Merträning

Har ni känt att ni varit på fel ställe nån gång? Att ni inte borde ha gått dit? Och: Hur tar man sig undan det här?

I ett par års tid har jag gått på gym två gånger i veckan, förutom på sommaren. Jag tycker det är roligt, trevligt och jag tycker själv att jag är riktigt duktig som inte har lagt av än. Jag brukar nämligen inte vara särskilt långlivad när det gäller motion oavsett form.

Nu erbjöd gymet en gratis konsultation av en PT. Lät ju spännande och intressant och som pensionär lyser ordet gratis som en neonskylt framför ögonen. Jag hade tänkt mej att han skulle ge mej några träningstips, dvs hur långt jag skulle sträcka armarna och att jag t ex skulle tänja ut lårmusklerna lite extra. Såklart bokade jag tid och i veckan träffades vi PT:n och jag.

Allt började bra. Vi vägde och mätte. Jag blev ganska glad över vikten, det har varit värre om man säger så. Alla värden noterades i ett dataprogram och så var det dags för GENOMGÅNG.

Första frågan: Vad vill du åstadkomma med din träning? Här började jag småsvettas lite. Kunde ju inte säga sanningen ”ingenting” eller ”det har jag inte tänkt på”. En lång rad rubriker flimrade på skärmen, ingen var riktigt bra. Längst ner stod det ”Annat”. Då drog jag till med att jag ville få bättre balans och rakare hållning. PT:ns ögonbryn höjdes en aning.

– Jaha, men är det inget av det här som du tycker skulle vara bra för dej. Kanske Viktminskning?
– Nja, sa jag. Jag tyckte inte det var så farligt med vikten, kraftigare har jag varit i mina dar.
Nu åkte ögonbrynen upp fullt synligt.
– Men OK då, sa jag. Visst skulle jag VÄL behöva gå ner lite i vikt?
Snabbt, snabbt kom:  Hur mycket då?
– Tja, en fem kilo kanske??
– Jamen då antecknar vi det. Du vill alltså gå ner 5 kilo. Har du funderat på hur lång tid du tänkt att det skulle ta?
– Har inte tänkt så mycket på det. Men det är väl ingen brådska?
– Hmmmmmmmmmmm, men om vi säger till sista december!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Ja ni fattar. Nu var jag fast som i ett skruvstäd. Jag hade mer eller mindre förbundit mig att gå ner i vikt och  på en viss tid dessutom. Men sen kom slutklämmen:

– För att du ska kunna åstadkomma det här måste du utöka din träning. Om du bara fortsätter träna precis som idag så kommer inget att hända.
– Jag skulle ju kunna äta mindre, försökte jag.
– Det räcker tyvärr inte med det.

Och sen kom dråpslaget. Han visade på vilken ålder jag är i just nu med tanke på mina värden, och jag får tyvärr meddela att den vida överskred min rätta ålder.  Jag vill inte ens tala om vilken siffra som kom upp, men jag kan säga att det hade jag aldrig trott.

– Men jag skulle kunna hjälpa dej. Om vi bokar in några träffar med jämna mellanrum så ger jag dej lite extra övningar och tips. Och då kommer du att klara dina mål.

Här kände jag att rummet började krympa och kallsvetten bröt fram. Men då tog jag fram det klassiska:

– Det skulle vara väldigt trevligt, men jag har faktiskt inte råd med en Personlig Tränare. Du vet pensionärer har ju inte så gott ställt.
Medlidsamt tittade han på mej och jag såg att han tänkte: Jaha då har man slösat bort en timme igen.

Vi skildes som vänner. Frågan jag ställde mej var: Varför gick jag dit? och svaret till mej själv blev: Dumhuvud….

 

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *