Kyrklig frid?

Det är nåt visst med att gå i kyrkan. Idag skulle flickebarnbarnet medverka i en musikal i kyrkans rum och vi hade alltså en trevlig anledning att vara där. Annars är det nuförtiden  mest vid begravningar som man går i kyrkan.

Jag kan tycka att det är ganska skönt att sitta i en kyrka och bara låta tankarna fara hit och dit. Men det är skillnad på kyrka och kyrka. Om jag ska känna stillhet och ro så vill jag helst sitta i en gammal kyrka med obekväma bänkar och en dörr in till varje bänkrad. Det ska ”bonka” när någon stiger in i kyrkrummet, och alla ljud ska liksom förstoras. Vid dagens kyrkbesök satt vi i vanliga stolar, visserligen ganska sköna, det rådde inte precis stillhet och tankarna kunde omöjligt vandra omkring eftersom det var ganska mycket ljud runtomkring.

Vad tänker man på innan högmässan/begravningen/minnesgudstjänsten? Ja ingenting särskilt. Man skulle ju vilja säga att man tänkte på allvarliga tänkvärda ting, på någon som inte finns med längre  eller något annat ”stort”. Men så är det inte för mej. Jag kan lika gärna fara ut i tanke på middagsmaten som vad jag ska göra i morgon. Grejen är liksom att man är hänvisad till sig själv, att det inte finns något annat som distraherar utan man kan låta tankarna löpa fritt.

Men idag hittade jag ingen tankefrid utan satt bara och vände och vred på huvudet för att se om jag kände igen någon och när så småningom musikalen började så kunde jag bara tycka att det var en väldigt trevlig stund i en ljus och vilsam lokal med barn som framträdde glatt och frejdigt. Det gav mej ingen association till kyrkorum alls. Och det var väl heller inte nödvändigt!

 

 

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *