Då tänker jag på M

Häromkvällen tittade jag på filmen om Martina. Jag har växt upp med en kusin som hade Downs syndrom. Vi bodde grannar och hon var jämt hemma hos oss och vi lekte tillsammans.

Likt Martina var hon väldigt framåt, hon var smart och hade en härlig humor. Och likt Martina hade hon en fantastisk mamma som kämpade och lärde henne en massa saker. Vår M broderade korsstygnstavlor, bakade och var den första med den diagnosen som kunde läsa i Sverige, det här är ett tag sen. Hon satt ofta och skrev av sånger i en skrivbok. Nån som minns sångböckerna som fanns på den tiden? Vi hade en massa såna. Apropå sångböckerna så var det ibland låtar som man inte hade hört. När syrran bestämde (hon bestämde allt, hon var fyra år äldre än mej) att vi inte hade hört den sången så kunde jag säga att jag visst hade hört den och kunde den. ”Sjung den då!”, sa syrran. Och det gjorde jag, jag sjöng och sjöng. Då klämde hon till med ”Sjung den en gång till!” Avslöjad.

Vi hittade på väldigt många saker M och jag. Det var väl mest jag som kom med förslagen men hon hakade på. En gång hade syrran och hennes kompis hittat på ett hemligt språk. Varje bokstav hade ett tecken. Tidsödande, tänkte jag och bestämde att M och jag också skulle ha ett sånt språk men för att det skulle gå fortare att ”prata” så skulle vi ha ett tecken per ord.  Vi gick in för detta med liv och lust och antecknade noga i en bok varenda liten fingervisning. Ni fattar … många tecken blev det.

M fick jobb i stan på LM. Plikttroget satt hon varje dag och pillade med nån liten platta där många trådar och små muttrar skulle få plats. Och hon var så glad när vi alla fick åka till stan på söndagen för att jobba. Hon bodde i lägenhet och klarade sig väldigt bra.

Hon lärde mej så mycket och jag tänker ofta på henne fortfarande fast det är många år sen hon dog. Hon hade uttryck som vi i familjen fortfarande använder. Och hon var oftast lycklig och glad.

En sak som jag ofta tänker på. Hon var hemma hos oss väldigt mycket. Vi var en stor familj och det var alltid mycket folk hemma hos oss. När vi syskon fick barn så var M den första att hälsa på. Hon kastade sig ner på golvet och lekte tittut och det konstiga var att inte ett enda av dom småbarnen nånsin blev rädd eller sa ”vad den där tanten pratar konstigt!” Dom älskade henne.

Vilket får mig att avlossa följande visdomsord: Barn gör som vi gör. Om vi inte betraktar något som konstigt så gör inte dom det heller.

Och ute är det en fantastisk dag. Strålande sol och gnistrande snö. Lite kallt om snoken, men inifrån ser det härligt ut.

Publicerat av

barbro

2 reaktioner till “Då tänker jag på M”

  1. Alla har vi våra svagheter och våra styrkor och kan man se till styrkorna så blir det mycket enklare för alla

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *