Matchreferat

Hemkommen från min lilla utflykt vill jag dela med mej av en fantastisk upplevelse. Jag brukar tycka att det är rätt trist när man varit borta och har väldigt goda minnen som man gärna vill berätta om. Men det går liksom inte fram till mottagaren, man kan inte få till det, inte förklara så att dom förstår att det verkligen har varit en superbra resa. Därför är det väl onödigt att försöka beskriva, men jag gör det ändå eftersom mitt hjärta ännu är så fyllt av upplevelsen.

Mina tre dagar med äldsta dottern var fantastiska i sig, vi hade så trevligt. Men nu ska jag beskriva D som i Day, alltså Match-Day.

Vi startade efter frukost med en runda på Oxford Street. Vojne, vojne va mycke affärer. Och här och där, ja faktiskt nästan överallt så träffade vi folk som bar rödsvarta halsdukar. Och alla pratade vi med. Dom var från Vigge, Umeå, Kalmar, Uppsala, Malmö, Göteborg, Stockholm, Porto och Östersund. Man måste imponeras över att så många människor valt att resa till London för att se en match med sitt favoritlag.

Vid 3-snåret var det uppsamling på en pub. Det var väl sådär tyckte jag. Här var jag nog i äldsta laget. Det var tokmycket folk, vi fick ingen sittplats utan hängde ändan på ett biljardbord medan vi sippade på ett glas dåligt rödvin och spanade efter kända personer. Det gick sådär, såg faktiskt ingen som jag kände igen.

Nej då blev det betydligt roligare när vi skulle samlas i Highbury Park för att gemensamt vandra mot Emirate Stadium. Där stod 5 000 människor i mörkret och trampade på en gräsmatta.  Det sjöngs och det skrålades och till sist började vi gå. Vi fyllde hela gångvägen och när man tittade bakåt så såg det ut som när New York Maraton startar. Folk folk folk.

Väl framme vid stadion väntade en rad ridande poliser på oss. Hästarna gnäggade av förvåning eftersom vi verkade rätt stillsamma, det var möjligen vår högröstade stil som kunde skrämma dom. Vi var rätt bra på sångerna faktiskt.

Och stadion…. vilken känsla. Planen var så stor så stor och så grön så grön. Jag hade tagit på mej massor med kläder men där uppe på 28:e raden näst längst upp under tak var det varmt och skönt och mössa och vantar åkte av direkt. Jag hade såklart tagit med mej sittlappar men det var helt onödigt, vi satt inte en sekund. Hela matchen stod vi och sjöng och applåderade.

Ja matchen behöver jag inte säga något om. Det vet alla tror jag. Men nog blev vi tagna av ÖFKs öppning och spel. Första målet OJ och sen kom det andra bara några minuter efteråt. Det var otroligt, osannolikt och helt underbart. Tänk när man på tavlan kunde läsa högst upp Arsenal – OFK 0-2. Overkligt.

Spelarna kunde verkligen känna att vi var med dom hela matchen, vi var inte tysta en minut. Och jag som brukar lipa så fort nån gör nåt bra på plan, lyckades hålla mej ända tills grabbarna ställde sig på rad efter matchen och bugade till oss. Då kom tårarna.

Motvilligt insåg vi till sist att vi måste börja ta oss ”hemöver”. Även detta blev en lugn och fridfull vandring.  Massor med poliser och vakter visade in oss i fållor som ledde till tunnelbanan och jag såg inte ett bråk så långt ögat nådde. Lyckliga, varma och glada tog vi oss hem till hotellet och pratade länge om vilken fantastisk upplevelse detta var.

Så nu har jag gjort en fotbollsresa, något som jag faktiskt inte hade trott skulle ske. Och nu förstår jag hur man kan bli hängiven ett lag, hur man kan bli en galen men snäll supporter (vilket väl dom flesta är) och hur roligt det är att känna att man tillsammans med så många andra kan glädjas åt sportsliga framgångar.

Hemma igen har fötterna slutat värka, vadmuskeln har återfått sin spänst och allmänna utmattningen efter alla intryck har lagt sej.  Nu börjar mitt vardagsliv igen!

 

Publicerat av

barbro

En kommentar till “Matchreferat”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *