Matchreferat

Hemkommen från min lilla utflykt vill jag dela med mej av en fantastisk upplevelse. Jag brukar tycka att det är rätt trist när man varit borta och har väldigt goda minnen som man gärna vill berätta om. Men det går liksom inte fram till mottagaren, man kan inte få till det, inte förklara så att dom förstår att det verkligen har varit en superbra resa. Därför är det väl onödigt att försöka beskriva, men jag gör det ändå eftersom mitt hjärta ännu är så fyllt av upplevelsen.

Mina tre dagar med äldsta dottern var fantastiska i sig, vi hade så trevligt. Men nu ska jag beskriva D som i Day, alltså Match-Day.

Vi startade efter frukost med en runda på Oxford Street. Vojne, vojne va mycke affärer. Och här och där, ja faktiskt nästan överallt så träffade vi folk som bar rödsvarta halsdukar. Och alla pratade vi med. Dom var från Vigge, Umeå, Kalmar, Uppsala, Malmö, Göteborg, Stockholm, Porto och Östersund. Man måste imponeras över att så många människor valt att resa till London för att se en match med sitt favoritlag.

Vid 3-snåret var det uppsamling på en pub. Det var väl sådär tyckte jag. Här var jag nog i äldsta laget. Det var tokmycket folk, vi fick ingen sittplats utan hängde ändan på ett biljardbord medan vi sippade på ett glas dåligt rödvin och spanade efter kända personer. Det gick sådär, såg faktiskt ingen som jag kände igen.

Nej då blev det betydligt roligare när vi skulle samlas i Highbury Park för att gemensamt vandra mot Emirate Stadium. Där stod 5 000 människor i mörkret och trampade på en gräsmatta.  Det sjöngs och det skrålades och till sist började vi gå. Vi fyllde hela gångvägen och när man tittade bakåt så såg det ut som när New York Maraton startar. Folk folk folk.

Väl framme vid stadion väntade en rad ridande poliser på oss. Hästarna gnäggade av förvåning eftersom vi verkade rätt stillsamma, det var möjligen vår högröstade stil som kunde skrämma dom. Vi var rätt bra på sångerna faktiskt.

Och stadion…. vilken känsla. Planen var så stor så stor och så grön så grön. Jag hade tagit på mej massor med kläder men där uppe på 28:e raden näst längst upp under tak var det varmt och skönt och mössa och vantar åkte av direkt. Jag hade såklart tagit med mej sittlappar men det var helt onödigt, vi satt inte en sekund. Hela matchen stod vi och sjöng och applåderade.

Ja matchen behöver jag inte säga något om. Det vet alla tror jag. Men nog blev vi tagna av ÖFKs öppning och spel. Första målet OJ och sen kom det andra bara några minuter efteråt. Det var otroligt, osannolikt och helt underbart. Tänk när man på tavlan kunde läsa högst upp Arsenal – OFK 0-2. Overkligt.

Spelarna kunde verkligen känna att vi var med dom hela matchen, vi var inte tysta en minut. Och jag som brukar lipa så fort nån gör nåt bra på plan, lyckades hålla mej ända tills grabbarna ställde sig på rad efter matchen och bugade till oss. Då kom tårarna.

Motvilligt insåg vi till sist att vi måste börja ta oss ”hemöver”. Även detta blev en lugn och fridfull vandring.  Massor med poliser och vakter visade in oss i fållor som ledde till tunnelbanan och jag såg inte ett bråk så långt ögat nådde. Lyckliga, varma och glada tog vi oss hem till hotellet och pratade länge om vilken fantastisk upplevelse detta var.

Så nu har jag gjort en fotbollsresa, något som jag faktiskt inte hade trott skulle ske. Och nu förstår jag hur man kan bli hängiven ett lag, hur man kan bli en galen men snäll supporter (vilket väl dom flesta är) och hur roligt det är att känna att man tillsammans med så många andra kan glädjas åt sportsliga framgångar.

Hemma igen har fötterna slutat värka, vadmuskeln har återfått sin spänst och allmänna utmattningen efter alla intryck har lagt sej.  Nu börjar mitt vardagsliv igen!

 

Synd om mej – uppvisar symtom!

Jag är verkligen inte den som förespråkar långsiktiga planer angående min fysiska hälsa, hur man undviker än det ena och än det andra, pressar och blandar och dricker nyttiga vätskor varje morgon eller tänker på hur mina måltider är komponerade. Jag tror på devisen att den som har roligast lever längst och bäst.

Men ibland kan jag behöva ta till en gammal erfarenhet när det gäller att bekämpa mycket lätta förkylningssymtom. Härom dan kände jag mej lite konstig i huvudet, jag förstår precis vad ni tänker, tillägger därför … mer än vanligt. Frös och kände mej tussig. Vad göra när fotbollsmatchen ”Game of the Year” närmar sig med stormsteg, Stockholms-gruppen är på väg och jag till och med ska resa till London nästa vecka?

Jag placerade mej helt enkelt i horisontalläge under min ljuvliga rosa filt. Och där låg jag en och en halv dag. Det visade sig vara ett mycket smart drag ur flera synpunkter. OS och Stina Nilssons Guld + alla reportage och intervjuer som jag förmodligen hade missat annars. Härliga bilder från skidåkarnas hemstad Östersund. Ja det var en riktigt trevlig dag. Och inte ”orkade” jag ta itu med något som helst hemarbete. Det var bara att ligga och bli serverad.

Fast – det är klart – det är roligare att vara helt frisk. Men idag känner jag mej i alla fall mycket piggare. Bomullen i huvudet kan nu beskrivas vara av en Tops´storlek. Jag fryser inte lika mycket – vilket i och för sig kan bero på att jag har rört mej lite idag… Men jag bedömer läget inför morgondagen som hoppfullt med en viss överton av optimism.

Och till råga på allt är det Alla Hjärtans Dag. Sänder därför massor av hjärtan till alla jag känner och hoppas ni får en härlig dag!

Och när jag tänker efter lite till så inser jag att nu blir det mycke framöver. Gu vet när jag har tid att sitta här och fantisera… Vi hörs när jag får tid!

 

 

Hårda tag i trånga utrymmen

Inget utrymme är för trångt, ingen yta för knölig, ingen risk att jag skulle ”banga” för eventuell fastklämning. När Städaren i mig tar tag, kan inget stoppa mej.

I det här fallet kan jag skylla alltihop på Länsförsäkringar. Här tar jag gärna emot sponsring…. för det är väl det man kan förvänta sig när man droppar ett företagsnamn i en blogg som läses av 1000-talet människor!!!??? Som jag alltid har sagt, man behöver inte vara ärlig jämt. Länsförsäkringar hade nämligen en information för oss som bor i den här bostadsrättsföreningen härom veckan. Informationen handlade om vad som kan hända om MAN INTE TÄNKER SIG FÖR.  Det kan t ex börja brinna överallt?? Vattenkokare tar eld både här och där tydligen. Mobilladdare = livsfarligt.  Det kan börja droppa vatten både här och där?? Och man får inte ha hur många flaskor med rödsprit som helst hemma ?? Det senare kändes ganska lugnt, hur många såna behöver man ha i hemmet? Sen jag på 80-talet började använda rödvin i fondue-grytan och sen jag började ha ättikssprit när jag putsar fönster, så står det endast en gammal flaska med 1/3 rödsprit i skåpet.

Men allt annat. Det var lådor under diskmaskin och spis, det var brandvarnare förstås, men där har vi flera stycken. Det känns jättebra att ha såna men det känns verkligen inte bra när dom piper för att batteriet är utgånget eller för att man tänt en tändsticka för nära. Hur tar man sig upp? Bängel, vringel, vrangel… upp på en stol … når inte …. vad ska man göra …. vilken knapp ska man trycka för att få tyst på eländet. Brukar sluta med att man fäktar febrilt  samtidigt som man vinglar omkring på lilla ståytan och det är såååå nära att man ramlar ner och bryter allt möjligt.

Så fanns det en liten sak som vi köpte. En liten apparat som man ska ha under diskbänken för att varna för vattenläckage… Minsta droppe som läcker från ett rör därunder så får vi en pipande varning. Tänkte att dit tar man sig i alla fall, om inte utan besvär, så är man i alla fall på golvnivå och kan krypa in och torka bort droppen.

Men inför denna omfattande installation kände jag att det kanske var dags nu. Att städa därunder. Så då gjorde jag det. Och jag blev alldeles trött. För under tiden så råkade jag befinna mig i ögonhöjd mot andra skåpdörrar och golvlister. Vojne vojne. Mycket blev det!

Nu när det är gjort kan jag luta mig tillbaka inför nästa infall eller anfall av städmani. Utbrotten brukar inte vara så vanligt förekommande, de har ingen känd cykel, ingen periodisering. Dom KAN dyka upp men det är inget att räkna med.

Så medan jag väntar, tar jag och går till frissan idag. Det ska bli så rooooligt!

Mysbyxor

Jag har säkert 8 par olika mysbyxor. Dom är tunna, väldigt mönstrade eller enfärgade svarta eller grå. Tyget varierar, men gemensamt för alla är att de helt saknar styrsel och stil och efter två minuters påhavande blir dom alldeles skrynkliga. Dom sitter fruktansvärt illa och ibland när jag passerar en spegel … fort visserligen … så ser jag att de verkligen inte är smickrande för min figur.

Min ena dotter har självmant utsett sig till min stylist och hon har kommenterat mitt val av mysbyxor. Hon säger att man måste kunna se att det är just mysbyxor; de ska vara mestadels collegegrå, tjocka, mjuka, sköna och stora. Där är jag alltså helt ute och cyklar, jag som trodde att tunna med lite mönster var lite ”finare”.

Så häromdagen när den andre personen i hushållet och jag var på stan, och min födelsedag var i nära antågande, undrade han om det var något i klädväg som jag ville ha i present. Tanken svindlade… men eftersom det kom så hastigt på och vi var i snabb förflyttningstakt genom stadens gator, hann jag liksom inte tänka klart. Just när vi passerade Stadium, för att värma öronen något, fick jag syn på svarta Adidas, ganska tjocka byxor med en vit revär på sidan. Aha, tänke jag, det är väl verkligen något jag behöver.

Sagt och gjort, presenten var klar, mysningen kunde börja. Döm om min förvåning när David Lindgren på Mello igår hade just såna byxor!!! Och det var väl inte tal om nåt mys för hans del där i direktsändningen? Är jag alltså fel ute igen? Är jag värsta modelejonet när jag ligger där och hasar runt i soffan? Lär jag aldrig få reda på … men sköna är dom … och varma…

Likt värsta fågelskådaren satte jag mej nyss en stund och försökte fånga djurlivet utanför mitt fönster. Den andre personen i hushållet matar småfåglarna med skalade solrosfrön (lyxkäk), vilket bevisar, förutom att han är en sann djurvän att han tänkt ut att det då inte blir något skräp på marken. Hålet passar endast för små fåglar och en av besökarna har kommit på att han kan krypa in på ena sidan och ut på den andra. Fast nu har han blivit så rund om magen så vi bara väntar på att vi ska tvingas utföra räddningsförsök pga fastklämning.

Sånt är livet alltså på en alldeles vanlig gata i stan, en alldeles vanlig dag i början av februari. En dag då solen vräker ner, snön lyser vit på även taken och det är aningen för kallt! En härlig söndag minsann!