Lucia-minnen

I morse hade vi förmånen att få besöka Lugnvikskyrkan för att titta på Klass 3:s Luciatåg. Jag lipade från ”Natten går… ” till ”Sankta Lucia”. Dom var så söta och allvarsamma. Lucian skred fram med koncentrerad blick och alla i tåget sjöng med stor inlevelse och lust. Förutom dom vanliga sångerna så fick man även höra några alldeles nya, för mej i alla fall. En ljuvlig morgon!

När jag satt där så mindes jag förstås andra luciamorgnar, då våra barn hade huvudrollen. Och läste verser som vi tränat på hemma tills dom satt som ett rinnande vatten. Den minsta blev ofta förkyld just till Lucia. Hon hade en aning feber men den knäppa modern petade i henne en Alvedon och sa: ”Såklart att du ska gå idag, det är ju Lucia… och du ska ju läsa en vers …” Typiskt mej så trodde jag att hon skulle bli så otroligt ledsen när hon efter några dagar vaknade upp ur feberruset och upptäckte att hon missat själva Lucia. Nu så här många år efteråt kan jag tänka: Stackars barn, hon hade nog helst krupit ner i sängen och sovit bort febern…. Men jag tänkte väl att får man chans att uppträda så tar man den.

Det kan bero på att jag numera tillbringar alldeles för mycket tid i min Tankesmedja. Men nog sitter jag och kommer ihåg väldigt många dumma saker jag gjorde och sa som förälder. Men då, i stridens hetta (ibland kändes det så) intalade man sig att man alltid visste bäst och gjorde rätt. Om inte annat så låtsades man det. Till alla mina barn säger jag nu som Jesus: ”Förlåt dem ty de visste icke vad de gjorde..”

Annars så tänker jag… har ni tänkt på att väldigt många nu säger ”Jag tänker att… när dom får nån fråga. Istället för ”Jag tycker …” Och nu verkar det vara bara jag som säger ”typ” eller ”sjukt”. Nu när jag äntligen fått in dom uttrycken som en naturlig del i mitt annars så rikliga ordförråd, så är dom ute. Jag tänker i alla fall på att jag har det så sjukt bra och just idag är det typ en sån där dag då jag bara ska nöjda mej med att göra absolut ingenting fram till kl tre då jag ska göra stan med några kompisar.

.

Ja just det, granen är såklart klädd. Det gör jag tidigt och därmed blir jag less redan till nyår. Men vadå, jag gör som jag vill … med allting … är det inte fantastiskt! Glad Lucia på er!

Publicerat av

barbro

En kommentar till “Lucia-minnen”

  1. Jag saknar att jag inte har någon att lussa för som jag gjorde förut. Katta bryr sig ju inte och utanför är det 24 grader kallt. Inga lussekatter har jag och det får bli en kopp kaffe och en pepparkaka framför tvn och minnas hur det var förr innan man blev ensam och frusen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *