Hon dansade en sommar

Jag var på dans igår kväll. En närstående kvinnlig släkting kommenterade utflykten med ”gammaltok”. Vilket jag förstås inte låtsades höra utan gjorde mig så fin jag förmådde och som jag trodde skulle passa sig och drog tillsammans med kusinen iväg till en loge långt ute in the middle of no-where.

Vi var förväntansfulla och stack in direkt. Det var ganska kyligt, lite småregn. Skulle vi ta koftan med? Nej, för 17, vi ska väl dansa och hålla oss varma. Lite beige att ha med en tröja på dans. Vi gick in och satte oss på det som vi trodde var en bra sida. Alldeles intill dörren var det så himla kallt så vi fick dra oss ända fram till scenen. Men ändå…. kallt kallt. Skulle vi ha tagit koftan ändå? Jodå, jag sprang ut och hämtade bägge två. Sprang för man ville ju inte missa något.

Jag hade sandaler med öppen tå och ingen klack. Fel! Efter mina vändor till och från bilen var hela skon alldeles dyngsur och när jag försökte glida fram i mina avancerade danssteg så sög dom sig fast och jag var som en blyklump på en myr. Fötterna for omkring helt utan kontroll där inne i den lösa och vanligtvis mycket sköna sandalen. Jag såg mej framför mej – hackande fram i små steg medan kavaljeren vid mina armar försökte göra långa härliga danssteg och turer där jag borde ha ingått.

Men jag dansade.  Jodå det gjorde jag. Inte precis alla låtar men i alla fall var 4:e, 5:e och 6:e  om man räknar från början. Sen gjorde jag oftast en liten paus i 3 låtar för att känna mig pigg och utvilad inför nästa gång då skylten med Damernas tändes igen.

Många frågade mej om jag var ute på dans ofta. Då låtsades jag inte höra. Om man säger att det är ett helt år sen kan man ju bara tänka sig hur dom ska nicka inom sig och tänka: ”Det förstod jag nästan, med lite mer träning skulle hon absolut bli bra”.

Fram emot kl 0100, då vi fått veta att vi inte vann någon älg, kom en lång övremedelåldersman och bjöd upp mej: ”Du sitter ju mest hela tiden!” sa karln. ”Du måste ju bjuda upp på damernas!!!”

1.  Hade han studerat mej?
2.  Det behöver jag väl inte alls!
3.  Så säger man inte!
4.  Vem f-n kan komma på ett sånt idiotiskt tilltal?

Jag sa ingenting, men när vi dansat ett tag så förstod jag att han inte hade någon koll på något överhuvudtaget, absolut inte över om jag hade suttit eller inte suttit, eller hur man gör när man dansar. Ett riktigt stolpskott med andra ord. I det läget kände jag mej lika gammal som jag är och lite trött också.

Men när vi susade hem i natten tyckte vi ändå att det hade varit en trevlig kväll. Vi hade träffat många bekanta och faktiskt fått svänga dom lurviga benen flera gånger. Mer kan man väl inte begära?

Sen satt jag länge i köket och drack te och löste korsord och tänkte på hur skönt det var att vara hemma!

Publicerat av

barbro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *