… en glad funktionär

Igår hämtade jag upp dressen. Svart med silverrevärer och av märket Adidas.  Jag ska för femte året i rad vara funktionär på Skidskyttet nästa vecka.

Jag jobbar i Fan-shopen, dvs jag säljer souvenirer till besökarna. Världens glassigaste jobb! Jag träffar människor från, om inte hela så i alla fall halva världen. Jag får tänka till och plocka fram mina gamla kunskaper från tyskalektionerna i skolan (jag vet – det är jääääättelänge sen!), men efter några dar kan jag få fram mer än ”danke”. Jag får anstränga mig å det yttersta för att förklara för en ryska att hon får växel i svenska kronor och inte i euro som hon själv betalat med. En intressant uppgift och ett äventyr minst sagt.

Ibland, fast mer sällan nu, får jag frågan om jag saknar jobbet. Då brukar jag svara att jag nog inte saknar jobbet men jag saknar människorna. Jag saknar samhörigheten med en större grupp, en grupp som arbetar för samma mål. Jag saknar mötena där jag fick vara en del av besluten och där mina åsikter kunde leda till en helt ny inriktning. Jag saknar luncher och fikaraster där jag fick lyssna till intressanta diskussioner om skolors förträfflighet, dagishämtningens svårigheter, nöjeslivets lockelser och vardagslivets mödor.

På Skidskyttet är jag åter med i en grupp. En grupp som vill göra sitt bästa för att visa upp Östersund, som vill visa alla hitresta att vi är ett trevligt och engagerat folk. Jag är med i en grupp som kan skratta och skämta med kunderna och som kan känna oss nöjda och glada  efter en lång dag med fina dagskassor som resultat.

Jag bor nära stadion och på tävlingsdagarnas morgon kan jag se såna som jag passera köksfönstret på väg till jobbet. Dom är klädda i sin svarta dress och dom ser glada, förväntansfulla och målinriktade ut. Då tänker jag: ”Titta, där går en arbetskamrat!”

Trevlig helg på er alla!

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *