Ett enda sammelsurium

Nu leker jag ”Bråttom”. Jag leker att jag har väldigt mycket att göra, typ varje dag. Och jag ljuger ju inte helt. Jag har väldigt mycket att göra i säkert ett par timmar varje dag. Jag har så bråttom så jag får inte ihop en enda sammansatt fundering till min krönika. Men, det gäller att hålla i, man vill ju inte bli bortglömd. Det här blir därför, liksom min tillvaro just nu, en svamlande hopplös röra där inte en enda röd tråd står att återfinna.

Läste just att Tuppens år har passerat?? Det hade jag ingen aaning om. Erinrar mej  när vi och våra bästisar var ute i vida världen och hade gjort ett stopp i Singapoore. Vi hade läst på och visste förstås att det när vi var där skulle firas kinesiskt nyår. Det ville vi inte missa. Under dagen var vi runt på olika ställen och alla pratade om firandet och hur fantastiskt det skulle bli. Nästa morgon efter en härlig frukost gick vi till Receptionen för att höra var det var bäst att stå för att se allting. Kvinnan tittade på oss med gapande mun och flackande blick och vi fick ta om det flera gånger. Till slut svarade hon: Yesterday… Celebration finished…. Där fick vi!

Jag tror jag är lite sjuk. Eller mest är jag nog orolig att jag ska bli sjuk. Jag tar det därför väldigt försiktigt med fysiska aktiviteter just nu. Jag ska inte gå på gymmet den här veckan. Om nån frågar varför säger jag: ”Julen stod för dörren!” (vitsigt!).

Jag är ju otroligt modemedveten (hihi). Nu har jag länge tyckt synd om alla karlar med kostym. Modet föreskriver tydligen väldigt små storlekar i alla fall på kavajen.  Dom får knappt ihop tyget så att dom kan knäppa en knapp och det glipar betänkligt. Måste vara oskönt.

Förvirringen sätter sina spår. I söndags kom jag på att jag absolut måste baka nåt saffransaktigt, trots att jag kände mej liiiite sjuk. Jag har för länge sedan slutat baka lussebullar, mina såg ut som små grisar och inte blev dom goda heller, det var bara russinet som var lite saftigt. Jag har ett annat recept som är så himla bra, med mandelmassa istället för kanel och socker. Helt plötsligt när jag stod där och kavlade kom jag på att jag hade gjort mitt gamla vanliga bullrecept och lagt till saffran…. Jag måste koncentrera mej bättre! Nåja, dom blev väl OK men inte som dom jag brukar göra. Alltså får jag. OM JAG HINNER, baka en gång till.

Ute är det kallt och lite krispigt på träden. Nu ska jag på genrep med kören. Vi har konsert på söndag… Vi kanske ses där?

 

Skulle vilja visa mej duktig

Jag drömmer ibland om att just jag, i ett samtal bland vänner, ska kunna briljera med nån fantastisk kunskap som bara jag känner till. Att dom liksom ska häpna och tänka ”men gu va hon kunde mycket om det där …” Vissa illvilliga tungor skulle kalla detta för ett understimulerat bekräftelsebehov, att jag vill visa mej på styva linan till varje pris.

Och visst är det så, men det är också så att det skulle vara roligt att kunna nåt riktigt bra. Det här har inte kommit plötsligt, jag har tänkt det länge.

Problemet är att välja ämne. Länge var jag inne på nån konstnär, Leonardo da Vinci kanske? Men hur ofta kommer man in på just honom. Vindkraften? Den är i alla fall aktuell. Kanske kunde jag komma med upplysningar om vindhastighet, ljudstyrka och andra olägenheter som alla vill höra om. Men nej, det är för krångligt, jag fattar inga tekniska grejer. Dum idé.
Kriget i Syrien? Tänk om just jag kunde redovisa skillnaden och olikheten mellan hizbolla, shiamuslimer, turkar och kurdistaner? Det går bort, känns helt enkelt omöjligt att lära sig.

Det borde absolut vara ett ämne som ligger mej nära…. och nu blir det riktigt svårt. Jag har börjat slöa till, vad är jag intresserad av? Vem vill höra vilken tjocklek det ska vara på ullgarnet eller vilka stickor jag använder?

Musik då, tänker jag, jag är ju grymt musikalisk…. Fast även där är jag slö som en latmask, jag lyssnar på radion hela dan. Ja alltså, jag lyssnar inte, jag hör nåt som skvalar och jag sätter mej aldrig ner och njuter av en artist, spelar upp den senaste singeln och förundras över alla fantastiska texter och magiska soloslingor på gitarren. Nej här är det enklast möjliga väg som gäller. Slölyssna.

Politik? Jag är redan less fastän valet inte är förrän nästa år. Stadsplaneringen? Låt dom bygga var dom vill, jag bryr mej inte.

Motvilligt konstaterar jag att jag är alldeles för slö för att sätta mej in i något överhuvudtaget som kräver ett visst mått av ansträngning. Det enda jag kan greppa i läsväg är romaner och deckare och andra lustigheter. Vill helst inte läsa biografier heller, det blir alldeles för ansträngande.

SLUTSATS:
Jag är en osedvanligt oinlärningsvillig och andefattig människa. Undanber mej kommentarer som ”nej då det är du inte”. Det är sant. Slö och slapp och likgiltig, fanns det ett uttryck som hette förr i tiden. Det passar mej alldeles utmärkt.

Och egentligen är det ganska härligt att kunna säga: ”Det där har jag inte riktigt hunnit sätta mej in i.” eller ”Jag håller som bäst på och läser om just det där.” Alltid lurar man nån…

Den här gulliga tallen såg jag i morse när jag vankade runt i mitt område. Skulle kanske vilja ta hem den …. eller kanske inte. Måste förmodligen i så fall läsa på om Allemansrätten först….

 

 

Vem uppfann dagarna?

HJÄLPPPP! Jag missade Miniatyrrävens dag som inföll igår… Därför är det särskilt viktigt att komma ihåg dagens tema: Smörgåstårtans dag. Och eftersom jag tycker det har varit så många ”ät-dagar” nu ett tag så har jag minskat ner firandet rejält.

Vem är det som kommer på alla dagar som ska firas? Och varför? Undrar var man lämnar in sitt förslag? Finns det en stiftelse, en nämnd, kanske en generaldirektör nånstans som sitter och gnuggar händerna och tänker att ”Nu jäklar kom jag på nåt oväntat och oprövat! Vi tar och firar miniatyrräven!”

Det är mycket som har med mat att göra. I morgon Ostkakans dag, sen är det Napoleonbakelsen och Wienerbrödet lite längre fram. Dom måste jag nog skippa eftersom jag nogsamt firat både Chokladens, Kanelbullens och Kladdkakans dag för inte så länge sen.

Funderar på hur jag ska kunna ge Benbuljongen rättvisa på dess dag. Måste söka anvisningar, här kan man säkert hitta en smart väg till viktminskningens ljuva höjder.

Pälsfria fredan är i alla fall ingen konst. Den 24 november ska jag inte ha nån päls. Vi har två pälsar hängande här efter en avliden släkting. Den ena är en tjusig minkpäls, den är så himla vacker och jag protesterade mot att den skulle skickas iväg nånstans. När jag provar den så förstår jag inte hur hon orkade bära den. Den är så himla tung, mina axlar som redan är i nedåtgående föll ner till midjan och mina steg blev stapplande och tveksamma. Så ska man definitivt inte gå om man har päls. Nej då är det rak rygg och solsken i blick som gäller. Den hänger tyvärr bara där, förutom när jag en gång om år provar den och tänker att det vore bra tjusigt … och varmt!

Nej nu vet jag… Världsfilosofidagen är den 16:e. Den kommer att passa mej. Jag kan sitta och glo och bara tänka en hel dag.

Men det är då det… nu ska jag på gym. Ute är det lite vitt och det ser kallt och vintrigt och härligt ut. Ha det så bra ni med… ät lite smörgåstårta vet ja!

Fina fisken

Så satt jag där på cykeln och trampade runt. Mitt engagemang och intresse för fysisk aktivitet börjar ta oanade former. Jag tränar två gånger i veckan och blir till och med svettig… hur ska detta sluta?

På väggen mitt emot rullar olika bilder hela tiden, ibland är det oturligt nog en vetebulle och en kopp kaffe … ser så himla gott ut så man längtar bara hem så man får fika… Men just när jag passerat Odensala kom en bild på ett akvarium med fina färgade fiskar upp. Då erinrade jag mig följande historia, som förstås är sann och självupplevd.

Det var många diskussioner om att vi borde ha ett djur när barnen var små. Nån fiffig person kom på att fiskar är fina djur, och stillsamma, och dom är liksom inhägnade – vi köper ett akvarium. Välvilliga kompisar kom till undsättning och ville låna ut sitt, det stod bara där i garaget och samlade damm. Det var på 140 liter!!! Jag hade liksom tänkt mej ett litet som kunde stå på ett bord och där det skulle simma omkring ett tiotal olika firrar.

Men OK, det var bara att bära hinkar, låta stå så det blev bra temperatur och sen bege sig till djuraffären. Här räckte det inte att köpa en enstaka fisk, vi förstod direkt att vi pratade stim nu. Alla möjliga sorter blev det och vi åkte hem med plastpåsar fulla med både vatten och fiskar och växter och saker att ha i vattnet och mat och stenar och sand. Det kostade en förmögenhet.

Dom stora fiskarna trivdes med en gång, dom simmade ihärdigt och var så skimrande och färgglada och fina. Det var värre när vi skulle hälla i neontetrorna, dom var säkert 20 st. Vi hann liksom inte sätta på locket förrän dom hamnade alldeles ovanför pumpen och plupp så låg alla 20 på heltäckningsmattan och kippade efter luft. Några hann räddas medan dom flesta gick en ond bråd död till mötes.

Guldfiskarna drabbades ofta av nån slags svamp. Då fick man åka in och köpa ett medel som, när man sprutade det på fisken, färgade hela vattnet grönt – över-dosering? Och när en av guldfiskarna inte gick att rädda fick jag en order från barnen att han måste få dö men han fick inte spolas ner, eftersom han då kunde inbilla sig att han var räddad för att sen upptäcka att han bara kom till avloppsstationen. Det här var innan filmen om Nemo kom. Det var vinter och kallt och jag la den stackaren i håven, bad om ursäkt flera gånger innan jag gick ut på bron ett tag. Jag tror att det var ganska skonsamt ändå.

Minsta dottern hade en fisk – en vit mal. Den var mycket idog och höll hela tiden till nere i ett hörn. Hon älskade sin fisk och stod och kollade på den väldigt ofta. Så fort vi såg att den mattades av blev någon skickad till fiskaffären för att köpa en ny för utbyte. Hon var så stolt och sa: Tänk att min fisk aldrig dör… han trivs verkligen här.

För dog gjorde dom lite till fisks…. dom fick sjukdomar, jagades ihjäl, simmade för länge och för hårt, trivdes inte. Så småningom lärde vi oss att alla sorter verkligen inte passar ihop. Resorna till djuraffären blev både många och dyra.

Men när akvariet var nystädat och det lyste på kvällen och alla sam omkring och såg lyckliga ut, då var det himla trevligt att titta på.

Så de så… nu är det onsdag. Och jag påminner om min favoritlåt med Bo Kaspers orkester: ”Jag vet att det borde vart onsdag idag, men det är söndag i sängen hos mej….”   Skojar bara, jag är förstås uppe och snart på väg på nya äventyr!

 

Slit och släp dagarna i ända

Det fanns eller finns en pjäs som heter ”I väntan på Goddot”…. Min pjäs i livet heter ”I väntan på vadå”. Faktiskt så är jag en sån där som hela tiden ligger steget före, jag väntar alltid på nåt. Igår väntade jag på att den här roliga veckan skulle börja.

En rolig vecka för mej är när det är något inbokat mest varje dag. Busy helt enkelt. Och eftersom jag är värsta träningsfreaken så är det lätt att få till en full vecka när jag tränar två av dagarna. I en timme….. Det kallar jag en fullbokad dag. Många skulle protestera mot beskrivningen.

Sen odlar jag min kreativa sida genom att använda min fylliga (hihi) altstämma i Kören som rockar. Det är väldigt roligt att öva på att sjunga tillsammans. Konserterna skulle jag kunna hoppa över, de är överreklamerade, men just att varje vecka få sätta sig och sjunga tillsammans och höra när det liksom flyter ihop till en helhet. Det är kul det.

Min ideella sida får ett rejält uppsving den här veckan. Som medarbetare i Röda Korset har jag jobb i tre dagar. Om jag hade planer på att visa min ädla sida och mitt stora humanitära intresse så skulle jag beskriva jobbet i termer som ”vill göra något gott, känner att jag vill hjälpa”. Men i ärlighetens namn är jag mest egoistisk, jag får träffa folk, massor av folk. Sjuka, vilseledda, desorienterade, glada, tacksamma, kontaktsökande. Den ädla delen får jag på köpet. För visst hjälper det många att någon bara pratar lite, tar i handen, försöker förstå och agerar ställföreträdande anhörig. Här har jag värsta Topp-jobbet!

I slutet av veckan är jag Klubbmedlem. Den här klubben har få likheter med Trumps Mar-a-Lago i Palm Beach. Man behöver inte betala inträde, det finns ingen dresscode, man behöver inte visa upp inkomstuppgiften. Det är helt enkelt en klubb för såna som bor där jag bor. Vi har inget vinstintresse, vi saknar agenda och det vi har gemensamt, är att vi vill ha en trevlig eftermiddag. En bra beskrivning på inriktning och syfte skulle kunna vara ”Klubben för dej som bara ÄR”.

Och som om inte detta vore nog så får jag gå till frissan på fredag. Jag lämnar in mej ca var 7:e vecka och blir som ny. I alla fall rent färgmässigt. Ingen dag är den andra lik när man färgar håret. Första veckan är jag mörkbrun, förmodligen rätt lika min ”rätta” färg. Fast det är ju fel att kalla den för min rätta, min rätta just nu är väl vit antar jag. Som tur är kan jag inte veta säkert, jag tar inte risken. Sen falnar både lystern och färgen och när 7 veckor har gått är jag en ganska mediokert råttfärgad och blek variant. Och då kanske håret har växt en halv centimeter. Vad det växer långsamt nu för tiden? Om det inte vore för färgen skulle jag spara in massor och nästan aldrig behöva klippa mej. Kanske luggen…

Den illvillige och sanningsälskande läsaren har redan konstaterat att jag skryter och skrävlar om att jag har så mycket att göra. Vad är väl detta för program? I själva verket kommer jag ägna massor av timmar åt att just ”Vänta på vadå?”

Härlig måndag på er!