Vilse i pannkakan

Ja faktiskt så känns det lite så. Nu när vi ”stängt” lantstället och flyttat hem så är jag mest förvirrad. Jag känner mej som en främling i mitt eget hem.

Dagarna går åt till att fundera på

– vilken kastrull jag ska använda till potatisen
– var alla värmeljusen finns
– vilken ljusstake som brukar stå på köksbordet
– om jag brukar ha en eller två hinkar med vatten när jag putsar fönster
– vad vi ska äta (fast det undrar jag jämt och inte bara just nu)

Och – vad gör man när man är i stan och det är fint väder? Igår blev jag rent rastlös bara av att fundera på vad man skulle kunna ta sig till med. Sitta på altanen kändes väldigt tråkigt. Till slut fick jag syn på stenplattorna utanför ingången. Dom var fläckiga. Tänkte att man kanske kunde skura upp dom, så att dom blev så där fina som när dom var nya. Sagt och gjort, ut med hink och borste. Jodå, jag ljuger inte. Kommentarerna från förbipasserande grannar behöver jag väl inte gå in på. Men jag såg nog att en del kastade medlidsamma blickar mot den andre personen i hushållet. Blickarna sa: ”Nu har det slagit om!” Själv trallade och borstade jag för brinnande livet. Det var riktigt rolig och roligt var det också att träffa alla gamla grannar igen.

Inte lika roligt idag när jag vaknade med träningsvärk. Kan man ringa nån och prata om det här? En shrink kanske?? För nog är det väl ett udda beteende att ge sig på fläckiga stenplattor?

 

 

 

 

 

 

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *