Månad: april 2016

Jag är okoncentrerad. Flackar från det ena till det andra.

Exempel 1: Jag har köpt en ny elektrisk tandborste, tredje försöket efter inrådan från tandläkaren. De två tidigare inköpta monstren har förpassats till den andre personen i hushållet, jag har inte gillat dom alls; huvudskakningar, vibrationer långt efter läggdags och spillningar.

Tänkte ändå att jag skulle prova senaste utgåvan, köpte förstås den dyraste som garanterar rotering åt alla håll. Och den är faktiskt bra. Jag får lov att säga att utvecklingen gått framåt sen jag köpte min första för 15 år sedan.

Nu står jag där och tänker att idag ska jag minsann göra rätt. Jag har läst att man ska dela in varje tandrad i 4 områden och sen ta varje område i 30 sekunder. Lätt som en plätt (i början använde jag tom klockan) – på dom första  4…. sen märker jag plötsligt att jag kör runt i  nederkäken hit och dit, precis som med en vanlig tandborste. Jag tappar koncentrationen, vet inte var jag är och inte var jag ska och inte var jag varit. Koncentration!

Exempel 2: Viktminskningsprogrammet. För några veckor sen satt jag och tänkte: Jaamen varför kan inte jag gå en sträcka varje dag? Jag har ju tid och det är roligt att gå, speciellt nu när det är bart. Så börjar jag i god stil, men helt plötsligt är det nåt annat som lockar dag 1 och kanske dag 3 och kanske dag 4 också. Då har plötsligt nästan halva veckan gått utan att jag följt min plan. Koncentration!

Exempel 3: Hemmets sysslor. Började förra veckan i stor stil. Drog fram dammsugare, fönsterputsare, trasor och hinkar. Kom så långt så att jag kunde ta fram mina gröna sommarkuddar till vardagsrumssoffan. Sen fes det av. Nu har jag suttit i flera dagar och stickat istället för att göra klart hela hemmet. Koncentration!

Så har jag det på dagarna och veckorna. Det rullar på och bara väldigt sällan är jag särskilt ledsen över min bristande uthållighetsförmåga. Nu ska jag på kör…  Jag tror snön börjar smälta i detta nu! Ha en härlig tisdag alla!

Idag kändes det som en dag som absolut skulle passa till fönsterputsning. Eftersom såna dagar är väldigt sällsynta gällde det att passa på. Jag tycker det går så bra att putsa fönster sen jag köpte fönsterskrapan Kärcher. Det går så himla fort och kvickt och inte behöver man ha en massa trasor och hinkar och andra ting. Om man bara kommit ihåg att ladda den så går det som en dans.

Har noterat att alla inte gillar denna nymodighet. Tycker mig också kunna utläsa att det är dom personer som är skiiiiiit-noga med städningen som inte tycker det blir bra. Dom som ser ränder. Dom som ser nån fläck som blivit kvar. Dom som får till fönster som är blanka dag ut och dag in tills det är dags för nästa puts.

Jag är inte en sån. Jag har aldrig fått till perfekta fönster och efter ett oändligt antal år har jag bestämt mig för att lägga väldigt lite vikt vid det. Jag tänker att i morgon kan det komma blötsnö eller en störtskur och då blir dom fula igen. Tänker att det är huvudsaken att jag putsat dom överhuvudtaget. Då kan jag ju säga: ”Tänk mina fönster var så fina, och se nu bara vad som hände när regnet kom.

Minns mamma, när hon hängt ut tvätt och det kom en regnskur. Istället för att sura över att hon inte hunnit ta in tvätten, sa hon bara: ”Det var ju tur för jag sköljde nog lite dåligt!” Hon var också lite ”laid back”, som jag.

Under arbetets och dagens gång har jag vid upprepade tillfällen fått höra vad nyaste prinsen ska heta. Tänkte på drottningholmsborna. Nu har dom stugan full med barnbarn att ta hand om.  Ibland kan jag höra på mina kompisar som har barn som fått barn, att det stundtals kan bli väldigt många förfrågningar om hämtning på förskola, barnvakt när föräldrarna ska resa och vila upp sig eller hjälp med att laga middag när föräldrarna inte har tid. Hör också att dom har lite svårt att säga ifrån. Och det gäller förstås att ha ett godkänt skäl om man vill säga nej. Där har dom det bra drottningsholmsborna.

När Vickan ringer och ber mormor lämna på förskolan kan hon bara säga:
– Å va synd, det hade jag gärna gjort. Men jag ska till Brasilien på stadsbesök.
Svårslaget skäl!

Och när jag ändå är inne på Royalties så hörde jag att Elisabeth II fyller 90. Hon hade tydligen beställt catering så att den som ville kunde titta in på en matbit. Och det blir säkert en rolig dag för henne, jag hörde att herr Obama kommer flygande i sitt Air Force One och tittar in för att gratta.

Säger jag som också haft en väldigt rolig dag. Förutom putsandet har jag köpt lite penséer, lämnat en säck till Röda Korset och fikat med grannarna.

Imorse låg jag och gruvade mej länge innan jag vågade mej ut i badrummet. Jag drömmer så mycket. Och så verkligt.

Inatt stod jag framför badrumsspegeln och kammade mitt mörkbruna hår, färgat med hälften av 6:an och hälften av 7:an. Vad nu det betyder. Hon, frissan, frågar alltid: Ska vi ta samma som innan? Och då svarar jag: Ja, ta du hälften av 6 och 7. Och då ser hon så nöjd ut. Kanske är hon glad för att jag känner till lite om färgbranschen eller kanske är hon glad för att jag kommer ihåg något eller kanske är hon glad över att jag vill vara med och påverka mitt framtida (om en halvtimme) utseende.

I drömmen stod jag i alla fall och kammade mitt mörkbruna hår. Helt plötsligt, för varje kamtag så blev det grått. Det blev gråare och gråare och till sist när jag kammat klart så var jag helt vithårig. Det var ju hemskt! Vem vill vakna efter en sån dröm?

Nåja, hur det nu var så fick jag för mej att det nog skulle bli en alldeles särskilt härlig måndag så jag hoppade upp och har nu förberett mej för en ny dag i lättjans tecken. Idag är det Seniormässa och vem ska vara där om inte jag. Värsta Senioren! I badrummet har jag demonstrativt ställt fram fönsterskrapan och en hink – påttifall att jag skulle få nåt slags tecken om att just idag är det dags för vårstädning. Om, med förmodan, (nytt uttryck) ingen ingivelse eller lust kommer till mej så planerar jag en städattack fram emot helgen. Innan har jag helt enkelt inte tiiiid.

Jag måste:
–  ränna på stan
–  gå till tandläkarn
–  sjunga i kören
–  gå på möte
samt vila mej emellan varven!

Ha en härlig måndag ni med!

Igår trampade jag omkring i en noppig svart kofta, korviga svarta strumpor och svarta byxor. Kände mej väldigt schavig (stavning?) och murrig. Klädsel och humör ingick i en plan som gick ut på att jag just idag måste bege mig till stadens shoppingcentrum och köpa mej nåt nytt och vårigt. Nåt roligt och glatt. Nåt som får mig att bli riktigt riktigt fräsch.

Och vad händer? Vaknar och ser snöflingor stora som dammråttorna här hemma. Man ska inte prata om väder – alls… det är så tråkigt men en liten rad kan jag väl ägna detta trista fenomen

skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit skit.

Såja, nu är jag klar med det! Jag tänker förstås helt bortse från väderleken och fortsätta på min inslagna linje. Vårgarderoben måste förnyas! Och på frukosten såg jag en sak till som jag absolut måste börja fundera på. Det står nämligen att Sängjätten ska sälja VÅRNYHETER. Herregud, jag har ju en VINTER-SÄNG.

En av mina stora filmidoler är Richard Gere. Nu förstår jag varför. Vi är och tycker så lika om många saker. Han är gråhårig och det är jag också. Han var snygg och det var jag också. Karln är buddist men det är inte jag. Men nu har han nedtecknat några visdomsord och jag väljer några som passar mej. Man kan ju alltid säga att man glömt alla andra. Det jag tänker komma ihåg just denna dag är:

•  njut av maten – det blir en smaskig lunch på två spisbrödbitar med sardiner på
• promenera i solen – jag ska just gå till gymet
• var snäll – det ska jag prova. Kan inte se att jag just idag skulle få anledning att bli arg på nån
• var levande – Tackar Tackar.

Jag förstår att det inte är lätt att hitta på en boktitel. Själv har jag bara skrivit en bok och den kommer förmodligen att bli utgiven postumt som det ser ut nu. Det är i alla fall en barnbok och den handlar om en björn som heter Loffe. Titeln kommer att bli ”Loffe – en helt ovanlig björn” – föga oförutsägbart och måhända inte lockande ett dugg. Lugn, den kommer. Jag väntar bara på två bilder från min tecknare. Ni lär få höra talas om den när det beger sig.

Idag läste jag i alla fall att någon har gett ut en diktsamling som heter ”En gång grönskade höet” Visst var väl det originellt? Jag fick omedelbart associationer, inte till en diktsamling, men väl till dom gångerna då höet grönskade.

Jag är ju född på landet och självklart var höupptagningen en otroligt viktig del i lantarbetet. Det märktes på min far, som var helt hysterisk när det var dags för ”höanna”. Som barn kunde jag aldrig förstå varför det plötsligt blev eld i baken på alla i hushållet närvarande och ”stridsdugliga” personer. Jag förstår nu att det brann i knutarna den soliga dagen. Man hade inte heller som nu möjlighet att kolla väderleksrapporter stup i ett, det var väl Dagens eko nån gång under dagen.

Det första som hände den morgonen var att jag skulle ut och räfsa kanter. Jag var ju minst, och det där var ju tyngst? Sur och grinig var jag. Greppade en träräfsa där det alltid saknades några pinnar. Lagom tills dom andra hade ätit frukost och kom ut förväntades jag ha frilagt en yta mellan lägdkanten och höet så att pappa kunde köra häst och släpräfsa där.

Sen stod alla beredda med sina mer eller mindre jobbvänliga redskap. Mamma hade säkert en hel räfsa men för barnen kunde det variera. Sen gällde det att fort fort räfsa efter hästen. Det fick inte finnas ett enda höstrå kvar. Allt skulle upp på höhässjan. Och fint blev det. Som innan höet började växa.

Pappa hojtade och skrek om någon var sen, eller kom i vägen för hästen, eller att man inte hässjade nog fort. Jag förstår honom NU. Då kunde man bara sända en hoppets tanke till att man skulle bli utvald att följa med mamma hem när hon skulle hämta fikakorgen. Då var benen plötsligt lätta.

Och sen blev det lunch förstås. Rejäl mat för trötta arbetare. Efter maten la sig alla karlar på golvet för att sträcka ut ryggar och ben. Dom låg där tills mamma var klar med disken, då reste alla på sig och började arbetet igen. Fast jag var liten så tyckte jag det var väldigt konstigt att inte hon hann med att vila sig. Här har säkert jämställdheten idag nått mycket längre,  tänker att alla hjälps åt med att plocka ihop efter lunchen och sen kanske man tar sig en kopp ute på altanen tillsammans innan det är dags att ge sig iväg och räkna vita bollar.

Att köra in höet var betydligt roligare. Då kunde man till och med få åka häst och trampa hö = hoppa och leka i ladan.

Du har just läst del 1 i serien ”Min barndoms somrar”. Vem vet det kanske kommer fler om andan faller på.

Jag går till min frisör var 6-7 vecka. I första hand för att färga håret. Men konstigt nog så behöver min korta frisör även alltid ett litet klipp här och där.

Efter att vi avverkat alla nödvändiga frågor om våra resp familjer, vi har känt varandra i massor av år, om hur barn och barnbarn mår, halkar vi som sista artighetspunkt in på våra män. Där brukar vi förkorta konversationen rätt snabbt!

Så blir det då dags för mitt ärende. Varje gång säger Hon: ”Ska vi göra som vanligt? Klippa upp lite och hyfsa till?” Och jag svarar: ”Ja det blir bra!” För vad ska jag säga? Vad kan man göra med en kortklippt frisyr? Vända luggen åt ett annat håll? Spara en centimeter till i nacken? Ibland när jag försöker vara rolig så säger jag att jag vill ha långt hår. Eller så har jag tittat i en modetidning innan och hittat en fantastisk frisyr. På modellen – men knappast på mej.

Men Hon är beundransvärt artig och börjar genast diskutera och tala om hur det skulle bli OM vi skulle prova på en annan variant. Då får jag skämmas och säga: ”Skojar bara, vi gör som vanligt!” Sen frågar Hon alltid om färgen, om vi ska ta samma. Och ibland så börjar jag för femtielfte gången surra om att jag kanske ska bli grå istället. Hon är lika tålmodig, säger att i så fall ska vi ändra färgval, börja gå mot ljusare tider. Och varje gång så säger jag: ”Vi väntar lite till!” Jag ser hur Hon drar en liten lättnadens suck och förmodligen tänker: ”Ibland blir jag så jävla trött på kunderna…”

Men sen kör vi på som vanligt. Hon blandar frenetiskt i sin lilla plastkopp och smetar sen på hälften av 7:an och hälften av 6:an. Frågar om vi ska göra som vanligt och inte dra ut på topparna. Svaret blir ja.

Och när jag går hem är jag så himla braaaa. Färgen lyser och alla strån ser ut som att dom bara hamnat lite på sniskan här och där. Det ser ut som om någon bara rufsat till lite och vips så blev det så där bra. Det kallas också för yrkes-skicklighet.

Nu ska jag i alla fall ta mitt nyfärgade hår och bege mig till Åre. Där ska jag förhoppningsvis sola utan mössa och förmodligen komma hem som en helt annan människa, åtminstone vad hårfärgen beträffar.

Det har liksom bränt i fingrarna. Jag har längtat. Tittat. Tusentals modeller och mönster på internet. Jag har sedan länge haft planer på att sticka mej en jumper. Det är väl trevligt! En hemstickad sak? Som man gjorde förr? Som inte alls blev som man tänkt sig, som på bilden och som inte passade alls. Jag gick ständigt omkring och drog och slet i ärmar och sidor, det var både trångt och för stort och för snett. Men ändå… tänk att sätta fingrarna i nåt stort och längevarande arbete istället för mina otaliga vantprojekt. Min gebortlåda börjar dessutom bli ganska diger, måste avyttra å det snaraste. Fel årstid dock!

I alla fall så bestämde jag mej, gick till garnaffären och skulle slå till. Då hade dom såklart inte just det där garnet. Men bägge damerna på plats bestämde sig för att nu skulle jag gå hem med ett garn, kosta vad det kosta ville. Dom var mycket engagerade, visade andra garner med samma egenskaper, masktäthetskonsistens och nästan samma stickstorlek. Dom kollade hur många meter nystanet innehöll, räknade ut hur många jag behövde köpa (det var ju allllls inte samma som i mönstret förstås). Ja herregud, jag som inte kan räkna kunde bara förundrat höra på hur dom plussade och minskade och gångrade och till slut stod jag där med 5 (var inte det lite lite?) nystan garn i färgen sjögrön. Minns att pappa ibland sa att nån var ”sjögrön”=duktig på att göra det ena eller andra. Tänkte att detta väl var ett omen.

Nu har jag börjat och jag kan säga att jag redan är less och smått pessimistisk över tanken på slutresultatet. Det ser ut att svämma över, dra iväg, ingen styrsel alls. Tråkigt mönster är det också. Rät rät rät och sen efter några varv gör man några krumelurer så att det blir ett hålmönster, sen rät och rät och rät igen.

Men det är bara att hålla ut. Jag sätter min tilltro till färgen, den är fin. Och sen sitter jag och garderar mej med att jag kan sy ihop lite innanför kanten. Fast då måste jag skratta till lite. Sy in… skulle inte tro det. Innan den är klar kanske jag måste lägga in en kil i sidan. Tycker nämligen att mitt omfång börjat öka i oroväckande takt. Vad göra?

Det blir absolut en senare fråga. Nu är det fredag och jag har ingen plan över dagen. Känns härligt och spännande. Och blir det tråkigt kan jag ju alltid göra rät rät rät …

Idag är det dessutom första april. Minns att jag älskade att lura barnen med nåt fånigt skämt. Nu är dom tyvärr sen väldigt länge för stora för att gå på ”titta i brevlådan, jag såg att brevbärarn la i nåt stort”, eller ”gå in till grannen, hon ville visa dej nåt”. Och barnbarnen är heller inte att tänka på, dom genomskådar allt direkt. Antar att föräldrarna varnat dom. Jag tar och lurar mej själv genom att lova att om jag går en promenad på en hel timme så ska jag  få igång min Runkeeper.

Härlig fredag på er också!