Då tänker jag på mamma

Brev till mamma, och jag önskar att hon kunde svara. Det är så mycket jag skulle vilja diskutera med henne.

Igår var det Internationella Kvinnodagen och i hela världen förenade sig kvinnor i kampen mot orättvisor, löneskillnader och förtryck i olika former. På din tid fanns väl ingen kvinnodag, men Hyland ordnade en Frufridag och det fanns något som hette Husmorssemester. Du åkte faktiskt på en sån en gång, till Västergötland, och jag fick följa med. Det var stort. Att åka tåg och att du skulle få vara ledig.

Du läste Moa Martinsson så nånstans hade du nog ett hopp om att kvinnor skulle göra skillnad i samhällsdebatten. Du beundrade verkligen Moa. Hon var förutom att hon skrev böcker, djärv nog att klippa hellugg. Något som du beundrade och när vi barn var bråkiga och du inte fick ta din eftermiddagslur i fred så sa du att om vi inte var tysta så skulle du klippa hellugg. Inför detta förfärliga hot sjönk vi ihop och tystnade direkt. Vi trodde tydligen att detta skulle vara höjden av förfärlighet. En hellugg!

Du skötte hem och barn och lagård med den äran. Där var du Drottning med oinskränkt makt. Ingen man hade något att säga till om, det var du som bestämde. Och mjölklikviden fick du alltid ta hand om, fast nu undrar jag förstås – kom utbetalningen i pappas namn? eller fick du hämta ut summan själv? Jag hoppas förstås det. Men det var i alla fall dina pengar, fast dom skulle ju användas i hushållet.

Men du färgade håret ända tills de sista åren. Hos á Karin på Kälarne. Det kan jag tycka var bra gjort. Du var förmodligen lite fåfäng fast du inte ville att nån skulle tro det, du vägrade att vara gråhårig. Jag tänker som du mamma, jag färgar också håret och orkade du så ska väl jag klara av det, jag som har så nära till frissan och som har råd att kosta på mej en uppfnissning då och då.

Du var lite bitter över att du aldrig fick gå seminariet och bli lärare. Du hade förutsättningar, enligt din lärarinna. Men det var ingen som kunde kosta på dej att studera så du fick bli piga istället.

Du gillade att skriva. Och nu skäms jag när jag tänker på att du inte nästan inte hade nåt att skriva i eller på. Hemmets Kokbok (tror jag den hette) kom ut varje år och där kunde man anteckna vilken mat man lagat, liksom en dagbok. Där skrev du hela noveller på alla raderna och utanför och ovanför och nedanför. Tänk om du varit med nu, då hade garanterat Bloggar-Dagny fått en konkurrent. Vi har det lättsamt, vem som helst kan sätta sig och torgföra sina åsikter och har man tur kan hela världen läsa vad man skrivit. Och man kan skriva böcker, kosta på en egen utgivning och sälja själv. Det är liksom ingen big deal nu för tiden att vara författare.

Du var så duktig på att laga mat. Varför lärde jag mej inte att laga din Consommé?, soppan som du tog till när det vällde in oväntade gäster och pappa tyckte att alla skulle få nåt att äta. Och jag undrar om inte du också skulle ha  uppskattat ett gott vin till maten nån gång. Men det hörde liksom inte till att kvinnor skulle dricka nåt, förresten var det kanske inte så lockande att dricka starksprit, vilket väl var det enda som inköptes.

Jadu mamma, du hade varit glad att se alla kvinnor i din familj. Du hade varit så stolt över deras fina arbeten och över att dom klarar både jobb, hem och barn. Och att dom har så, som du skulle ha sagt, ”snälla karlar”. Du skulle ha fnissat förtjust över att dom tog pappaledigt och att dom Vabar, att dom tar så stor del i sina barn.

Det här blir riktigt sorgligt för mej. Så nu slutar jag skriva, men fortsätter tänka på dej!

Publicerat av

barbro

4 reaktioner till “Då tänker jag på mamma”

  1. Nog kan man tänka på sin mamma och hur hon hade det. Min mamma blev med barn när hon var 16 år. Då hade hon redan varit piga i 2 år. Min pappa var en glad skit som var snygg och spelade i ett dansband. Inte konstigt att hon föll för honom och så blev det att flytta till svärföräldrarna och fortsätta att mjölka kor och stå nere vid sjön och tvätta i kallvatten och föda fler barn och vad hon hade för drömmar vet jag inte. Att flytta till Skåne och städa trappor tror jag inte ingick i hennes drömmar Inget körkort och var beroende av sin man. Så har jag i alla fall aldrig haft det även om jag inte uppfyllt mina drömmar men så är det väl för dom flesta kvinnor tiden till trots.

    1. Nej nog har tiderna förändrats och ändå tycker man inte att det är
      så himla länge sen. Tänker mycket på när vi var små, va lite man
      hade, lite kläder, lite leksaker. Men glad och nöjd var man hela
      tiden. Kan inte ens minnas att jag klagade på att jag hade tråkigt.

    1. Det vill jag tro… Nu kommer du väl snart hem…
      Stället står kvar och vi är precis som innan du for.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *