Vad hände med dress-coden?

Besviken blev jag.

Först var jag så glad när han tillsattes. Den svenske överbefälhavaren. När han stod där i sin mörkblå uniform och alla tecknen glimmade och glittrade på den härligt långa och breda bröstkorgen. Han skulle passa in i vilka krigszoner som helst och bara genom sin uppenbarelse kunnat skrämma vettet ur både fotsoldater och gevärsskyttar.

Men så igår. På Freds- eller heter det Krigs- konferensen i Sälen? Då står karln där i kamouflagekläder… Vad är det som händer? Ville han inte synas? Var han rädd? Skulle han verka ledig och avslappnad? Frågorna hopar sig. Jag kanske skriver till hans etik-press-sekreterare/stylist och påpekar olämpligheten i denna klädsel. Vem ska jag nu se upp till?

Men idag är det i alla fall Tulpanens dag. Jag tycker dom är finast just när dom kommit hem från affären. Då står dom där i fina små knoppar och man kan bara vänta och förundras över att snart, snart blommar löken. Tyvärr brukar den glädjen vara väldigt snabbt överstånden så jag väntar med mitt inköp någon dag till så kanske jag kan glädjas över den knopp som brister framåt fredan.

Och idag är det ju tisdag… Yippie!

.. och den ljusnande framtid är vår …

… trots att många envist skulle hävda motsatsen. Jag tänker förstås på ljuset, visst är det mycket ljusare nuförtiden. Och i natt när jag inte kunde sova så låg jag och tänkte på hur det blir på Lantstället i vår, hur jag sitter där på broa och bara glor rakt ut och hur jag känner att luften just där är särskilt lätt att andas.

När jag så småningom somnat och vaknat så insåg jag förstås att det är en bra bit dit. Och satte därför igång med dagens värv. Städa i Biblioteket – visst låter det tjusigt? Faktum är att det är ett rum där det finns väldigt mycket böcker, dammiga böcker. Och det är ofantligt tråkigt att städa där. Även där kanske jag ska tillägga.

Jag kände en gång en dam som när hon städade tog ut varenda bok på balkongen, bläddrade bland sidorna så att dammet yrde. Det kallar jag städning. Jag gör som vanligt när jag gör något, jag fuskar. Blaskar på lite på ryggarna och ovanpå boken, flyttar om lite och vips är jag klar.

Men jag blev sittande länge när jag kollade igenom garantisedlar och slängde en massa kvitton som jag inte har någon användning för samt slängde flera manualer på TV-apparater som för länge sedan fått komma till Återvinnings-centralen. Himla skönt…

Och det konstiga är att det känns befriande och rent och det luktar gott också. Varför gör man inte det här oftare? Det är ju så roligt när det märks att man gjort något.

Eftersom den annalkande stormen har samma namn som Den Andre Personen i Hushållet, tyckte jag det passade med en liten virvelvind här hemma också. Han gick först, dammsugarn sen och sist jag  som försökte ta bägge på upploppet samtidigt som jag ivrigt hejade på med härliga och medryckande ramsor om olika roliga arbetsuppgifter ”glöm inte att du ska ut med soporna, laga gångjärnet …. mm mm”.

Ja se det var en rolig dag!

Listan är här…

Så kom den äntligen! Listan. Med nyorden. Som vanligt har de flesta gått mej spårlöst förbi, för vem har nånsin hört talas om Bokashi (metod där matavfall komposteras genom fermentering ???!!!) eller Digifysik, fast när jag läser på just det ordet så kan ordet stundtals inbegripa nätläkare. Och det har jag hört talas om. Senast på en lokalrevy när glesbygdsmannen skulle ringa upp doktorn och visa alla möjliga kroppsdelar i telefonen. Ni fattar…

Nej det enda jag kommer att ha nytta av är Lårskav (hudirritation mellan låren). Lårskav för mej uppkommer nämligen när jag har ett par strumpbyxor som inte håller sig uppe i midjan utan åker ner. Då blir det lårskav. Mitt förhållande till just strumpbyxor torde vara känt. Ära vare sommaren när man kan gå barbent och Oära vare hösten då man måste börja med strumpbyxor.

Jag skulle faktiskt kunna drabbas av Ögonkramp (för mycket skärmtid på mobilen) eftersom jag hittat ett jätteroligt spel, som  är ett slags patiens. Jag spelar och spelar ända tills jag har slut på liv och får uppmaningen att jag ska köpa loss några, men se där går gränsen. Jag spelar inte om pengar på nätet… det ska ingen komma och säga. Mina nöjen är helt oskyldiga och bara hobbyiga.

Annars är det prima liv. Ute strålar solen från en molnfri himmel. Tyvärr tyvärr har nästan all snö försvunnit och min närvaro på gator och torg är minimal pga halkrisken. Jag går som en som har lårskav helt klart.

Dagen bör därför bli av det lugna slaget. Kanske vilar jag mej i form tills det blir ett nytt fantastiskt år. Kanske tränar jag på att säga och skriva 2019, det blir svårare och svårare att lära sig nya saker eller hur? Och kanske drömmer jag och är glad över att jag nästa år ska få fylla år igen. Man ska vara glad åt sånt!

Tja!

 

Bättre förr …?

Jag brukar sällan varken tycka eller säga att det var bättre förr. Mest för att jag inte vill betraktas som en gammal dam som förfäras över allt det nya och som är lite trist och gnatig. Men ibland är det faktiskt så.

Härom dan skulle jag till affären och köpa sill att lägga in. Det var en hel rad med tanter som stod innanför glasdörren och undrade och letade. ”Nej, den där kan det inte vara, den är ju femminuterssill!”, ”Det ska vara en konservburk”… osv. Nu har Abba ändrat från konservburk till plastförpackning och det säger jag inget om. Antar att det är miljömässigt bättre. MEN på burken fanns på baksidan ett recept på inlagd sill. Som jag följt i alla år. Här var det bara blanka vita plastkanter och inte en beskrivning så långt ögat nådde. Jag letade vilt i mina minnen och kom på hur jag skulle göra – utan beskrivning. Men ändå!

Nästa chock kom när jag skulle koka knäck igår. På baksidan av den lilla gulliga förpackningen så har det alllllltid stått hur man gör när man kokar knäck. Detta sker ju inte mer än en gång per år, så lite svårt är det att minnas. Det var bara att leta upp ett recept i telefonen. Allt ska man slå upp och ta reda på själv. Det Var Bättre Förr.

Ibland blir jag också lite småirriterad när jag tittar på nyheter och sport. Man nämner lite, liksom en rubrik, och sen hänvisar man till en sida på webben. Snart kommer det väl bara en massa länkar rullande i TV-rutan och så får man sitta och kolla själv.

Nog om detta. Nu är det dan före dan. En av döttrarna har anlänt till hemmets lugna vrå. Hostande avser hon att kolla på TV hela dagen och jag är inte sen att anmäla mej som sällskapsdam. Fast det förstås, jag har ju mitt pussel också…

… som går framåt. Som tur är har jag en ”pussel-duk” som jag kan rulla ihop och lägga undan ifall bordet behövs till annat. Men idag och i morgon ligger det kvar och det blir en bit då och en då. Fridfullt är det i alla fall.

Och mitt i fridfullheten så hoppas jag att alla jag känner och inte känner får en riktigt Fridefull och för all del Fröjdefull Jul. Simma lugnt!

Det är mycke nu..

Jag gillar forskning av alla de slag. Speciellt om det gäller sånt som har direkt beröring på mej själv. Just nu granskar jag en studie gjord av en dansk läkare som menar att kvinnor slappar för lite i förhållande till män. Han uppmuntrar alla kvinnor att lägga sig på soffan oftare… Frågan är väl om det ens är möjligt i mitt fall. Jag ligger i soffan från halv åtta på kvällen tills TV:n är slut. Visserligen reser jag mig upp i halvsittande läge om jag ska pressa i mej en apelsin eller som i dessa tider sippa på lite glögg. Men annars så ligger jag så still och lugn.

Fast nu lär det vara bråda tider …. Julen står för dörren! Synd, för jag hade tänkt ta en promenad i det vackra vintervädret (gammalt skämt som tyvärr bara kan användas en gång per år).

Det är mycke nu. Jag köpte ett pussel härom dan. 1000 bitar – varför nöjde jag mej inte med 500? Och dessutom är flera bitar borta… Jag ska reklamera. Jag menar varför skulle man inte hitta en kritvit kantbit? Såklart är den försvunnen!  Om man räknar på hur många bitar jag lägger på en kvart så skulle man inte överleva ifall det var ackordsjobb. Till slut ska det i alla fall bli en massa fina gamla hus med gräs på taken på nån ö, kanske på Irland. Tyvärr är de flesta husen röda och alla har sjuuukt många fönster. Men roligt är det och jag sitter och glor på bitarna så fort jag får tillfälle, vilket som ni förstår är ganska ofta.

Men idag måste jag ändå slita mej en stund och producera en matnota. Stor tankeverksamhet stundar. Julmaten är ganska lätt men man ska ju äta dom andra dagarna också och då har jag ingen fantasi alls. Frågan blir – kan man äta prinskorv på juldan och skinka på annandan och lax dan innan jul men vad äter man i så fall två dagar innan julafton? Frågorna hopar sig. Bland annat så frågar jag mej – hur var det nu, är det nån mer än jag som äter sötost? För om det är bara jag så kokar jag ingen. Nån måtta får det väl vara…

Nu blev jag plötsligt alldeles trött och jag tror bestämt att jag ska ta och lägga upp bena en stund och ägna mig åt funderingar. Idag ska jag utmana mig själv och försöka tänka på samma sak i tio sekunder. Kanske sötosten?

Och alla ni andra, som verkligen har fullt upp just nu… kämpa på! Snart är det jul!

 

 

Lucia-minnen

I morse hade vi förmånen att få besöka Lugnvikskyrkan för att titta på Klass 3:s Luciatåg. Jag lipade från ”Natten går… ” till ”Sankta Lucia”. Dom var så söta och allvarsamma. Lucian skred fram med koncentrerad blick och alla i tåget sjöng med stor inlevelse och lust. Förutom dom vanliga sångerna så fick man även höra några alldeles nya, för mej i alla fall. En ljuvlig morgon!

När jag satt där så mindes jag förstås andra luciamorgnar, då våra barn hade huvudrollen. Och läste verser som vi tränat på hemma tills dom satt som ett rinnande vatten. Den minsta blev ofta förkyld just till Lucia. Hon hade en aning feber men den knäppa modern petade i henne en Alvedon och sa: ”Såklart att du ska gå idag, det är ju Lucia… och du ska ju läsa en vers …” Typiskt mej så trodde jag att hon skulle bli så otroligt ledsen när hon efter några dagar vaknade upp ur feberruset och upptäckte att hon missat själva Lucia. Nu så här många år efteråt kan jag tänka: Stackars barn, hon hade nog helst krupit ner i sängen och sovit bort febern…. Men jag tänkte väl att får man chans att uppträda så tar man den.

Det kan bero på att jag numera tillbringar alldeles för mycket tid i min Tankesmedja. Men nog sitter jag och kommer ihåg väldigt många dumma saker jag gjorde och sa som förälder. Men då, i stridens hetta (ibland kändes det så) intalade man sig att man alltid visste bäst och gjorde rätt. Om inte annat så låtsades man det. Till alla mina barn säger jag nu som Jesus: ”Förlåt dem ty de visste icke vad de gjorde..”

Annars så tänker jag… har ni tänkt på att väldigt många nu säger ”Jag tänker att… när dom får nån fråga. Istället för ”Jag tycker …” Och nu verkar det vara bara jag som säger ”typ” eller ”sjukt”. Nu när jag äntligen fått in dom uttrycken som en naturlig del i mitt annars så rikliga ordförråd, så är dom ute. Jag tänker i alla fall på att jag har det så sjukt bra och just idag är det typ en sån där dag då jag bara ska nöjda mej med att göra absolut ingenting fram till kl tre då jag ska göra stan med några kompisar.

.

Ja just det, granen är såklart klädd. Det gör jag tidigt och därmed blir jag less redan till nyår. Men vadå, jag gör som jag vill … med allting … är det inte fantastiskt! Glad Lucia på er!

Borde jag inte ha bråttom?

Med kaveln i högsta hugg blev jag stående … jag funderade inte på att bestraffa en närstående utan stod i begrepp att baka lussebröd. Det var länge sen jag slutade försöka göra lussekatter, mina såg ut som små tjocka grisar och inte blev dom goda heller.

Men nu blev jag stående och funderade …. hur gör jag istället? Gör jag vanliga bullar fast med mandelmassa och russin eller gör jag vanliga bullar med kanel och saffran?? Frågorna hopar sig. Och det är inte att undra på, så länge sen som jag gjorde det här.

Tyvärr verkar frågorna hopa sig i många sammanhang nu för tiden. Jag kommer inte ihåg både det ena och det andra. Namn har länge varit ett problem men idag visste jag inte vad kristallkrona hette (korsord). Först när tredje bokstaven blev ”i” så klarnade det. Herregud, man kan bli rädd för mindre.

Nu är bröden i alla fall klara och dom ser fina ut. Då börjar jag fundera på om jag inte borde ha lite bråttom?? Det är ju inte så långt till jul… och då funderade jag på vad jag måste ta itu med. Huset är pyntat sen länge, men i matväg. Vad ska jag göra och när ska jag börja? Det finns inget flyt längre, inget går liksom per automatik. Så i ren panik tog jag fram två (!) paket köttfärs, för köttbullar ska jag väl steka? Eller? Vi ska ju bort på julafton och dom har egna goda köttbullar, så när ska jag ha mina? Kanske i januari? Men OK jag gör väl dom ändå.

De senaste tre åren har jag gravat lax. Grannens recept blir jättesmarrigt, men när ska jag börja med det? Förmodligen nu… Man kan alltså tydligt se att en viss förvirring och obeslutsamhet har drabbat mej. Som tur är gör det inte så mycket, jag har tid att tänka och tänka om.

Vilket osökt får mig att tänka på ordet Tankesmedja. Läser i tidningen att det finns många företag som kallar sig för Tankesmedjan den eller den. Så om nån frågar mej nu vad jag sysslar med så ska jag säga – ”Jag jobbar i Tankesmedjan Minnesbanken”.

Nu ska jag ta mej en bulle och ett glas mjölk och sen ska jag vila mig i form tills jag ska gå på Nobelmiddagen… jag vet att det är länge dit men man ska väl fixa till sej lite först… Vilket är en annan sak som tar väldigt lång tid nu för tiden. Men det kan vi ta en annan dag.

Glad Advent!

Jag köper aldrig veckotidningar. Ibland kan jag stå där och tumma på nån men det stupar oftast på att jag inte behöver fler pajrecept eller tips på hur hallonsylt ska kokas. Eller också tycker jag dom är för dyra… Man kan ju få en pocketbok för samma pris! Ibland är jag faktiskt småsnål, eller konstigt snål skulle man kanske säga. Jag tvekar på en tidning som kostar 59 kronor men kan gladeligt i nästa stund köpa mej en jumper för över 1 000 kr. Mina ekonomiska kalkyler visar ibland prov på enormt märkliga resonemang.

Men till jul köper jag i alla fall en tidning ”Lantliv”. En fantastisk tidning som visar hur julen ska se ut på höjden och bredden och längden och tvären. Såklart är alla bilder tagna från gamla hus i Dalarna eller ett växthus med immiga rutor eller en gammal vedspis i ett torp nånstans. Sånt skapar julstämning.

Under temat ”Skapa, baka och pynta” kan man hitta de mest fantastiska tilltag. Man kan lägga hyacinter i botten på en glasburk med bara lite vatten längst ner, då växer den och fyller hela burken. Glasburkar är bra, där kan man lägga lite av varje; mossa, vita tjocka ljus eller kvistar av olika slag.

Varför använda julklappspapper när man kan slå in sina paket med ett vackert linnetyg?? Om man inte har några stuvar liggande ?? så kan man köpa en tygbit, och utanpå paketet kan man göra en fin krans av lingonris. (Kan bara se hur det paketet ser ut sen det färdats ett tag och landat under en gran som dignar av paket…). Man kan torka apelsiner och hänga som en girland. Och röda pappersservetter – släng dig i väggen. Nej ta och riv sönder ett linnetyg (linne verkar poppis … har jag nåt överhuvud taget i linne hemma?) och gör stora härliga fransiga servetter, forma en stor knut och lägg i lite granris… Det får bli nåt lakan som stryker med i jul.

Skogen ska in. Den skapar julstämning. Fast där är jag lite med. Jag har lummer i taket. Och … ”Sticka värmande vantar” … jojo, man är inte helt ute.

Jag läser och bläddrar och tänker och suckar. Och inser motvilligt att jag inte bor i ett dragigt och omålat hus på landet, eller en gammal herrgård i Dalarna utan i en helt vanlig lägenhet med i det här sammanhanget otroligt lite fria ytor att ställa julsaker på.

Så jag sticker väl till Maxi och köper mej två hyacinter …. som vanligt!

GLAD ADVENT PÅ ER!

 

Vad har jag missat?

Jag har faktiskt ingen aning om hur min näsa ser ut? Eller om den passar i sitt sammanhang, dvs mitt ansikte. Jag tittar aldrig på näsan över huvud taget. Inte heller har formen på mitt käkben lett till oroliga spekulationer över hur det skulle se ut om det var lite mer böjt, eller rakt eller … Nej, jag kör min vanliga rutin framför spegeln, satsar på ögon make up, lite rouge och sen förstås läppstift. På några minuter är jag klar med allt, redo att möta världen i mitt gamla vanliga jag.

Det tog ett tag innan jag fattade att bilder på Facebook kunde vara retuscherade, jag har bara tänkt ”Den där hon kan verkligen sminka sig!” Och nu förstår jag att dom har retuscherat hela ansiktet till en fantastisk bild. Det finns tydligen många/massor av människor som kommer till plastikkirurgen och visar upp en sån bild på sej själv och ”beställer” det utseende. Min mamma skulle ha sagt: ”Gud signe toka!!”

Ja vad ska man säga…. mer än att det är tur att jag inte har några såna planer. Det skulle förmodligen helt ruinera mej. Kan bara tänka mej när jag kommer till kirurgen och säger:

– Jag skulle vilja fylla i några rynkor.
Om han överhuvudtaget skulle kunna svara pga alla skrattparoxysmer och när han för sin inre syn ser alla sina drömmar besannas (hus på Bahamas, värsta Lexus-bilen, helikopter till jobbet), så skulle han såklart säga:
– Men va roligt, klart vi ska fixa det…. Vi börjar väl så smått runt munnen och sen tar vi kinderna, runt näsan, pannan och så spar vi halsen till sist….

Annars gläds jag åt Ikea-reklamen när den lilla tjejen kommer in och ska trolla för hela familjen. Hon är så gullig och allt är så gulligt och jag tänker tillbaka på när mina barnbarn fick just en trollerilåda till jul och vi vuxna satt andäktigt och sa ÅÅÅh. Ska bli spännande att se om jag får nån önskelista med ”begagnad klänning storlek 34, tack”.

Och nu drar jag till storstan ett tag. Ska titta vad dom har för julpynt på Åhlens och förmodligen kommer jag hem med ytterligare en stjärna eller en lampa eller mest troligt en stor röd duk…

Hur skriver man chaou  typ chaw!

 

 

 

Kroppens förfall

Vi kvinnor pratar ofta om hur trist det är att man fått så mycket skinn över på äldre dar. Det hänger och slänger lite varstans och rynkorna breder ut sig som en stråmatta över ansikte och hals och ben och bål. Det kvittar att alla, som inte har uppnått samma ålder, höjer den äldre kvinnans ålderstecken till något vackert och fantastiskt, dom säger att det är fint med rynkor…..

Kroppens förfall är inte roligt. I mitt fall är det i rakt nedstigande led. Höger axel. Den har absolut flyttat sig neråt en bit. Jag är alltså en osymmetrisk figur. Jag oroar mig för belastningsskador. På vänster arm. Det är värst när jag är ute och går och hela jag liksom hänger ner i ett försök att visa upp en avslappnad stil. Man kan väl inte gå med armarna rakt ut? Vänsterarmen måste nämligen minst var femtonde minut ta sig från vänster in till blixtlåset på jackan, dra ner det en pytteliten bit, in under halsduken (om det är fransar kan det bli problem), under tröjan och under det jag har under tröjan för att nå fram till BH-bandet och sen dra upp det till axeln igen. Samma väg tillbaka. Och så är det frid och fröjd ett tag.

Jag har såklart ställbara BH-band, fattas bara. Men hur oaptitligt är det inte att ha höger bröst ända uppe vid hakan och dessutom riskera att bröstet helt enkelt ramlar ur. Då blir det svårt att åtgärda mitt under brinnande promenad.

Man kan inte beskylla mej för att vara en person som via sociala medier lägger sig i samhällsdebatter, som har relevanta synpunkter på allt som finns eller som bidrar till en hög moral. Nej, detta är en notis från en fullständigt oallvarsam, flummig, löjlig och ytlig person som inte har annat att tänka på än rena rama dumheterna. Jag skriver om fjask helt enkelt.

Men måndag är det och ingen snö har fallit och det är mörkt och grått och härligt och som gjort för att sitta inne och sitta still….