Sportig, nja!

Och i morgon ska min yngsta dotter åka Halvvasan. Jag tror hon har goda chanser att komma i mål. Redan här ser hon både taggad och avslappnad ut.

Så fort jag får tillfälle att glädjas över hennes liv och leverne så hävdar jag att hon är så lik sin mamma. Men när det kommer till sport och hälsa och träning så har jag faktiskt börjat inse att det inte är en adekvat koppling. När jag säger nåt sånt får folk nåt dimmigt i blicken eller också tittar dom bort eller också börjar dom prata om krisen i Syrien eller nåt, bara för att avleda uppmärksamheten från mina pinsamheter. Nej här får jag ge mej och erkänna att det nog är  faderns sportgen som fått genomslag.

Jag för min del kan ju inte begripa hur man kan vilja kämpa på i 4,5 mil på skidor. Och det beror faktiskt inte på att jag är gammal, det har jag alltid tyckt. Jag hade ett enligt mej lysande förslag. Som när jag tänker efter skulle ha passat mej bättre.  Man kunde åka upp till Mora, hämta ut nummerlappen, ställa sig i kön eller vad det är man gör, lämna kläderna i en påse och sen bara lite fint glida ut till höger och in i nån fålla som leder till parkeringen. Sen åker man i sakta mak till Mora, ställer sig och försöker se lite svettig ut, hämtar sin påse och drar iväg till duschen. Sen, om nån vill kolla åktiden så kan man väl bara säga att chipset, förlåt chipet, inte funkade. Behöver jag säga att vasaloppsåkaren blev minst sagt förvånad. Vilken mamma försöker inleda  sina barn i fuskfrestelse?? Skämmas var vad jag skulle göra!

En annan av döttrarna tränade och tävlade på skidor i ungdomens dar. Hon var duktig och tävlade lite överallt i Jämtland. När jag var med på tävlingarna så tyckte jag så fruktansvärt synd om henne när hon kom kämpandes mot målgång. Så istället för att med ett rungande och klingande ”Heja… kör på!” så hördes en tårdrypande och bruten röst stamma fram ett ”Heja, du är jätteduktig!” snyft.. Här var det hon som skämdes.

Lat och bekväm är ordet…. Men det gör ingenting, jag är glad ändå. Och i år är jag särskilt glad för i år är påsken sent och jag behöver inte hålla på och säga ”Nä, man kanske skulle ta sig en tur på skidor!!”

Här kommer min alldeles egna lilla favorit-ramsa:

Måndag gör jag ingenting, ingenting, ingenting
Tisdag ser jag mej omkring, mej omkring, mej omkring
Onsdag sitter jag i tankar
Torsdag går jag kring och vankar
Fredag gör jag som jag vill
Lördag, söndag hör helgen till

Det finns melodi till också och den kan jag sjunga ifall vi ses nån gång!

 

Publicerat av

barbro

En kommentar till “Sportig, nja!”

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *