När höet grönskade

Jag förstår att det inte är lätt att hitta på en boktitel. Själv har jag bara skrivit en bok och den kommer förmodligen att bli utgiven postumt som det ser ut nu. Det är i alla fall en barnbok och den handlar om en björn som heter Loffe. Titeln kommer att bli ”Loffe – en helt ovanlig björn” – föga oförutsägbart och måhända inte lockande ett dugg. Lugn, den kommer. Jag väntar bara på två bilder från min tecknare. Ni lär få höra talas om den när det beger sig.

Idag läste jag i alla fall att någon har gett ut en diktsamling som heter ”En gång grönskade höet” Visst var väl det originellt? Jag fick omedelbart associationer, inte till en diktsamling, men väl till dom gångerna då höet grönskade.

Jag är ju född på landet och självklart var höupptagningen en otroligt viktig del i lantarbetet. Det märktes på min far, som var helt hysterisk när det var dags för ”höanna”. Som barn kunde jag aldrig förstå varför det plötsligt blev eld i baken på alla i hushållet närvarande och ”stridsdugliga” personer. Jag förstår nu att det brann i knutarna den soliga dagen. Man hade inte heller som nu möjlighet att kolla väderleksrapporter stup i ett, det var väl Dagens eko nån gång under dagen.

Det första som hände den morgonen var att jag skulle ut och räfsa kanter. Jag var ju minst, och det där var ju tyngst? Sur och grinig var jag. Greppade en träräfsa där det alltid saknades några pinnar. Lagom tills dom andra hade ätit frukost och kom ut förväntades jag ha frilagt en yta mellan lägdkanten och höet så att pappa kunde köra häst och släpräfsa där.

Sen stod alla beredda med sina mer eller mindre jobbvänliga redskap. Mamma hade säkert en hel räfsa men för barnen kunde det variera. Sen gällde det att fort fort räfsa efter hästen. Det fick inte finnas ett enda höstrå kvar. Allt skulle upp på höhässjan. Och fint blev det. Som innan höet började växa.

Pappa hojtade och skrek om någon var sen, eller kom i vägen för hästen, eller att man inte hässjade nog fort. Jag förstår honom NU. Då kunde man bara sända en hoppets tanke till att man skulle bli utvald att följa med mamma hem när hon skulle hämta fikakorgen. Då var benen plötsligt lätta.

Och sen blev det lunch förstås. Rejäl mat för trötta arbetare. Efter maten la sig alla karlar på golvet för att sträcka ut ryggar och ben. Dom låg där tills mamma var klar med disken, då reste alla på sig och började arbetet igen. Fast jag var liten så tyckte jag det var väldigt konstigt att inte hon hann med att vila sig. Här har säkert jämställdheten idag nått mycket längre,  tänker att alla hjälps åt med att plocka ihop efter lunchen och sen kanske man tar sig en kopp ute på altanen tillsammans innan det är dags att ge sig iväg och räkna vita bollar.

Att köra in höet var betydligt roligare. Då kunde man till och med få åka häst och trampa hö = hoppa och leka i ladan.

Du har just läst del 1 i serien ”Min barndoms somrar”. Vem vet det kanske kommer fler om andan faller på.

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *