Jag, en fotbolls-stalker!

FOTBOLL! ”det är mitt liv de se” Man kan få andra intressen i sitt liv även om man är 68. Fast oftast får man inte det. Min pappa sa alltid, när vi barn tyckte att han väl kunde gå på PRO-fika nån gång och träffa andra pensionärer …. ”varför skulle jag det, gå dit och äta tårta, som jag aldrig gillat ….” Han höll fast vid sitt intresse, som var kortspel i alla former, i hela sitt liv. Han höll fast vid det han ogillade också –  Olle Adolfsson t ex var ”skrattretande dålig” och det kungjorde han för alla som orkade höra.

Jag har alltid varit sportintresserad fast jag verkligen inte varit ett dugg sportig själv. När jag var liten och vi fick TV 1956 (tror jag) så kollade vi på ishockey; Tumba, Lasse Björn och Roland Stolt var stora idoler och hemma i kammarn satt halva byn och kollade och skrek och förvånade sig över denna fantastiska nymodighet som gjorde att vi kunde få se nåt slikt.

På senare tid har jag föredragit fotboll. Men, kravet har alltid varit att jag ska kunna heja på ett av lagen. Landslagsmatcher har därför varit obligatoriska. Jag kan inte påstå att jag förstått alla spelets finesser men jag har haft mina idoler och dom har varit heliga. Kim Källström har alltid varit en sån. Jag har älskat hans långa och perfekta passningar men jag har som ensidig idoldyrkare inte ens noterat alla eventuella fel han gjort på plan.

Nu har jag fått ett eget lag att begapa och älska. Östersunds Fotbollsklubb har nu mitt odelade sporthjärta. Jag är helt knäpp. Jag följer alla matcher, på läktaren eller genom att köpa hem en match till TVn. Och jag gör som 1956, försöker bjuda in fler att kolla, det blir liksom roligare om fler än jag skriker.

Och jag älllskar alla spelarna. Jag kan inte tro eller se att dom gör nåt fel vare sig på eller utanför plan och om så vore så har jag förlåtit dom direkt. På matcherna skriker och sjunger och klappar jag och jag har så himla roligt. Helt utmattad tassar jag hem med Annika Norléns låt i huvudet flera timmar. Och när jag ser Sotte eller Ghoddos på stan får jag riktigt skärpa mej för att inte göra mer än glo fast jag är på väg att säga nåt fånigt som: ”Bra jobbat” ”Lycka till i morgon”, eller ännu värre ”Va duktiga ni är”. Hittills har jag hållit mej.

Jag pådyvlar förstås andra min mani. Jag pratar fotboll med alla fast jag ser att intresset ibland är lite svalare. Jag riktigt ser hur dom tänker att jag blivit riktigt märklig på gamla dar. Härom veckan var jag nnnnääära att hänga med till Bilbao, men vågade inte riktigt ge efter för den berusande tanken och tänkte på alla som skulle tänka ”käringen har gått bananas… åka till Spanien för att kolla på match!!”.

Igår satt jag på läktaren och frös så att tårna var alldeles stela när jag gick hem. Men jag tänkte bara på att snart snart får jag sitta där igen och förmodligen frysa ännu mer. Den 23 november är det match och då gissar jag att det är väldigt kallt. Likt en person som ska  gå på Nobelfest har jag såklart redan tänkt ut hur jag ska vara klädd. Här gäller det inte vilken färg och längd min blåsa ska ha, här funderar jag över hur många lager av ylle jag ska få plats med inuti min dunjacka och mina vinterskor.

Heja ÖFK!

 

Publicerat av

barbro

En kommentar till “Jag, en fotbolls-stalker!”

  1. Ja du jag tycker att det är fantastiskt att man kan bli så upphetsad och ivrig för lite fotboll. Jag har aldrig förstått mig på vad det ska spela för roll vem som får in en boll i ett mål. Jag har väl ingen tävlingskänsla över huvud taget. Tycker mest att idrotterna nu för tiden handlar om pengar som allt annat. Man köper spelare hit och dit och dom som har mest pengar kan köpa bästa spelare men lilla Östersund har kanske inte så mycket pengar och har lyckats bra ändå Så pass vet jag ju i alla fall.Roligt verkar du ju ha och det är väl huvudsaken

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *