Tränings-freak… det är bara förnamnet!

Härom dan på gymmet råkade jag sammanstråla med en Tränings-man. Han är ofta där och jag ser med avundsjuka blickar på när han drar upp hela sin seniga och muskulösa kropp ända upp till taket via en stång. Han är förstås mmmmycket yngre än jag. Efter tre sammanträffanden bredvid varandra började jag fundera om han trodde att jag stalkade honom, man vet ju aldrig vad yngre män tror om äldre damer? Han undrade väl detsamma för plötsligt tilltalade han mej och frågade hur det gick för mej med träningen?

Herregud! Vilken fråga! Och helt oförberedd var jag också. Eftersom jag har ett mycket rörigt intellekt började tankarna snurra. Jag kom fram till:

Trots år av träning, visserligen inte med någon större varken intensitet eller kontinuitet ser jag, när jag, oftast efter mörkrets inbrott, håller upp min arm som då inte är beklädd med tyg, en dallrig massa som hänger, den inte bara dallrar den är rynkig också. Och min kropp har antagit minst sagt oanade former. Numera har jag ingen ända, vilket är synd för jag har läst i Svensk Damtidning (sponsring tack!) att det är ”inne” med en stor bak? Obegripligt! Dom till och med planterar in nåt för att den ska fyllas. Och framtill har området mellan bröst och midja fyllts ut av nåt läskigt vitt och dallrigt. Inte bra! Så nån större framgång kan jag inte påstå att jag haft med mitt ”ideliga” tränande.

Vad jag svarade: ”Hrmmm…. jodå, det går bra … eller bra och bra … jag tror det är nyttigt för blodcirkulationen att jag vevar omkring med armar och ben lite… Behöver jag säga att han omedelbart bytte station. Kanske gym, vad vet jag?

Nu är det i alla fall torsdag och det är ju en tjusig tid på många sätt!

Publicerat av

barbro

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *