Glada julen slut

Ja nu är GLADA julen slut. Julegranen har burits ut. Alla tomtar och bockar och änglar och juleljusstakar har hittat tillbaka till sina kartonger och påsar i jullådan.

Det har varit en rolig dag. Inte ens när alla kaffebönorna (som ska ligga i en liten ljus-stake formad till ett hjärta) åkte ut på golvet eftersom jag inte tepjat igen plastförpackningen som dom kom hem i, blev jag otålig. Nej, inte ens då. Jag la mej ner på golvet och plockade upp nästan varenda en. En praktisk person nära mej föreslog att jag skulle ta dammsugaren. Hur skulle det se ut? Inga kaffebönor nästa jul och alltså ingen hjärt-ljusstake!!

Så nu återstår att ta hand om sviterna efter julen. Jag tänker då på allt som liksom fastnat på min kropp under en dryg månad. Hade så smått börjat fundera ut en plan.  Inget märk-värdigt alls. Nej jag tänkte bara försöka att inte ta fikabröd allllla gånger som kaffet kommer fram.

Men – det gäller att inte förhasta sej! Idag läser jag i Aftonbladet:

”Orolig över de extra kilona efter julen?Det behöver du inte nödvändigtvis vara, överviktiga lever längre än de med normal vikt” och lite längre ner ”– Bantning handlar väldigt lite om hälsa eftersom hela idén med bantning någonstans handlar om skuld och att straffa sig själv. Det kan ju knappast vara hälsosamt att gå omkring och vara hungrig.

Det var väl det jag visste! Så nu leker livet igen. Jag har redan fikat två gånger idag och då tog jag två kakor varje gång (man måste ju äta upp julkrusen). Sen har jag gått förbi godisskålen några gånger också. Man måste väl få äta lite godis när man städar så bra?

OK, längre ner i artikeln står det att man ska röra sig också. Typiskt! Alltid ska det vara nåt bakslag. Men faktiskt ska jag just nu iväg och nästan röra mej. Jag ska sälja biljetter på basketmatch och sen ska jag titta på dom som springer omkring och rör sig jättemycket. Räknas det?

Mera strumpbyxor

I en kommentar till mitt inlägg om strumpbyxor står det att man kan glömma att man har dom i kappärmen. Då måste jag dra den här berättelsen ur ”sanna livet”, fast då var det långkalsonger.

Jag hade som vanligt stoppat in långkalsongerna i kappan när jag kom till jobbet. På lunchen skulle jag köpa fika till eftermiddagskaffet samt frukt för att öka personalens välbefinnande.

När jag skulle gå hem på kvällen hittade jag inte mina långkalsonger. Erinrade mej hur jag hade vandrat omkring på stan och såg framför mej att nån hade hängt upp dom i en sån där fin glaslykta som fanns utanför banken. Med flämtande andhämtning rusade jag ut. Puh! Där hängde dom inte.

Sen in på Wedemarks. Nej dom hade inte sett några. Ringde till ICA och undrade om dom kunde tänka sej att gå ut till fruktdisken och se om där låg några kalsonger? Man riktigt hörde hur dom äcklades… Men nej, inte heller där fanns dom.

Allt det här blev förstås en historia som berättades om och om igen och idéerna om var kalsongerna befann sig var många och vansinniga.  Plötsligt kommer en tjej in och säger: Men herregud, det var väl dom jag såg på Wedan. Hon hade sett en anställd som kom ut med en papperskorg,  en äcklad uppsyn och med minsta lilla fingernypa plockade upp ett par kalsonger och la dom i papperskorgen.

Mest grämde jag mej över att dom var alldeles nya….

Strumpbyxor – ett djävulens påfund

Jag blir absolut tokig på strumpbyxor. Köper och köper och aldrig blir dom bra. Det börjar i affären när det finns alldeles för många olika sorter att välja på. Denim 10 eller 20 eller 40 eller 60? Ja det är ändå ganska lätt, man fattar ju att det är tjockleken som avses.

Sen ökar svårighetsgraden för vad man ska välja. På framsidan finns ett tjusigt kvinnoben iklätt just den här strumpbyxan. En massa pilar visar var den håller in som mest och det verkar ju vara precis överallt om man kollar på bilden. Lika bra att säga att om du köper den här lilla lilla strumpan, och om du överhuvudtaget får på dej den, så kommer du att se mmmycke smalare ut.

När man kommer hem börjar helvetet. Den ska träs på benet! Jag har läst nånstans att det är väldigt bra för balansen att stå när man drar på sig strumpbyxor. Tror jag det. Men vem kan stå i 9 minuter på ett ben? Det är nämligen minst den tid det tar att få på sig dom. Man får ta om och ta om. Puh… till slut sitter dom där.

Sen hinner man bara gå några minuter fram och tillbaka så har grenen halkat ner så det liksom blir ett mellanrum… ni fattar! Fruktansvärt irriterande. Man går och liksom kränger till för att få upp själva grenen, om man inte är alldeles ensam för då kan man ta ett tag innanför kjolen och försöka hissa. Men det är såklart inte att rekommendera i folksamlingar.

Många tycker att det är tråkigt med hösten. Dom klagar på mörkret och blåsten och kylan. Jag håller med. Men min anledning att inte gilla hösten är att jag då inte kan gå med bara ben utan måste börja använda strumpbyxor.