Mission possible?

Klockan är 2125. För ovanlighetens skull sitter jag upprätt i soffan iklädd mina vardags-kläder. Just idag har jag inte bytt skepnad och blivit Fritids-Barbro, en sån som slappar i soffhörnet i några förfärliga blommiga, tunna, för korta mysbyxor (varför blir dom alltid så korta när man tvättat dom, vidden är densamma men hej och hå, helt plötsligt har man shorts-modell?) och en lång härlig tröja.

Jag känner mej uppjagad och lite stressad. Jag ska på uppdrag!

Bilen är sen tidigare idag riggad och klar för avfärd. Alla snörester bakom, under och över är bortsopade, motorvärmaren är på sen flera omgångar och rutorna ser genomskinliga ut så här inifrån.

Prick 2130 avstår jag från resten av TV-kvällen, tar på mej min utrustning, varma kläder och munskydd. Likt en ninja (nåja!) beger jag mig ut i natten. Jag sätter på Google-damen, som talar om för mej exakt var jag ska svänga och i vilken fil jag ska ligga. Känns tryggt … ingenting får gå fel nu.

Resan går bra och väl där skannar jag raskt av omgivningarna. Verkar lagom riskfritt. Väl inne på min destination ser jag mej omkring. Flera figurer syns i periferin men jag beräknar att alla är på väg åt samma håll och bedömer risken för möte som ganska liten.

Jag uppmärksammar en kvinna som uppträder lite ryckigt, hon ser sig nervöst omkring men verkar lugnad av vad hon ser och går raskt vidare. Jag vet mina vägar, jag kan mina rutter. Oops… där var en luring, en som är på väg åt fel håll. Jag avvaktar, låsas läsa på en lapp medan jag under lugg och över munskydd spanar ut över landskapet.

Nu kommer det svåraste. Jag ska gå en ganska lång sträcka där det finns små sidovägar. Här kan det dyka upp vad som helst. Jag tar sats och liksom halvspringer, bara så att ingen ska få för sig att stoppa min framfart. Och mycket riktigt, det kikar fram ett huvud här och där men när dom ser mej drar dom in snoken igen.

Puh… snart klar. Sista momentet och sista faran. Här blir det ett längre stopp och jag har hela tiden uppsikt bakåt ifall nån skulle få för sig att göra ett närmande.

2220… pust! Klar… jag beger mej hemåt … ”fan, nu glömde jag att köpa jäst!”

 

Sysselsättning för nödläge

Nu jädrar i min låda har jag hittat en ny fritidssysselsättning. Visserligen tycker jag det är helt OK att sticka, lösa korsord, prata i telefon, gymma med Sofia och läsa böcker. Men mina dagliga promenader blir tråkigare och tråkigare. Man kan ta olika vägar men ändå… träligt!

Annat vore det om man kunde ha ett mål, t ex att glida in på nåt mysigt kafé och ta sej en kaffekopp, sitta och tjyvlyssna på annat löst folk och sen gå hem med ett leende på läpparna, tänkandes att nu har jag minsann gått bort 100 kalorier (ingen aning hur många som kan försvinna under mina långsamma promenader), tankat in förmodligen 300 nya till min strömlinjeformade kropp och så har jag fått höra minsann om ”hur jävligt det är på jobbet, att chefen är tokig, att svärmödrar är ett pris man får betala för sin underbare man som är ganska bra frånsett att …”

Med hjälp av ett barnbarn har jag introducerats i Pokemon. Men gu… har ni prövat? Det är jättekul. Alla vet säkert vad det går ut på, men har ni prövat? Visst, jag log också lite överseende och tänkte att det där ska vi nog bli två om, tanken att jag likt smågrabbarna i kvarteret skulle gå omkring och kolla i mobilen hela tiden för att jaga figurer.. Men så läste jag om en man i södra Finnskogarna, han var 80 år och han var helt besatt av spelet. Han hade introducerat det i sin pensionärsförening och nu gick alla åldringar och spanade efter varelser dagarna i ända.

Det är mycket jag inte fattar. Men jag begriper i alla fall att när det plingar till kan det vara något på gång. Endera befinner man sig framför ett slags minnesmärke och då gäller det att klicka till så får man extra bollar. Eller så kommer det nån stygging och då ska man fånga in den, med hjälp av bollar. Så klart har träffprocenten ingenting att göra med hur jag för mitt pekfinger, ibland går det och ibland sliter han sig den rackarn.

Normalt när jag laddar ner appar är jag extremt noga med att dom är gratis. Jag blir alltid lite orolig att jag ska göra fel och drabbas av månadskostnader åren i ända. Här är ordet ”Köp inuti appen” välkommen läsning. Jag köper nya bollar konstant. I början satsade jag 10 kr åt gången. Men vojne vojne…. 20 bollar gör jag av med direkt. Nej nu slår jag på stort och handlar för 59 kr varje gång. Men vadå… nåt roligt ska man väl ha, och inga pengar går iväg på den minsta lilla onödiga sak…(PST. Vad jag längtar efter att gå på stan och bläddra och köpa nåt riktigt onödigt och snyggt).

Men som sagt, man tager vad man haver. Nu har jag lite nytt att syssla med i alla fall. Och idag hade jag en figur framför diskmaskinen helt plötsligt. Det visade sej inte vara den andre personen i hushållet utan en liten elak rackare med visir. Den tog jag direkt… med en enda boll!

TJA … eller som dom säger på Pokemon när man fångat nån ”Gotcha”… det ska vara ”Got you”… men dom kan väl inte stava dom som gjort appen. Det är bara att tugga i sig!

Rapport från ett soffhörn

Det är lite trixigt till en början. Den mönstrade kudden är liksom lite oformbar, vill inte riktigt kännas vid formen på mitt briljanta till formen så lagoma huvud. Ibland tvingas jag lägga huvudet lite bakom kudden och liksom vila mot ryggstödet. Kan vara vanskligt ifall jag skulle bli lite trött, då kan huvudet falla bakåt med risk för nackfall.

”Intetsägande?” Såklart ”Blaskiga”. Inget att bekymra sig om. Det brukar ordna sig. Jag hittar alltid nån bra ställning till slut. Förresten sa min sjukgymnast en gång att det inte var bra att hänga med benen långa stunder. Inga problem sa jag, jag ligger raklång framför TV:n varenda kväll och det tyckte han var jättebra. Vilken härlig sjukgymnast, helt klart i min smak. Nu var det här innan coronatiden och det kanske inte är meningen att man ska ligga raklång såååå länge och så ofta?

Idag är det trettondagsafton. Längtar tills alla aftnar och dagar är borta och det blir måndag, tisdag osv. Och nu ligger jag i startgroparna. På torsdag ska julen bort. Brukar vara betydligt snabbare än så, oftast direkt efter nyår, men med min nya livsstil så är det mesta ”manjana”. Räknar med att om jag nu vilar mej i form i dagarna två så klipper jag av julsnörena på en dag, med kanske lite spill över till fredan, men då är det helt pga ett utdraget något-att-göra-behov. ”Kan rosor med snitt?” ”Okuleras???” Tveksamt svar men om ”Hade Pam en massa” blir ”Drömt” så måste det bli okuleras. Konstigt korsord, alla är inte roliga allllls. Dumma och med goddag-yxskaft-svar.

Tackgodegud och alla trevisemännen för att skidåkarna håller stilen och stången och staven. Tillhör dom bästa underhållningsprogrammen när dom svettas och kämpar på i spåren där borta på höga och låga höjder. Dom borde få Stim-pengar. Förr kunde man slinka in på sändningen några minuter för sent och ändå hinna komma igång med stämningen. Ni sitter jag 10 minuter innan för att inte missa starten. ”Hona?” ”Sto”. Det är löjligt lätt men såklart ett ord dom gärna vill ha med, korsordsfixarna, lätt att klämma in liksom. Samma gäller ”Astat” som blir ”At”. Uppriktigt sagt så fattar jag inte varför det ska vara At, har inte kollat heller, jag bara skriver in det.

Ute är det Hej Mitt Vinterland så det krispas om det. Träden är så himla fina och snön ligger vit inte bara på taken utan all over the place. ”Är den ena sidan?” ”Avig”. Jaja, det var ju lätt. Tänker på att jag är lite avig jag också. Jag vill gärna hitta nåt att tjafsa om. Påstå att den andre personen i hushållet har fattat fel när han läste, att jag hört något som han inte vet, att jag uttalar mej, fast totalt ovetande, om läkemedelskedjor, EU-processer, smittstrategier mm. Avig var ordet sa Bill.

Time flies som det heter. Nu är klockan snart 11 och om jag ska hinna ut och ta en nypa luft – i ordets rätta bemärkelse, det lär inte bli nån lång promenad idag. Jag skyller på kylan den här gången. Nejdå, jag går faktiskt varje dag i mån av tid hihi. ”Har snöre kring axeln?” Andra bokstaven ”I”. Det är omöjligt. Skiter faktiskt i det här korsordet nu. Inge roligt och jag kan för lite och bläääää.

Beslutar mej för att färdigställa min morgontoalett. Jag har varit uppe i flera timmar och inte hunnit måla ögonfransarna än. Skam och bedrövelse. Jag sticker och gör det direkt och sen väntar hela halva dagen på mej.

Trettondagsafton. Ett minne från min barndom. Min faster Hanna ällllskade kalas och att bjuda hem folk (jag liknar henne). På trettondagsafton blev vi bjudna hem till henne, släkten och dom som bodde närmast. Jag tror att vi fick kaffe och kakor, vi lekte lekar – flytta en apelsin under hakan… vilken grej! Man var helt salig. Idag påstår man att barn får för lite social träning. Snacka om vad vi missade. En fest per år. Men det blev folk av oss också. Men jag har hört talas om Trettondagsbal och det skulle ju ha varit smaskens att få gå på en sån ikväll eller i morgon.

Men vadå, jag är nöjd här i min lilla värld….. Tjuren Ferdinand har fått en Copy-cat!

 

Intet är som längtans tider

Visst känns det härligt… Att det äntligen blir ett Nytt År! Och det känns som att det bara kan bli bättre.

Så här på årets sista dagar är det brukligt att man tittar tillbaka och försöker minnas något utmärkande från den gångna tiden. Och i år är det inte svårt att välja. Såklart är det pandemin som står i centrum för alla tillbakablickar. Det känns som en evighet sen vi stod på balkongen och applåderade sjukvårdspersonalen kl 2000, och på andra håll i världen sjöngs arior och spelades popmusik till deras ära. Vi vet förstås att dom sliter även nu men även de uthålligaste styrkekramarna och välvillighetsyttringarna börjar glida undan. För oss ”vanliga” har pandemin blivit en vardag, ett sätt att förhålla sig till, men oj vad jag beundrar dom som jobbar i vården. Tack till alla, ni gör ett fantastiskt jobb!

I min egen lilla värld har jag också funderat på vad som utmärkt mitt år. Jag har kommit fram till att orden Insikt och Lugn bäst beskriver mitt år.

Jag som tycktes ha ett rörligt, roligt, engagerande liv med många kontakter och många aktiviteter ställdes plötsligt inför det faktum att jag inte hade en enda sak att syssla med.  Något som jag fasat för länge. Såklart har jag tjatat och orerat och tänkt ”Tänk när jag inte kan göra allt som jag tycker är så roligt; gå på gym (jo du läste rätt… till och med det framstår nu som väldigt roligt), sjunga i kör, fika på stan, bjuda hem folk på middag. Tänk när jag blir gammal och bara sitter här och glor!”

Nu hände det och efter de första skälvande veckorna när man var säker på att det snart skulle gå över så infann sig något slags Lugn. Det var ingen idé ett hetsa upp sig, det var bara att se över vad man kunde ägna sig åt hemma, alldeles själv. Och det blev ju verkligen inga upphetsande grejer, men stickning och korsord och att läsa böcker räckte långt. Och hela livet blev en hyllning till Långsamhetens Lov.

Det finns såklart nackdelar. Numera är jag Långsamheten själv, ett tillstånd som jag förhoppningsvis kan träna upp igen. Jag llllängtar tills allt blir som vanligt. Jag vill bli snarstucken! Direkt!

Men nu gäller det att snäppa upp sej en aning. Det duger inte att deppa! I morgon är det Nyårsafton och det är därför jag skriver redan idag. I morgon har jag inte tid. Då ska jag ladda redan tidigt med att förbereda nån slags festmiddag för två personer (check på den!). Jag ska tänka klart på vilken klänning jag ska ha på mej. Förmodligen den där gamla sammetssaken med lång kjol och en liten jacka till… den är säkert ur-omodern så jag skulle inte visa mej i den nån annanstans men här hemma får den duga. Det blir skönt runt bena. Och jag ska ta en Omeprazol så jag kan dricka champagne utan att få halsbränna. Jag ska sminka mej jättehårt, kanske tar jag både brunkräm (jag veeet att det heter foundation) och puder och parfymen ska flöda. Håret ska verkligen få sej en omgång när jag vet att jag inte behöver ha mössa på mej till och från kalaset.

Jamen det låter ju strålande. Längtar tills i morgon men kanske ännu mer till nästa dag, och nästa, och nästa.

Gott Nytt År på er!

Svunna tider

Det är jag och Johan Ludvig … Runeberg alltså. Vi har båda en fäbless för ”till svunna tider återgår min tanke än så gärna”… fast han tänkte väl mer på kriget och Sven Dufva. Jag tänker på julen i andra tider. Tider då det var väldigt stressigt och tröttsamt och roligt. Åtminstone tycker jag det nu när jag ser tillbaka.

I år är inget likt nåt annat. Och om man för en sekund bortser från allt hemskt som händer här hemma och ute i hela vida världen, så kan man ju komma ihåg hur det var förr. Förr i tiden när man jobbade, alla barn bodde hemma, föräldrar levde och julen skulle vara hemmagjord, rolig och glad och ett minne för livet.

Kakorna skulle absolut vara 7 sorter. Det har jag även gjort på senare år men då mest för att jag och min kompis gjort det till en vara-tillsammans-dag under Temat Baka Baka Liten Kaka. I år har jag ändå bakat 3 sorter alldeles själv bara för att ha nåt att göra.

Köket och köksskåpen skulle städas ordentligt. När jag för 38 år sen väntade min dotter, som är född på julafton, minns jag att jag när jag klättrade upp och ner på stolarna och sträckte mej för att nå hyllorna, tänkte att jag aldrig mer skulle beklaga mej över att det var jobbigt… ”för jag kommer inte att ha sån här stor mage att ta med mej upp och ner nästa gång det är dags”.

Julklapparna var roligast. Att fundera, skriva listor, gå på stan och kolla. Göra fina paket med lack och rim. Oftast gömde jag en del så att inget nyfiket klåfinger skulle börja skaka och förstå. Då kunde det hända att jag när julklappsutdelningen var klar och alla hade öppnat ropade ”Vänta!” Upp i skåpet och så kom det fler klappar. Nu i takt med tiden är det mest swish som gäller och det har jag sagt förut, hur tråkigt är inte det? Och i år har man kunnat skylla på corona när man bett föräldrarna köpa nåt från oss.

Maten. Ja den var riklig och ibland onödig. Man åt ju så man knappt var kontaktbar. I år köpte jag två pyttesillburkar… jag har provsmakat och dom var inte ens goda. Julskinkan som var så god på julafton och två dagar till men som sen blev en torr liten kvarleva som man till slut skar sönder och gjorde pytt på. I år har den ersatts med färdiga skivor. Ja jag vet .. det är hur tråkigt och sorgesamt som helst. Men laxen har jag gravat själv i alla fall. Alltid något. Lutfisk kom jag på igår kväll att vi inte har ätit i år, annars brukar den serveras på advent.

Men jisses vad jag klagar. Och tänker att det var väl inte så roligt i svunna tider heller. Man var helt slut på julafton och satt och tog på sig skulden ifall inte alla hade den bästa julen ever.

Nu kan man likt Ferdinand sitta vid sin julgran och begrunda tider som kommit och dagar som flytt, känns som att jag är minst 150 år.

Men mest är jag glad. Glad åt att alla ”mina” är friska och just nu har ingen virus drabbat någon av oss. Jag önskar er alla en riktigt God Jul och vips så är det ett nytt år och då kan allting bara bli bättre.

 

Häxan avundsjuk

Jag är en avundsjuk typ.  Föremålen för min avundsjuka växlar. Tyvärr har det ofta med utseendet att göra. Jag är stundtals avundsjuk på snygga ögonbryn. Mina uppvisar rätt många fina strå-exemplar i början, mot näsroten, men sen glesar det ut betydligt. Där spretar några ensamma och ödsliga stråliknande testar – vissa står rakt upp och kan inte tämjas. Jag försöker med min borste att göra en liten linje där men det är nästan omärkligt. Jag vågar inte ta i. Är avundsjuk på unga tjejer som gör fina breda svarta streck.

Jag är avundsjuk på folk som är spänstiga, som ällllskar att gymnastisera och motionera och hålla igång. Själv förstår jag helt nödvändigheten av att hålla sig i rörelse, men särskilt roligt tycker jag inte det är. Jag hasar runt i omgivningarna varje dag och tänker att ”visst, det här är nyttigt för dej din latmask!” men inte är det med nån större förtjusning jag tar på mej spikskorna och traskar iväg.

Jag är avundsjuk på dom som tar coronapandemin med gott mod. Fast dom är inte särskilt många.

Jag är avundsjuk på dom som har muskler. Kanske, kanske inte har även jag såna men dom syns då verkligen inte till. Jag glor fascinerat på folk som ska ta sej en kaka, spänner underarmen inför angreppet och vips så ser man tydligt att människan har muskler. Eller när dom går med spänstiga steg och jag riktigt seeer hur benmusklerna är lika tydliga som på bilderna av kroppen i genomskärning.

Man skulle nu kunna få för sig att jag är en riktigt gnällig typ… glöm det! Jag är glad som en lärka och varje dag slår jag vad med mej själv om när jag ska ha fått min första insprutning. Idag är jag säker på att den kommer precis till min födelsedag i slutet av januari. Ja vem vet. Nu kan man i alla fall leva på hoppet.

Och under tiden tar jag väl en promenad här i Karlslund. Jag tittar på snön som ligger som en fläckig hamster lite här och lite där. Jag är glad att det är tö för då tar broddarna bättre. Och medan jag går där och spankulerar (ni trodde väl inte för ett ögonblick att jag hastar mej igenom denna viktiga sysselsättning?) så spelar jag julmusik i nya hörlurarna, som jag faktiskt ibland får att sitta kvar.

Och så är det måndag … är det inte härligt så säg!

Köttbullens dag

Idag är det tydligen Köttbullens Dag! Som vanligt förundras jag över Dag-Valen… vem är det som sitter och hittar på? Och vem låter dom? Är det bestämt i nån förordning? Kan man protestera mot valen? Går det att göra förändringar? Finns det en grupp/styrelse?

Frågorna hopar sig en liten stund medan jag konstaterar att jag ällllskar köttbullar och pannbiff… med gräddsås och lingonsylt… mumsigt. Och egentligen borde jag hata rätten. Jag blev ju kallad för Biff á la Lindström när jag gick i skolan. Konstigt nog blev jag inte ledsen för det, jag förstod väl inte riktigt vad dom menade utan valde att tolka det som att det endast hörde ihop med mitt efternamn.

Jag blev förresten kallad Lill-Äpplet också. Och just när det gäller äpplet så får ni här en lustelig och sann historia.

Min mamma läste en annons i nån ”land/jordbruks”-tidning. En dam i Västergötland undrade om nån barnfamilj i Norrland skulle vara intresserad att få lite äpplen. Dom hade så mycket och det var ju synd att dom bara blev liggande på marken.

Mamma svarade och vips kom det lådvis med äpplen på järnvägen. Och vi hade äpplen hela vintern. Rena lyxen. Varje morgon när vi skulle till skolbussen så fick jag och syrran ett äpple att äta under dagen. Redan då var min humanitära sida starkt utvecklad så jag gav bort mitt äpple redan på skolbussen (så här i efterhand erkänner jag att det inte hade ett dugg med humanism att göra, jag ville bara göra mej populär!). Syrran upptäckte förstås detta tilltag och rapport inlämnades till Modern. Varpå det bestämdes att jag skulle bli tilldelad mitt äpple på lämplig rast. Därför hördes syrrans rop ekande över skolgården: Kom till mej så får du ett Äpple, Barbro! Hon blev kallad Äpplet och jag Lill-Äpplet. Fast det gjorde ingenting!

Det mest fantastiska med hela historien var att mamma och tant Alva där nere i Horred började  brevväxla, ofta och med långa brev. Så när tant Alva fyllde 50 år firade hon sin födelsedag i södra Norrlands inland, på landet och på en liten gård som var så olik hennes eget hem som det bara var möjligt.

Och inte bara det. Jag och syrran tillbringade många sommarlov på Högen i Horred. Det var en stor fin gård med massor av djur och stora vida ägor. Alla var så snälla och vi blev väldigt bortskämda under de veckor vi var där. Allt var ett äventyr, tänk att få åka tåg så långt! (På tågresan eskorterades vi av någon av våra bröder tills vi blev så stora så vi kunde åka själv). Vi fick bada i havet, äta världens härligaste sockerkaka och på natten om det åskade steg hela familjen upp, klädde sej och satt i finrummet tills blixtarna avtog. På andra sidan ängarna bodde två flickor i vår ålder så vi hade lekkamrater också. Fortfarande idag, över 60 år senare har familjerna kontakt med varann. Visst är det fantastiskt… Tänk vad en annons och ett brev kan betyda…

Och nu betyder det att jag måste sätta igång och göra nåt vettigt…. Halva dan har gått (härligt!) och än har jag inte promenerat, ätit lunch eller börjat städa ett skåp som var tanken för hela den här dan. Jag greppar alltså trasan….. Tjoflöjt!

Sportig … inte då

Jag gillar verkligen sport. ”Aha, det fattar man” tänker ni säkert. ”Hon verkar så spänstig och lättflåsig och lungkapacitetig och lättvägig och springig”. You wish”, säger jag då.

Nej, när jag säger att jag gillar sport så är det att se på när andra sportar. Jag älllskar att sitta i soffhörnet med filten på fötterna och se hur dom svettas och kämpar medan jag myser och har det bra. Och det är inte så tokigt faktiskt, för min hjärtkapacitet får sig en omgång och blodomloppet susar som den värsta indalsälv.

Jag gillar alla sorter utom boxning och rally. Skidor och bollsporter mest. Och i söndags tittade jag på handboll och då fick jag en superidé. Jag såg att dom hade satt upp ”den gula väggen” på läktaren, men den här väggen bestod inte av människor utan av pappfigurer. Det såg ut att vara flera hundra på plats. Skulle inte förvåna mej om dom hade spelat in applåder och ”oh” och ”ah” och ”aaajjj” också.

Och jag som tycker det är så tråkigt att jag inte kan bjuda in nån på glöggparty eller julmiddag eller kaffe med nybakta kakor. Jag gör samma såklart. Sätter upp figurer runt bordet. Ett litet problem är att jag inte har nån hård pappkartong så dom verkar lite sliriga och otydliga där dom sitter. Men jag tejpar så att dom håller huvet uppe medan vi dricker kaffe i alla fall.

Och idag bakar jag. Det blir inte 7 sorter som brukligt har varit. Jag är inne på 2 … låter hemskt snålt och kanske ändrar jag mej innan kvällen. Jag har ju laddat med 4 paket smör så jag kan göra hur mycket som helst. Det gäller att hitta sysselsättning. När jag bakar så är hela köket som en mjölpåse. Jag kladdar ner absolut överallt. Det blir ju alldeles utmärkt, då kan jag städa köket i morgon.

Som ni märker försöker jag förströ mej så gott det går och det går ganska bra!

Åssså luktar det ju gott också!

Nån där uppe har koll..

Ibland lyssnar jag på reportage där man indignerat och förfärat talar om att vi minsann är övervakade. Av en massa ”saker” – Facebook, Google, Försvarets Forskningsanstalt (nu kanske jag tog i?), kinesiska muren – förlåt regimen, Trump-administrationen. Jag har säkert glömt att nämna nån, oligarkerna i Ryssland är säkert med på ett hörn.

Jag vet i alla fall att jag är övervakad…. Av garntillverkare…. Dom måste se att jag sitter här och vickar med fingrarna och skapar den ena fantastiska (hihi) kreationen efter den andra. Jo jag fattar att det kan bero att jag beställt garn nån gång men det kommer från så många håll, liksom som en löpmaska.

De flesta mejl som kommer till mej numera är från Järbo garn, Knittingroom, nåt norskt tjosan (som jag förstås allldrig kommer att beställa från, jag glömmer inte gränshandeln och Johaug i första taget). Och det är det ena fantastiska mönstret och otroooligt mjuka och varma garnet efter det andra.

Och jag blir så sugen och inspirerad, kan inte hålla mej, fyller i alla önskevarorna och lägger dom i varukorgen. Om jag har tur och besinnar mej så avvaktar jag ett dygn och ibland kan det hända att jag rensar korgen, stänger sidan och tänker bort. Men inte så sällan så ser jag mej själv trycka på ”Skicka” och vips, det är rekordsnabba leveranser, så ligger det ett bulligt ulligt kuvert i min brevlåda.

Så nu har jag garn: Rött, grått, rosa (mycket rosa), vitt, mörkgrått i olika tjocklekar och material. Jag kan sticka till döddagar. Och det är väl tur det, att jag har mycket menar jag, ifall mina döddagar låter vänta på sig.

Och idag kan man med gott samvete och enligt lagen om alltings ordning pynta till Advent. Ett tag umgicks jag med tanken att jag skulle strunta i allt i år. Det är ändå så tråkigt med tillståndet i världen i allmänhet och hos mej i synnerhet. Men som tur var kom jag på bättre tankar. Nu kör jag på. …Tänker (har ni tänkt på att nu säger alla journalister som svar på frågor eller som frågor ”Jag tänker …”) Alltså jag tänker att det är lika bra att köra hela registret, det tar ju en stund att plocka fram allt och sen tar det lika lång stund när allt ska tillbaka i lådan igen.

Så jag klämde upp lummern också … lika bra! Glad Advent på er!

Nu är det åter skärpning som gäller

I mars trodde man glatt att det här räcker väl ett tag, det gör väl inget att vi ska hålla oss isolerade nån månad. I juni tänkte man att det blir bättre till hösten och i september tänkte man att det blir skönt att julen blir som vanligt i alla fall.

Nu verkar det verkligen inte bli så och jag har bestämt mej för att återgå till känslan i mars. Nu väntar jag på vaccinet i början av januari. Och till dess måste jag sätta fart.

Frågan är väl då vad man ska göra när man inte får träffa nån, inte handla nåt, inte åka nånstans. Jo man kan helt klart städa. Det är ju alltid aktuellt och alltid lika roligt (det grövsta skämtet hittills). Nej men man får helt enkelt ta och göra det så att man liksom får drag under galoscherna.

Så igår när jag gick omkring med min ganska nyinköpta dammsugare så kom jag på att den var ett felköp. Vår gamla gick sönder och istället för att som många gör kolla tester och expertutlåtanden på nya maskiner så sticker vi direkt upp till Elgiganten och ställer oss och glor på olika märken.

Tills en trevlig gosse dyker upp och undrar vad vi funderar på? En dammsugare… har ni tänkt nåt särskilt märke? Är det nån särskild egenskap ni är ute efter? Ja förmodligen att den ska suga upp dammet har man lust att säga. Vi började snegla mot en trevlig liten svart sak som såg lätt och hanterlig ut. Priset var bra också, nu måste man börja tänka på att livslängden på maskiner inte behöver vara 20 år, nu kan man köpa rena skräpet och klara sig resten av livet.

Då slår han till: ”Har ni sett den här? Det bästa med den är att den går så himla tyst, när jag dammsuger hemma hos mej så får jag ibland fundera ifall den ens går!” Såhär i efterhand kan jag tänka att det borde du ha märkt mest på ifall allt skräp ligger kvar på golvet. ”Och sladden, extra lång!” Ja det var ju iochförsig bra, annars får man springa och dra ur och sätta i överallt. (Som om nu det skulle vara något problem!).

Och vips slog vi till. Trots att den var flera tusenlappar dyrare och att den inte var så liten och smidig som jag hade tänkt mej.

Och det är inget fel på den. Den går tyst…. Det är lång sladd…. Men det är ett konstigt handtag som jag har svårt att hålla mej i. Det är också svårt att ta lös ena delen för att sätta dit den där lilla saken som man kan ta bort dammet med. Man kan här märka att jag inte är så värst bevandrad i delar, konstruktion och användning. Faktiskt så är det den andre personen i hushållet som oftast står för dammsugningen och nu påminns jag om att jag ska försöka överlåta det helt. Man kan ju dela upp hemmets sysslor?

Men vad jag tänkte med hela det här inlägget var att man ju borde skriva upp såna här iakttagelser tills nästa gång, ifall det blir nån sån. Man borde informera sig själv om vad man gjorde fel förra gången. Så att det inte blir som när vi köpte spisen och den lilla plattan ligger som tvåa, längst upp och den stora längst fram. Inge bra.

Så nu undrar jag bara var jag ska anteckna det här? Och under tiden ska jag skärpa mej och städa badrummet. Nåt måste man ta sig för på självaste lördagen….