Att hänga med på ”det nya”

Ibland infinner sig frågan om jag är ”för gammal”. Att haka på alla nya trender och tekniker kan hålla en sysselsatt minst sagt. Tycker ändå att jag hänger med rätt bra. Jag betalar mina räkningar från mobilen och jag har ju Bank-ID som jag använder flitigt. Jag kan köpa biljetter till ÖFK-matcherna utan att besöka deras shop, fast jag skriver ut biljetten istället för att ha den i mobilen…. kanske nästa säsong?

Jag kan ladda hem en bok från biblioteket och läsa den på min läsplatta. Fast det vill jag inte för jag tycker det är roligare att vända blad. Jag kan läsa tidningar i mobilen men samma där. Det är roligt att bläddra. Jag har provat att lösa korsord i mobilen, men det blir så stelt och tråkigt. Och då kan jag inte undra vad jag själv skrivit nästa dag (jag skriver helt oläsligt till och med på stora bokstäver!). Det i sig är en lika stor utmaning som att lösa krysset.

Jag kan äntligen ställa om klockan på vår bil, som vi haft i 4-5 år …. kommer inte ihåg hur många? … utan att läsa i instruktionsboken. Och just som jag lärt mej det så kanske jag inte behöver ändra nån mer gång. Vintertid adjö?

Och jag läser på Twitter och Instagram, fast jag publicerar inget själv. Och jag kan ratta in både Play och Netflix hur lätt som helst.

…. och så bloggar jag ju…. Men idag fattade jag att det snart är ett utdött verktyg. Nu ska man You-tub-a. Det finns alla sorters Youtubers på nätet. BookTubers är det senaste – för mej. Dom sitter helt enkelt i soffan och berättar om en bok dom läst. Bokcirkel, släng dej i väggen. Varför sitta en hel månad och vänta på att få berätta för alla vad man tyckte om boken och varför vänta så länge på att få höra vad alla andra läste in för budskap… när man kan få reda på det i samma stund som man ”lagt ut”.

Och så kan man ju bli en Influencer.  Fattar inte riktigt … men jag tror att man då ska uppvisa åsikter eller idéer som inspirerar andra eller som kan locka någon annan till att göra det man själv gör och är bra på. Där är jag rökt. Jag har inga bestämda åsikter om nåt längre. Jag jamsar med, för lat för att argumentera och för bekväm för att lansera en synpunkt som kan leda till våldsamma diskussioner.

Tyvärr fattar jag inte vad hashtag betyder eller när jag ska använda det, fast jag fått det förklarat för mej flera gånger.  Jag klarar mej med att ”lajka” eller göra ”tummen upp”, ibland trycker jag ditt ett hjärta också.

Summa summarum…. det här var ännu ett inlägg som kan läsas eller inte, känns inte som nån kioskvältare tyvärr. Vi lägger det till SMS = SamlingMedStrunt.

Och ute väntar cyklarna på bättre tider. Endera att dom får vara inne och värma sej en längre tid eller att dom får hänga med på en tur till!

Jakten på rabatten

Det kan i det här fallet dubbeltydas. Att jag sedan alltid jagat den perfekta rabatten på Lantstället torde vara vida känt vid det här laget. Nej nu menar jag min fascination och desperation och mani kring rabatter på köp. Jag älllskar när jag får lite rabatt på nåt.

I våras köpte jag ett häfte med City-checkar och jodå, när dom nu går ut i slutet av oktober så har jag helt klart tjänat in mina 100 kronor. Bara på parkerings-lapparna går jag mer än jämnt upp. Men jag har så mycket som jag inte utnyttjat. Den här veckan har alltså jakten börjat och jag har fyllt mina skåp med mer eller mindre, inte precis onödiga, men dom är inte nödvändiga att köpa just nu. Bra saker, men:

-En ny baddräkt.  Kanske blir det en sommar till likt denna? Kanske kommer jag att besöka ett mysigt Spa där jag ska drapera mig i en vilstol, i baddräkt och med en vit frottémorgonrock lite hafsigt virad runt bena?

-Garn. Sist jag räknade hade jag 43 nystan i olika färger och tjocklekar. Och så fort jag ser ett garnnystan är jag tvungen att ta i det och vilja köpa. Jag stickar ju på nåt meningslöst och till intet nyttande vant-projekt hela tiden och 3 nystan för bara 91 kronor, det var väl billigt? Och bra att ha? Ifall jag helt plötsligt saknar rosa färg?

-Kort på Akademibokhandeln. Bra att ha ifall jag helt oförhappandes bestämmer mej för att skicka ett kort. Annars verkar det vara mest inne att sms-a eller Facebook-a när någon fyller. Men visst är det roligt att få ett fint kort med posten? Jättefina och jättedyra men med rabatten så!

-Inte otippat och tråkigt nog stod apoteks-besöken för de flesta kortköpen. Alvedon och Ipren behöver man väl när som helst? Våtservietter till mina ögonlock – jodå man kan använda såna ibland. Nässpray som jag använder i yttersta nödfall, tycker det smakar så äckligt. Esperitox, påttifall jag känner föraningar om förkylning, fast det är så sällan jag är sjuk.. men. Men det värsta var väl ändå en BLODTRYCKS-MÄTARE…. den var absolut dyrast men där tjänade jag en bra slant. Det finns gratis utrustning på Hälsocentralen men nu kan jag pumpa och trycka och lagra mina värden så fort jag känner mej lite vimsig och yr. Den kommer att bli väl använd.

-Ett besök på Cervera gick inte som jag hoppats. Jag hade sett så fina kaffekoppar där och eftersom jag absolut anser att vi ska vara två om vissa saker så drog jag med mej den andre personen i hushållet. Kopparna av märket Marimekko var så fina men när han såg priset kunde ingen rabattkupong i världen få honom att tycka det var OK.

Så nu är prolemet bara alla lappar som ligger kvar i häftet. Jag har ett par veckor på mej. Eftersom jag är urusel på att räkna och eftersom det förmodligen inte skulle gagna mitt ekonomiska renommé så slår jag fast att jag fått en massa i rabatt men att jag totalt sett ligger sjukt mycket minus.

Passande nog sitter den här på mitt kylskåp. Och nu är det fredag och det är så härligt så….

Olympiska spel .. nya försök!

Jag jobbade i sparbankshuset vid Stortorget. Kl 1300 skulle vi få resultatet från omröstningen om vem som skulle få arrangera Vinter-OS år 1994.  Jag hängde utanför fönstret och höll krampaktigt i en lååång tygremsa, i alla fönster längs raden på tredje våningen stod en banktjänsteman och höll i sin bit. Vi hade tränat på att just när dom ropade… ”and the Winner is Ostersund” … så skulle vi släppa taget och ner på husfasaden skulle segla en text på vit botten. Förmodligen stod det ”OS i Östersund 1994”. Jag såg den aldrig själv nämligen, och faktiskt var det ingen annan som såg den heller. För när den knastrande inspelningen direkt från omröstningen hördes så sa dom ”and the Winner is … Lillehammer” Och jag blev så paff så jag höll på att släppa taget direkt.

Förvåning, besvikelse, ilska och allt möjligt annat drabbade alla när- och onärvarande som absolut hade trott att vi skulle ro hem spelen. Jag hade fantiserat om hur våran invigning skulle bli, fast jag hade ju lite svårt att räkna ut var vi skulle hålla till med hela alltet. Jag tänkte på invigningen i Ryssland när publiken på given signal höll i små näsdukar (typ) och föreställde en panda och några hade fått en näsduk som bildade en tår i pandans ögon. Tänk om man fått vara den tåren …

Ackja, det var bara att bryta ihop och gå vidare. Till ett annat år. Östersund var på hugget igen och jag hade lyckats nosa upp att det skulle spelas in en film som visade hur fantastiskt det skulle bli för alla världens atleter att vistas hos oss. Det var samling på ÖSK och jag skulle såklart dit och bidra. Eftersom jag var ute i god tid bestämde jag mej för att åka till Växtvaruhuset och köpa nåt (?) och sen var det bara att susa iväg längs Rådhusgatan… då plötsligt stannade bilen … utanför Konsum. Den var död helt enkelt. Eftersom min man var i bilbranschen hörde det inte till vanligheterna att vi förfogade över bilar som stannade. Men vad var detta? … Och såklart var det hans fel. Det här var innan mobiltelefonernas tid. Nu var det bråttom! Jag rusade in på Konsum och röt till en förbipasserande personal att jag var tvungen att låna en telefon o m e d e l b a r t….. eftersom jag skulle vara med och ordna så att Östersund fick ett olympiskt spel. Jag tyckte det kändes som att hela affären frös till och blev varse allvaret (så minns jag det i alla fall). Jag lotsades in på kontoret och ringde den skyldige. Som kom med en annan bil till mej och en bensindunk till sej själv.

Jag hann fram. Jag fick en fyrkantig blå platta som skulle hållas ovanför huvudet och sen skulle alla vi blå forma en ring, som gick in i en annan ring … ja ni fattar! Helikoptern cirkulerade ovanför oss och vi kände oss så nöjda och involverade och stolta. Det gick inte den gången heller!

Och nu pratar dom om OS i Sverige igen… Vi får väl se!

Besökte för övrigt Lantstället igår och bestämde mej för att alla dom här löven kommer att blåsa iväg till grannen nu i höst så att det är grönt och fint när jag anländer till våren.

 

 

 

 

Höst inne och ute och överallt

Det är inte lika roligt nu som då. Då när jag sprang nerför trapporna med lätta steg och tänkte på allt roligt som väntade mina lätta fötter.  Nu är stegen tunga. Det gnisslar i förrådsdörren. Jag hittar den på en gång …. Påsen med vinterskorna. Tråkigt att börja använda dom, men jag inser nödvändigheten. Mina lätta sköna träningsskor (jag kallar dom så fast jag inte tränar i dom) med liksom ett nättyg uppepå är alldeles för kalla nu, det blåser rakt in, vilket jag märkte på fotbollsmatchen häromkvällen. Nu är det dags för kraftigare läderskor med resolut gummisula och en fot där min extratillverkadetillminfot-sula får plats.

På samma gång tog jag upp sladden till motorvärmaren. Kan det bli tristare?

Det är mycket förändringar för mej nu när jag är hemma på min gata i stan. Annat liv och leverne kan man säga. Idag på promenaden gick vi på Nationalmuseum och det var verkligen häftigt och fantastiskt och roligt och spännande med en superbra guide dessutom. Sånt kan man få göra om man bor i stan.

Och i skafferiet hittade jag den här burken …

Särskilt tredje stycket verkar bra… ”bidrar till normal mental prestationsförmåga” – det tackar man ju inte nej till! Dom där pillerna ska ätas upp!

Och ute är det strålande sol, halvkyligt i luften och hela världen är som ett eget nationalmuseum i färg…. Så vad klagar jag på? Härlig höst på er!