Slit och släp dagarna i ända

Det fanns eller finns en pjäs som heter ”I väntan på Goddot”…. Min pjäs i livet heter ”I väntan på vadå”. Faktiskt så är jag en sån där som hela tiden ligger steget före, jag väntar alltid på nåt. Igår väntade jag på att den här roliga veckan skulle börja.

En rolig vecka för mej är när det är något inbokat mest varje dag. Busy helt enkelt. Och eftersom jag är värsta träningsfreaken så är det lätt att få till en full vecka när jag tränar två av dagarna. I en timme….. Det kallar jag en fullbokad dag. Många skulle protestera mot beskrivningen.

Sen odlar jag min kreativa sida genom att använda min fylliga (hihi) altstämma i Kören som rockar. Det är väldigt roligt att öva på att sjunga tillsammans. Konserterna skulle jag kunna hoppa över, de är överreklamerade, men just att varje vecka få sätta sig och sjunga tillsammans och höra när det liksom flyter ihop till en helhet. Det är kul det.

Min ideella sida får ett rejält uppsving den här veckan. Som medarbetare i Röda Korset har jag jobb i tre dagar. Om jag hade planer på att visa min ädla sida och mitt stora humanitära intresse så skulle jag beskriva jobbet i termer som ”vill göra något gott, känner att jag vill hjälpa”. Men i ärlighetens namn är jag mest egoistisk, jag får träffa folk, massor av folk. Sjuka, vilseledda, desorienterade, glada, tacksamma, kontaktsökande. Den ädla delen får jag på köpet. För visst hjälper det många att någon bara pratar lite, tar i handen, försöker förstå och agerar ställföreträdande anhörig. Här har jag värsta Topp-jobbet!

I slutet av veckan är jag Klubbmedlem. Den här klubben har få likheter med Trumps Mar-a-Lago i Palm Beach. Man behöver inte betala inträde, det finns ingen dresscode, man behöver inte visa upp inkomstuppgiften. Det är helt enkelt en klubb för såna som bor där jag bor. Vi har inget vinstintresse, vi saknar agenda och det vi har gemensamt, är att vi vill ha en trevlig eftermiddag. En bra beskrivning på inriktning och syfte skulle kunna vara ”Klubben för dej som bara ÄR”.

Och som om inte detta vore nog så får jag gå till frissan på fredag. Jag lämnar in mej ca var 7:e vecka och blir som ny. I alla fall rent färgmässigt. Ingen dag är den andra lik när man färgar håret. Första veckan är jag mörkbrun, förmodligen rätt lika min ”rätta” färg. Fast det är ju fel att kalla den för min rätta, min rätta just nu är väl vit antar jag. Som tur är kan jag inte veta säkert, jag tar inte risken. Sen falnar både lystern och färgen och när 7 veckor har gått är jag en ganska mediokert råttfärgad och blek variant. Och då kanske håret har växt en halv centimeter. Vad det växer långsamt nu för tiden? Om det inte vore för färgen skulle jag spara in massor och nästan aldrig behöva klippa mej. Kanske luggen…

Den illvillige och sanningsälskande läsaren har redan konstaterat att jag skryter och skrävlar om att jag har så mycket att göra. Vad är väl detta för program? I själva verket kommer jag ägna massor av timmar åt att just ”Vänta på vadå?”

Härlig måndag på er!

 

Publicerat av

barbro

3 reaktioner till “Slit och släp dagarna i ända”

  1. Ja som pensionär så räcker det med att ha en enda grej att göra varje dag om det så bara tar en timme. Ibland kör det ihop sig och det blir två grejor på samma dag och då blir det minsann jäktigt. Idag har jag egentligen tre grejor på gång men två är samma tid så då blir det svårt. Annars är veckan full med saker som att jobba lite och att åka på födelsedagskalas och vattengympa och fredagsmat på hotellet och sånt så det är bara att köra på. Mitt hår behöver ingen frissa så där spar jag tid och pengar men växer gör det som det värsta ogräs och har alltid gjort Ha en bra vecka och sjung så det dånar.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *