lust att sabba …

Igår fick jag brev. Bara en sån sak. Det var ett myndighetsbrev, men från en sån som jag inte visste fanns – Internetstiftelsen. Wow, tänkte jag, nu kommer här som ett brev på posten att jag kan få ansöka om ett bidrag till en ny Ipad. Det är väl sånt stiftelser sysslar med?

Icke denna. Man ville ha min medverkan att besvara frågor om människors internetanvändning. Jojo, jag fattar nog. Dom vill kolla hur mycket gammfolke kan om internet och dom hoppas förstås att kunnandet ska vara högt så att  regeringen inte måste tillsätta en utredning, som efter nogsamt funderande tillsätter en grupp, som utformar särskild utbildning för äldre personer. Jag tänkte att nu kanske dom lyssnat på Dagny, Superbloggaren. Hon fick ju flyga till Gotland på Almedalsveckan för att som publik lyssna på en debatt om åldringsvården. När alla talare hade sagt sitt och paneldebatten hade nått nya höjder i samförstånd, frågade man Dagny vad hon tyckte om alltihop. Hon sa bara: ”Har ni frågat dom äldre vad dom tycker?” Så det var säkert därför jag blev utvald.

Jag har inte deltagit i nån undersökning sen den om mina Köpvanor. Då jag gick på niten att berätta vad jag hade handlat förra gången. Då råkade jag svara ”Blommor”.  Hur många buketter/växter? Jag hade just den gången köpt 7 krukväxter eftersom jag hade städat bort julen. Då kom nästa. Vilken sorts krukväxter; blommande eller gröna? Om dom var gröna; vilken sorts blad/familj? Jag höll på att bli tokig. Önskade att jag hade köpt 7 pelargoner punkt slut. Det gick inte att avsluta undersökningen heller, man kunde vare sig backa eller sluta. Tror jag det. Annars hade dom inte fått en käft att göra klart.

Men nu tänkte jag att det kanske var lite annorlunda så jag loggade in mej. Då grep ”djävulen” tag i mej. Eftersom jag vet att sista frågan alltid är: Är du man/kvinna? och Vilken ålder är du? Tänk att kryssa för att jag använder ALLA sociala medier som finns, jag läser tidningar på nätet på löpande band, jag internettar och nätverkar dagligen och stundligen och så till sist få klämma till med Född 1949. Då skulle dom få se vem dom stungit haver.

Men sen kom jag på att det inte var så smart. Mina svar kanske skulle leda till att vi aldrig mer får träffa en doktor live, utan bara via en trevlig app där varje klick kostar bara 50 kr, eller att det inte finns några tidningar alls, och att man i Rapport bara kommer att skicka länkar i TV:n. Länkar till ”vårt reportage”. Då behöver ju ingen sitta och läsa upp ett litet referat. Eller, ännu bättre, då slipper dom där på TV4 nyheterna stå och gå och se så uppenbart illa berörda ut över sättet att bli exponerad. Och jag förstår dom, det måste väl kännas skönt att ha ett skrivbord att luta sig emot istället för att vandra omkring på en scen med ett litet manus i handen och gärna iklätt högklackat.

Så jag svarade sanningsenligt och rätt. Jag är ju en sån fiiin människa. Och nu är det torsdag och jag ska vara ideell på det roligaste och trevligaste sätt jag vet. Jag är Rödakorsvärdinna på sjukhuset. Där träffar jag alla sorters människor, i alla åldrar och från olika ställen, och ibland behöver dom min hjälp att hitta, eller att läsa kallelsen, eller också vill dom bara prata en stund. Det är så härligt! Jag känner mig snäll, glad och behövd, vilket är en känsla att vara rädd om. Så glad torsdag på er också!

Publicerat av

barbro

2 reaktioner till “lust att sabba …”

  1. Så det är en sådan du är. Vi skulle göra ett besök på sjukhuset hos en patient och en snäll kvinna skulle följa med oss och visa vägen och oj vilka gångar och vilka olika hissar och korridorer innan vi hittade fram. Kan du verkligen hitta överallt på sjukhuset. I så fall gör du det bra. Ärligt talat tror jag att hjälpsamma sjukhusvärdinnan inte hittade heller och skyltarna sa inte mycket. men….hon höll färgen i alla fall. Lycka till med det jobbet. Jag skulle då inte hitta i det virrvarret.

    1. Det var synd att jag inte var där då. Jag tror faktiskt att jag hittar överallt, även
      om det inte är lätt. Men nu har jag gått till dom där ”svåra” ställena så många gånger
      så det sitter i ryggmärgen. Det är ett himla roligt ”jobb” och man känner sig väldigt
      nöjd och glad när man går hem.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *