Månad: november 2014

För en tid sen kontaktade jag min fantastiske och duktige sjukgymnast. Jag hade ont i armen och behövde hjälp. Eftersom det inte är bara jag som tycker att han är fantastisk och duktig så tar det lite tid att få komma till honom. Men det gör inget, jag väntar gärna.

Äntligen dags och han tryckte och klämde och allt kändes så bra. Sen fick jag enkla rörelser som jag skulle göra hemma. Efter några veckor var det dags för mitt nästa återbesök. Då hade jag förutom armen fått ont under hälen. Okey, han tog sig an båda felen med sedvanlig energi och la till några hemövningar som var bra för hälen.

I fredags var jag inbokad igen. Nu hade jag dessutom fått väldigt ont i ryggen. Jag kunde ana en och annan svettpärla i hans panna när jag plötsligt sökte för tre fel. Men han jobbade på både upptill och nertill och mittemellan. Och så fick jag fler övningar.

Med panik i rösten frågade han så om jag hade ytterligare tid inbokad. ”Jodå” sa jag glatt, ”om en vecka!” Han såg nästan inte glad ut. Kan tänka mig hur han ser framför sig att väntrummet fylls medan jag levererar ännu en nyhet i tävlingen ”Finn fem fel”.

Men nu är det lördag igen och här sitter jag och väntar på att det ska bli kväll för då ska vi åka till kompisar på middag och jag både tror och hoppas på att det blir ett och annat kortspel också.

Härlig lördag på er också!

En röst i natten hette en TV-serie för väldigt många år sen. Det var en snygg kille som hade jobb på en radiostation och satt och pratade med människor hela natten. Det var mörkt och mysigt i hans lilla studio och jag riktigt kände hur varmt och gott och mjukt det var där. Han, och jag, levde oss in i de olika människoöden som var uppe på natten och ringde för att ha nån att prata med.

Kanske skulle jag behöva en sån där röst i natten. När jag inte kan sova. Och inte har nån att prata med. För nu ligger jag bara och funderar på en massa konstiga, oviktiga och dumma saker. Igår när klockan började närma sig 2 fick jag syn på överskåpen till garderoberna i sovrummet. Tänkte: tänk om det händer oss nåt helt plötsligt och nån ska komma hit och plocka bort alla saker. Vad kommer dom att hitta i överskåpen? Kommer dom att undra varför vi har dom överhuvudtaget? Det blir väl en sopsäck direkt för om jag minns rätt så ligger det i

Skåp 1:   ett virkat överkast som jag tänkte ha som duk nån gång
Skåp 2:   två extra kuddar som är så tunna så det skulle vara lika bra att bara lägga örngottet direkt i sängen
Skåp 3:   4 gamla tröjor som jag köpte för länge sen och som jag absolut inte kommer att ha på mej nån mer gång.
Skåp 4:   ingen aning.

Sånt där ligger jag och funderar på. Och det är ju lika bra att jag ligger. När jag är uppe och går utgör jag en sorglig figur.  Eftersom jag fortfarande har ont i hälen så går jag som om jag lekte skeppsbrott och måste undvika markkontakt. Armen, som jag anlitar sjuk- gymnast för att få rätsida på, svajar på fram och tillbaka för sig själv och försöker förhindra att bli använd. Och nu idag när jag skulle resa mig efter en farofylld resa ner till skosnörena så gjorde det ont i ryggen på ena sidan. Så nu är jag krokig också.

Därför kära vänner, tar jag nu och reser mig i min fulla längd, tassar in i sovrummet, läser en bok halva natten och sen hoppas jag att jag somnar fridfullt och härligt och att när jag vaknar i morgon bitti så har jag drömt alltihop.

Tja, varför inte! Man vet ju aldrig! God natt!

Den frågan ställer jag mig aldrig. Jag är väl 65 antar jag. Har i alla fall inte noterat några tecken som tyder på att jag skulle vara yngre. Det känns som en helt OK ålder.

Nyss gjorde jag ett fånigt test på Facebook där man skulle få reda på vilken ålder man EGNTLIGEN har. Trots att jag svarade att jag visst kunde tänka mej att leva utan min mobiltelefon, att jag skrattar högt om jag ser något roligt på TV, att bilen för mig är viktigare än ett cykellås, att jag är som mest alert mitt på dan mm så visade testen att jag skulle vara 21 år EGENTLIGEN. Bara en sån sak… tur att man är just 65 och inte går på vad som helst.

Idag är det en grå dag men jag ska väl försöka ta mig ut med min fortfarande onda häl och hasa mig runt en sväng. Bara för luftens skull. Motion har jag slutat tänka på för närvarande.

Ha en härlig lördag ni med!

I eftermiddag ska jag ha styrelsemöte här hemma. Vi ska ha sammanträde och sen ska jag bjuda på ”något lätt” i matväg. Man ska aldrig säga ”något litet” eller ”något lätt”. Det är skitsvårt att komma på vad det ska vara. Bättre säga spagetti och köttfärssås på en gång.

Men nu skulle det alltså vara något lätt. Soppa! Såklart… Sagt och gjort.. jag inhandlade ingredienser till Soppa x 3. Den kastrull jag har ser väldigt stor och lagom ut när jag använder den då och då för att koka lingonsylt på 2 liter bär. Bra tänkte jag men glömde tänka att Soppa x 3 blir 3 liter vatten, 6 dl creme frache och 3 stora burkar kräftost + rivna morötter. Med andra ord ganska trångt… Alltså bestämde jag mej för Soppa x 2.

Jag använder alltid recept när jag gör något. Men jag läser dom inte. Rev en massa morötter, la dom i kastrullen,hällde på 2 liter vatten, buljongtärningar och rörde om. Då läste jag receptet. Morötterna skulle i sist. Plockade alltså upp så många jag kunde få tag i med min slev och fortsatte proceduren. Kastrullen blev såklart alldeles för full på en gång, gick inte att röra.

”Får väl göra två kastruller då.” Tog fram min nästa storlek. ”Ja men i så fall kanske jag ska göra Soppa x 3 ändå”. I med återstående ingredienser. Innan morötterna var i var bägge kastrullerna fulla till kanten. Det skumpade och for när jag försökte röra om… Pust!

Nu har jag 3 kastruller med soppa.(det kommer att bli många soppluncher framöver) Jag har bakat bröd och det ser i alla fall skapligt ut.

Jag har provsmakat soppan och det verkar lovande…

Det kliar på ryggen. Och jag når inte dit. Ett rörelsemönster värdigt utbrytningskungen Houdini  utbryter. Det hjälper inte. Jag når till ett visst ställe men sen är det stopp.

Jag skulle alltså behöva en ryggkliare. Man har ju hört uttrycket. Att någon kliar någon annan på ryggen i syfte att smöra och erhålla motprestationer. Jag menar inte så och jag menar inte en person eftersom den personen ofta inte finns att tillgå t ex kl 0400 på natten.

Jag vet att det finns såna där läskiga små pinnar med en liten hand längst ut. Jag ryser bara jag ser en,  tycker att dom är superäckliga, en sån kan jag aldrig tänka mej att köpa. Jag tror jag ska ta en blompinne eller, just nu kom jag på, jag kan ju ta skohornet såklart. Alltså är det inget problem alls att det kliar på ryggen.

I morgon är det fredag och då ska jag besöka min sjukgymnast. Då ska vi prata om bägge mina fel hoppas jag. Kanske kan jag nämna att jag inte tar mig nånstans med vänster arm och att häl-fucking-sporren fortfarande lever kvar.

Men efter det besöket är det fredag. Yippieeee! Helg igen! Visst går det fort – livet!

Jag brukar försöka att inte börja titta på TV förrän tidigast 1900. Anledningen är att man kan bli väldigt slö när man tittar på TV. I alla fall jag.
– så fort jag får TV-soffan i sikte
– och det är mörkt ute
– och jag bestämmer mej för att det nog är skönare att ligga än att sitta
– att jag nog känner mig lite frusen så det är lika bra att ta fram filten
Då är det kört. Sen ligger/sitter jag där hela kvällen. Alltså vill jag inte börja för tidigt.

Men häromkvällen när jag passerade TV:n så var jag tvungen att stanna upp (fast jag satte mej inte). Då var det nån fantast som visade hur man kunde sy om och återvinna kläder. Ett fantastiskt gott syfte och det är jättebra att dom syr om och säljer och återvinner och allt möjligt. Men alltså…Hon sydde kjolar av gamla byxor. Vände dom upp och ner så att linningen var neråt!!

Ibland är jag väldigt glad att jag inser mina begränsningar. En av dom är som bekant att sy på maskin. Kan riktigt se framför mej hur jag annars, för naturligtvis skulle jag fuska, skulle komma farande i en egenhändigt sydd kjol:
1.  med en jätteful söm mitt fram
2. med en väldigt snäv nederkant (jodå jag har vääääääldigt smal midja) som skulle göra att jag fick ta korta korta steg
3. nederdelen, dvs linningen, skulle skava på mina vader för ingen kan väl påstå att en linning skulle vara mjuk och skön och töjbar.

Nej fy faderuttan… som tur är har jag mina 38 kjolar (dom är kvar sen jag befann mig mitt i arbetslivet). Om, jag säger bara, om jag skulle vilja bli ändringssömmerska nån vacker dag så tar jag en av dom och klipper bort linningen. Sen viker jag ner kanten, syr några snabba stora och små stygn. Vips har jag en gammal kjol som blivit som ny eftersom jag numera får plats i den.

Nu är klockan 1900… jag sticker direkt och myser resten av kvällen!

Äntligen verkar min mat- och sovklocka börja fungera. Ja fast när det gäller Matklockan har det aldrig varit något problem.  Jag äter så fort det är dags och ibland däremellan också.

Med Sovklockan har det varit lite stökigare. Nu tror jag det berodde på ändringen till vintertid. Hela den här veckan har jag endera varit jättetrött, somnat tidigt på kvällen och vaknat tidigt eller också har jag inte kunnat somna förrän i 4-snåret. Lite trist blir det att sitta uppe i morgonrocken = kallt om bena, stirra på ett korsord = svårt att både se och koncentrera sig i den sena timmen. Sen är jag lite mörkrädd också där jag sitter i min lya på första våningen och med lampan tänd. Tänker att jag syns väldigt väl utifrån. Vid minsta ljud släcker jag lampan och kollar ifall nån står utanför. Allt detta bidrar förstås till att rutorna i mitt korsord ofta gapar lika tomma kl 2400 som kl 0400.

Men idag sov jag till 0816 och det är helt perfekt. Sen ligger jag och tjuvsover tills jag hör att min personliga frukostassistent börjar skramla med besticken, jag hör hur han spolar vatten till kaffepannan (jo det är sant, vi kokar kaffe = otroligt gammaldags och otroligt förändringsobenägna). Sen hasar jag mej upp, klär mej och sätter mig vid dukat bord utvilad, nysminkad och glad. Vilken härlig start!

Idag ska jag på mammografi. Något som jag gruvar mej för mer och mer för varje år. Tur att möjligheten finns i alla fall.

Och ute snöar det, stora flingor.. Måste hitta en mössa…. Ha en bra dag!