… bara lite surr…

Härom dan träffade jag en kvinna som läser min blogg. Hon undrade ”var jag fick allt ifrån?”. Då kan jag säga att vi är minst två som undrar. Vad är det som gör att man sätter sig ner och berättar om sitt liv och vill att så många som möjligt ska uppskatta läsningen?

Ingen aning faktiskt, förutom att jag tycker det är väldigt roligt att skriva, har alltid tyckt det. När vi i skolan skulle skriva uppsats så hade jag alltid jättemånga blyertspennor laddade så att det inte skulle stupa på skrivmaterialet ifall jag fick till nån bra historia. Och så långt jag kan minnas så var det bara att sätta igång och skriva, alltid blev det nåt. På den tiden det fanns brev, jag tror man kan säga att brevskrivande tillhör ”förr i världen”, skrev jag långa och många brev. Och när det plötsligt var OK att skriva på maskin så blev sidorna allt fler. Nu skulle jag inte, även om det var inne med brevskrivning kunna få ihop ens nån sida med handstil, i alla fall inte nån som gick att läsa. Min handstil blir bara värre och värre. Man skriver ju aldrig… inte ens namnteckningen längre, man halar bara upp mobilen och identifierar sig via mobilt bankid. Var ska det sluta?

Var kommer det ifrån, det jag skriver om? Ja det kan vara en tidningsrubrik, ett samtal, en tanke. Och idag sitter jag här och verkligen funderar över om jag hört/sett nåt roligt eller tänkvärt som jag skulle vilja dela. Svårt, jag kommer inte på något, därför skriver jag ner något som jag stundtals funderar över:

  1. Vissa personer drömmer om att lära sig ett nytt språk, och förbannar varför dom inte valde spanska när tillfälle gavs. Jag skulle vilja lära mig skånska, eftersom det verkar som att halva skånes befolkning är sportkommentatorer och dom flesta pratar så jag fattar nada. Nu pratar jag inte jämtska själv, men undrar ändå vad som skulle hända om en reporter med riktigt bred jämtländska skulle ges möjlighet att kommentera en match i Allsvenskan. Jämmer jämmer!
  2. Jag är inte så intresserad av att resa utomlands längre. Många undrar över det och kan inte fatta varför jag inte åker till Kanarieöarna titt som tätt. Nu väntar jag bara ut tiden då jag är mest ”inne” och den som flyger, med tanke på klimatet, blir helt ”ute”.
  3. Häromdan träffade jag poliser som var ute bland allmänheten för att höra vår syn på deras arbete. När vi pratat en stund fick jag en enkät som han ville att jag skulle besvara. Första frågan: ”Hur ofta ser du en polis i ditt område?” Jag skämdes när jag skrev ”aldrig”. Tror jag det, jag bor på en liten gata i ett mycket lugnt område, det vore väl bra onödigt om jag skulle kräva polisnärvaro där. Och inte fick jag förklara svaret heller, jag var tvungen att skriva aldrig. Så nu har jag väl spätt på fördomen att polisen är osynlig överallt. Vojne vojne.
  4. Jag har det så bra. Mina funderingar just nu är om jag ska ta tjocka eller tunna långkalsonger när jag ger mig ut i vinterdagen. Ute gnistrar snön, ingen sol i sikte visserligen men man kan inte få allt. Det är otroligt vackert med gnistrande vita och kalla träd och jag hasar väl runt en stund tills nästippen blir lite röd. Och sen går jag in och vilar mej resten av dan innan jag intar en förmodligen ganska lagom fantastisk middag.

    Hoppas ni också njuter av begreppet SKÖNA SÖNDAG!

Publicerat av

barbro

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *