferat med en skåning är helt bortkastat, kunde lika gärna stänga av ljudet. Eller ännu värre, när någon har hittat på ett helt nytt skånskt uttal (kanske tänker jag på en minister) där artikulationen är så tydlig och överdramatiserad att det är omöjligt att inte hänga med. Som om man vore direkt dum i huvet. Jag borde ju vara glad när jag förstår vad hon säger, men inte!

Mina kontakter med olika callcenter är ju vida omvittnade, där drar jag mej minsann inte för att bli riktigt skarp i tonen.  Särskilt när jag märker att dom är extra tydliga och förstående eftersom dom i början minsann fått mej att lämna ut mitt födelseår. Om dom försöker förklara för mycket, för långsamt och för tydligt, då blir jag arg… borde ju göra mej glad istället?

Arga SNickarn…. Bah… han har ju en roll som han ska spela. För övrigt tycker jag inte att han gör den särskilt bra, skulle förvåna mej mycket om han verkligen är genuint förbannad. Jag däremot, är den arga STickarn och det är minsann på blodigt allvar. Jag gör mej inte till ett enda dugg.

Understundom, när jag har tid och inte andra viktiga saker påkallar min uppmärksamhet, roar jag mej med att spela nåt fånigt spel på mobilen. Även där blir jag sur när jag spelar med nån annan helt okänd person och den vinner över mej. Jag svär och gormar över att NN är duktigare än jag på att bilda ord i fem olika omgångar. Och ändå fortsätter jag…Tur att dom inte kan blockera spelare som uppför sig olämpligt, ingen hör eller ser mej.

Häromdan råkade jag ut för nåt hemskt… Plötsligt dök det upp nåt spel på skärmen där man skulle skriva in sitt födelseår och få svar på ”How old is your brain!” Skulle inte tro det!

 

Förr i tin

Igår var en osedvanligt rolig dag. Jag fick äran att besöka en klass i årskurs 3 för att berätta om hur det var när jag var barn. Vojne vojne. Det var en föreläsning som i alla fall helt klart gick under rubriken ”Det hade jag ingen aaaning om”.

Att det inte fanns mobiler var dom medvetna om men när jag berättade hur vår telefon fungerade då kom frågorna. Hur det var när nån skulle ringa till vår familj och hamnade hos växeltelefonisten som satte in en ”spak” i rätt hål och ringde upp Lindströms med en signal. Om hon kopplade till grannen så var det två signaler. När det ringde, redan där en otrolig händelse, så satte man sig käpprakt upp och inväntade ifall det skulle dyka upp en signal till eller om man kunde kasta sej över luren.

Eller när jag drog historien om Drottning Elisabeth som många ändå hade sett, hon är ju still going strong. Om att hon hade en lillasyster som hette Margaret. Och om att syrran och jag ofta lekte engelska kungahuset. Man behöver inte fundera särskilt länge för att lista ut att min storasyrra var The Queen och jag var hennes undersåte – den undergivna och i beroendeställning ständigt uppassningsbenägna Prinsessan Margaret. Det var bara att lyda drottningens minsta vink annars var leken slut.

Eller när vi hela dagarna skulle vakta korna på en lägda en bra bit hemifrån. Där satt vi och glodde, men jädrar i min låda när en gammal kossa fick för sig att hon skulle gå hem. Då var vi uppe med käppar och skrek och slog tills ordningen var återställd. Jag tycker mej inte minnas särskilt många flyktförsök och jag minns inte heller att vi var dödligt uttråkade. Men det bara måste vi ha varit. Tänk om man då hade haft ett Wordfeud att pyssla med.

Ja herregud… när man tänker på sin barndom så förstår man att det börjar göra lite ont i knäna och att man har svårt att komma ihåg namn. Att blodtrycket rusar och dom sura uppstötningarna tilltar. Inte undra på…. Man är ju faktiskt  till åren kommen!

Men idag är det andra bullar. Idag har jag fått en hemleverans. Av en klädhängare för byxor. Jag är faktiskt urdålig på att få ihop nånting tekniskt. Arkivlådorna på jobbet var, allvarligt talat, ett stort bekymmer, även fast det fanns tydliga bild-instruktioner. Jag vek och vek. Dom här pinnarna såg verkligen inte ut att kunna hålla en byxa i storlek 42. Men till sist så …

Och när jag ändå höll på vek jag ihop alla mina tröjor, skickade några till soporna (mer noppor än stickade maskor) eller i en påse till Röda Korset. Och nu ska jag iväg och bläddra lite på stan, kanske kan jag fylla på lite … det blev så tomt i garderoben.

Åsså är det ju fredag … behöver jag säga mer! När kan myset börja?

Sättare sökes …

Under pandemin har jag fortsatt göra mina besök hos frissan. Om man ska kunna hålla färgen så gäller det att inte slappna av. Det är bara att smeta på nytt så fort det dyker upp nån opassande färgskala nånstans. Det har gått bra men det har också inneburit att jag inte kunnat sitta där och snål-läsa alla spännande tidningar. Gick alltså inte att komma för tidigt och gå lite sent.

Nu är det andra tider. Nu skyller jag på att ”Oj vad det gick fort att gå hit idag, jag är lite tidig”. ”Jag väntar på en buss så jag kanske kan sitta här medan jag väntar”. ”Det är så dåligt väder, kan jag sitta här en stund tills stormen har bedarrat”. Hon tittar lite misstänksamt på mej eftersom hon vet 1) att jag aldrig åker buss ner på stan, 2) att storm har det inte varit tal om på mången god dag och 3) att jag skulle gå för fort nånstans finns inte på kartan.

Men i alla fall så fick jag tag på några blaskor sist. Svensk Damtidning är bäst. Där kan man skumma rubrikerna och om man har bra fart hinner man uppdatera sig på flera veckors intressanta nyheter i ett nafs. Det är sällan man känner behov av att fördjupa sig i reportaget. Nu tror jag att dom misslyckats med rekryteringen av rubriksättare. Jag bara måste kommentera:

”Soldoktorn har lämnat”…. Då undrar man förstås vad? Har han lämnat Lotta, hon som sjunger så bra och är så glad och så kär? Eller har han lämnat den nyinköpta villan? Nej just ja, tänkte jag, han har förstås lämnat sin tjänst i storstan och börjat i Göteborg. Det visade sig att han lämnat ön där han befunnit sig på en inspelning tillsammans med Thomas och Maria…

”Viktorias utseende förbryllar … så har vi aldrig sett henne” Va, har hon gått ner i vikt, har hon släppt ut håret, har hon nya örhängen? Inte då, hon har varit militär en dag och haft på sig den där fläckiga  outfiten som jag inte gillar att ÖB har på sig nånsin. Han ska ha mörkblå uniform punkt slut.

”Chris företag hotas av konkurs”. Stackars prinsessgubben i Florida. Hur många gånger har han inte gått i konkurs? Han köper villa efter villa med det ena priset värre än det andra, och hela tiden är familjens existens hotad. Stackars dom!

Och i dagens ÖP var det faktiskt en ännu värre groda men den har redan kommenterats på FB. ”Fiket på Busstorget – en mötesplats för alla som snart ska försvinna”. Herregud, när jag läser artikeln så berättas om alla sorters människor som sitter där; barn, invandrare, utvandrare, hemvändare, pensionärer och resande i största allmänhet.  Dom får bara inte försvinna allihop.

Nej nu ska jag dra på stan och bläddra lite … inte i tidningar utan i kläder! Ha så kul ni också!

 

Landet Längesen

Det ser ut att bli ännu en strålande dag i Vår Herres Hage. Och jag ska väl ut på nån gångrunda så småningom, det haster icke. Och när jag går där och njuter i solen och av vinden så kanske det sitter nån liten ful typ på min axel och viskar i mitt öra ”vänta du bara, snart blir det vinter, snö och drivis”. Varför tänka på det, när man kan njuta av stunden? Och jag har väl inte direkt något emot att vi har flera årstider, det är bara det att när vintern kommer så blir allting lite besvärligare. Man kan inte bara slänga på sej en jacka och stoppa fötterna i nåt lättpåtagligt. Nej då ska det till halsdukar och mössor och vantar och förmodligen också spikskorna. Inte heller kan man slänga ner sig på en sten eller en bänk och glo ett slag, då ska betydligt bättre förberedelser till, t ex sittunderlag. Och visst är det bra mycket roligare att möblera om i hallgarderoben till lätta ljusa sommarkläder istället för till mörka och tjocka jackor?

Men det förstås, man kan ju tänka tillbaka på sommaren och tänka att det kanske blir en till likadan. Eller som nån kan säga, ”Jag ser bara framåt, aldrig bakåt”. Ja det skulle man ju kunna göra, men hur kul är det att se framåt…. Alltså jag menar en bit framåt, inte bara tills i morgon. Nej då är det betydligt lustigare att titta bakåt. Kanske till Landet Längesen.

Jag har slutat säga att det eller det hände för 40, 50 eller 60 år sen. Jag säger helt enkelt att det var längesen för det är ju ändå sant. Och igår påmindes jag om något som definitivt tillhör Landet Längesen. Man meddelade att nu skulle åkattraktionen Virvelvinden på Liseberg upphöra. Den var också för gammal och uttjänad. Slående likheter alltså!

Då mindes jag mina kvällar och dagar på Liseberg, jag bodde i Göteborg i 4 år. Som jag åkte Virvelvind, det var lite hisnande och pirrande men ändå ganska lugnt. Jag gillar inte när det snurrar för fort och visst sneglade man ibland på den stora koppen (minns ej vad den kallades) som åkte runt i maklig takt och snurrade bara en aning. Och jag hade inte haft nåt emot att äntra Farfars Bil som sakta sakta letade sig runt en bana medan man själv satt i en gammal T-ford och tittade på blommorna. Men för dessa attraktioner krävdes absolut ett barn att skylla på. Nån som man fick hålla hårt i och se till att dom inte ramlade ner på fatet.

Men allt har väl sin tid, även för gamla Virvelvindar. Så nu får jag väl virvla igång veckan och så småningom leta mig ut i guds fria natur och andas lite ren och härlig höstluft medan vinden rufsar om mitt hår och jag kanske blir lite rödblommig av bara farten. Vilken vecka det här ska bli, med den här starten!

Dagarna som går ..

”Så går en dag ifrån vår tid och kommer icke mer”, ur en psalm skriven på 1700-talet av en man som hette Neander…. Nån som hört talas om honom? Den observante kan ha noterat att jag svänger mej med väldigt många diktcitat nu för tiden. Ni tänker kanske att jag blivit en djup och fin och tänkande person. Lugn bara lugn! Det har väl med min ålder att göra, saker dyker upp i minnet och alla är dom från Landet Längesen.

Nu råkar det ju vara så att det inte stämmer längre. Det har hänt mycket sen 1766. Dagarna kommer visst åter. Igen och Igen. Idag är det åter lördag. Och det dröjer minsann inte många stunder förrän dom är här igen, lördagarna. Härligt på så vis att det går fort men ibland tycker jag tiden skenar.

Mamma citerade ofta Sigfrid Siwertz och påstod att han sagt ”Den betryckte är aldrig ensam”. Fast det skulle jag vilja syna, verkar vara precis tvärtom. Men i 65 år har jag trott att hon talade från säker källa. Och vem vet, om jag skulle läsa in hela hans författarskap så kanske jag hittar citatet. 

Annars kan man absolut fråga sig vad jag sysslar med mellan lördagarna. Allt och inget skulle jag vilja säga. Jag springer omkring, plockar, dammar lite, putsar lite, snackar med grannarna och idag var jag på stan. Vojne vojne va mycke folk. Lite annat än att hasa omkring på landsvägen och i bästa fall vinka åt nån man tror sig känna i en bil som man tror sig veta att dom åker i.

Och ute gör hösten sitt intåg. Det innebär tända ljus inne, att det är helt OK att vira in sig i en filt eftersom man garanterat är lite frusen och att man kan se på en serie mitt på ljusa dan. Det är faktiskt väldigt trevligt alltihopa.

Så nu när jag uträttat så många ting som t ex att ha gått på stan…(jodå det räknas för jag bar hem två ljus och då har jag gjort en vettig sak idag)  så kan jag med gott samvete ägna resten av lördagen åt contemplation. Gör det ni också….

Hur är det möjligt?

Här en liten bild på ”min” sjö  häromdan. Nu dröjer det tills jag får se den igen för nu är jag back again. Back in town. Back on track. Ja alla back man kan tänka sej. Nu har jag flyttat hem igen.

Och det är så kaotiskt, svårt, jobbigt, struligt, nytt, främmande, vimsigt, mycket-att-göra-roligt. Ja nu är det minsann drag under galoscherna, mina fotsulor är alldeles heta av allt spring på innegolven, jag är ju van att vandra omkring i sakta mak bland mossor och strån.

Först gällde det att packa upp allt och få in allt i garderober och lådor och i frysen. Jag som inte tyckte jag hade fått tag i nog många bär och nog många svamppåsar. Det visade sig vara mer än nog. Nu får jag inte handla en enda matsak till som ska läggas där. Nu ska jag istället ägna mig åt att äta upp hjortronsylten som är daterad 2015 (fast jag kanske har skrivit fel?? Sååå länge kan den väl inte ha legat där??).

Efter att ha stått tom i fyra månader har lägenheten behäftats med en oändlig massa damm-partiklar. Bara att sätta igång och städa. Och lika bra att putsa fönster på samma gång. Så nu har jag putsat och städat i kök och vardagsrum och idag när det var så regnigt bestämde jag mej för att dra över gästrummet också.

Och bäst som jag stod där så kom jag på att jag kanske skulle byta gardiner. Sagt och gjort, ner till källaren, valde ett par fina blågröna (jag har en del att välja på kan jag säga),  strök och skulle hänga upp. Såklart var det inte samma upphängning. Bort med alla ringar, nu skulle här träs på stången. Och vips när jag är färdig så visar det sig att ena gardinen är alldeles för lång? Hur kan det komma sig? Dom är lika långa, stången sitter där den sitter och ändå…. Jag blir tokig. Och det var inte lite längre heller. Nu har jag nålat upp nästan hela fållen och då ser ju det inte klokt ut heller, Ska jag sy?, men då får jag ju ta bort det ifall gardinerna ska hänga nån annanstans sen. Fy faderuttan, nu blev det plötsligt inte ett dugg kul med städningen.

Jag tror bestämt att jag tycker synd om mej själv en stund, tar en bok och lägger mej raklång i soffan medan jag försöker tänka bort hur det ser ut i rummet intill. Och vem vet, snart kanske det blir Fredagsmys på ett helt nytt sätt. Borta är borta och hemma är hemma. Kanske blir det en helt ny smak på vinglaset i stadsmiljö?

Gräset är grönare på andra sidan …

Min gräsmatta på Lantstället är fantastisk… och fin … och ovanlig … och bra.

Som exempel på att den är bra kan nämnas att den har olika färger. Nu varierar den såklart i och med att hösten är på väg. Men även innan, under värsta sommardagarna, så kunde man se sprakande färgstråk; det är gult och lite brunt, ljusgrönt och mörkgrönt och mittemellangrönt.

Ett annat plus är underlaget. Det är inte stumt utan det liksom sviktar när man går. Det är mjukt och alldeles underbart för bara fötter. Nu ska jag enligt sjukgymnasten inte gå barfota eftersom det inte är bra för mina hälsporrar!! Det där tror jag inte riktigt på, inget kan väl vara bättre för en fot än att få vara i full frihet där man kan spreta med tårna och få härliga gröna och starka fotsulor? Men OK, jag ger mej och går omkring i några strandtofflor där jag får knipa fast mej med tårna och koncentrera mej för varje steg så att jag inte halkar ur och omkring.

Men det bästa är nog att den inte växer. Nästan alls! Vi har klippt kanske fyra gånger under sommaren. Härligt. Vem vill klippa gräset i tid och otid. Ganska trist att gå där och skjuta gräsklipparen framför sej, backa och köra framåt, undvika buskar och möbler.  Jobbigt!

Man ska ju tänka positivt och nu tänker jag att gräsmattans kvalitet kan ingå i mitt framtida koncept där jag ska ha ”kurser” i feelgood och välbefinnande. Jag har ju tidigare framfört tankarna på att samla nyttiga (?) växter till ett fotbad, hitta gamla kvarlevor från ett annat århundrade i skog och mark, vandra på stigar där det sägs (?) att ett urgammalt folk har föst fram sin boskap. Nu kan gräsmattan ingå som en del i välmåendet. Man får gå omkring här med bara fötter, (jag skiter i att nämna att hälsporrefolk kanske inte ska …) känna att marken gungar, undvika fallgropar och luriga små uppförsbackar.Jag kan se det framför mej. Om jag inte vore så urusel på att sy så skulle alla förses med nåt slags tygstycke där dom tassar omkring.

Känns kul att jag har framtidsplaner för nästa år. Eftersom det börjar närma sig slutet på min vistelse på landet. På söndag, jag tror det blir kvart över två, drar vi hemåt. Jag fasar redan för hur vi ska få plats med allt i bilen. Men jag längtar lite också. Till att få dra igång hemmet i stan. Putsa fönster och byta nån gardin, ladda med nya kuddar och färger, lära mej att hitta i kyl och skafferi. Komma ihåg hur man handskas med soporna. Träffa en granne så fort jag sticker ut snaggen. Dra på stan och spana.

”Var sak har sin tid!”, sa mamma. Jag håller med! Men nu är det torsdag och jag ska städa spisen!

Slut på lata dagar

Nu är det slut på friden. Nu är jag på jakt. Inte på älg, det är det många andra som är. Nej, jag jagar skogens skatter. Jag letar febrilt efter blodriskor. Lyckas inte så bra, det finns mycket svamp men väldigt få av just dom jag vill ha. Vi hittar några här och där men inte så många som vi brukar. Kanske är det för tidigt, kanske är vi på för gamla ställen, kanske finns dom inte just i år. Vem vet? Det är bara att trampa på och tänka att det är så härligt att gå i solen på vägen och medan man letar kan man tänka på allt möjligt. Härlig känsla.

Trattkantareller har jag letat i flera år. Vet inte var dom står och inte hur dom ser ut där dom står. Vet bara att dom kan vara svåra att upptäcka. Jag har frågat och frågat och fått olika svar; På myrkanten, i tallskogen, bland riset. Högt, lågt. Det är typiska kommentarer från folk som inte vill att man ska hitta svampen. Men igår kom det en snäll människa som följde mej och visade och vips så fanns dom bakom knuten nästan. Jag hade absolut inte kunnat hitta dom själv. Men nu har jag en liten hög som ligger på tork. Och nu kommer jag att se dom, det räcker med en gång sen vet man. I motsats till Skogsmästaren som hade en papperslapp i sin skrivbordslåda där det stod: ”Tall långa barr, gran korta barr”. ”Men herregud”, sa nån, ”det där borde väl du kunna utantill, det är ju ditt jobb!” ”Det räcker att man tvekat en gång, sen är det kört”, sa Skogsmästarn.

Åsså är det lingonen. Varje år vill man ju ha lite lingon. Och varje år när jag tittar i frysen så ser jag flera påsar där sen förra året. Men jag vill liksom ändå ha några fler. Tänk om jag inte kan plocka nästa år? Löjligt, det finns att köpa på torget för en billig penning. Men det är ju så roligt, dom är så fina och röda och granna där dom står. Och stubbarna som dom kantar är också så gulliga och mossiga (jag gillar ju mossa!) och det är så lätt att bara sträcka fram handen och ta i en klase, det frasar lite lätt och vips har man grabbat tag i en handfull. Jag använder inte plockare, tycker det är så bökigt att få in bären och sen blir det så mycket att rensa. Nej, min hink är röd och fin med bara nåt enstaka blad som följt med.

Och idag är det soligt och fint och förmodligen lite kallt. Jag har inte stuckit ut snoken än. Nu går jag iväg och hämtar posten, kollar lite på korsordet och bestämmer att det blir svårt den här veckan också och sen tar jag väl hinken och korgen och drar. Vilken dag det blir!

Tänkte nästan det …

Jag nästan anade och misstänkte det. Att det inte var så bedrövligt som det har låtit. I forskningsrapport efter och analys före så har det framgått att allting går utför när man blir äldre. Och i vissa fall är man tyvärr böjd att hålla med.

Men nu gott folk har Georgestown University konstaterat att många funktioner faktiskt blir bättre vid stigande ålder. Det är främst kopplat till hur kunskap och erfarenhet används för att lösa problem och visar sig vid bl a beslutsfattande och självkontroll.

Och det håller jag helt med på. Idag när jag gjorde ett strövtåg i hembygden för att leta svamp så förstod jag snabbt att vi var lite tidigt ute. Vi hittade några, men dom var små. Ute blåste höstvind och jag fattade direkt beslut om att vi skulle vända hem och in och börja elda direkt. Inget velande där.

Upp till ca 78 års ålder har vi bättre möjligheter till att koncentrera oss på det viktigaste i en situation, utan att bli distraherade. Tror jag det, det finns inget som kan distrahera. När jag i min nästan ensamhet bestämmer mej för att lägga mej och läsa klart boken, så är det sällan nån som försöker hindra mej eller ens komma med ett argument som säger att det inte är nån bra idé. Ingen distraktion att skåda.

Självkontrollen kanske det däremot är lite si och så med. Här brakar jag sta och säger det jag tänker och det jag inte borde och ibland blir jag riktigt irriterad på nån telefonservice som varken förstår vad jag frågar om eller vilket mitt problem är. Då har det understundom hänt att jag inte kan behärska mej. Tycker att jag liksom med ålderns rätt ändå ska få säga vad jag tycker.

Men rent allmänt, alla forskningsrapporter förutan, så kan jag tycka att det är rätt härligt att vara i min ålder ändå. Som när jag går där på skogsstigen och svänger med min svampkorg. Jag har rätt kläder och fryser inte. Det blåser en del men det är härliga vindar mot min kind. Och när jag ledsnar och går hem så kan jag elda och sätta mej och lösa korsord eller dra en patiens. Tänker att – va bra jag har det!.

Vad göra?

Alf Henriksson sa: ”Ibland liksom hejdar sig tiden ett slag och något alldeles oväntat sker.” Jag tror bestämt att han syftade på nåt mer stort och livsavgörande livsögonblick, men man får ju anpassa diktinnehåll till sin egen verksamhet och tyda som man vill.

Här blev det tvärstopp. När graderna sjönk flera stycken på några timmar. När regnet började strila, dugga och ibland ösregna. När det blev mörkt på kvällen. När det blev blött i gräset. När vi inte ens hann ner till landsvägen förrän vi insåg att vi inte kan åka och titta på svamp idag. När varje tur till vinbärsbusken innebar blöta kläder. När vi behövde elda varenda dag. När vi suttit inne och kurat alldeles för många dagar. När vantstickningen kom fram.

Jag veeet att det här är som vanligt varje höst. Men jag har glömt det. Som så mycket annat skulle säkert många tillägga. Härom dan satt jag och berättade som en rolig historia att jag inte kommer ihåg namn, särskilt inte dubbelnamn. Och absolut inga som börjar på S – Stig-Erik, Sven-Olof, Stig-Göran, Sven-Arne … vilka kombinationer! Jag klarar dom bara inte. Sen satt vi och pratade och jag skulle säga att jag träffat han… ja du vet han … jamen jag har ju så svårt för dubbelnamn på S … men just ja Karl-Ove hette han. Den förvånade medprataren kunde förstås inte undanhålla mej uppgiften att hans namn började på K och inte S. Hela alfabet är snart täckt av min glömska tydligen.

Men så här i regnets och höstens tid får man ägna sig åt andra viktiga saker än att bärga hem skogens guld. Jag har städat garderober, förråd och visthusbodar. Turerna till Återvinningen har aldrig varit så många och vår fina bil har fått transportera allt från murkna träbräder till gulnade gardiner. Och samtidigt, vad det är härligt att slänga! Hur mycket skräp har man inte överallt? När jag står och funderar med en sak i handen försöker jag tänka på vad barnen kommer att säga när dom ska ”rensa upp efter oss”. ”Men herregud, varför har hon sparat det här?” Inget är så säkert som det. Och inget är så säkert som att den här rensningen inte räcker. Det finns mer, men nu har alla rostiga skruvar, gamla dörrhandtag, gardiner som gulnat av år i klädkistan, dukar som har en fläck och som aldrig blir sig själva igen fått avsluta sin gärning i mitt hushåll. Ibland går det väldigt fort och ibland tänker jag att jag kanske kommer att ångra mej. Men såklart gör jag inte det, jag har glömt vad jag har slängt efter nån timme. Tilläggas ska sägas att kläder, skidskor och vissa saker som det inte är något fel på, har fått komma till insamling av förnödenheter.

Så idag känner jag mej lätt om hjärtat och tiden får gärna stanna upp ett slag medan jag grabbar tag i stickorna och tillverkar ännu ett alster som ingen vill ha och som en vacker dag också får sin plats på ett annat ställe.

Ska bli skönt med en vildag… ha så härligt i regnet ni med!