Supporter-kultur

Jag gillar fotboll, har alltid tittat på landslagsmatcher men har haft svårt att engagera mig i allsvenska lag eftersom jag inte fattar varför man ska gilla AIK eller Änglarna. Men nu har jag ju ett lag att heja på och det gör jag verkligen. ÖFK och Allsvenskan har blivit ett nytt och stort intresse för mej. Jag hejar och engagerar mej, läser allt jag kan om spelarna och tycker dom är så himla braaaa, både på och utanför planen. Nu kan jag förstå hur man kan bli så otroligt glad eller tvärtom ledsen när laget vinner eller förlorar.

Sista veckan har debatten gått het omkring Djurgårdens supportrar. Jag tycker det är tråkig läsning och jag tycker att ”vi” kanske uppförstorar det hela. Visst, det är absolut fel att kasta öl och skrika saker. Men jag tror faktiskt inte det blir bättre av att vi i Östersund sitter och beklagar oss. Inte heller tycker jag det är rätt att plocka ut en supporter bland alla som var här, göra en intervju och sen kanske få folk att tro att alla DIF-supportrar är dumma i huvudet. Så är det ju  såklart inte. Jag tycker också att det är omöjligt att kräva ett en förening ska ha koll på alla sina supportrar och kunna intyga att alla kommer att sköta sig på en match. Det finns folk i hela samhället som inte kan sköta sig, som inte borde få vara i möblerade rum och som absolut inte har fotbollen i sikte när dom kritiserar det andra laget. Dom borde ägna sig åt att kolla på fotboll istället.

Jag tror att det enda som kanske skulle hjälpa är om dom egna supportrarna läxar upp ”sina”. Visar direkt på plats att det inte är OK.

Som en tant gjorde när hon var i London och på Emirates för ett tag sen. Alla ÖFK-supportrarna var glada och lyckliga,  Östersundarna vandrade i London-kvällen och sjöng ramsor och sånger hela vägen till stadion. Väl inne sjöng dom och klappade händer och allt var fantastiskt. När matchen började stod en kille och buade högljutt så fort en Arsenal-spelare tog bollen, slog en hörna eller en frispark. Så fort han buade vände sig alla om och tittade på honom – irriterat. Bl a satt en liten grabb alldeles intill och han tittade storögt på ynglingen som ju inte var nykter men det ursäktar inte allt.

Tanten blev så himla förbannad så hon banade sig fram till honom och sa: ”Nu är du tyst! Sluta skrik så där!” Både han och hans kompisar såg helt lamslagna ut. ”Jamen vi ska ju vinna den här matchen!” ”Ja inte f-n vinner vi den bara för att du skriker. Tyst!”, svarade tanten och gick tillbaka till sin plats. Alldeles rosig om kinderna och fläckig på halsen. När hon satte sig fick hon flera klappar på axeln och många vände sig om och sa: ”Bra”. Killen … ja han blev tyst och efter paus hade han hittat en annan plats. Buandes eller inte, men tanten var ändå nöjd. Hon hade sagt vad hon tyckte! Och kanske tog det extra bra att det var en tant som sa det, en som kunde varit hans mormor. Man ska aldrig underskatta en tant!

Tanten var jag!

PS… idag är jag såklart jättebesviken efter gårdagens förlust mot Dalkurd…

 

Publicerat av

barbro

En reaktion på “Supporter-kultur”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *