Hämnden är ljuv

Det är klart att det kan regna. Mycket också. Men igår kväll kunde man i alla fall säga att regnet stod som spön i backen. Det knastrade så mycket på plåttaket så vi fick höja ljudet på TV:n hela tiden. Nu regnar det bara lite normalt. Det blir en härlig eftermiddag framför brasan.

Och igår hann jag göra så mycket bra saker så jag kan bara luta mig tillbaka och njuta idag. Plockade hallon och lade i små askar. Plockade röda vinbär och kokade gelé. Snart kan jag göra vinter.

Jag har den här veckan varit upptagen med att kolla hur det gått för dom som flyttats ut till sjumilaskogen. Dom ser ut att ha acklimatiserat sig bra. Jag har varit dit med förnödenheter flera gånger. Fina barrnålar i lagom storlek. Tänkte att dom skulle kunna ta det lugnt med jobbet tills dom liksom bott in sig.  Dom verkar trivas, rusar runt och stressar på som vanligt.

Många har undrat hur det gick med eventuella hämndaktioner efter att jag flyttat på urinvånarna. Faktum är att dagen efter kom jag och gick helt gladeligen, bar som vanligt något i handen eftersom jag är så duktig på att göra flera saker samtidigt. Just här var det både att gå och att bära. Helt plötsligt när jag skulle kliva upp på broa fastnade min strandtoffel i marken (varför har man en strandtoffel på torra land?) och jag for framstupa mot trappsteget, tog emot mig med vänstra handen, där jag inte bar något, körde fingrarna i en blomma som stod där och var så fin. Faktiskt den enda växt som blivit bra här i sommar. Krasse. Inte nog med det, vi hade fått en lång stängel till blomma och den slingrade sig uppöver trappräcket. Så fin så fin! Nu gick den tyvärr av, mina fingrar förblev obrutna och jag liksom bara ruskade på mej lite och stapplade in.

Bakom mej hörde jag förstås: Vad var det jag sa!!!

Publicerat av

barbro

En kommentar till “Hämnden är ljuv”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *