Vill inte …

Nu vill jag inte höra nåt mer. Om allt orättfärdigt som försiggår i både stora vida världen och här hemma. Programmet Uppdrag Granskning är jättebra, dom hittar så många oförrätter och oegentligheter för världen att beskåda, men det blir för mycket för mej. Förr gav dom sig in på intervjuer med en gömd mikrofon i kavajfickan men nu visar dom upp än det ena och än det andra graverande dokumentet samtidigt som dom ställer mycket obehagliga frågor som inte kan besvaras av det förskräckta intervjuobjektet. Det lämnas in papper och bevis i mörka hotellrum och källorna är ofta hemliga. Igår var det min gamla arbetsgivare som konfronterades med bevis om oegentligheter. Här ser det dock ut som att det är fler än jag som inte fattar. VD:n såg minst sagt förvånad ut och det kanske inte var så lyckat.

Jag fattar helt enkelt inte. Fast jag inte riktigt vill tillstå det så är jag kanske ändå  för gammal och trög i kolan. Jag kan inte få in i mitt huvud hur en amerikansk kongressmans affärer i Baltikum kan få en svensk bank på fall. Och jag förstår inte hur en amerikansk kampanjgeneral kan få Trump att vinna valet genom att han har nästlat sig in i Ukraina. Det är som en kriminalserie alltihop.

Och jag vill inte höra mer om Kindberg och Östersundshem och ÖFK. Jag vill bara ägna mig åt att gruva mej inför söndagen då vi ska möta AIK borta. Såna lättsinniga tankar är det enda jag klarar av.

Och jag vill absolut inte anstränga mej att försöka förstå politiska resonemang, jag tappar tråden direkt. Ungefär som när dom visar vädret, jag hör vad dom säger men när det gått en minut kan ingen få mej att redogöra för om det kommer att regna i morgon.

Om det inte vore så tråkigt skulle jag dra täcket över huvudet och varken se eller höra. Men det blir så trist och instängt så jag har bestämt mej för en annan strategi. Jag ska bara se på roliga program som helst inte är verkliga. T ex alla serier som jag alltid älskat, dom är ju OK, det är bara hittepå. Och så ska jag titta på sånt som Lerins Lärljungar, igår fick det programmet mej att både skratta och gråta på samma gång.

Jag ska göra saker jag tycker om och överlåta allt tungt till såna som förstår bättre. Jag ska nicka och hålla med i lagom hög grad. Jag ska bli en lättsinnig, dum, obekymrad, oengagerad och underbart lycklig 70-åring… med början nu!

Härliga Östersund!

Va roligt vi haft med VM i Skidskytte. Tänk att få se alla världsstjärnor live och  att kunna gå omkring på stan och sitta på caféer och smyglyssna på andra språk. Att få se hur folk från alla länder vandrar omkring med sina färgglada hattar och ovanliga flaggor i ryggsäcken. Det har varit fantastiskt roligt!

Och nu stundar en annan väldigt rolig sak. Allsvenskan börjar snart. Nu vill jag bara läsa om hur spelarna mår, vad dom tror om motståndet och hur många som är spelklara. Tyvärr både läser och hör jag mer om saker som kan drabba ÖFK om si eller så  inträffar. Och kanske är jag helt enkelt dum i huvudet, men när jag läser om ena markavtalet och luftfakturan efter den andra så tappar jag tråden, tänker ”har jag inte läst det där förut?”. Jag har helt enkelt svårt att hänga med. Så jag väljer att förlita mej på den expertis som finns i våra svenska domstolar och låter dom avgöra vad som är rätt eller fel.

Och jag längtar till att få se vårt lag i Allsvenskan. Även där får jag chans att se meriterade och duktiga fotbollsspelare  som gör fantastiska mål och roliga passningar. Och jag får uttrycka både glädje och sorg ”Jaaa!” ”Jäklar också, va nära!” ”Men nästa gång!” ”Tänk att vi vann!”

Och den 7 april på första hemmamatchen då står vi där med halsdukarna i högsta hugg. Vi bryr oss inte ett dugg om ifall Hörnsparken är högt värderad eller inte. Nej, vi sjunger med rörd-röda ögon och skrovlig röst:

Dej vill vi ha med om du tror på det här
Vem du än är om du tror på det här
Sida vid sida vi lyfter det här
Fjällen är fond till det här

Frågor på det?

Solen glimmar …

”Det som göms i snö…” en gammal ramsa som alltid stämmer lika bra. Men som  kanske inte var tanken, så stämmer den lika bra ute som inne. Plötsligt ser man saker som man inte trodde var möjliga för en månad sen. Och man ser dom inte bara mellan 11 och 2 på dagen, nej nu kan man råka sitta i nån ovanlig vinkel och ”hoppsan” så stirrar man på en golvlist som ”gud har glömt” … och inte bara han.

Häromkvällen och kvällen innan och faktiskt kvällen innan så satt jag och såg in i ett hörn i det som jag så förnämt kallar Biblioteket. Det var alldeles svart på ett ställe på golvlisten. Så igår när jag var hemma en stund mellan alla mina roliga engagemang som företrädesvis sker utanför hemmet så råkade jag se den igen. Den här gången från ovan.

Nej nu jäklar! Det visade sig vara väldigt svårt att knöla ner sig till rätt svartfläck, faktiskt så svårt så jag bestämde mej för att möblera om samtidigt. Jag flyttade en bokhylla från den ena väggen till den andra, ca 3 dm. Nu syns inte den listen alls, men såklart torkade jag noga innan jag klämde dit hyllan. Jag torkade alla böcker och golvet och listen och tjopp tjolahej så blev det lättare att andas. Nu ska jag, så fort jag får en stund över, ta resten av rummet och framför allt resten av listerna.

Det blev sååå bra, fast nu saknas det en tavla där hyllan stått. Och en ny lampa eftersom den befintliga är sönder och bortom all räddning. Men det blir kanske nästa vecka.

Så här års kan det faktiskt klia i mina städfingrar. Fast om jag ska vara ärlig så är det inte städningen som lockar utan möjligheten att kanske förändra något. Det är nästan omöjligt att möblera om här hemma, för litet och var sak står på den plats som är avsedd. Men lite kan man ju alltid hitta på. Jag jobbar på det.

Läste om städning att man bör tvätta lakan varje vecka, kökshandduken varje dag! Hoppsan, där har man lite att göra helt klart. Men gamla vanor tar tid att bryta så jag ägnar mej åt solskenet ett tag nu innan jag helt ändrar i min planering. Härlig onsdag på er!

 

Mot hembygden …

Idag blir det en rolig dag. Jag är bjuden på konfirmation och inte nog med det, platsen är samma kyrka där jag konfirmerades för visst många år sedan. Att jag inte sätter ut vare sig årtal eller hur länge sen det var beror inte på att jag inte vill visa hur många år som gått,  utan mer för att jag inte kan årtal och inte kan räkna. Jag vet när jag är född, gu vet hur länge det håller i sig?, och kan ibland nödhjälpligt räkna ut händelser utifrån det. Men när det kommer till 60- och 70-tal så blir jag väldigt ospecifik. Tröstar mej med att man har olika färdigheter och skills här i livet, jag är duktig på att komma ihåg händelser istället, fast inte när dom hände.

När jag konfirmerade mej så fick vi cykla till prästgården. Det var 1 mil och det var jätteroligt. Man slapp ifrån sysslor hemma… fast de enda sysslor som jag nu kan minnas är att vi skulle hjälpa till med slåtterarbete och det kan väl inte ha varit under den här tiden? Jag har förstås heller ingen aning om vilken tid på sommaren detta var. Men sommar var det och vi hade jätteroligt där på cykeln. På hemvägen gjorde vi ibland en avstickare ner till en hängbro över …. kunde det vara Flarkån? Jätteläskigt när någon eller flera vågade sig ut några steg på den.

Konfirmationsundervisningen hade såklart inget med nutidens sätt att lära för att förstå att göra. Vi blev fenor på att kunna psalmverser utantill (kan vissa än i dag) men bibelstudierna var det si och så med. Vi hade både turen och oturen att i gruppen ha några väldigt busiga och omogna pojkar. Prästen var inte direkt någon pedagog och när han fått nog av fniss och fnitter och kastade papperslappar så rusade han upp från sin stol, högröd i ansiktet och spottade fram ”Fåfängligheters, fåfänglighet, allt är fåfänglighet”. Jag vet än idag inte vad han ville säga med dom orden men han rusade i alla fall ut ur rummet och efter ett väldigt litet tag så antog vi att lektionen var slut för dagen. Härligt, då hade vi mer tid på hängbron.

Själva konfirmationen i den stora och fina kyrkan bestod i att vi skulle svara på några frågor och sen var det dags för nattvarden. När vi stod där på knä, en grupp i taget, så skrattade bus-pojkarna så vitskjortorna skakade. Och vi andra hade väldigt svårt att hålla oss och inse allvaret i situationen. Jag vill minnas att någon frustande av skratt sände iväg några röda vindroppar på prästens fina mantel. Det var förstås förfärligt. Jag har tagit nattvarden sen nån gång bara för att liksom släta över.

Men det var roligt att välja motiv på dom små korten som vi skulle dela med varandra. Vilken lyx! Jag hittade faktiskt en bunt härom året.

Jag ser fram emot den här konfirmationen. Den blir garanterat annorlunda!

Glad är bara förnamnet…

Idag är jag också glad. Jag är glad över att jag var till tandläkaren igår och fick en OK-stämpel. Och jag är glad över att det inte kostade mer än 1250 kr… det kunde ha varit värre. Och det är klart att det kostar med röntgen? Och dom där hemska plattorna som dom ska kila in i munnen precis där det känns som att man ska kräkas… dom är säkert jättedyra…

Och jag är glad att jag bor i Sverige… och Jämtland! Kanske inte just idag när snön vräker ner och jag för bara nån vecka sen hade börjat drömma vår-drömmar. Men det är ju roligt för skidskyttet förstås!

Så här mycket har det snöat sista timmen!

Och jag är så himla vansinnigt oerhört tok-glad att jag fick vara med i Biathlon Quire och delta i invigningen av VM i Skidskytte. Alla timmar vi alla 560 stod där vid Rådhuset och repade och väntade och repade och lyssnade … alltmedan benen blev mer och mer stelfrusna … alltmedan tårna blev svårare och svårare att röra … alltmedan solen, som faktiskt värmde en smula när vi började 1350, försvann och det blev kyligare och kyligare ….

Och sen, när vi såg alla människor som kom! Vilken fantastisk känsla. Och när vi framförde det otroligt vackra stycke som Pär Wiklander har skrivit och med de magiska orden som Tobbe Forsberg lagt till, ja då var man lycklig att bo i Jämtland. Ifall ni inte var där eller hörde alla orden så kommer här några av dom:

Du är skogen, den djupa. Ett hem för allt det vilda.
Du är ljuset, norrsken över himmelen.
Du är fjället det vida. Himmel möter jord, storhet utan ord.
Du är staden och byarna där vi lever våra liv.
Du är landet vi delar, landet vi älskar
Jämtland, Jämtland. Du är vårt hem. Du är vårt hem.

Jag tror jag ska göra en liten piruett, så glad blir jag när jag tänker på alltihop. Glad fredag på er!

 

 

Roman med potential – pyttsan!

Jag läser mycket, är med i en läscirkel på Hübinettes Bokhandel (sponsor tack!) där det fungerar så att man köper en bok på hösten, sen får man tillgång till ett bibliotek på ca 50 böcker under ett år. Man läser varje bok så länge man vill och byter när man vill. På slutet får man välja en bok att ta hem. Jag gillar konceptet, att inte vara bunden till en viss lästid och samtidigt är det härligt för mej att ta en promenad ner på stan för att byta bok.

Jag läser mest på kvällarna när jag lagt mej. Om boken är bra kan det bli ganska sent innan jag släcker lampan. Ibland är den så bra att jag helt enkelt inte kan sluta innan jag läst klart. Då kan det bli vällldigt sent.

Men nu ska jag berätta om just den här boken. Här har ni handlingen i korta drag. En lovande ambitiös kvinna jobbar på investmentbank. Ett ställe där dom pressar sina anställda till oerhörda arbetsinsatser, hon jobbar dagarna i ända + halva nätterna på jobbet och resten av tiden har hon med sig datorn i sängen och gör klart alla grafer och siffror och presentationer som hennes omänskliga chef lagt på henne.

Nu har hon köpt en alldeles för dyr lägenhet på Östermalm (ett korn av sanning finns väl här) och den måste renoveras. In kommer en ung snygg snickare som ska utföra den omfattande renoveringen. Han är faktiskt så snygg så hon ringer till firman och ber att få honom utbytt, hon tycker han verkar för ung?? Vem skulle komma på idén att klaga på att en hantverkare som infinner sig har fel ålder eller utseende?

Nåja, hon får finna sig i att ha honom där och hon väljer att bo kvar medan han jobbar eftersom hon vill se om han klarar det. I själva verket är det hans svällande muskler under den tajta t-shirten som hon vill titta på i smyg.

Pojkvännen är en likaså ambitiös ung man med ett väldigt bra och prestigefyllt jobb. Han jobbar också över hela tiden, han har en fin lägenhet där hon får flytta in när hon vill. Men nej, hon sliter sig kvar där hemma, åker till gymmet och duschar på morgonen och äter frukost på fik.

Tiden går, det verkar som att snickaren renoverar i månader. De träffas förstås väldigt ofta och han kritiserar och raljerar över hennes klädval, bokintresse, att hon jobbar för mycket mm mm. Inte illa för en inhyrd snickare!

Till slut blir jobbet för mycket och hon svimmar i hans armar. Han bäddar ner henne och förser henne med mat och dryck, byter lakan i sängen. Vad heter firman vill man bara fråga? När hon sovit en hel dag föreslår han att hon ska följa med honom hem till farfar i Dalarna, farfarn behöver hjälp med att plocka in utemöblerna…. Hjälp… hon åker faktiskt med! Och det blir så trevligt och mysigt. Och hon börjar få känslor för honom???!!! VA? Snacka om att jag blev överraskad. Nu var klockan 0115 och jag bestämde mej för att göra slut på pinan och läsa klart hela boken där och då. Så att jag slapp ta i den nästa kväll igen. Tanken svindlade!  Erkänner att jag hoppade över flera stycken som jag inte saknade en sekund.

Jag hade faktiskt kunnat hoppa till sista sidan direkt för jag visste precis. Hon sa upp sej från jobbet. Hon blev vän med sin pappa som lämnat sin familj för en yngre kvinna och blivit pappa till en liten son. Hon utvecklar sina konstnärliga drag och blir partner på snickerifirman…  Hur långt har vi kommit? Eller kanske snarare: Hur långt har vi inte kommit?

Men idag är det en strålande dag hemma på min gata i stan. Och i morgon kl 2019 kommer jag (OK… det är 559 st till som ska sjunga) att framföra att urverk (hihi) som är specialskrivet för VM i Skidskytte. Jag känner redan nu att det kommer att bli roligt här några veckor. Att invigningen sker kl 2019 är faktiskt så vitsigt så jag kunde ha kommit på det själv… Vi ses väl där!