Brev från hunden Frank

FRÅN HUNDEN FRANK TILL HANS FÖRÄLDRAR!

Förstår att ni undrar hur det går för mej hos mormor och morfar. Det är helt OK fast en del saker vill jag att ni ska veta.

Förstår nu att det finns stora luckor i min allmänbildning och jag förstår också att det är bra för mej att få lära nytt, fast jag har ju tiden för mej, jag är ju bara 1,5 år. I går stötte vi på en konstig sak som jag glodde väldigt länge på. Det var, berättade mormor, en skopa utan grävare. Den bara låg där alldeles ensam. Konstigt!

Jag äter som en häst, säger mormor. Ganska fräckt! Men jag har god aptit här bland skogar och berg. Luften är klar och ren och jag går mycket så det är klart man får aptit då. Förresten äter alla för mycket i jul, det har jag hört att dom sagt. Nu funderar dom på om det finns likadan mat här som i Stockholm, eftersom bägge säckarna snart är slut.

Visste inte att man kunde sitta i 3 timmar vid ett köksbord och bara prata. Fyra personer… Det var verkligen urtrist. Jag hörde att det var morfars bror med fru som var här igår och dom verkade inte ha träffats på 10 år så mycket som dom hade att prata om. Ibland försökte jag ”väcka” dom genom att hämta en favoritjulklapp, en grön groda som piper nåt förskräckligt. Men det hjälpte inte, jag tänkte sen att dom kanske hör lite dåligt.

Idag stod mormor och grejade med nåt konstigt som sprutade hett vatten och som fräste liksom. Jag har aldrig sett nåt sånt och jag fick inte nosa heller för det var farligt sa hon. Hon berättade också att det var ett strykjärn och då måste jag förstås undra – finns det inte såna i alla hem? Jag har i alla fall inte sett något där jag bor men så är dom lite skrövliga ibland.

Julen tyckte jag gick ganska obemärkt förbi. Jag fick förstås en hel del julklappar men dom flesta är uppätna nu. Det roligaste var att moster var här. Hon är jätterolig och jag saknar henne jättemycket. Nu så här på tredje dan sen hon for måste jag acceptera att hon inte kommer tillbaka på ett tag. Igår när vi var ute och gick var det en tjej som skottade snö på en gård och som var lite lik henne.  Jag blev jätteglad, ja faktiskt så glad så jag satte mej ner och viftade på svansen. Hon var jättesöt och snäll och pratade med mej, men det var inte HON.

Jag har träffat en jättesöt rödhårig tjej. Hon är pytteliten och ser så gullig ut. Hennes matte vill nog inte att vi ska träffas så mycket, hon verkar vara inne på att typ ”lika barn leka bäst”, men vadå…. storleken har väl ingen betydelse

Jag känner mej väldigt utvilad och längtar tills ni kommer och hämtar mej så jag får åka hem och liksom känna storstadspulsen. Är man storstadsbo så är man. Saknar er alla jättemycket och hoppas att ni har det bra i det där landet långt bort. Morfar har sagt att det tar flera timmar att flyga dit.

Nu ska vi visst ut. Jag hör att det skramlar i garderoben… sådär ja. nu är täckbyxorna på, tröja, mössa och jacka och till sist dom där skorna som låter som att det raspar när hon går. Jag brukar vänta tills hon fått på sig jackan innan jag går ut i hallen, annars blir jag så väntlös. Nu laddar hon med 4 plastpåsar och sen bär det iväg. Om inte i flygande fläng så i alla fall i maklig takt.

 

Publicerat av

barbro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *