Våra fantastiska skidåkare

Idag fick jag grina igen. Grina här betyder lipa. Tårarna rann och hakorna dallrade. Tänk att han vann Johan. Våran Johan. Det gjorde nästan ont i bröstet av alla hulkningarna.

För mig är det inget nytt fenomen. När idrottare gör en bra prestation då gråter jag från spår eller plan eller hall fram till prispallen. När vår mellersta dotter åkte skidor i ungdomsåren kunde jag aldrig ropa HEJA högt och tydligt vid målgång, så där som dom andra föräldrarna gjorde. Nej det blev ett ynkligt litet heja från en brusten stämma och en person som alldeles rödgråten och snorig stod där vid målrakan och liksom skulle hjälpa till med sista meterna in mot mål. Stackars barn!

Nu har jag väl blivit kärringsjuk också. Jag tycker att pojkarna är så fina. Från Grip med dom fantastiska ögonen, till Hellner som ser så söt ut och Daniel som är så stilig och Calle som jag tycker synd om när han inte lyckas. Och idag var det Johan, som ser så vanlig och snäll och vänlig ut. Och inte är dom sturska heller våra fina pojkar. Nej dom är trevliga och vanliga och artiga.

Och igår var det Kalla. Ojojoj vilken fin tjej. Ja det är gråt och tandagnisslan dagarna i ända den här veckan.

Och allt är förstås alldeles alldeles underbart… Snart är det dags för VM-magasinet. Näsdukarna är placerade i min omedelbara närhet.

Publicerat av

barbro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *