Fina fisken

Så satt jag där på cykeln och trampade runt. Mitt engagemang och intresse för fysisk aktivitet börjar ta oanade former. Jag tränar två gånger i veckan och blir till och med svettig… hur ska detta sluta?

På väggen mitt emot rullar olika bilder hela tiden, ibland är det oturligt nog en vetebulle och en kopp kaffe … ser så himla gott ut så man längtar bara hem så man får fika… Men just när jag passerat Odensala kom en bild på ett akvarium med fina färgade fiskar upp. Då erinrade jag mig följande historia, som förstås är sann och självupplevd.

Det var många diskussioner om att vi borde ha ett djur när barnen var små. Nån fiffig person kom på att fiskar är fina djur, och stillsamma, och dom är liksom inhägnade – vi köper ett akvarium. Välvilliga kompisar kom till undsättning och ville låna ut sitt, det stod bara där i garaget och samlade damm. Det var på 140 liter!!! Jag hade liksom tänkt mej ett litet som kunde stå på ett bord och där det skulle simma omkring ett tiotal olika firrar.

Men OK, det var bara att bära hinkar, låta stå så det blev bra temperatur och sen bege sig till djuraffären. Här räckte det inte att köpa en enstaka fisk, vi förstod direkt att vi pratade stim nu. Alla möjliga sorter blev det och vi åkte hem med plastpåsar fulla med både vatten och fiskar och växter och saker att ha i vattnet och mat och stenar och sand. Det kostade en förmögenhet.

Dom stora fiskarna trivdes med en gång, dom simmade ihärdigt och var så skimrande och färgglada och fina. Det var värre när vi skulle hälla i neontetrorna, dom var säkert 20 st. Vi hann liksom inte sätta på locket förrän dom hamnade alldeles ovanför pumpen och plupp så låg alla 20 på heltäckningsmattan och kippade efter luft. Några hann räddas medan dom flesta gick en ond bråd död till mötes.

Guldfiskarna drabbades ofta av nån slags svamp. Då fick man åka in och köpa ett medel som, när man sprutade det på fisken, färgade hela vattnet grönt – över-dosering? Och när en av guldfiskarna inte gick att rädda fick jag en order från barnen att han måste få dö men han fick inte spolas ner, eftersom han då kunde inbilla sig att han var räddad för att sen upptäcka att han bara kom till avloppsstationen. Det här var innan filmen om Nemo kom. Det var vinter och kallt och jag la den stackaren i håven, bad om ursäkt flera gånger innan jag gick ut på bron ett tag. Jag tror att det var ganska skonsamt ändå.

Minsta dottern hade en fisk – en vit mal. Den var mycket idog och höll hela tiden till nere i ett hörn. Hon älskade sin fisk och stod och kollade på den väldigt ofta. Så fort vi såg att den mattades av blev någon skickad till fiskaffären för att köpa en ny för utbyte. Hon var så stolt och sa: Tänk att min fisk aldrig dör… han trivs verkligen här.

För dog gjorde dom lite till fisks…. dom fick sjukdomar, jagades ihjäl, simmade för länge och för hårt, trivdes inte. Så småningom lärde vi oss att alla sorter verkligen inte passar ihop. Resorna till djuraffären blev både många och dyra.

Men när akvariet var nystädat och det lyste på kvällen och alla sam omkring och såg lyckliga ut, då var det himla trevligt att titta på.

Så de så… nu är det onsdag. Och jag påminner om min favoritlåt med Bo Kaspers orkester: ”Jag vet att det borde vart onsdag idag, men det är söndag i sängen hos mej….”   Skojar bara, jag är förstås uppe och snart på väg på nya äventyr!

 

Publicerat av

barbro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *