Mot hembygden …

Idag blir det en rolig dag. Jag är bjuden på konfirmation och inte nog med det, platsen är samma kyrka där jag konfirmerades för visst många år sedan. Att jag inte sätter ut vare sig årtal eller hur länge sen det var beror inte på att jag inte vill visa hur många år som gått,  utan mer för att jag inte kan årtal och inte kan räkna. Jag vet när jag är född, gu vet hur länge det håller i sig?, och kan ibland nödhjälpligt räkna ut händelser utifrån det. Men när det kommer till 60- och 70-tal så blir jag väldigt ospecifik. Tröstar mej med att man har olika färdigheter och skills här i livet, jag är duktig på att komma ihåg händelser istället, fast inte när dom hände.

När jag konfirmerade mej så fick vi cykla till prästgården. Det var 1 mil och det var jätteroligt. Man slapp ifrån sysslor hemma… fast de enda sysslor som jag nu kan minnas är att vi skulle hjälpa till med slåtterarbete och det kan väl inte ha varit under den här tiden? Jag har förstås heller ingen aning om vilken tid på sommaren detta var. Men sommar var det och vi hade jätteroligt där på cykeln. På hemvägen gjorde vi ibland en avstickare ner till en hängbro över …. kunde det vara Flarkån? Jätteläskigt när någon eller flera vågade sig ut några steg på den.

Konfirmationsundervisningen hade såklart inget med nutidens sätt att lära för att förstå att göra. Vi blev fenor på att kunna psalmverser utantill (kan vissa än i dag) men bibelstudierna var det si och så med. Vi hade både turen och oturen att i gruppen ha några väldigt busiga och omogna pojkar. Prästen var inte direkt någon pedagog och när han fått nog av fniss och fnitter och kastade papperslappar så rusade han upp från sin stol, högröd i ansiktet och spottade fram ”Fåfängligheters, fåfänglighet, allt är fåfänglighet”. Jag vet än idag inte vad han ville säga med dom orden men han rusade i alla fall ut ur rummet och efter ett väldigt litet tag så antog vi att lektionen var slut för dagen. Härligt, då hade vi mer tid på hängbron.

Själva konfirmationen i den stora och fina kyrkan bestod i att vi skulle svara på några frågor och sen var det dags för nattvarden. När vi stod där på knä, en grupp i taget, så skrattade bus-pojkarna så vitskjortorna skakade. Och vi andra hade väldigt svårt att hålla oss och inse allvaret i situationen. Jag vill minnas att någon frustande av skratt sände iväg några röda vindroppar på prästens fina mantel. Det var förstås förfärligt. Jag har tagit nattvarden sen nån gång bara för att liksom släta över.

Men det var roligt att välja motiv på dom små korten som vi skulle dela med varandra. Vilken lyx! Jag hittade faktiskt en bunt härom året.

Jag ser fram emot den här konfirmationen. Den blir garanterat annorlunda!

Glad är bara förnamnet…

Idag är jag också glad. Jag är glad över att jag var till tandläkaren igår och fick en OK-stämpel. Och jag är glad över att det inte kostade mer än 1250 kr… det kunde ha varit värre. Och det är klart att det kostar med röntgen? Och dom där hemska plattorna som dom ska kila in i munnen precis där det känns som att man ska kräkas… dom är säkert jättedyra…

Och jag är glad att jag bor i Sverige… och Jämtland! Kanske inte just idag när snön vräker ner och jag för bara nån vecka sen hade börjat drömma vår-drömmar. Men det är ju roligt för skidskyttet förstås!

Så här mycket har det snöat sista timmen!

Och jag är så himla vansinnigt oerhört tok-glad att jag fick vara med i Biathlon Quire och delta i invigningen av VM i Skidskytte. Alla timmar vi alla 560 stod där vid Rådhuset och repade och väntade och repade och lyssnade … alltmedan benen blev mer och mer stelfrusna … alltmedan tårna blev svårare och svårare att röra … alltmedan solen, som faktiskt värmde en smula när vi började 1350, försvann och det blev kyligare och kyligare ….

Och sen, när vi såg alla människor som kom! Vilken fantastisk känsla. Och när vi framförde det otroligt vackra stycke som Pär Wiklander har skrivit och med de magiska orden som Tobbe Forsberg lagt till, ja då var man lycklig att bo i Jämtland. Ifall ni inte var där eller hörde alla orden så kommer här några av dom:

Du är skogen, den djupa. Ett hem för allt det vilda.
Du är ljuset, norrsken över himmelen.
Du är fjället det vida. Himmel möter jord, storhet utan ord.
Du är staden och byarna där vi lever våra liv.
Du är landet vi delar, landet vi älskar
Jämtland, Jämtland. Du är vårt hem. Du är vårt hem.

Jag tror jag ska göra en liten piruett, så glad blir jag när jag tänker på alltihop. Glad fredag på er!

 

 

Roman med potential – pyttsan!

Jag läser mycket, är med i en läscirkel på Hübinettes Bokhandel (sponsor tack!) där det fungerar så att man köper en bok på hösten, sen får man tillgång till ett bibliotek på ca 50 böcker under ett år. Man läser varje bok så länge man vill och byter när man vill. På slutet får man välja en bok att ta hem. Jag gillar konceptet, att inte vara bunden till en viss lästid och samtidigt är det härligt för mej att ta en promenad ner på stan för att byta bok.

Jag läser mest på kvällarna när jag lagt mej. Om boken är bra kan det bli ganska sent innan jag släcker lampan. Ibland är den så bra att jag helt enkelt inte kan sluta innan jag läst klart. Då kan det bli vällldigt sent.

Men nu ska jag berätta om just den här boken. Här har ni handlingen i korta drag. En lovande ambitiös kvinna jobbar på investmentbank. Ett ställe där dom pressar sina anställda till oerhörda arbetsinsatser, hon jobbar dagarna i ända + halva nätterna på jobbet och resten av tiden har hon med sig datorn i sängen och gör klart alla grafer och siffror och presentationer som hennes omänskliga chef lagt på henne.

Nu har hon köpt en alldeles för dyr lägenhet på Östermalm (ett korn av sanning finns väl här) och den måste renoveras. In kommer en ung snygg snickare som ska utföra den omfattande renoveringen. Han är faktiskt så snygg så hon ringer till firman och ber att få honom utbytt, hon tycker han verkar för ung?? Vem skulle komma på idén att klaga på att en hantverkare som infinner sig har fel ålder eller utseende?

Nåja, hon får finna sig i att ha honom där och hon väljer att bo kvar medan han jobbar eftersom hon vill se om han klarar det. I själva verket är det hans svällande muskler under den tajta t-shirten som hon vill titta på i smyg.

Pojkvännen är en likaså ambitiös ung man med ett väldigt bra och prestigefyllt jobb. Han jobbar också över hela tiden, han har en fin lägenhet där hon får flytta in när hon vill. Men nej, hon sliter sig kvar där hemma, åker till gymmet och duschar på morgonen och äter frukost på fik.

Tiden går, det verkar som att snickaren renoverar i månader. De träffas förstås väldigt ofta och han kritiserar och raljerar över hennes klädval, bokintresse, att hon jobbar för mycket mm mm. Inte illa för en inhyrd snickare!

Till slut blir jobbet för mycket och hon svimmar i hans armar. Han bäddar ner henne och förser henne med mat och dryck, byter lakan i sängen. Vad heter firman vill man bara fråga? När hon sovit en hel dag föreslår han att hon ska följa med honom hem till farfar i Dalarna, farfarn behöver hjälp med att plocka in utemöblerna…. Hjälp… hon åker faktiskt med! Och det blir så trevligt och mysigt. Och hon börjar få känslor för honom???!!! VA? Snacka om att jag blev överraskad. Nu var klockan 0115 och jag bestämde mej för att göra slut på pinan och läsa klart hela boken där och då. Så att jag slapp ta i den nästa kväll igen. Tanken svindlade!  Erkänner att jag hoppade över flera stycken som jag inte saknade en sekund.

Jag hade faktiskt kunnat hoppa till sista sidan direkt för jag visste precis. Hon sa upp sej från jobbet. Hon blev vän med sin pappa som lämnat sin familj för en yngre kvinna och blivit pappa till en liten son. Hon utvecklar sina konstnärliga drag och blir partner på snickerifirman…  Hur långt har vi kommit? Eller kanske snarare: Hur långt har vi inte kommit?

Men idag är det en strålande dag hemma på min gata i stan. Och i morgon kl 2019 kommer jag (OK… det är 559 st till som ska sjunga) att framföra att urverk (hihi) som är specialskrivet för VM i Skidskytte. Jag känner redan nu att det kommer att bli roligt här några veckor. Att invigningen sker kl 2019 är faktiskt så vitsigt så jag kunde ha kommit på det själv… Vi ses väl där!

Sportig, nja!

Och i morgon ska min yngsta dotter åka Halvvasan. Jag tror hon har goda chanser att komma i mål. Redan här ser hon både taggad och avslappnad ut.

Så fort jag får tillfälle att glädjas över hennes liv och leverne så hävdar jag att hon är så lik sin mamma. Men när det kommer till sport och hälsa och träning så har jag faktiskt börjat inse att det inte är en adekvat koppling. När jag säger nåt sånt får folk nåt dimmigt i blicken eller också tittar dom bort eller också börjar dom prata om krisen i Syrien eller nåt, bara för att avleda uppmärksamheten från mina pinsamheter. Nej här får jag ge mej och erkänna att det nog är  faderns sportgen som fått genomslag.

Jag för min del kan ju inte begripa hur man kan vilja kämpa på i 4,5 mil på skidor. Och det beror faktiskt inte på att jag är gammal, det har jag alltid tyckt. Jag hade ett enligt mej lysande förslag. Som när jag tänker efter skulle ha passat mej bättre.  Man kunde åka upp till Mora, hämta ut nummerlappen, ställa sig i kön eller vad det är man gör, lämna kläderna i en påse och sen bara lite fint glida ut till höger och in i nån fålla som leder till parkeringen. Sen åker man i sakta mak till Mora, ställer sig och försöker se lite svettig ut, hämtar sin påse och drar iväg till duschen. Sen, om nån vill kolla åktiden så kan man väl bara säga att chipset, förlåt chipet, inte funkade. Behöver jag säga att vasaloppsåkaren blev minst sagt förvånad. Vilken mamma försöker inleda  sina barn i fuskfrestelse?? Skämmas var vad jag skulle göra!

En annan av döttrarna tränade och tävlade på skidor i ungdomens dar. Hon var duktig och tävlade lite överallt i Jämtland. När jag var med på tävlingarna så tyckte jag så fruktansvärt synd om henne när hon kom kämpandes mot målgång. Så istället för att med ett rungande och klingande ”Heja… kör på!” så hördes en tårdrypande och bruten röst stamma fram ett ”Heja, du är jätteduktig!” snyft.. Här var det hon som skämdes.

Lat och bekväm är ordet…. Men det gör ingenting, jag är glad ändå. Och i år är jag särskilt glad för i år är påsken sent och jag behöver inte hålla på och säga ”Nä, man kanske skulle ta sig en tur på skidor!!”

Här kommer min alldeles egna lilla favorit-ramsa:

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mej omkring, mej omkring, mej omkring
Onsdag sitter jag i tankar
Torsdag går jag kring och vankar
Fredag gör jag som jag vill
Lördag, söndag hör helgen till

Det finns melodi till också och den kan jag sjunga ifall vi ses nån gång!

 

Idag blir det en rolig dag…

Igår var jag både sur och less. Jag blir tokig på halkan. Bestämde mej ändå för en tur ner på stan, självklart i bil tills jag nådde förhoppningsvis sandade Prästgatan. Glad i hågen med sinnet fritt och inställt på att vad som helst kunde hända under min bläddringstur bland galgar och bokhyllor. Men tji, det fanns inte en enda plats i parkeringshuset och eftersom vägen dit nerför alla gränder kändes minst sagt vinglig och snorhal så var det inte annat att göra än att vända hemåt igen. Jag hade ingen tanke på att parkera en bit bort och halka neröver.

Trist trist… Det blev en dag i soffan .. igen. Och jag gjorde faktiskt inte ett smack förutom att spela på mina kortspel på mobilen. Kul ibland men inte en hel eftermiddag. Visserligen startade jag en omgång Wordfeud med en sen länge svalnad spelkompis och det var riktigt kul … förmodligen berodde det på att jag vann första omgången. Men nu vill hon spela en till och då … hjälp! Fast jag tror faktiskt att jag i takt med stigande ålder (härom veckan) har blivit en annan person. En fiin människa som unnar andra att vinna….

Men idag är en annan dag. Jag städar. Med liv och lust. Jag har till och med putsat fönster i vardagsrummet, bara på insidan, och visst jag tycker också att det är larvigt, men det kändes så roligt. Och jag grep mig an alla sladdar bakom TV:n och försökte torka dom, vilket inte är helt lätt, dom är så bjångliga. Länge ville jag tro att dom inte var svarta, som dom flesta sladdar ändå är, utan tillverkade grå. Det var dom inte..

Och jag har bytt gardiner och färg på kuddarna. Vilken tur att jag har så många kuddar i förrådet. När jag ska ändra nåt så är det bara att knalla ner och hitta nåt lämpligt. Man kan ha begär på värre saker än kuddar…

Och inte nog med detta. Snart ska jag se ÖFK vinna över Karlstad i Svenska Cupen. Vilken lördag det här kommer att bli! Ha så roligt ni också!

Minska lite?

Understundom drabbas jag av insikten att mitt omfång ökar och att min vikt borde justeras – neråt. Stundtals är jag inne på olika metoder för nedskärning. Jag lyssnar på andra mycket smalare människor, jag läser, jag lyssnar och tänker att kanske ändå… det skulle kanske funka.

Oft-tals avslutar jag dock diskussionen med mej själv och tänker saker som att det är bra att ha lite att ta av ifall… eller det är inte fint att vara föör smal heller (som om den risken skulle bli överhängande). Fast i samma andetag tänker jag att det vore roligt att prova. Tyvärr har jag också märkt att när jag börjar diskutera min eventuella viktminskning så är det ingen som längre protesterar och säger ”men inte ska väl du…”  Jag fattar! Plötsligt är det inte alls roligt att alla håller med.

Så igår började jag på min hälsotrappa. Eftersom jag fick kaffe och smörgås på säng hoppade jag över den obligatoriska filtallriken. Ut och gå var nästa etapp. Det var bara det att redan på första fotsteget utanför ytterdörren så slirade jag till, trots isdubbar. Det är svinhalt ute. Jag tittade bortöver gatan och där var blankt och guppigt. Livsfarligt för mej.  Det var bara att gå in igen och ta plats i soffhörnet.

Till lunch blev det ett kycklinglår och några tomater. Härligt.. nu är jag på gång! Men sen var det fotboll. Otroligt spännande. Och nåt måste man ju gnaga på under tiden dom spelar. För att orka skrika och heja måste man ”ta sig nåt”. Är det kolhydrater man behöver för att orka? Jag kan inget om näringslära heller. Tyvärr var min uppladdning inte till någon som helst hjälp, det blev 0-0.

Så efter kl 1500 igår blev det en semla till kaffet, en drink för att stilla nerverna, Biff Rydberg med många goda potatisbitar stekta i smör och lite öl och snaps till det.

Snacka om bantardag!  Men idag tar jag nya tag. En granne kommer hit på lunch och då blir det kycklingsallad – smalt? Och vem vet, kanske trotsar jag makterna och ger mig ut på en stapplig promenad i närområdet. Fast å andra sidan har den utflykten absolut ingenting med kondition eller viktnedgång att göra. Så sakta som jag tar mej fram nu vore det lika bra att inse att det endast är för den friska luftens skull som jag gör mig besvär och då kunde jag faktiskt lika gärna sätta mej väl påklädd på uteplatsen och andas i djupa lugna tag.

Så i eftermiddag sitter jag och nynnar den gamla sången ”på gatorna gick folk omkring och drog från kroog till krog, och alla drack varandra till och dansade och log”. Bortsett från krogen och drycken så drömmer jag om när jag kan dra iväg på långpromenaden med friska frejdiga steg och inte vara ett dugg rädd att jag ska dratta omkull. Och i morgon är det måndag och då går jag på gym… Det blir toppen!

 

 

Förändring är väl toppen?

Nu dyker dom upp i mitt huvud. Dagligen och stundligen. Idéerna… Nu när solen strålar och fönsterrutorna ser ut som en grusåker, när himlen är blå och man bara längtar ut. Om andra drabbas av vårdepression då drabbas jag av in-med-nåt-nytt-lusta. Mina infall kallas för griller av den mindre förändringsbenägne  personen i hushållet.

Jag går runt här och funderar på vad jag absolut behöver ändra på. Och allteftersom tiden går blir jag mer och mer frustrerad. Vad kan man egentligen ändra när var sak står på sin plats? Och man inte kan flytta om nånting för då

  1. ser man inte TV:n
  2. man kommer att snava över soffan
  3. bokhyllan kan inte stå mot fönsterväggen
  4. mm mm

    Återstår alltså bara små synliga ingrepp i min fast förankrade inredningsstil. Jag kan ju alltid byta gardiner. Nya i så fall. Dom jag har redan är inte kul. Blommigt? Randigt? Enfärgat? Nu blir det jobbigt. Men jag får ju en anledning att ”gå på stan” och kolla och bläddra och upptäcka nya trender och nya innefärger.

    Kuddar är förstås en annan mycket enkel men nog så viktig detalj. Förrådet är fullt men det finns ju överdrag som tyvärr nästan aldrig har samma mått som mina kuddar men om så skulle vara… om jag hittar en jättefin kudde med annat mått än mina tidigare, då köper jag väl även innerkudden… så noga får man inte vara. Så blir det oftast med mina kuddinköp, därav mitt förråd i förrådet.

    Och under tiden går tiden. Jag tillbringar mer tid ute och när jag kommer in igen så tänker jag att snart är det sommar och då är jag inte ens här. Så, vem vet, kanske blir det inget alls av mina storslagna idéer. Det vore onekligen lugnast så.

    Men än så länge har jag inte gett upp. Det här ska bli en rolig tisdag!

Tränings-freak… det är bara förnamnet!

Härom dan på gymmet råkade jag sammanstråla med en Tränings-man. Han är ofta där och jag ser med avundsjuka blickar på när han drar upp hela sin seniga och muskulösa kropp ända upp till taket via en stång. Han är förstås mmmmycket yngre än jag. Efter tre sammanträffanden bredvid varandra började jag fundera om han trodde att jag stalkade honom, man vet ju aldrig vad yngre män tror om äldre damer? Han undrade väl detsamma för plötsligt tilltalade han mej och frågade hur det gick för mej med träningen?

Herregud! Vilken fråga! Och helt oförberedd var jag också. Eftersom jag har ett mycket rörigt intellekt började tankarna snurra. Jag kom fram till:

Trots år av träning, visserligen inte med någon större varken intensitet eller kontinuitet ser jag, när jag, oftast efter mörkrets inbrott, håller upp min arm som då inte är beklädd med tyg, en dallrig massa som hänger, den inte bara dallrar den är rynkig också. Och min kropp har antagit minst sagt oanade former. Numera har jag ingen ända, vilket är synd för jag har läst i Svensk Damtidning (sponsring tack!) att det är ”inne” med en stor bak? Obegripligt! Dom till och med planterar in nåt för att den ska fyllas. Och framtill har området mellan bröst och midja fyllts ut av nåt läskigt vitt och dallrigt. Inte bra! Så nån större framgång kan jag inte påstå att jag haft med mitt ”ideliga” tränande.

Vad jag svarade: ”Hrmmm…. jodå, det går bra … eller bra och bra … jag tror det är nyttigt för blodcirkulationen att jag vevar omkring med armar och ben lite… Behöver jag säga att han omedelbart bytte station. Kanske gym, vad vet jag?

Nu är det i alla fall torsdag och det är ju en tjusig tid på många sätt!

Fylld till brädden

Vojne vojne, va det var kul att få fylla 70 år. Jag har precis hämtat mej sen helgen i Storhogna med familjen och mitt Öppet Hus för mina övriga släktingar, fantastiska kompisar och grannar. Mina fina döttrar var här och servade hela dagen så jag behövde inte fundera en sekund över om maten skulle räcka, om kaffet var kokt eller om grädden till tårtan var vispad. Det var en superrolig dag.

Men nu måste jag väl börja fundera på resten av mitt liv. 70 är ju en aktningsvärd ålder och när jag tittar på gamla kort när min mamma fyllde 70 år så både ser jag och minns jag att vi tyckte att hon var väldigt gammal. Såklart har tiderna förändrats men ändå… 70 år känns mycket!

Jag har ingen sån där Bucket List som en del upprättar över saker som man vill göra medan man kan. Jag känner mej rätt nöjd faktiskt. Vi har rest mycket; vi har solat och badat, varit på muséer och besökt kyrkor, åkt på bussresor i berg och dalar, provsmakat vin, tittat på ställen där storheter har vandrat, beundrat månar som varit upp-och-ner, besökt ruinstäder och ätit massor av god och ”land-specifik” mat, druckit vin och badat i pooler. Vad kan man mer begära?

Jag har det ju så bra. Jag har inte ont nånstans. Jag älskar att öva i kören varje vecka. Jag lllängtar varje kväll till mina serier på TV. Jag klarar ett invecklat mönster på vanten. Jag löser korsord och klarar nästan alla ord fast det ibland känns oöverstigligt (hur gjorde man innan man kunde googla saker? grekiska gudar t ex, dom lär man sig väl aldrig?). Jag gillar både att laga och äta god mat, vilket kanske inte är så lyckat om man betänker följderna (men vadå, det kanske inte blir nån kanonsommar, jag kanske inte behöver klä av mej precis allt utom en bikini utan kan hasa omkring i nån sladdrig klänning dagarna i ända. Det är i alla fall inget som jag tänker bekymra mej för redan nu. Jag har mina  små ideella uppdrag som gör att jag får syssla med det jag gillar allra mest – träffa folk.

Nej numera är mina önskningar högst modesta. Jag börjar, trots att det idag är minus 22, längta till sommaren och mitt älskade Övsjö. Det blir ljusare för varje dag och jag ser redan framför mej hur jag ska sitta på broa och bara glo.  Jag drömmer som vanligt om att i år händer det, mina rabatter blomstrar och frodas och jag kan lägga in ett nytt inslag när jag tar emot gäster – vi kan gå runt i ”trädgården” och kolla på hur grönt och fint och blommigt jag har det.

Jag frossar i reportage om hur ÖFK nyförvärvar, träningsspelar matcher och snart snart kan jag gå några hundra meter bort och sjunga och skråla och gråta en skvätt. Lllängtar till fotbollssäsongen!

Härlig tisdag på er också!

 

Kört fast

Ibland känns det verkligen så. Som att jag kört fast i matlagningen. Vad ska man göra, vad ska man ta? Min stora plan på det nya året var att laga mer vegetariskt. Det går sådär. Man kan inte säga att det flyter och inte heller kan jag påstå att idéerna står som spön i backen och jag bara längtar tills jag får handla alla nya, okända och spännande ingredienser, helst i väldigt små förpackningar. Annars kommer dom stå i skafferiet tills nästa jul då jag gör en storrensning och allt ”bäst-före” åker ut. Synd också att jag inte är så förtjust i ärter och bönor, där finns det massor av recept.

Den här veckan har jag fastnat i lax, kyckling och bacon… herregud va vanligt och trist! Önskar jag kunde komma på nåt djärvt och kuligt och roligt och gott. Längtar efter en snilleblixt!

 

Men så idag med posten anlände en broschyr från Maxi (reklampengar tack!) Den heter ”Vår i köket – smakstarta nya året”. Yess! Man kan både koka, steka, puttra eller polera??  OK!! Och ju längre jag bläddrar förstår jag att det här hushållet saknar ett flertal hjälpmedel som jag inte ens visste fanns. Och förmodligen är det dom som gör hela förändringsgrejen.

Jag har t ex ingen Tryckkokare, ingen Fritös och ingen Airfryer!! Och varför, varför har jag inte införskaffat en Sous Vide-cirkulator. Mycket i cirkulatorsväg har jag hört talas om men detta? Som beskrivning står det bara ”Timer med ljudsignal när tiden har gått”. OK.

En ny sak som jag köpte härom året var en plättpanna i silikon. Ja alltså det var inte en panna utan några runda silikonsaker med handtag som man la i en panna och sen hällde på smet. Jag provade men när jag skulle börja pilla med kniven och vända dom små rackarna så gick det såklart åt skogen. Men häromdan såg jag en beskrivning och då skulle man inte alls använda kniven utan bara ta i handtagen och vända hela rasket upp och ner för att stekas på andra sidan. Tillåt mig tvivla på att det skulle gå att genomföra med min tunna fina plättsmet. Nej, kanske är den mer avsedd för stekta ägg för det är ju väldigt viktigt att dom bägge två har samma runda färg och samma tjocklek?

Jag säger som dom säger i amerikanska rättegångsfilmer: ”I rest my case”. Idag blir det pannkaka!

 Fortsätt läsa Kört fast