Skynda långsamt

Någon berättade att hon gått in i väggen. Vid samtalsterapi hade bägge parter kommit fram till att hon hade för mycket att göra! Och att hon var alldeles för lättövertalad att ta på sig fler och fler uppdrag. Stora eller små, så fort hon hörde frågan: ”Kan nån ta det?” så blev hon så irriterad över att ingen svarade så hon sträckte upp handen och sa: ”Jag kan göra det!” Rådet blev nu att hon skulle andas ett par gånger, gärna fler,  så att kanske någon annan HANN fundera över uppdraget. Det kanske inte behövde gå så himla fort, kanske att det efter en eller en och en halv minut fanns någon som faktiskt kunde hjälpa till. Så nu sitter hon och håller andan och räknar till 22 eller mer och hon har märkt att hennes frivilliguppdrag har minskat.

Det verkade helt klart vara något för mej. Jag är också väldigt snabb att sträcka upp handen och anmäla mej. Nu har dock ett nytt liv börjat. Jag tänker mej för innan jag glatt ropar ”Jag kan!” Tror jag i alla fall… jag har nyss börjat med detta.

Nu har jag i alla fall arbetat efter tesen Skynda Långsamt. Så här ser mitt halv-vecko-schema ut.

Bra va! Igår var jag färdig med schemat redan till lunch så sen satt jag och tittade på skidåkningen hela dan. Och nu hör jag att dammsugaren brummar, trots att jag sitter här och skriver. Imorgon bakar jag bullar och sen sätter jag mej och väntar på stockholmsbarnbarnen och deras mamma och deras hund som ska fira sportlov här.

Hoppas dom inte har för våldsamma ambitioner när det gäller just sportdelen. Jag kan tänka mej att lura nåt av barnen att tillbringa en eller två eller tre eftermiddagar tillsammans med mej och en kortlek eller ett Fia-spel.

Ute skiner vintersol och säkert är det nån fågel som kvittrar nånstans. Jag ska ta och ge mig ut i guds fria natur en sväng. Ha en härlig helg ni också!

 

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *